Dagen listar tio händelser

Den kristna tidningen Dagen har listat tio stora händelser för svensk kristenhet under 2012. Både allvarliga och tragiska saker som mer trivsamt och hoppfullt. Prinsessan Estelles dop finns självklart med. Det handlar om frikyrkodebatten och Jesusmanifestationen. Den senare kunde jag själv följa på plats i Kungsträdgården. Trots regn fanns en påtaglig värme. Vännen och tidigare domprosten Hakon Långström gör en fantastisk insats!

 

Naturligtvis omnämns även den så kallade Stasiprästen. Dagen har själv som kanske enda tidning i Sverige försökt belysa det som hänt på ett seriöst och djuplodande sätt och hur allvarligt det är för Svenska kyrkan. Ytterst handlar det om förtroende och respekt! Det noteras: ”När prästen Alexander Radler bekräftade att han under många år fungerade som agent åt östtyska säkerhetstjänsten Stasi blev det rejäl uppståndelse. I en exklusiv intervju i Dagen berättade han om sin resa och avsade sig prästämbetet, men frågan stannade inte där utan kan vara större än så. Röster höjdes – allra tydligast var Hans Wallmark, riksdagsledamot och ledamot i Kyrkostyrelsen – för att Svenska kyrkan ordentligt bör utreda om det funnits fler kopplingar till DDR.”

 

På första plats i Dagens uppräkning hamnar den omfattande diskussionen om skolavslutningar som förts. I samband med advent brakade det loss. Därefter har ett växande antal personer tagit ställning för möjligheten att skolor ändå visar intresse för kyrkor. Tidningen noterar:

 

”Traditioner och vanor sitter djupt och skapar reaktioner när de bryts eller utmanas, något som inte minst blir tydligt och konkret kring skolavslutningarna och Skolverkets tolkning av nya lagen att inga religiösa inslag ska komma till utryck om skolan förlägger terminsslutet till en kyrka. Frågorna därikring har berört brett och tagits upp i stort sett överallt i olika vinklar, bland annat i form av Adventsuppropet som initierades av Dagen och gav över 80 000 namnunderskrifter som lämnades till skolminister Jan Björklund. Inom delar av kristenheten har det suckats om kristofobiska Sverige, på andra håll har det varnats för att sträva efter en ny kyrklig maktposition i samhället. Och bredvid detta har bland annat humanister och ateister fört fram sina åsikter, somliga med kraftig argumentation mot alla religiösa tendenser i skolrelaterade verksamheter men även många som förespråkar att traditioner får fortgå och att skola och kyrka hör samman vid exempelvis avslutningar. En följetong som lär fortsätta under 2013.”

 

Vi är några stycken som på olika sätt försökt resonera kring de tolkningar som gjorts och också kritiserat den beröringsångest som finns inför det religiösa. Jul och påsk är ju helt otänkbara utan sitt kristna innehåll. Tillsammans med Lars Stjernkvist (S), Andreas Carlson (KD, Birgit Friggebo (FP) och Staffan Danielsson (C) publicerades en text på DN Debatt om detta. Vi skev bland annat:

 

”När allt ska suddas ut i neutralitetens namn, riskerar vi att gå miste om respekt för varandra och förståelsen för vår kultur.

 

Skolan ska inte ta ställning eller tvinga någon att utöva en viss religion. Därom finns det en stor samsyn. Men det är inte samma sak som att ta bort religiösa referenser. I vårt land finns det människor som tror och de som inte tror alls. Vägen till förståelse är inte att sudda ut detta och mötas i någon slags avskalad påstådd neutralitet. Tvärtom. Att säga tvärt nej till religiösa uttryck, hur man nu ska göra det, är inte ett neutralt beslut.

 

Vi menar att vi snarare behöver mer kunskap om både människors tro och de värderingar som format och formar vår kultur och vårt samhälle. I Sverige är det knappast någon överraskning att kristendomen har spelat en oerhört stor roll som förmedlare av dessa värderingar. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka detta arv samtidigt som även andra religioner och traditioner uppmärksammas. Vi menar att den grundläggande frågan inte på något sätt handlar om att ställa kristen tro eller tradition mot andra trosinriktningar, utan istället handlar den grundläggande frågan om religionens plats i det offentliga rummet. Anser vi att det är farligt att elever även i skolan får ta del av kunskap om religioner och att kristendomen av framförallt historiska skäl får ett större utrymme, eller tycker vi istället att detta är något som kan berika våra elever?

 

När man besöker exempelvis ett adventsfirande och sjunger en välkänd psalm går det inte att ta bort innehållet. Vi menar att elever i skolan utsätts för olika former av påverkan varje dag. Skolans uppgift är att förmedla kunskap och fakta. Lika viktigt är också att bidra till att elever utvecklar ett kritiskt tänkande, men också tolerans och förståelse för att vi tycker och tror olika.”

 

Hela artikeln i Dagen om tio stora händelser under 2012 finns här:

http://www.dagen.se/nyheter/tio-viktiga-handelser-for-svensk-kristenhet/

Norden och Nato

För några dagar sedan arrangerade organisationen Folk och Försvar ett seminarium tillsammans med centerpartiet. Utgångspunkten var vem och vilka Sverige militärt kan samarbeta med. På sitt sätt en ältandets fråga som huvudsakligen hämtar kraft ur de förhållanden som rådde 30-40 år tillbaka i tiden. Då fanns en tydlig beröringsångest med Nato. Den formella militära alliansfriheten skulle upprätthållas till varje pris. Journalisten Mikael Holmströms nyligen utgivna tegelstenstunga bok om hur det officiella Sverige spelat under täcker är bara ett av många exempel på skillnaderna mellan verklighet och myt.

I dag finns möjligtvis en utmaning i att de hängivna Natovännerna är lika engagerade som motståndarna. För egen del och moderaterna är det inget dramatiskt i att peka ut medlemskap som det självklara naturliga steget att ta. Samtidigt gäller det att undvika överdrifter. De flesta håller i dag med om att Sverige är en av Natos närmaste allierade, det vi saknar är det fullständiga inflytandet. Det är viktigt att uppnå full delaktighet men samtidigt finns det också många andra politiska frågor som skall behandlas och strider att utkämpa. Och de som ständigt markerar emot Nato har svårt att se dagens realiteter.

Att centern tillsammans med Folk och Försvar arrangerar en övning kring detta tema och med önskemål om någon form av granskning tror jag ändå skall tolkas som positivt att partiet önskar för egen del ett fördjupat och brett material att använda för egna ställningstaganden. Och en sådan analys kan säkert göras på många sätt. Parlamentarisk utredning är ingalunda det enda.

I avvaktan på fullt Nato-medlemskap tycker jag att det är viktigt att Sverige är en drivande och ansvarstagande part i andra former av samverkan som gynnar landets intressen. Vi är engagerade i det som sker i Afghanistan och Libyen. Det finns vidare exempelvis NORDEFCO som under svenskt ordförandeskap handlar om gemensamma och gränsöverskridande övningar, utbildningar, kurser, logistik och materielbeställningar i Norden. Här finns MARSUNO som handlar om integrerad övervakning av de Nordeuropeiska havsområdena med den svenska Kustbevakningen som en viktig och drivande aktör. SUCBAS är ett utbyte av sjölägesinformation tillsammans med Finland, Estland, Lettland och Litauen.

Och före detta seminarium hade jag precis deltagit i ett möte där en engelsk forskare hyllat Sverige som ett av de länder som var långt kommet i arbetet mot cyberhot. Han sade att det kändes naturligt för UK att samverka med några spetsnationer varav vårt var ett.

Från centerhåll betonades vid det egna mötet att det sker neddragningar i ett antal europeiska länder som konsekvens av dåliga statsfinanser och svårt budgetläge. Så är inte fallet i Sverige. En av forskarna påminde också om vad regeringar tidigare beställt och vad som sedan funnits på papper respektive i verkligheten. En ledande militär citerades som hävdade ha sagt för ungefär tjugo år sedan att försvarsmakten då var, eller i vart fall var på väg att bli, krigsoduglig! Allt detta leder också till slutsatser och reflektioner om vikten av strategiska samarbeten.

Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson talade för centerpartiet med Peter Rådberg (MP) och jag själv (M) som inbjudna gäster. Och den grundläggande fråga som det finns anledning att fundera vidare kring var den som formulerades av en ledarskribent från Aftonbladet: Vilket säkerhetspolitiskt problem är det vi försöker lösa?

På Folk och Försvars hemsida går det att hitta en websändning från seminariet: http://www.folkochforsvar.se/

Oppositionens alla åsikter

I riksdagen har vi haft debatt om den samlade oppositionens förslag om att tillsätta en parlamentarisk utredning om luftförsvaret. S, V, MP och SD har varit överens om att ge Alliansen en knäpp på näsan. Där slutar också enigheten. SD hävdar sig vara försvarsvänligt och vill omedelbart köpa en ny version av Jas Gripen. MP är i grunden emot. Socialdemokraterna intar alla tänkbara åsikter.

Problemet med riksdagens beställning av en parlamentarisk utredning är att alla frågor, både i nutid som i framtid, måste behandlas. Det försenar och försvårar. Medan socialdemokraterna talat om att siktet är bortom 2035 eller 2040 har andra partier varit mer tydliga om att det också handlar om närtid. Handlingsförlamning riskerar att gå ut över industrijobb och kompetens. Det var dock varningens ord den samlade oppositionen helt bortsåg från.

Jag var Alliansens förste talare och följdes sedan av Allan Widman (FP) och Staffan Danielsson (C). Vi gav alla tre uttryck för en likartad uppfattning men kompletterade varandra i tempo och attityd: En kyligt resonerande Allan Widman och en distinkt känslomässig Staffan Danielsson. Det var ett sant nöje att tillsammans få peka på oppositionens totala splittring och snäva partitaktiserande att uteslutande komma åt Alliansen till priset av konsekvenser för svenskt flygvapen och all rimlighet. Under några timmar gav den samlade oppositionen uttryck för de flesta tänkbara uppfattningar. En sak rådde det total enighet om från S, V, MP och SD – nämligen att det borde tillsättas en parlamentarisk utredning.

Allan Widmans konklusion var tydlig: ”När oppositionen, kanske rent av en majoritet i denna kammare, inte vet vad som ska utredas saknas det en intellektuell grund för att stödja det tillkännagivande som utskottet har föreslagit.”

Vännen Staffan Danielsson var spetsig: ”Försvarsutskottets förre ordförande, Håkan Juholt, respekterade vad jag vet fram till sin avgång regeringens handlingslinje om JAS Gripens utveckling och stod inte bakom något krav på en luftförsvarsutredning, särskilt inte någon som byggde på en miljöpartimotion som närmast vill avveckla Sveriges stridsflyg. Vad är det som skett som gör att Socialdemokraterna plötsligt svänger 180 grader och tillstyrker en miljöpartimotion? Det samband jag kan se sitter framför mig och heter Peter Hultqvist. Han är ny ordförande i utskottet. Innan han blev vald till ordförande drev han hårt frågan om att skära ned anslaget till Regeringskansliet med 300 miljoner kronor. Det har bland annat resulterat i uppsägningar och besparingar på Försvarsdepartementet. Det hindrar uppenbarligen inte att nya utredningar tillsätts. Det första beslut utskottet fattar med Peter Hultqvist som ordförande är att gå Miljöpartiet till mötes och begära en stor utredning som ifrågasätter JAS Gripen. Jag minns när vi för länge sedan hade en socialdemokratisk jordbruksminister vid namn Ingemund Bengtsson som fick kritik för att han sade sig kunna behärska jordbrukspolitiken efter kan det ha varit några månader i tjänst. För Peter Hultqvist räckte det uppenbarligen med några dagar för att veta bättre än Håkan Juholt.”

För egen del gav jag yttryck för följande. ”Ett av huvudargumenten är att det är 44 år sedan frågan senast utreddes. För den som går tillbaka till materialet från 1967 framgår det att det inte alls var en parlamentarisk utredning utan ett av överbefälhavaren beställt underlag för kommande försvarsbeslut i början av 1970-talet.
Bland annat konstaterades: ’För LFU 67 har uppgiften varit att föreslå lämplig sammansättning av luftförsvaret på 1980-talet. Eftersom det inte finns skäl att tro på en långsammare utvecklingstakt i framtiden står det klart, att den bedömning utredningen gjort av luftförsvarets tekniska ståndpunkt och den miljö det skall verka i är behäftad med osäkerheter. Utredningens rekommendationer tar därför sikte främst på förslag till beslut, som är närliggande i tiden.’
Av vilket skäl tror sig då S, V, MP och SD ha bättre förmåga i dag än dåtidens militärer att skåda i kristallkulan? För 44 år sedan, 1967, tvekade man redan inför 13–15 år framåt, mot 1980-talet. Utskottsmajoriteten tror nu att det går att skåda 30 år framåt, mot 2040 och vidare. Vad bygger man detta antagande på för kunskap? Med all respekt: Är det realistiskt?
Jag kan naturligtvis ha fel i fråga om riskerna med en parlamentarisk luftförsvarsutredning såsom den nu föreslås. Samtidigt är det svårt att se att någon större skada skulle ske ifall kammaren i dag avslår utskottsmajoritetens förslag. Ifall majoriteten så skulle besluta kan frågan återkomma redan om ett år men då med ett tydligare, mer avgränsat och väldefinierat uppdrag än det som nu föreslås av utskottsmajoriteten. Kanske kan ett beslut fattas som vilar på en ny motion i stället för det JAS Gripen-kritiska från Miljöpartiets sida. En kommittés eller granskningsgrupps arbete skulle i så fall försinkas med tolv månader. Å andra sidan är det ganska överkomligt ifall det som ska granskas uteslutande ligger 2040 och senare. I det perspektivet är den eventuella tidsförlusten av ett års tänkande ganska försumbar. 29 eller 28 år till 2040 känns hanterbart.
Gör det omvända tankeexperimentet, anta att majoriteten har fel! Om en parlamentarisk luftförsvarsutredning, delvis baserad på en miljöpartistisk motion och med utskottsmajoritetens nuvarande formuleringar, just försenar och försinkar, som hävdats av företrädare från Alliansen och näringslivet, blir ju konsekvenserna så mycket värre, i vart fall enligt mig som tror att JAS Gripen under lång tid kommer att utgöra något av ryggraden i svenskt luftförsvar.”