Norge visar vägen i Stasi-öppenhet

En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…

JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.

Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?

I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!

Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”

Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.

En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!

Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.

Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/

Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”

Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.

Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/

DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”

I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”

Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”

Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”

Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?

Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”