Dagen listar tio händelser

Den kristna tidningen Dagen har listat tio stora händelser för svensk kristenhet under 2012. Både allvarliga och tragiska saker som mer trivsamt och hoppfullt. Prinsessan Estelles dop finns självklart med. Det handlar om frikyrkodebatten och Jesusmanifestationen. Den senare kunde jag själv följa på plats i Kungsträdgården. Trots regn fanns en påtaglig värme. Vännen och tidigare domprosten Hakon Långström gör en fantastisk insats!

 

Naturligtvis omnämns även den så kallade Stasiprästen. Dagen har själv som kanske enda tidning i Sverige försökt belysa det som hänt på ett seriöst och djuplodande sätt och hur allvarligt det är för Svenska kyrkan. Ytterst handlar det om förtroende och respekt! Det noteras: ”När prästen Alexander Radler bekräftade att han under många år fungerade som agent åt östtyska säkerhetstjänsten Stasi blev det rejäl uppståndelse. I en exklusiv intervju i Dagen berättade han om sin resa och avsade sig prästämbetet, men frågan stannade inte där utan kan vara större än så. Röster höjdes – allra tydligast var Hans Wallmark, riksdagsledamot och ledamot i Kyrkostyrelsen – för att Svenska kyrkan ordentligt bör utreda om det funnits fler kopplingar till DDR.”

 

På första plats i Dagens uppräkning hamnar den omfattande diskussionen om skolavslutningar som förts. I samband med advent brakade det loss. Därefter har ett växande antal personer tagit ställning för möjligheten att skolor ändå visar intresse för kyrkor. Tidningen noterar:

 

”Traditioner och vanor sitter djupt och skapar reaktioner när de bryts eller utmanas, något som inte minst blir tydligt och konkret kring skolavslutningarna och Skolverkets tolkning av nya lagen att inga religiösa inslag ska komma till utryck om skolan förlägger terminsslutet till en kyrka. Frågorna därikring har berört brett och tagits upp i stort sett överallt i olika vinklar, bland annat i form av Adventsuppropet som initierades av Dagen och gav över 80 000 namnunderskrifter som lämnades till skolminister Jan Björklund. Inom delar av kristenheten har det suckats om kristofobiska Sverige, på andra håll har det varnats för att sträva efter en ny kyrklig maktposition i samhället. Och bredvid detta har bland annat humanister och ateister fört fram sina åsikter, somliga med kraftig argumentation mot alla religiösa tendenser i skolrelaterade verksamheter men även många som förespråkar att traditioner får fortgå och att skola och kyrka hör samman vid exempelvis avslutningar. En följetong som lär fortsätta under 2013.”

 

Vi är några stycken som på olika sätt försökt resonera kring de tolkningar som gjorts och också kritiserat den beröringsångest som finns inför det religiösa. Jul och påsk är ju helt otänkbara utan sitt kristna innehåll. Tillsammans med Lars Stjernkvist (S), Andreas Carlson (KD, Birgit Friggebo (FP) och Staffan Danielsson (C) publicerades en text på DN Debatt om detta. Vi skev bland annat:

 

”När allt ska suddas ut i neutralitetens namn, riskerar vi att gå miste om respekt för varandra och förståelsen för vår kultur.

 

Skolan ska inte ta ställning eller tvinga någon att utöva en viss religion. Därom finns det en stor samsyn. Men det är inte samma sak som att ta bort religiösa referenser. I vårt land finns det människor som tror och de som inte tror alls. Vägen till förståelse är inte att sudda ut detta och mötas i någon slags avskalad påstådd neutralitet. Tvärtom. Att säga tvärt nej till religiösa uttryck, hur man nu ska göra det, är inte ett neutralt beslut.

 

Vi menar att vi snarare behöver mer kunskap om både människors tro och de värderingar som format och formar vår kultur och vårt samhälle. I Sverige är det knappast någon överraskning att kristendomen har spelat en oerhört stor roll som förmedlare av dessa värderingar. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka detta arv samtidigt som även andra religioner och traditioner uppmärksammas. Vi menar att den grundläggande frågan inte på något sätt handlar om att ställa kristen tro eller tradition mot andra trosinriktningar, utan istället handlar den grundläggande frågan om religionens plats i det offentliga rummet. Anser vi att det är farligt att elever även i skolan får ta del av kunskap om religioner och att kristendomen av framförallt historiska skäl får ett större utrymme, eller tycker vi istället att detta är något som kan berika våra elever?

 

När man besöker exempelvis ett adventsfirande och sjunger en välkänd psalm går det inte att ta bort innehållet. Vi menar att elever i skolan utsätts för olika former av påverkan varje dag. Skolans uppgift är att förmedla kunskap och fakta. Lika viktigt är också att bidra till att elever utvecklar ett kritiskt tänkande, men också tolerans och förståelse för att vi tycker och tror olika.”

 

Hela artikeln i Dagen om tio stora händelser under 2012 finns här:

http://www.dagen.se/nyheter/tio-viktiga-handelser-for-svensk-kristenhet/

Mina motioner 2012

En gång om året, i början av varje riksmöte, öppnas under några veckor en möjlighet för de 349 riksdagsledamöterna att väcka förslag inom snart sagt alla tänkbara områden. Den allmänna motionsperioden uppfattas nog som en lika tuff utmaning för handläggande tjänstemän som att den kan kittla valda ledamöter till både genomtänkta förslag som rena hugskott. För 2012/13 handlar det om över 3000 olika förslag. När dessa lite mer noggrant gåtts igenom visar sig rätt mycket vara upprepningar och dubbleringar av sådant som tidigare skrivits och föreslagits. Några av Alliansens ledamöter har därför för egen del bestämt att inte presentera en endaste egen text. De väljer att påverka på andra sätt - och ärligt talat kan det också vara nog så effektivt. Motioner kan dock även fungera rent opinionsbildande. Även i vetskap om att det inte just nu blir som man önskar gäller det att nöta in argumenten så att inte själva sakfrågan glöms bort. Gårdsförsäljning av alkohol är ett gott exempel!

 

Inom moderaterna har vi dessutom en gemensamt antagen policy som säger att man inte väcker motion i eget utskott. Som ledamot eller ersättare finns helt andra möjligheter att komma till tals med ansvarigt statsråd och statssekreterare än att behöva skriva till dem. För egen del innebär det att jag för arbetsåret 2012/13 inte skrivit något om försvarsfrågor. Inget heller om utrikespolitik då jag ska ta över som ordförande i Utrikesutskottet från mitten av november.

 

Tidigare år har jag försökt finna vissa teman kring mina motioner. Allt som oftast har det kretsat kring konstitutionella frågor som att exempelvis minska antalet riksdagsledamöter eller stärka statschefens ställning. Den här gången har det varit ett par saker kring ekonomi. Jag varnar exempelvis för det skuldberg ett antal av landets kommuner och landsting/regioner har framför sig. Har det inte gjorts några avsättningar eller fonderingar är läget allvarligt för skattebetalarna. Bland annat skriver jag:

 

”Från en del håll kan det nämligen komma att hävdas att skattehöjningarna eller neddragningar i servicen är oundvikliga för att parera de under ett antal år tillfälligt ökade utbetalningar som måste göras. Skattehöjningar slår hårdast mot dem med låga och medelstora inkomster, det slår mot pensionärer och innebär risken för indragen privat konsumtion som är särskilt allvarligt i lågkonjunktur. Försämrad service kan innebära att viktig verksamhet inom äldreomsorgen, utbildningen, vården och för handikappade kan hotas.

 

Kommande år kan krav resas på stöd eller hjälp till kommuner som har att brottas med kommande pensionsskulder. Ifall det handlar rent ekonomiskt stöd eller ändrade regler måste stor hänsyn tas till att några kommuner förutseende har försökt hantera detta medan andra struntat i varningssignalerna. En orättvis ordning får inte skapas där den som skött sig och agerat långsiktigt inte får någon fördel av detta medan den som agerat kortsiktigt får hjälp. Staten borde därför redan nu tillsammans med exempelvis en intresseorganisation som Sveriges kommuner och landsting (SKL) bistå med någon form av ekonomisk genomlysning där pensionsskulden och kommande utbetalningar för en kommande tioårsperiod gås igenom och möjliga intäkter, avsättningar och avyttringar identifieras som möjligheter att hantera det läge som uppkommer och därmed ett alternativ till ökat statligt stöd, skattehöjningar samt att välfärdens kärna urholkas.”

 

Ifråga om pensionerna har jag också motionerat om att redan avsatta medel bör säkras och inte användas till mer eller mindre vällovliga politiska projekt. Rör inte pensionärernas pengar!

 

”AP-fonderna uppges för närvarande ha ett samlat värde av runt 870 miljarder kronor. Ytterst är det en buffert och ett samlat kapital för att täcka nuvarande och framtida pensionsutbetalningar.

 

En sådan stor och imponerande summa väcker naturligtvis lystna blickar och intresse. I debatten har redan framförts tankar på att AP-fondernas pengar kan användas till olika projekt, allt från bostadsbyggande till klimatsatsningar. Varje enskild idé kan i sig vara vällovlig men riskerar att snabbt erodera respekten för AP-fondernas grundläggande syfte. Har ett undantag medgetts från principen att se till de kommande pensionärernas bästa är risken stor att fler undantag också kommer att accepteras. Därmed riskerar resurser att användas till annat än pensionsutbetalningar och som en pensionsbuffert. Den enda begränsning som kan vara rimlig är att investeringar och allokeringar sker inom ramen för ett etiskt ramverk.

 

Det finns anledning att se över de rättsliga förutsättningarna för att säkra att AP-fonderna inte brukas till annat än det som i förlängningen är bra för de kommande pensionsutbetalningarna. För det kan behövas ett uttryckligt stöd i lag att AP-fondernas pengar endast ska användas för investeringar och allokeringar så att pensionärernas långsiktiga intressen säkras.”

 

Några motioner blev det som även berör utbildningsområdet. Mer retorik i skolan genom bättre lärarutbildning:

 

”Retorik är ämnet som funnits väldigt länge. Inte minst förknippas den med den klassiska bildningen symboliserad av Athén och sedan rättsstat och demokrati i Rom. Retorik har i dagens svenska samhälle inte riktigt den ställning och plats ämnet borde tillmätas.

 

Eleverna ska ofta hålla i presentationer men får begränsad möjlighet att träna på det. Enligt en undersökning som Utbildningsradion gjort har var femte elev skolkat för att slippa hålla en redovisning inför klassen. Ytterligare en femtedel har på allvar funderat på att skolka, enbart för att slippa stå inför sina klasskamrater och prata. Det lär även finnas en undersökning där svensken fick lista sina största rädslor. På första plats kom att tala inför publik, på andra plats kom döden. Längre ner på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk.

 

Rädslan är befogad, talaren ställs ensam inför en stor grupp och man känner sig lätt avklädd och granskad. Ska eleverna slippa rädas publika framträdanden måste de ges möjligheten att träna på retorik. Genom att ha retorik som ett återkommande inslag på skolschemat får eleverna en naturlig relation till att stå inför klassen och tala. Men också förstå ordens valörer och vikten av ett levande och varierat språk.”

 

Och slutligen har jag i en motion skrivit ned det jag i olika sammanhang efterlyst en längre tid, nämligen resurser för att seriöst granska och följa upp Stasis verksamheter i Sverige under ett antal decennier. Låt utomstående granskare försöka förstå och förklara det som hänt:

 

”I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 och nu 2011 kommit ut med två genomarbetade böcker om den östtyska säkerhetstjänsten Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senare volymen bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar/…/

 

Fri och oberoende forskning kan ta vid dit de rättsliga processerna inte når. Ett forskningsprojekt borde initieras från Utbildningsdepartementets sida där någon eller några institutioner tilldelas resurser och ges i uppdrag att brett och förutsättningslöst granska DDR-regimens förhållande och försök till påverkan i Sverige från 1950- 60- talet fram till Berlinmurens fall.”

Stasi och Svenska kyrkan

Under alldeles för lång tid har det tassats kring det faktum att svenskar av olika anledningar sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden. Det fanns hängivna DDR-vänner som ända in mot slutet av denna korrupta förtryckarstats existens hyllade landet och dess påstådda framsteg. Med åren efter Berlinmurens fall för drygt 20 år sedan har ohyggligheterna i hur den kommunistiska säkerhetsapparaten organiserades avslöjats.

I Sverige har funnits en rädsla att tala om Stasis informatörer, vad de gjort sig skyldiga till och deras skuld och ansvar. Det har varnats för risken att oskyldiga pekas ut. För en tid sedan namngavs en präst i Svenska kyrkan. Han förnekade. Domkapitlet i Luleå fick in en formell anmälan. På plats i Berlin gjordes undersökningar av akter som gav entydigt svar. Prästen har därefter erkänt. I ett öppet brev publicerat i tidningen Dagen försöker han förklara.

För Svenska kyrkan är det naturligtvis allvarligt. Det finns också skäl att fundera på om den nu avslöjade prästen var den enda Stasi visade intresse för? En så pass paranoid organisation önskade säkert fler på plats så att alla påståenden kunde dubbelkollas. Finns det fler med DDR-kontakter? Åtminstone biskopen i Stockholm Lars Carlzon var på sin tid aktiv i den dubiösa Föreningen Sverige-DDR som publicerade ett propagandablad med hyllningar till kommunistledaren Honecker och andra folkförtryckare. På Svenska Dagbladets ledarsida resonerar jag i en text kring Stasi och Svenska kyrkan:

”Skuggan hinner ikapp. Prästen har erkänt sin koppling. Han har också begärt att få bli avkragad, obehörigförklarad, som präst.

Därmed finns ett namn. I sammanhanget mycket mer intressant är att det också finns en trådände. Nu är det möjligt att nysta. Prästen skriver själv i ett öppet brev: ’Genom information som bland andra jag lämnat vidare om studenter i dåvarande DDR har samma människor fängslats och farit illa i slutet av 1960-talet. Inget plågar mitt samvete som det. Jag inser att förlåtelse är alltför mycket att be om. Men ett första steg mot försoning är att jag erkänner min roll.’

En bärande invändning mot öppnandet av arkiv och vidare efterforskning har varit att det inte handlar om brott i juridisk mening eller i vart fall kan vara sådant som är preskriberat. Men det finns en moralisk dimension också. Precis den prästen själv berör/…/

Mer forskning och öppenhet behövs om Stasis och DDR:s förhållande till Sverige. Dels för att förstå samband och mekanismer, dels för att göra ett försoningsarbete möjligt. Det viktiga är inte namnen utan vad dessa leder till. För några månader sedan tog justitiedepartementet fram en vitbok om vad som kan finnas hos Säpo. Den bör ses som ett första steg: inte som avslutningen på en process utan snarare inledningen. Även det civila samhället kan bistå med kunskap. Vad hittar man till exempel hos Svenska kyrkan?”

Här finns hela mitt inlägg i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-finns-om-stasi-hos-svenska-kyrkan_7397278.svd

Stasi: Två präster - två olika val

Av och till har jag skrivit om den östtyska säkerhetstjänsten Stasi verksamhet i Sverige under de mörka decennierna på 1960-, 70- och 80-talet. Professor Birgitta Almgren har med sina artiklar och böcker varit en viktig opinionsbildare. För en tid sedan gjordes en anmälan av säkerhetspolisen till Justitiekanslern för att hon skulle ha röjt hemliga uppgifter. Efter lång väntan kom för en tid sedan beskedet att JK inte går vidare. Det var en viktig signal. Ett åtal hade med rätta kunna missförstås som en attack på yttrandefriheten och ett öppet forskningsklimat. Förhoppningsvis kommer istället fler seriösa granskare att begära tillgång till handlingar som finns i svenska arkiv. Ytterst handlar det om rätten till vår gemensamma historia.

I den kristna dagstidningen Dagen uppmärksammar jag i en debattartikel hur olika en del av kyrkornas företrädare agerat. Några sprang DDR-regimens ärenden medan andra kämpade emot. Just nu har Domkapitlet i Luleå att hantera det faktum att en präst visar sig ha varit informatör för den fruktade hemliga polisen Stasi i tidigare Östtyskland. Efterforskningar på plats i Berlin indikerar att det kan handla om mer än två decennier till nytta för DDR-regimen. Ungefär samtidigt som denna sorgliga och solkiga berättelse rullas upp i Sverige med förnekanden och bortförklaringar väljs Joachim Gauck till president i Tyskland. Som präst var han aktiv medborgarrättskämpe i DDR. 1990-2000 var han chef för den myndighet som hanterade Stasiarkiven. En verksamhet som präglats av stor öppenhet.

I Dagen skriver jag: ”Två präster och två helt olika val. Samtidigt indikerar livsödena hur viktigt det är att försöka sätta DDR och krypandet för makten i ett större och bredare perspektiv. Det väsentliga är inte att peka finger åt det moraliskt förkastliga. Däremot är det av stor betydelse att med samma lidelse som Gauck lyfta fram sanningen så att människor kan dra egna slutsatser och begripa det ofattbara att lämna ut personer till den säkerhetstjänst som var ett viktigt redskap för den kommunistiska östtyska regimen.

För Svenska kyrkan är det hela inte alldeles ointressant. Under de mörka åren har det funnits präster och företrädare som spelat helt olika roller. De som indirekt eller mycket medvetet sprungit DDRs ärenden och därmed hjälpt en förtryckarstat. Och de som handgripligen, i ord och gärningar, stöttat Gauck och hans meningsfränder.

Är det inte dags för Svenska kyrkan att själv ta initiativ till forskning kring den egna historien? Regeringen har för några månader sedan presenterat en skrivelse som kan ses som en vitbok över vilka uppgifter den svenska säkerhetspolisen disponerar. Det är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer. Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Den är dock inte något slags slut på en process utan möjligtvis inledningen på en annan/…/

Biskop Lars Carlzon var under ett antal år ordförande och aktiv i Förbundet Sverige-DDR. På vilket sätt medverkade den organisationen till att legitimera det östtyska förtrycket?

Professor Birgitta Almgren har med två böcker väckt stor uppmärksamhet. Hon har pekat på det intima samröre en del personer valde med Stasi och DDR. Inte alltid spioner och inte alltid informatörer, men väl tjänande en regim som efter den tyska återföreningen avslöjats för all sin brutalitet och sina övergrepp mot de egna medborgarna.

I Joachim Gaucks anda borde alla som kan öppna sina arkiv och avslöja den egna historien i alla sina grå och mörka nyanser. Svenska kyrkan är på inget sätt befriad. Det visar det ärende Luleå domkapitel har att hantera. Det visar biskop Lars Carlzons engagemang för DDR-staten.

Sanningen ska göra oss fria!”

Här finns hela artikeln i Dagen:

http://www.dagen.se/opinion/kyrkans-historia-bor-granskas/

Säpo, Stasi och sekretess

Torsdag 3 maj var det Stasidebatt i riksdagen. Då behandlades den skrivelse regeringen författat som respons på önskemål om att svenska polisarkiv ska öppnas. Det är glädjande att denna dokumentation finns på plats. Jag hoppas dock att detta blir inledningen på fler åtgärder och granskningar. Det handlar om rätten till vår egen historia. I ett tio minuter långt anförande utvecklade jag själv några tankar:

Som relativt nyinvald riksdagsledamot ställde jag redan under 2006–2007 en fråga till justitieminister Beatrice Ask om vad Säpo har i sina akter när det gäller folk som sprungit den östtyska säkerhetstjänsten Stasis ärenden i Sverige. Den information jag då fick låg sedan till grund för en motion som väcktes året därpå. Ensam, och tillsammans med kolleger som exempelvis Mats Johansson och Carl B Hamilton, har opinion drivits för ökad öppenhet.

Med regeringens skrivelse 2011/12:67 Uppgifter hos Säkerhetspolisen om misstänkt samröre med Stasi, som behandlas i det betänkande från konstitutionsutskottet som nu debatteras, har ett viktigt steg tagits. Regeringens skrivelse är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer.

Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Jag ser den dock inte som något slags slut på en process utan möjligtvis som inledningen på en annan. Det handlar om kunskap om vår samtid och förståelse av vår historia.

Det handlar om Säpo, Stasi och sekretess.

Historia kan på sitt sätt liknas vid körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. Just nu, vid den här tiden på året, väcker de beundran och uppmärksamhet. Folk kommer för att titta och kommentera. Sådan kan historia också vara. Den väcker intresse. Den blir föremål för samtal. Men likt körsbärsträden kan den också ändra skepnad och karaktär, från vårens skira grönska till höstens blad som faller och vinterns nakna mörka grenar.

Historia är aldrig någonting entydigt. Den är föremål för ständiga perspektivskiften. Det kan bero på att tidigare regimer fallit som möjliggjort ny kunskap och fakta. Det kan innebära att nya aspekter lyfts fram. Historia kan av totalitära regimer och inskränkthetens politiska rörelser användas för propaganda, för att lägga till rätta och för att rensa ut det man inte vill se. Styrkan i en demokrati och ett öppet samhälle är möjligheten till granskning och att låta olika goda och välgrundade argument brytas mot varandra. Diktaturens taggiga svarta buskar utan frukt utgör en kontrast till frihetens blommande åsiktsträdgårdar.

En central frågeställning när det gäller vad som finns i Säpos arkiv angående svenska medborgares Stasisamröre handlar om öppenhet och möjligheten för forskare, journalister och experter att ta del av handlingar. Regeringen menar i sin skrivelse att det inte finns någon anledning att ändra den praxis som utvecklats. Det noteras: ”Högsta förvaltningsdomstolen visar att det i förhållande till Säkerhetspolisens uppdrag finns möjlighet att för forskningsändamål ta del av ett omfattande material hos Säkerhetspolisen som rör misstänkt samröre med Stasi och som är sekretessbelagt i förhållande till allmänheten. Offentlighets- och sekretesslagen behöver därför inte ändras.”

Otvivelaktigt har en forskare, professor Birgitta Almgren, efter månader av överklaganden och processande till slut fått ta del av vissa handlingar. Det är onekligen det goda föredömet, som går att visa upp. Baksidan är den som utskottet själv noterar i sitt betänkande, att Justitiekanslern, efter en anmälan från Säkerhetspolisen, beslutat att inleda en förundersökning om brott mot tystnadsplikten mot just den forskare som hittills beretts möjlighet att läsa en del relevanta handlingar.

Därmed finns det en uppenbar risk att andra forskare och historiker drar sig för att själva ansöka om att få ta del av handlingar. Det som många av oss hoppas ska bli en väg mot öppenhet kan, om vi inte ser upp, i själva verket leda till slutenhet.

Det är inte riksdagens uppgift att överpröva enskilda myndigheters beslut, oavsett om det handlar om att göra en anmälan eller om det handlar om att inleda ett förundersökningsförfarande. Däremot är det riksdagens uppgift att peka på konturen av vilket samhälle vi önskar. För egen del vill jag se ett Sverige där forskare utan rädsla kan ta del av handlingar, där man med hjälp av gedigna böcker, som dem Brigitta Almgren har skrivit, eller via tidnings- och tidskriftsartiklar kan diskutera samtidens utmaningar och frågeställningar. Varför, hur och kanske rent av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige under 1960-, 70- och 80-talet är i det sammanhanget relevant.

Det var inte utan rätt kraftiga restriktioner Högsta förvaltningsdomstolen gick med på ett utlämnande till Birgitta Almgren. Bland annat stadgades att

Handlingarna ska läsas i säkerhetspolisens lokaler.

Handlingarna får inte avbildas med hjälp av teknisk utrustning.

Uppgifter i handlingarna som rör enskilda får inte publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras.

Eventuella minnesanteckningar ska förvaras på ett sådant sätt att någon annan inte kan ta del av dem.

Eventuella minnesanteckningar ska förstöras senast den 30 juni 2011.

Trots dessa kraftiga begränsningar och trots pågående förundersökning mot den enda forskaren som hittills getts möjlighet att ta del av vissa av Säpos handlingar hoppas jag personligen att fler seriösa granskare skulle våga, inom ramen för nuvarande lagstiftning, begära att få ta del av Säpos uppgifter med koppling till Stasi.

Ett annat önskemål skulle kunna vara en större satsning på oberoende forskning genom att exempelvis något universitet eller högskola genom en extra medelstilldelning kunde upprätta ett program där Sveriges och svenskars förhållande till förtryckets och kommunismens Östtyskland granskades, från andra världskrigets slut till Berlinmurens fall.

Norge visar vägen i Stasi-öppenhet

En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…

JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.

Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?

I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!

Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”

Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.

En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!

Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.

Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/

Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”

Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.

Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/

DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”

I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”

Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”

Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”

Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?

Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”

Statistikkort och Stasi

Totalt hörsammade 17 ledamöter den block- och partiöverskridande inbjudan att komma och lyssna till professor Birgitta Almgren när hon besökte riksdagen för att berätta om sin senaste bok. Med under hennes introduktion och efterföljande frågestund fanns också ett antal tjänstemän från olika utskottskanslier. Ungefär fem procent av Sveriges samlade riksdagsmän får sägas vara god uppslutning. Det är många debatter i kammaren som inte kommer upp i sådana nivåer…

I centrum för hennes forskning står den dåvarande östtyska säkerhetstjänsten Stasi och dess aktiviteter. Birgitta Almgren har försökt beskriva metoder och syften bakom DDR-statens agerande. Med sin nya bok (Inte bara spioner…) tecknar hon porträtt av de människor som sprang en diktaturs ärenden. Efter en ordentlig holmgång med myndigheterna lyckades hon ju till slut få ett domstolsutslag som gav rätten att granska svenska arkiv. Dock med kraftiga begränsningar som att exempelvis inte kontakta de svenskar som förekommer i akterna eller ens skriva ned det hon kunde läsa.

Birgitta Almgren har som den seriösa forskare hon är respekterat restriktionerna även om hon inte gillat dem. Därmed har hon inte försvårat för andra att söka tillstånd för att göra en liknande granskning. I riksdagen var hon också mycket pedagogisk och beskrev sina tankekedjor på ett lika begåvat som begripligt sätt.

Stasi använde sig av IM - inofficiella medarbetare. Sverige var ett strategiskt land som under 1960-, 70- och 80-talet försökte spela en roll mellan öst och väst. Östtyskarna ville försvåra och förhindra att det neutrala landet kom att luta sig för mycket åt ”fel” håll. Birgitta Almgren är dessutom övertygad om att Stasi hade ansvar att rapportera vidare till KGB och Sovjetunionen.

2919 Stasirapporter finns från Sverige. Först i slutet av 1990-talet lyckades dessa fullt ut att dechiffreras. Särskilt intressanta var de så kallade inflytelseagenterna. De som höll uppsikt och rapporterade till DDR men också spred ut rykten och talade väl om Östtyskland. Birgitta Almgren försöker tona ned bilden av dessa springsjasar. Det var inte riksdagsmän och andra tunga framträdande personer man önskade värva. Istället var det personer på mellannivå som lärare, journalister och andra som kontrakterades. Allra helst om de var unga idealister. Fler gjorde detta för vad de ansåg vara en god sak som freden eller för att undvika ett kärnvapenkrig än för pengar! Bland annat berättar hon om en socialdemokratisk journalist som haft tillgång till de högre S-kretsarna i Sverige. Långt in på 1980-talet fortsatte rapporterna.

Birgitta Almgren är kritisk till den svenska debatten men också de undanflykter som finns gentemot ökad öppenhet. I hög utsträckning är det endast en del av det så kallade Rosenholz-kartoteket som finns i Sverige. Här finns F16 som huvudsakligen handlar om dem Stasi varit intresserade av, således både vänner som fiender. Mer intressant är F22 och statistikkorten. Där finns anteckningar om spioner och de tunga informatörerna. Med dessa uppgifter som grund kan man sedan söka i den stora databas med Stasiuppgifter som finns i Berlin.

Säpo har aldrig begärt ut F22- eller statistikkorten från USA som nu sitter på Rosenholz-arkivet. Gör det, uppmanar Birgitta Almgren. Verkar vara en bra idé, tycker jag! Efter mötet var det dags för votering och litet senare på kvällen en mottagning på Rumäniens ambassad i vilken jag deltog. Den tid är inte så långt borta då svenskar medvetet sprang med uppgifter och informationer till olika ambassader för kommunistländerna. I dag är Rumänien ett av EUs 27 demokratiska medlemsstater. Delvis som ett resultat av att andra stod upp för friheten i en tid då ledande svenska politiker gjorde en stor sak av att befinna sig mellan öst och väst. Det är viktigt att berätta om förtrycket och dess mekanismer. En hel del återstår för att den verkliga historien ska kunna beskrivas. Fler informationer från Rosenholz-korten kan vara ett sätt att teckna en mer fulländad och korrekt bild. Säpo har inte gått till botten, hävdar Birgitta Almgren, utan de uppgifter som finns är huvudsakligen tio år gamla. På andra sidan Atlanten finns mer som borde vara av intresse.

Birgitta Almgren till riksdagen

De senaste veckorna har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola väckt uppmärksamhet med sin bok Inte bara spioner…

När hennes granskning av Stasi kom ut för något år sedan startades en debatt om den dåvarande östtyska säkerhetstjänstens aktiviteter i Sverige. För egen del finner jag det lika naturligt att denna period skärskådas som hur Nazityskland försökte infiltrera vårt land. Det har dock uppfattats som olämpligt att närma sig den egna samtiden. Även om Sverige gjort mycket i samband med kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, särskilt gentemot de tre baltiska republikerna, så har vårt land inte en alltigenom ärbar historia att se tillbaka på. Det har varit kryperi och undfallenhet gentemot det röda blocket som kunde ägna sig åt censur, förföljelse, tortyr och avrättningar medan ledande svenskar tittade åt annat håll.

Det handlar dock inte bara om staternas likgiltighet. I vissa fall fanns det personer som sprang andra länders ärenden. Inte bara som spioner utan också som informatörer och betalda propagandister. Kunskapen är kanske bäst om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där. Det finns goda möjligheter att visa vem som gjorde vad.

I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senaste boken bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar.

DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det viktigt att forskarna i de olika länderna kan arbeta utan begränsningar och hinder.

Internationellt arbetas för ökad öppenhet kring just de kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten. Med mycket bred majoritet antogs av Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. Paragraf 6 är tydlig om tillgången till arkiv: ”Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna”.

27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med följande lydelse:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.

En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till idag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta förslag tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.

Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning.”

För att bredda kunskapen har ett antal kolleger med mig i spetsen bjudit in Birgitta Almgren till riksdagen. Mötet sker onsdag 12 oktober klockan 15. Personligen ser jag fram emot att få höra henne utveckla tankarna, inte minst kring vikten av just de så kallade Rosenholz-dokumenten.

Arkivöppning med Ask?

En smula underligt är det att ingen hittills uppmärksammat skrivelsen till justitiedepartementet med nummer JU 2010/2634:PO. Den inkom 24 mars och är professor Birgitta Almgrens ansökan om undantag från sekretess vad gäller de så kallade Stasiakterna. Kanske har media slutat granska inkommande post?

För några veckor sedan var det ju en stor debatt med många inlägg huruvida även Sverige skulle öppna säkerhetspolisens arkiv för seriös granskning av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige. Och det handlar inte om några personer som oskyldigt kan ha antecknats därför att de aningslöst druckit en kopp kaffe med kulturattachén från DDR utan om personer som låtit sig värvas som informatörer. De har undertecknat kontrakt och i vissa fall belönats och fått utmärkelser av DDR-regimen. Av respekt för offren likaväl som av respekt för de länder i Öst- och Centraleuropa som inlett granskningar och försoningsprocesser borde även det alltid utåt sett så neutrala och svala Sverige föredra öppenhet framför slutenhet.

Birgitta Almgren har som forskare och författare visat dels hur seriös hon är och dels uppmärksammats för sina insatser bland annat genom ett särskilt pris från Svenska Akademien. I sin skrivelse noterar professor Almgren: ”Härmed ansöker jag med stöd av 10 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen att Regeringen ska besluta om undantag från den sekretess som Säpo åberopat till stöd för sitt beslut. I den mån någon enskild uppgift i materialet oundvikligen enligt lag måste skyddas av sekretess, så önskar jag ta del av samtliga övriga uppgifter i materialet. I förarbetena till bestämmelsen om Regeringens möjlighet att besluta om undantag från sekretess diskuterades särskilt utlämnande enligt den allmänna dispensregeln för angelägna forskningsändamål.”

Nog finns det skäl att beteckna detta som ett angeläget forskningsändamål! Dessutom påminner hon om att det inte precis är okänt territorium hon befinner sig på: ”Som forskare har jag redan tagit del av tyskt material som bör sättas i relation till svenskt källmaterial.”

På annat håll har arkiv öppnats och forskarna fått hjälp. I Danmark har inte samma motstånd funnits mot att låta Stasiakterna granskas som i Sverige. Birgitta Almgren konstaterar: ”Säpos avslag och kammarrättens dom är märkliga med tanke på att andra länder, som exempelvis Tyskland och Danmark, öppnat arkiven för forskare. Andra länder vill göra upp med sin historia. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att inse att nazismen inte var enbart ett tyskt problem. Idag värjer sig många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. Tack vare östtyska medborgarrättsaktivisters modiga handlande kunde Stasiarkiven öppnas och bli en symbol för den fredliga revolutionen. För att blottlägga totalitära idéer och strukturer behövs skriftlig dokumentation och kunskap/…/
Om inte forskare nu får möjlighet att belysa relationerna till den socialistiska diktaturen är risken stor att ständigt nya journalistiska ”avslöjanden” i framtiden kommer att dyka upp som utnyttjas för olika politiska ändamål. För att på ett från vetenskaplig synpunkt oklanderligt sätt kunna fullborda den kartläggning som jag påbörjat inom det angivna forskningsområdet är det synnerligen angeläget att jag får tillgång till de begärda uppgifterna.”

För den som är intresserad finns hela ansökan som inkommet ärende JU 2010/2634:PO. Hoppas åtminstone justitieminister Beatrice Ask ser akten. Och naturligtvis ger sitt godkännande!

Säpo och Stasi: En liten öppning?

Arbetet med att försöka få Säpos arkiv öppnade när det gäller Stasiinformatörer går vidare. Ett antal tidningar har på ledarplats tagit ställning för även om det också finns krönikörer i Aftonbladet som är helt ute och cyklar. Det är inte bara tidningens kultursidor som ger uttryck för vänsternostalgi!

Tillsammans med några Allianskolleger har ett medlemsförslag nu också lämnats in i Nordiska rådet där frågan om främmande länders säkerhetstjänsters aktiviteter sätts i ett större sammanhang. Det glädjande med vårt krav är dessutom att det sker inom ramen för Alliansen. I nordiska sammanhang är det nämligen så att C, FP och KD sitter i en partigrupp medan M finns i en annan. Tillsammans har vi fyra en uppgift att för andra borgerliga partier visa på fördelarna av samarbete och politiska uppgörelser. Så vårt medlemsförslag är bra både till form som innehåll.

Bland annat noterar jag tillsammans med Jessica Polfjärd (M), Mats Johansson (M), Stefan Tornberg (C), Anita Brodén (FP) och Gunilla Tjernberg (KD): ”En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.

I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasiinformatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.

I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter.”

Våra krav är sedan att Nordiska rådet skall rekommendera de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna. Dessutom tycker vi att Nordiska ministerrådet skall ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.

De uppgifter som begärs utlämnade i Sverige är Stasis egna akter och anteckningar. Efter Berlinmurens fall kom ett stort register på drift som sedan hamnade i USA. Enligt uppgifter skall CIA ha försett ett antal länder med informationer om det landets medborgare. Ingen hamnar i det så kallade Rosenholz-kartoteket av misstag. Det är inte oskyldiga studenter och journalister som råkat dricka en kopp kaffe med en östtysk kulturattaché utan är en dokumentation över betrodda personer som kontrakterat sig för att arbeta för Stasi och som inte släppts ut på egen hand utan prov och tester. Det är dessa uppgifter Birgitta Almgren, men också fler forskare och journalister, vill ha tillgång till.

För andra gången har hon nu till regeringsrätten överklagat ett avslag i kammarrätten att få tillgång till Säpos handlingar. Hon vänder sig på formella grunder mot att två domare som avgjorde överklagandet 2007 på nytt tagit ställning 2010. Hon menar att det kan handla om jäv. Dessutom anför kammarrätten inga domskäl. Hon får alltså veta att handlingen inte kan lämnas ut men inte varför! Slutligen påminns om att frågan har ”högt prejudikatintresse och är av stort allmänintresse, både nationellt och internationellt.”

Det finns skäl att fundera på varför just Sverige skulle mörka Rosenholz-kartoteket när andra länder visat prov på öppenhet. I Danmark har exempelvis forskare fått granska. Och argumentet att vi inte skall avslöja några hemligheter hur den svenska säkerhetstjänsten arbetar faller ju då det är allmänt känt att CIA försåg ett antal länder med informationer de kommit över.

Jag tycker dock att justitieminister Beatrice Ask i ett svar i riksdagen öppnar en liten glipa och hoppas därför att någon forskare tar henne på orden och direkt hos regeringen begär att få tillgång till Säpos register. Regeringen kan nämligen alltid genom beslut upphäva sekretess, i vart fall för den som ansöker om detta:

”Säpo fick i början av 90-talet en viss information om innehållet i Stasis arkiv. De uppgifterna följdes senare upp, och det visade sig att de innehöll namn på ett femtiotal svenskar. Några var misstänkta för olovlig underrättelseverksamhet. Det inleddes förundersökningar. Samtliga förundersökningar lades ned. Uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas i regel av väldigt stark sekretess, till skydd för den enskilde. I de aktuella fallen är sekretessen avsedd att skydda även Säpos sätt att arbeta. Det är det som komplicerar det hela. Den diskussion som vi haft de senaste veckorna grundar sig i ett intresse från forskare att ta del av materialet. Det kan ibland väga tyngre än de skäl som gäller för sekretess. Då kan man göra en ansökan till regeringen, som kan pröva frågan om det för forskningsändamål behöver lämnas ut uppgifter.”

Bra Bildt kan bättre

Jag gillar Carl Bildt. Som politiker under senare år är han en av få som ibland går sina egna vägar. I debatter är det ett sant nöje att lyssna till utrikesministern när han som bakgrundsteckning till ett problem redogör för den historiska utvecklingen från Atlantkusten till Sidenvägen. I Sverige har vi inte för många ledande företrädare med lyskraft utan för få.

Vid riksdagens frågestund i torsdags var han en av fem regeringsmedlemmar på plats. Jag lyfte då frågan om Säpoarkiven och de möjliga uppgifter om svenska Stasiinformatörer som kan finnas där. Är det inte tid att offentliggöra och föra en seriös debatt? Kring detta har jag ju väckt riksdagsmotion och skrivit ett antal debattartiklar. För någon månad sedan framfördes önskemålet i en gemensam text av riksdagskollegan Mats Johansson och undertecknad i Svenska Dagbladet.

Nja, Carl Bildt kom med invändningar. Det mest bärande argumentet var att någon som nu möjligtvis finns i Säpos rullor kan vara felaktigt utpekad. Än angelägnare då att de personerna kan rätta till medan de fortfarande lever och kan ta strid för sin heder! Nog är det väl lika rimligt att vi fastställer identiteten på dem som sprang främmande makts ärenden som att vi får reda på sanningen om de u-båtar som kränkte svenska vatten under 1980-talet - det senare en fråga som Carl Bildt på sin tid var starkt engagerad i.

I debatten medgav Carl Bildt att han också tagit del av dessa Säpouppgifter. Men bedömningen var att det nog inte är tillräckligt relevant för att offentliggöra. Det går ju faktiskt inte att veta förrän arkiven öppnats!

Frågor och svar bifogas i sin helhet med utdrag ur riksdagens protokoll:

Dokumentation om öststatsinformatörer i Sverige under kalla kriget

Anf. 42 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister Carl Bildt. I år 2010 är det 21 år sedan det fantastiska året 1989 då Berlinmuren föll i november och frihetsvindarna blåste fram över vår kontinent. Inte minst har Carl Bildt själv som person varit delaktig utifrån ett svenskt perspektiv i detta enormt fantastiska förändringsarbete.
Dock finns det också en skugga från den här tiden. Vi vet att det fanns informatörer för olika länders säkerhetstjänster även i andra länder och till och med i Sverige. För ett par månader sedan kom Birgitta Almgren ut med en bok, Inte bara Stasi, där man kartlade en del av de nätverk som fanns. Vi hade ett vänskapsförbund mellan Sverige och DDR. Är det inte rätt tid att börja öppna en del av de här arkiven?
Min första fråga utifrån ett europeiskt perspektiv till Carl Bildt är: Kan mer göras för att uppmärksamma de Stasiinformatörer som har funnits i andra länder?
Den andra frågan går till Carl Bildt som medlem av den svenska regeringen. Borde vi inte öppna Säpos arkiv när det gäller svenska Stasiinformatörer?

Anf. 43 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Vi har en lagstiftning där man successivt har möjlighet att öppna Säpos arkiv. Vi har sett en del exempel på vad det kan leda till under den allra senaste tiden. Det är en lagstiftning, och den ska hanteras som en sådan, det vill säga att det får man ta alldeles oavsett om det är informatörer åt det ena eller det andra hållet. Jag kan inte se att det finns någon möjlighet att göra någonting utöver detta. En lagstiftning finns vad gäller den öppenhet som är möjlig i det sammanhanget.
I andra länder är det lite andra förhållanden. I Tyskland har man en betydande öppenhet. Där handlar det om informatörer som är av den arten att det handlar mer om interna säkerhetsfrågor. Där har man möjlighet att gå in och titta i sina egna arkiv i den före detta östtyska statssäkerhetstjänsten. Vad gäller underrättelsearkiv är det än så länge något annorlunda. Det kan delvis ibland ha samband med att delar av denna information fortfarande kan vara relevant från säkerhetsutgångspunkt.

Anf. 44 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Tack för det, herr utrikesminister! Naturligtvis är det så att det också handlar om en politisk inriktning. Vill vi öppna arkiven eller inte?
Precis som utrikesministern noterade förs det diskussioner i en del andra länder. Vårt grannland Finland har haft en kanske längre och djupare diskussion om Stasiinformatörer där ett antal personer självmant har gått ut och berättat om att de har sprungit andra länders ärenden i Finland.
Min fråga är: Finns det en politisk vilja från den här regeringen att göra mer när det gäller det faktum att vi vet att det har funnits ett antal svenskar som har sprungit andra säkerhetstjänsters ärenden i vårt land och kartlagt, spionerat och rapporterat?
Dessutom är det så att jag vid tidigare diskussioner av justitieministern har fått reda på att det finns vad man kallar spridda uppgifter i Säpos arkiv. Är det inte dags, 21 år efter Berlinmurens fall, att vi gör någonting åt detta faktum medan människor, såväl offer som angivare, fortfarande lever?

Anf. 45 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det är alldeles säkert så att det finns, som Hans Wallmark kallar det, spridda uppgifter i Säpos arkiv. Det tror jag är dagens understatement i den här debatten.
Låt oss göra skillnad på detta och om vi har fått information som visar att någon har begått brott mot svensk lag, till exempel bedrivit underrättelseverksamhet mot Sverige eller spionage. Då åtgärdas detta självfallet på det sätt som ska ske.
I övrigt, låt mig säga det, kan detta ofta vara rätt svåra gränsfall. Jag har sett en del av dem. Utländska underrättelseorganisationer, i det här fallet från öststater, kanske överdriver betydelsen av till exempel en lunchkonversation som de har haft med en enskild riksdagsledamot. Därför tror jag att man ska behandla det här med viss försiktighet. När det klart har gått över gränsen ska det åtgärdas av säkerhetsmyndigheterna även om det var länge sedan.
Ibland finns det en gråzon, vilket bland annat den finska diskussion som Hans Wallmark refererar till har illustrerat med rätt förödande tydlighet.

KGB-Guillou och Stasi-Sverige

Det är intressant att ta del av den uppburne författaren Jan Guillous försök att förklara varför han som journalist en gång i tiden avslöjade sitt samröre med CIA och därmed skapade scoop medan han hållit tyst om sina KGB-kontakter. Det är först på betryggande avstånd till Berlinmurens fall och Sovjetstatens kollaps han med en axelryckning sagt sig ha haft visst utbyte och rent av bjudits på både sprit som fått pengar för rapportskrivande.

Jan Guillou är en skicklig debattör. Hans kritiker drar sig nu sakta morrande tillbaka. Det hela är på väg att rinna ut i sanden. Det blir inget mer om KGB ifall inte något sensationellt nytt kan presenteras. Och det verkar inte aktuellt.

Av den anledningen kan det finnas skäl att lyfta det hela till ett något högre, mer principiellt, plan. Hur kommer det sig att vi i Sverige tassar så mycket kring det faktum att det under 1950-, 60- och 70-talet fanns dem som sprang andra länders och säkerhetstjänsters intressen? Självfallet skedde värvningar. Diplomaten och Svensk Handels Dag Klackenberg kunde för några år sedan berätta om sina kontakter och hur han framgångsrikt agerat dubbelagent för att sprida falsk information. Och Jan Guillou menar sig ju inte ha gjort något olagligt utan endast förberett ett avslöjande om KGB i Sverige som sedan aldrig blev någon artikelserie.

För några år sedan publicerades en stor bok som var en sammanställning av vilka som var medlemmar i svenska nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 40-talet. Nog bläddrades det i den volymen på en mängd folkbibliotek och förtjust snappades det upp namn på personer som blivit kända för andra saker. Men många hade dött då boken gavs ut. Därmed saknades möjligheter till försvar, förklaringar eller replik. Fördelen med att granska den historia som bara ligger 20 till 40 år bak i tiden är att åtskilliga offer som skyldiga lever.

Efter Östtysklands fall såldes en del register. Några hamnade i händerna på USA. Det finns uppgifter om att det kan gå att hyggligt räkna ut ett antal personer i länder som Sverige vilka agerade på uppdrag av Stasi. Hittills har ingen velat avslöja dessa namn eller öppna Säpos arkiv för forskning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet fredag 30 oktober tar undertecknad och riksdagskollegan Mats Johansson ställning:

”Åter rasar en debatt om utländska säkerhetstjänsters aktiviteter i Sverige i det förflutna. Just nu ligger fokus på det sovjetiska KGB, för ett drygt år sedan handlade det om östtyska Stasi. En av deras huvuduppgifter var att värva svenskar som skulle förse dem med information och påverka opinionen.

När arkiven efterhand öppnats, främst utomlands, har vi fått veta en del namn. Även Säkerhetstjänstkommissionen gav 2002 en omfattande genomlysning av mönster och människor i övervakningen av säkerhetsrisker.

På en punkt vore det för historieskrivningen värdefullt med en komplettering. Den svenska säkerhetspolisen har tidigare, med politiskt stöd, vägrat att lämna ut de hemligstämplade uppgifter som finns kring dem som eventuellt sprungit Stasis ärenden i Sverige.

I svar på ställda riksdagsfrågor har justitieminister Beatrice Ask (M) förnekat att det skulle handla om 900–1000 namn; däremot har Säpo fått vad som uppges vara ”spridda uppgifter” i samband med att arkiv öppnats. Även om brott i juridisk mening avförts och preskriberats finns en moralisk-politisk dimension. Vilken typ av opinionspåverkare har det handlat om? Hur såg mönstren och nätverken ut? Dessutom är det rimligt att personer som på felaktiga grunder stämplats som diktaturens medlöpare har möjlighet att rentvå sitt goda namn innan böcker och spekulationer om 50 år kommer med utpekanden som ingen av dem då kan värja sig emot.

Det bestående intresset för vem som gjorde vad under det spök- lika 1930-talet visar att vi nu borde ta chansen att offentligt granska det 60- och 70-tal då upp- burna svenskar som i aktiv handling stödde diktaturerna. När kända namn florerar och människor utpekas utan att arkiv öppnats eller hemligstämplar hävts på officiellt material ökar utrymmet för desinformation och förtal. Bättre vore att säkerhetspolisen nu utan att röja källor får offentliggöra information om Stasis arbete i Sverige och svenskars kontakter med DDR-regimen, så att medier och forskare kan gå vidare med att ge oss hela bilden.”