Stasi och Svenska kyrkan

Under alldeles för lång tid har det tassats kring det faktum att svenskar av olika anledningar sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden. Det fanns hängivna DDR-vänner som ända in mot slutet av denna korrupta förtryckarstats existens hyllade landet och dess påstådda framsteg. Med åren efter Berlinmurens fall för drygt 20 år sedan har ohyggligheterna i hur den kommunistiska säkerhetsapparaten organiserades avslöjats.

I Sverige har funnits en rädsla att tala om Stasis informatörer, vad de gjort sig skyldiga till och deras skuld och ansvar. Det har varnats för risken att oskyldiga pekas ut. För en tid sedan namngavs en präst i Svenska kyrkan. Han förnekade. Domkapitlet i Luleå fick in en formell anmälan. På plats i Berlin gjordes undersökningar av akter som gav entydigt svar. Prästen har därefter erkänt. I ett öppet brev publicerat i tidningen Dagen försöker han förklara.

För Svenska kyrkan är det naturligtvis allvarligt. Det finns också skäl att fundera på om den nu avslöjade prästen var den enda Stasi visade intresse för? En så pass paranoid organisation önskade säkert fler på plats så att alla påståenden kunde dubbelkollas. Finns det fler med DDR-kontakter? Åtminstone biskopen i Stockholm Lars Carlzon var på sin tid aktiv i den dubiösa Föreningen Sverige-DDR som publicerade ett propagandablad med hyllningar till kommunistledaren Honecker och andra folkförtryckare. På Svenska Dagbladets ledarsida resonerar jag i en text kring Stasi och Svenska kyrkan:

”Skuggan hinner ikapp. Prästen har erkänt sin koppling. Han har också begärt att få bli avkragad, obehörigförklarad, som präst.

Därmed finns ett namn. I sammanhanget mycket mer intressant är att det också finns en trådände. Nu är det möjligt att nysta. Prästen skriver själv i ett öppet brev: ’Genom information som bland andra jag lämnat vidare om studenter i dåvarande DDR har samma människor fängslats och farit illa i slutet av 1960-talet. Inget plågar mitt samvete som det. Jag inser att förlåtelse är alltför mycket att be om. Men ett första steg mot försoning är att jag erkänner min roll.’

En bärande invändning mot öppnandet av arkiv och vidare efterforskning har varit att det inte handlar om brott i juridisk mening eller i vart fall kan vara sådant som är preskriberat. Men det finns en moralisk dimension också. Precis den prästen själv berör/…/

Mer forskning och öppenhet behövs om Stasis och DDR:s förhållande till Sverige. Dels för att förstå samband och mekanismer, dels för att göra ett försoningsarbete möjligt. Det viktiga är inte namnen utan vad dessa leder till. För några månader sedan tog justitiedepartementet fram en vitbok om vad som kan finnas hos Säpo. Den bör ses som ett första steg: inte som avslutningen på en process utan snarare inledningen. Även det civila samhället kan bistå med kunskap. Vad hittar man till exempel hos Svenska kyrkan?”

Här finns hela mitt inlägg i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-finns-om-stasi-hos-svenska-kyrkan_7397278.svd

Brott och Skuld

Efternamnet von Schirach för omedelbart tankarna till Nürnbergrättegångarna efter andra världskrigets slut. På de åtalades bänk satt ledaren för Hitlerjugend och partikoryfén i Wien under Tredje riket. Baldur von Schirach dömdes för brott mot mänskligheten till 20 års fängelse. Han fick 1966 lämna sin cell i Spandau tillsammans med Hitlers arkitekt Albert Speer.

60 år senare gör ett av hans barnbarn sig ett namn som advokat och författare. På svenska finns sedan en tid de två senaste böckerna översatta: Brott respektive Skuld (Bonniers, både i svensk språkdräkt av Lena Hammargren). Passande titlar för en person som möjligtvis i sitt inre reflekterar över vad farfar gjort – men av detta märks inget i de två romanerna, eller snarare novell- eller kortberättelsesamlingarna. Före årsskiftet hade P1s Kulturnytt en överväldigande recension. Så lockande att jag gjorde ett inköp av båda titlarna. Det blev nära på sträckläsning. Dessutom har jag köpt ytterligare några exemplar för att ge bort. Nu slår jag ett slag för detta som varande utmärkt sommarläsning!

Ferdinand von Schirach kan verkligen skriva! Det är ett förtätat språk. Närmast kargt. Brottsmålsadvokaten har fångat upp rättsfall och möjliga juridiska spetsfundigheter på ett begåvat sätt. Till det yttre kan böckernas korta texter snarast liknas vid kriminalhistorier. Men bakom finns reflektioner kring moral. Författaren kan skickligt ta mångas parti. Därmed bearbetar von Schirach svåra frågeställningar på ett synnerligen begåvat sätt. Det är mycket mer etiska dilemman än polisintriger!

Kanske skulle man kunna anklaga von Schirach för att vara cynisk. Så enkelt är det inte. Han pekar inte finger. Och han skrattar verkligen inte åt eländet. Istället skakar han stilla på huvudet i medlidande och medkänsla över vad människan är förmögen till. Både bottenlös ondska som gränslös kärlek och godhet. Ett återkommande tema är också vad som ska anses om den som dödar någon annan för att förhindra något ännu gruvligare eller hemskare. Böckerna består just av frågor om brott och skuld och därmed sammanhängande rätt och fel – allt uppvisat i något slags litterära spegelsalar.

Folk dödas. Det begås handlingar som med alla rimliga mått mätt kan ses som syndiga. Ingen tvekan om att det sker hemska saker. Författaren låter dock läsaren förstå en del av gärningsmannens föreställningsvärld. Vad ligger bakom? Hur resoneras det? Det till synes skeva kan bli rakt med ett annorlunda perspektiv. Därefter är det dags för en moralisk dom. Sällan avkunnad av von Schirach utan överlåten till hans läsare. Det är skickligt. Människor tecknas besatta av en livsuppgift men också hur handlingar får konsekvenser om än ibland med stor fördröjning och utan att sambanden ter sig alldeles uppenbara.

En av berättelserna slutar med ett citat från en av litteraturhistoriens klassiker, Den store Gatsby, av F Scott Fitzgerald. Det är en mening som kännetecknar mycket av det von Schirach skrivit men kanske också om hans egen och familjens kamp med den egna historien: ”Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.”