Stasi: Två präster - två olika val

Av och till har jag skrivit om den östtyska säkerhetstjänsten Stasi verksamhet i Sverige under de mörka decennierna på 1960-, 70- och 80-talet. Professor Birgitta Almgren har med sina artiklar och böcker varit en viktig opinionsbildare. För en tid sedan gjordes en anmälan av säkerhetspolisen till Justitiekanslern för att hon skulle ha röjt hemliga uppgifter. Efter lång väntan kom för en tid sedan beskedet att JK inte går vidare. Det var en viktig signal. Ett åtal hade med rätta kunna missförstås som en attack på yttrandefriheten och ett öppet forskningsklimat. Förhoppningsvis kommer istället fler seriösa granskare att begära tillgång till handlingar som finns i svenska arkiv. Ytterst handlar det om rätten till vår gemensamma historia.

I den kristna dagstidningen Dagen uppmärksammar jag i en debattartikel hur olika en del av kyrkornas företrädare agerat. Några sprang DDR-regimens ärenden medan andra kämpade emot. Just nu har Domkapitlet i Luleå att hantera det faktum att en präst visar sig ha varit informatör för den fruktade hemliga polisen Stasi i tidigare Östtyskland. Efterforskningar på plats i Berlin indikerar att det kan handla om mer än två decennier till nytta för DDR-regimen. Ungefär samtidigt som denna sorgliga och solkiga berättelse rullas upp i Sverige med förnekanden och bortförklaringar väljs Joachim Gauck till president i Tyskland. Som präst var han aktiv medborgarrättskämpe i DDR. 1990-2000 var han chef för den myndighet som hanterade Stasiarkiven. En verksamhet som präglats av stor öppenhet.

I Dagen skriver jag: ”Två präster och två helt olika val. Samtidigt indikerar livsödena hur viktigt det är att försöka sätta DDR och krypandet för makten i ett större och bredare perspektiv. Det väsentliga är inte att peka finger åt det moraliskt förkastliga. Däremot är det av stor betydelse att med samma lidelse som Gauck lyfta fram sanningen så att människor kan dra egna slutsatser och begripa det ofattbara att lämna ut personer till den säkerhetstjänst som var ett viktigt redskap för den kommunistiska östtyska regimen.

För Svenska kyrkan är det hela inte alldeles ointressant. Under de mörka åren har det funnits präster och företrädare som spelat helt olika roller. De som indirekt eller mycket medvetet sprungit DDRs ärenden och därmed hjälpt en förtryckarstat. Och de som handgripligen, i ord och gärningar, stöttat Gauck och hans meningsfränder.

Är det inte dags för Svenska kyrkan att själv ta initiativ till forskning kring den egna historien? Regeringen har för några månader sedan presenterat en skrivelse som kan ses som en vitbok över vilka uppgifter den svenska säkerhetspolisen disponerar. Det är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer. Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Den är dock inte något slags slut på en process utan möjligtvis inledningen på en annan/…/

Biskop Lars Carlzon var under ett antal år ordförande och aktiv i Förbundet Sverige-DDR. På vilket sätt medverkade den organisationen till att legitimera det östtyska förtrycket?

Professor Birgitta Almgren har med två böcker väckt stor uppmärksamhet. Hon har pekat på det intima samröre en del personer valde med Stasi och DDR. Inte alltid spioner och inte alltid informatörer, men väl tjänande en regim som efter den tyska återföreningen avslöjats för all sin brutalitet och sina övergrepp mot de egna medborgarna.

I Joachim Gaucks anda borde alla som kan öppna sina arkiv och avslöja den egna historien i alla sina grå och mörka nyanser. Svenska kyrkan är på inget sätt befriad. Det visar det ärende Luleå domkapitel har att hantera. Det visar biskop Lars Carlzons engagemang för DDR-staten.

Sanningen ska göra oss fria!”

Här finns hela artikeln i Dagen:

http://www.dagen.se/opinion/kyrkans-historia-bor-granskas/

Säpo, Stasi och sekretess

Torsdag 3 maj var det Stasidebatt i riksdagen. Då behandlades den skrivelse regeringen författat som respons på önskemål om att svenska polisarkiv ska öppnas. Det är glädjande att denna dokumentation finns på plats. Jag hoppas dock att detta blir inledningen på fler åtgärder och granskningar. Det handlar om rätten till vår egen historia. I ett tio minuter långt anförande utvecklade jag själv några tankar:

Som relativt nyinvald riksdagsledamot ställde jag redan under 2006–2007 en fråga till justitieminister Beatrice Ask om vad Säpo har i sina akter när det gäller folk som sprungit den östtyska säkerhetstjänsten Stasis ärenden i Sverige. Den information jag då fick låg sedan till grund för en motion som väcktes året därpå. Ensam, och tillsammans med kolleger som exempelvis Mats Johansson och Carl B Hamilton, har opinion drivits för ökad öppenhet.

Med regeringens skrivelse 2011/12:67 Uppgifter hos Säkerhetspolisen om misstänkt samröre med Stasi, som behandlas i det betänkande från konstitutionsutskottet som nu debatteras, har ett viktigt steg tagits. Regeringens skrivelse är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer.

Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Jag ser den dock inte som något slags slut på en process utan möjligtvis som inledningen på en annan. Det handlar om kunskap om vår samtid och förståelse av vår historia.

Det handlar om Säpo, Stasi och sekretess.

Historia kan på sitt sätt liknas vid körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. Just nu, vid den här tiden på året, väcker de beundran och uppmärksamhet. Folk kommer för att titta och kommentera. Sådan kan historia också vara. Den väcker intresse. Den blir föremål för samtal. Men likt körsbärsträden kan den också ändra skepnad och karaktär, från vårens skira grönska till höstens blad som faller och vinterns nakna mörka grenar.

Historia är aldrig någonting entydigt. Den är föremål för ständiga perspektivskiften. Det kan bero på att tidigare regimer fallit som möjliggjort ny kunskap och fakta. Det kan innebära att nya aspekter lyfts fram. Historia kan av totalitära regimer och inskränkthetens politiska rörelser användas för propaganda, för att lägga till rätta och för att rensa ut det man inte vill se. Styrkan i en demokrati och ett öppet samhälle är möjligheten till granskning och att låta olika goda och välgrundade argument brytas mot varandra. Diktaturens taggiga svarta buskar utan frukt utgör en kontrast till frihetens blommande åsiktsträdgårdar.

En central frågeställning när det gäller vad som finns i Säpos arkiv angående svenska medborgares Stasisamröre handlar om öppenhet och möjligheten för forskare, journalister och experter att ta del av handlingar. Regeringen menar i sin skrivelse att det inte finns någon anledning att ändra den praxis som utvecklats. Det noteras: ”Högsta förvaltningsdomstolen visar att det i förhållande till Säkerhetspolisens uppdrag finns möjlighet att för forskningsändamål ta del av ett omfattande material hos Säkerhetspolisen som rör misstänkt samröre med Stasi och som är sekretessbelagt i förhållande till allmänheten. Offentlighets- och sekretesslagen behöver därför inte ändras.”

Otvivelaktigt har en forskare, professor Birgitta Almgren, efter månader av överklaganden och processande till slut fått ta del av vissa handlingar. Det är onekligen det goda föredömet, som går att visa upp. Baksidan är den som utskottet själv noterar i sitt betänkande, att Justitiekanslern, efter en anmälan från Säkerhetspolisen, beslutat att inleda en förundersökning om brott mot tystnadsplikten mot just den forskare som hittills beretts möjlighet att läsa en del relevanta handlingar.

Därmed finns det en uppenbar risk att andra forskare och historiker drar sig för att själva ansöka om att få ta del av handlingar. Det som många av oss hoppas ska bli en väg mot öppenhet kan, om vi inte ser upp, i själva verket leda till slutenhet.

Det är inte riksdagens uppgift att överpröva enskilda myndigheters beslut, oavsett om det handlar om att göra en anmälan eller om det handlar om att inleda ett förundersökningsförfarande. Däremot är det riksdagens uppgift att peka på konturen av vilket samhälle vi önskar. För egen del vill jag se ett Sverige där forskare utan rädsla kan ta del av handlingar, där man med hjälp av gedigna böcker, som dem Brigitta Almgren har skrivit, eller via tidnings- och tidskriftsartiklar kan diskutera samtidens utmaningar och frågeställningar. Varför, hur och kanske rent av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige under 1960-, 70- och 80-talet är i det sammanhanget relevant.

Det var inte utan rätt kraftiga restriktioner Högsta förvaltningsdomstolen gick med på ett utlämnande till Birgitta Almgren. Bland annat stadgades att

Handlingarna ska läsas i säkerhetspolisens lokaler.

Handlingarna får inte avbildas med hjälp av teknisk utrustning.

Uppgifter i handlingarna som rör enskilda får inte publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras.

Eventuella minnesanteckningar ska förvaras på ett sådant sätt att någon annan inte kan ta del av dem.

Eventuella minnesanteckningar ska förstöras senast den 30 juni 2011.

Trots dessa kraftiga begränsningar och trots pågående förundersökning mot den enda forskaren som hittills getts möjlighet att ta del av vissa av Säpos handlingar hoppas jag personligen att fler seriösa granskare skulle våga, inom ramen för nuvarande lagstiftning, begära att få ta del av Säpos uppgifter med koppling till Stasi.

Ett annat önskemål skulle kunna vara en större satsning på oberoende forskning genom att exempelvis något universitet eller högskola genom en extra medelstilldelning kunde upprätta ett program där Sveriges och svenskars förhållande till förtryckets och kommunismens Östtyskland granskades, från andra världskrigets slut till Berlinmurens fall.

Norge visar vägen i Stasi-öppenhet

En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…

JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.

Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?

I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!

Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”

Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.

En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!

Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.

Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/

Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”

Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.

Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/

DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”

I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”

Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”

Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”

Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?

Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”

Statistikkort och Stasi

Totalt hörsammade 17 ledamöter den block- och partiöverskridande inbjudan att komma och lyssna till professor Birgitta Almgren när hon besökte riksdagen för att berätta om sin senaste bok. Med under hennes introduktion och efterföljande frågestund fanns också ett antal tjänstemän från olika utskottskanslier. Ungefär fem procent av Sveriges samlade riksdagsmän får sägas vara god uppslutning. Det är många debatter i kammaren som inte kommer upp i sådana nivåer…

I centrum för hennes forskning står den dåvarande östtyska säkerhetstjänsten Stasi och dess aktiviteter. Birgitta Almgren har försökt beskriva metoder och syften bakom DDR-statens agerande. Med sin nya bok (Inte bara spioner…) tecknar hon porträtt av de människor som sprang en diktaturs ärenden. Efter en ordentlig holmgång med myndigheterna lyckades hon ju till slut få ett domstolsutslag som gav rätten att granska svenska arkiv. Dock med kraftiga begränsningar som att exempelvis inte kontakta de svenskar som förekommer i akterna eller ens skriva ned det hon kunde läsa.

Birgitta Almgren har som den seriösa forskare hon är respekterat restriktionerna även om hon inte gillat dem. Därmed har hon inte försvårat för andra att söka tillstånd för att göra en liknande granskning. I riksdagen var hon också mycket pedagogisk och beskrev sina tankekedjor på ett lika begåvat som begripligt sätt.

Stasi använde sig av IM - inofficiella medarbetare. Sverige var ett strategiskt land som under 1960-, 70- och 80-talet försökte spela en roll mellan öst och väst. Östtyskarna ville försvåra och förhindra att det neutrala landet kom att luta sig för mycket åt ”fel” håll. Birgitta Almgren är dessutom övertygad om att Stasi hade ansvar att rapportera vidare till KGB och Sovjetunionen.

2919 Stasirapporter finns från Sverige. Först i slutet av 1990-talet lyckades dessa fullt ut att dechiffreras. Särskilt intressanta var de så kallade inflytelseagenterna. De som höll uppsikt och rapporterade till DDR men också spred ut rykten och talade väl om Östtyskland. Birgitta Almgren försöker tona ned bilden av dessa springsjasar. Det var inte riksdagsmän och andra tunga framträdande personer man önskade värva. Istället var det personer på mellannivå som lärare, journalister och andra som kontrakterades. Allra helst om de var unga idealister. Fler gjorde detta för vad de ansåg vara en god sak som freden eller för att undvika ett kärnvapenkrig än för pengar! Bland annat berättar hon om en socialdemokratisk journalist som haft tillgång till de högre S-kretsarna i Sverige. Långt in på 1980-talet fortsatte rapporterna.

Birgitta Almgren är kritisk till den svenska debatten men också de undanflykter som finns gentemot ökad öppenhet. I hög utsträckning är det endast en del av det så kallade Rosenholz-kartoteket som finns i Sverige. Här finns F16 som huvudsakligen handlar om dem Stasi varit intresserade av, således både vänner som fiender. Mer intressant är F22 och statistikkorten. Där finns anteckningar om spioner och de tunga informatörerna. Med dessa uppgifter som grund kan man sedan söka i den stora databas med Stasiuppgifter som finns i Berlin.

Säpo har aldrig begärt ut F22- eller statistikkorten från USA som nu sitter på Rosenholz-arkivet. Gör det, uppmanar Birgitta Almgren. Verkar vara en bra idé, tycker jag! Efter mötet var det dags för votering och litet senare på kvällen en mottagning på Rumäniens ambassad i vilken jag deltog. Den tid är inte så långt borta då svenskar medvetet sprang med uppgifter och informationer till olika ambassader för kommunistländerna. I dag är Rumänien ett av EUs 27 demokratiska medlemsstater. Delvis som ett resultat av att andra stod upp för friheten i en tid då ledande svenska politiker gjorde en stor sak av att befinna sig mellan öst och väst. Det är viktigt att berätta om förtrycket och dess mekanismer. En hel del återstår för att den verkliga historien ska kunna beskrivas. Fler informationer från Rosenholz-korten kan vara ett sätt att teckna en mer fulländad och korrekt bild. Säpo har inte gått till botten, hävdar Birgitta Almgren, utan de uppgifter som finns är huvudsakligen tio år gamla. På andra sidan Atlanten finns mer som borde vara av intresse.

Birgitta Almgren till riksdagen

De senaste veckorna har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola väckt uppmärksamhet med sin bok Inte bara spioner…

När hennes granskning av Stasi kom ut för något år sedan startades en debatt om den dåvarande östtyska säkerhetstjänstens aktiviteter i Sverige. För egen del finner jag det lika naturligt att denna period skärskådas som hur Nazityskland försökte infiltrera vårt land. Det har dock uppfattats som olämpligt att närma sig den egna samtiden. Även om Sverige gjort mycket i samband med kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, särskilt gentemot de tre baltiska republikerna, så har vårt land inte en alltigenom ärbar historia att se tillbaka på. Det har varit kryperi och undfallenhet gentemot det röda blocket som kunde ägna sig åt censur, förföljelse, tortyr och avrättningar medan ledande svenskar tittade åt annat håll.

Det handlar dock inte bara om staternas likgiltighet. I vissa fall fanns det personer som sprang andra länders ärenden. Inte bara som spioner utan också som informatörer och betalda propagandister. Kunskapen är kanske bäst om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där. Det finns goda möjligheter att visa vem som gjorde vad.

I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senaste boken bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar.

DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det viktigt att forskarna i de olika länderna kan arbeta utan begränsningar och hinder.

Internationellt arbetas för ökad öppenhet kring just de kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten. Med mycket bred majoritet antogs av Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. Paragraf 6 är tydlig om tillgången till arkiv: ”Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna”.

27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med följande lydelse:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.

En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till idag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta förslag tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.

Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning.”

För att bredda kunskapen har ett antal kolleger med mig i spetsen bjudit in Birgitta Almgren till riksdagen. Mötet sker onsdag 12 oktober klockan 15. Personligen ser jag fram emot att få höra henne utveckla tankarna, inte minst kring vikten av just de så kallade Rosenholz-dokumenten.

Arkivöppning med Ask?

En smula underligt är det att ingen hittills uppmärksammat skrivelsen till justitiedepartementet med nummer JU 2010/2634:PO. Den inkom 24 mars och är professor Birgitta Almgrens ansökan om undantag från sekretess vad gäller de så kallade Stasiakterna. Kanske har media slutat granska inkommande post?

För några veckor sedan var det ju en stor debatt med många inlägg huruvida även Sverige skulle öppna säkerhetspolisens arkiv för seriös granskning av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige. Och det handlar inte om några personer som oskyldigt kan ha antecknats därför att de aningslöst druckit en kopp kaffe med kulturattachén från DDR utan om personer som låtit sig värvas som informatörer. De har undertecknat kontrakt och i vissa fall belönats och fått utmärkelser av DDR-regimen. Av respekt för offren likaväl som av respekt för de länder i Öst- och Centraleuropa som inlett granskningar och försoningsprocesser borde även det alltid utåt sett så neutrala och svala Sverige föredra öppenhet framför slutenhet.

Birgitta Almgren har som forskare och författare visat dels hur seriös hon är och dels uppmärksammats för sina insatser bland annat genom ett särskilt pris från Svenska Akademien. I sin skrivelse noterar professor Almgren: ”Härmed ansöker jag med stöd av 10 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen att Regeringen ska besluta om undantag från den sekretess som Säpo åberopat till stöd för sitt beslut. I den mån någon enskild uppgift i materialet oundvikligen enligt lag måste skyddas av sekretess, så önskar jag ta del av samtliga övriga uppgifter i materialet. I förarbetena till bestämmelsen om Regeringens möjlighet att besluta om undantag från sekretess diskuterades särskilt utlämnande enligt den allmänna dispensregeln för angelägna forskningsändamål.”

Nog finns det skäl att beteckna detta som ett angeläget forskningsändamål! Dessutom påminner hon om att det inte precis är okänt territorium hon befinner sig på: ”Som forskare har jag redan tagit del av tyskt material som bör sättas i relation till svenskt källmaterial.”

På annat håll har arkiv öppnats och forskarna fått hjälp. I Danmark har inte samma motstånd funnits mot att låta Stasiakterna granskas som i Sverige. Birgitta Almgren konstaterar: ”Säpos avslag och kammarrättens dom är märkliga med tanke på att andra länder, som exempelvis Tyskland och Danmark, öppnat arkiven för forskare. Andra länder vill göra upp med sin historia. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att inse att nazismen inte var enbart ett tyskt problem. Idag värjer sig många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. Tack vare östtyska medborgarrättsaktivisters modiga handlande kunde Stasiarkiven öppnas och bli en symbol för den fredliga revolutionen. För att blottlägga totalitära idéer och strukturer behövs skriftlig dokumentation och kunskap/…/
Om inte forskare nu får möjlighet att belysa relationerna till den socialistiska diktaturen är risken stor att ständigt nya journalistiska ”avslöjanden” i framtiden kommer att dyka upp som utnyttjas för olika politiska ändamål. För att på ett från vetenskaplig synpunkt oklanderligt sätt kunna fullborda den kartläggning som jag påbörjat inom det angivna forskningsområdet är det synnerligen angeläget att jag får tillgång till de begärda uppgifterna.”

För den som är intresserad finns hela ansökan som inkommet ärende JU 2010/2634:PO. Hoppas åtminstone justitieminister Beatrice Ask ser akten. Och naturligtvis ger sitt godkännande!

Säpo och Stasi: En liten öppning?

Arbetet med att försöka få Säpos arkiv öppnade när det gäller Stasiinformatörer går vidare. Ett antal tidningar har på ledarplats tagit ställning för även om det också finns krönikörer i Aftonbladet som är helt ute och cyklar. Det är inte bara tidningens kultursidor som ger uttryck för vänsternostalgi!

Tillsammans med några Allianskolleger har ett medlemsförslag nu också lämnats in i Nordiska rådet där frågan om främmande länders säkerhetstjänsters aktiviteter sätts i ett större sammanhang. Det glädjande med vårt krav är dessutom att det sker inom ramen för Alliansen. I nordiska sammanhang är det nämligen så att C, FP och KD sitter i en partigrupp medan M finns i en annan. Tillsammans har vi fyra en uppgift att för andra borgerliga partier visa på fördelarna av samarbete och politiska uppgörelser. Så vårt medlemsförslag är bra både till form som innehåll.

Bland annat noterar jag tillsammans med Jessica Polfjärd (M), Mats Johansson (M), Stefan Tornberg (C), Anita Brodén (FP) och Gunilla Tjernberg (KD): ”En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.

I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasiinformatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.

I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter.”

Våra krav är sedan att Nordiska rådet skall rekommendera de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna. Dessutom tycker vi att Nordiska ministerrådet skall ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.

De uppgifter som begärs utlämnade i Sverige är Stasis egna akter och anteckningar. Efter Berlinmurens fall kom ett stort register på drift som sedan hamnade i USA. Enligt uppgifter skall CIA ha försett ett antal länder med informationer om det landets medborgare. Ingen hamnar i det så kallade Rosenholz-kartoteket av misstag. Det är inte oskyldiga studenter och journalister som råkat dricka en kopp kaffe med en östtysk kulturattaché utan är en dokumentation över betrodda personer som kontrakterat sig för att arbeta för Stasi och som inte släppts ut på egen hand utan prov och tester. Det är dessa uppgifter Birgitta Almgren, men också fler forskare och journalister, vill ha tillgång till.

För andra gången har hon nu till regeringsrätten överklagat ett avslag i kammarrätten att få tillgång till Säpos handlingar. Hon vänder sig på formella grunder mot att två domare som avgjorde överklagandet 2007 på nytt tagit ställning 2010. Hon menar att det kan handla om jäv. Dessutom anför kammarrätten inga domskäl. Hon får alltså veta att handlingen inte kan lämnas ut men inte varför! Slutligen påminns om att frågan har ”högt prejudikatintresse och är av stort allmänintresse, både nationellt och internationellt.”

Det finns skäl att fundera på varför just Sverige skulle mörka Rosenholz-kartoteket när andra länder visat prov på öppenhet. I Danmark har exempelvis forskare fått granska. Och argumentet att vi inte skall avslöja några hemligheter hur den svenska säkerhetstjänsten arbetar faller ju då det är allmänt känt att CIA försåg ett antal länder med informationer de kommit över.

Jag tycker dock att justitieminister Beatrice Ask i ett svar i riksdagen öppnar en liten glipa och hoppas därför att någon forskare tar henne på orden och direkt hos regeringen begär att få tillgång till Säpos register. Regeringen kan nämligen alltid genom beslut upphäva sekretess, i vart fall för den som ansöker om detta:

”Säpo fick i början av 90-talet en viss information om innehållet i Stasis arkiv. De uppgifterna följdes senare upp, och det visade sig att de innehöll namn på ett femtiotal svenskar. Några var misstänkta för olovlig underrättelseverksamhet. Det inleddes förundersökningar. Samtliga förundersökningar lades ned. Uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas i regel av väldigt stark sekretess, till skydd för den enskilde. I de aktuella fallen är sekretessen avsedd att skydda även Säpos sätt att arbeta. Det är det som komplicerar det hela. Den diskussion som vi haft de senaste veckorna grundar sig i ett intresse från forskare att ta del av materialet. Det kan ibland väga tyngre än de skäl som gäller för sekretess. Då kan man göra en ansökan till regeringen, som kan pröva frågan om det för forskningsändamål behöver lämnas ut uppgifter.”