Stasi och Svenska kyrkan

Under alldeles för lång tid har det tassats kring det faktum att svenskar av olika anledningar sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden. Det fanns hängivna DDR-vänner som ända in mot slutet av denna korrupta förtryckarstats existens hyllade landet och dess påstådda framsteg. Med åren efter Berlinmurens fall för drygt 20 år sedan har ohyggligheterna i hur den kommunistiska säkerhetsapparaten organiserades avslöjats.

I Sverige har funnits en rädsla att tala om Stasis informatörer, vad de gjort sig skyldiga till och deras skuld och ansvar. Det har varnats för risken att oskyldiga pekas ut. För en tid sedan namngavs en präst i Svenska kyrkan. Han förnekade. Domkapitlet i Luleå fick in en formell anmälan. På plats i Berlin gjordes undersökningar av akter som gav entydigt svar. Prästen har därefter erkänt. I ett öppet brev publicerat i tidningen Dagen försöker han förklara.

För Svenska kyrkan är det naturligtvis allvarligt. Det finns också skäl att fundera på om den nu avslöjade prästen var den enda Stasi visade intresse för? En så pass paranoid organisation önskade säkert fler på plats så att alla påståenden kunde dubbelkollas. Finns det fler med DDR-kontakter? Åtminstone biskopen i Stockholm Lars Carlzon var på sin tid aktiv i den dubiösa Föreningen Sverige-DDR som publicerade ett propagandablad med hyllningar till kommunistledaren Honecker och andra folkförtryckare. På Svenska Dagbladets ledarsida resonerar jag i en text kring Stasi och Svenska kyrkan:

”Skuggan hinner ikapp. Prästen har erkänt sin koppling. Han har också begärt att få bli avkragad, obehörigförklarad, som präst.

Därmed finns ett namn. I sammanhanget mycket mer intressant är att det också finns en trådände. Nu är det möjligt att nysta. Prästen skriver själv i ett öppet brev: ’Genom information som bland andra jag lämnat vidare om studenter i dåvarande DDR har samma människor fängslats och farit illa i slutet av 1960-talet. Inget plågar mitt samvete som det. Jag inser att förlåtelse är alltför mycket att be om. Men ett första steg mot försoning är att jag erkänner min roll.’

En bärande invändning mot öppnandet av arkiv och vidare efterforskning har varit att det inte handlar om brott i juridisk mening eller i vart fall kan vara sådant som är preskriberat. Men det finns en moralisk dimension också. Precis den prästen själv berör/…/

Mer forskning och öppenhet behövs om Stasis och DDR:s förhållande till Sverige. Dels för att förstå samband och mekanismer, dels för att göra ett försoningsarbete möjligt. Det viktiga är inte namnen utan vad dessa leder till. För några månader sedan tog justitiedepartementet fram en vitbok om vad som kan finnas hos Säpo. Den bör ses som ett första steg: inte som avslutningen på en process utan snarare inledningen. Även det civila samhället kan bistå med kunskap. Vad hittar man till exempel hos Svenska kyrkan?”

Här finns hela mitt inlägg i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-finns-om-stasi-hos-svenska-kyrkan_7397278.svd