En smula underligt är det att ingen hittills uppmärksammat skrivelsen till justitiedepartementet med nummer JU 2010/2634:PO. Den inkom 24 mars och är professor Birgitta Almgrens ansökan om undantag från sekretess vad gäller de så kallade Stasiakterna. Kanske har media slutat granska inkommande post?
För några veckor sedan var det ju en stor debatt med många inlägg huruvida även Sverige skulle öppna säkerhetspolisens arkiv för seriös granskning av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige. Och det handlar inte om några personer som oskyldigt kan ha antecknats därför att de aningslöst druckit en kopp kaffe med kulturattachén från DDR utan om personer som låtit sig värvas som informatörer. De har undertecknat kontrakt och i vissa fall belönats och fått utmärkelser av DDR-regimen. Av respekt för offren likaväl som av respekt för de länder i Öst- och Centraleuropa som inlett granskningar och försoningsprocesser borde även det alltid utåt sett så neutrala och svala Sverige föredra öppenhet framför slutenhet.
Birgitta Almgren har som forskare och författare visat dels hur seriös hon är och dels uppmärksammats för sina insatser bland annat genom ett särskilt pris från Svenska Akademien. I sin skrivelse noterar professor Almgren: ”Härmed ansöker jag med stöd av 10 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen att Regeringen ska besluta om undantag från den sekretess som Säpo åberopat till stöd för sitt beslut. I den mån någon enskild uppgift i materialet oundvikligen enligt lag måste skyddas av sekretess, så önskar jag ta del av samtliga övriga uppgifter i materialet. I förarbetena till bestämmelsen om Regeringens möjlighet att besluta om undantag från sekretess diskuterades särskilt utlämnande enligt den allmänna dispensregeln för angelägna forskningsändamål.”
Nog finns det skäl att beteckna detta som ett angeläget forskningsändamål! Dessutom påminner hon om att det inte precis är okänt territorium hon befinner sig på: ”Som forskare har jag redan tagit del av tyskt material som bör sättas i relation till svenskt källmaterial.”
På annat håll har arkiv öppnats och forskarna fått hjälp. I Danmark har inte samma motstånd funnits mot att låta Stasiakterna granskas som i Sverige. Birgitta Almgren konstaterar: ”Säpos avslag och kammarrättens dom är märkliga med tanke på att andra länder, som exempelvis Tyskland och Danmark, öppnat arkiven för forskare. Andra länder vill göra upp med sin historia. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att inse att nazismen inte var enbart ett tyskt problem. Idag värjer sig många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. Tack vare östtyska medborgarrättsaktivisters modiga handlande kunde Stasiarkiven öppnas och bli en symbol för den fredliga revolutionen. För att blottlägga totalitära idéer och strukturer behövs skriftlig dokumentation och kunskap/…/
Om inte forskare nu får möjlighet att belysa relationerna till den socialistiska diktaturen är risken stor att ständigt nya journalistiska ”avslöjanden” i framtiden kommer att dyka upp som utnyttjas för olika politiska ändamål. För att på ett från vetenskaplig synpunkt oklanderligt sätt kunna fullborda den kartläggning som jag påbörjat inom det angivna forskningsområdet är det synnerligen angeläget att jag får tillgång till de begärda uppgifterna.”
För den som är intresserad finns hela ansökan som inkommet ärende JU 2010/2634:PO. Hoppas åtminstone justitieminister Beatrice Ask ser akten. Och naturligtvis ger sitt godkännande!
Visar inlägg med etikett Beatrice Ask. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Beatrice Ask. Visa alla inlägg
söndag 18 april 2010
onsdag 17 mars 2010
Säpo och Stasi: En liten öppning?
Arbetet med att försöka få Säpos arkiv öppnade när det gäller Stasiinformatörer går vidare. Ett antal tidningar har på ledarplats tagit ställning för även om det också finns krönikörer i Aftonbladet som är helt ute och cyklar. Det är inte bara tidningens kultursidor som ger uttryck för vänsternostalgi!
Tillsammans med några Allianskolleger har ett medlemsförslag nu också lämnats in i Nordiska rådet där frågan om främmande länders säkerhetstjänsters aktiviteter sätts i ett större sammanhang. Det glädjande med vårt krav är dessutom att det sker inom ramen för Alliansen. I nordiska sammanhang är det nämligen så att C, FP och KD sitter i en partigrupp medan M finns i en annan. Tillsammans har vi fyra en uppgift att för andra borgerliga partier visa på fördelarna av samarbete och politiska uppgörelser. Så vårt medlemsförslag är bra både till form som innehåll.
Bland annat noterar jag tillsammans med Jessica Polfjärd (M), Mats Johansson (M), Stefan Tornberg (C), Anita Brodén (FP) och Gunilla Tjernberg (KD): ”En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.
I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasiinformatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.
I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter.”
Våra krav är sedan att Nordiska rådet skall rekommendera de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna. Dessutom tycker vi att Nordiska ministerrådet skall ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.
De uppgifter som begärs utlämnade i Sverige är Stasis egna akter och anteckningar. Efter Berlinmurens fall kom ett stort register på drift som sedan hamnade i USA. Enligt uppgifter skall CIA ha försett ett antal länder med informationer om det landets medborgare. Ingen hamnar i det så kallade Rosenholz-kartoteket av misstag. Det är inte oskyldiga studenter och journalister som råkat dricka en kopp kaffe med en östtysk kulturattaché utan är en dokumentation över betrodda personer som kontrakterat sig för att arbeta för Stasi och som inte släppts ut på egen hand utan prov och tester. Det är dessa uppgifter Birgitta Almgren, men också fler forskare och journalister, vill ha tillgång till.
För andra gången har hon nu till regeringsrätten överklagat ett avslag i kammarrätten att få tillgång till Säpos handlingar. Hon vänder sig på formella grunder mot att två domare som avgjorde överklagandet 2007 på nytt tagit ställning 2010. Hon menar att det kan handla om jäv. Dessutom anför kammarrätten inga domskäl. Hon får alltså veta att handlingen inte kan lämnas ut men inte varför! Slutligen påminns om att frågan har ”högt prejudikatintresse och är av stort allmänintresse, både nationellt och internationellt.”
Det finns skäl att fundera på varför just Sverige skulle mörka Rosenholz-kartoteket när andra länder visat prov på öppenhet. I Danmark har exempelvis forskare fått granska. Och argumentet att vi inte skall avslöja några hemligheter hur den svenska säkerhetstjänsten arbetar faller ju då det är allmänt känt att CIA försåg ett antal länder med informationer de kommit över.
Jag tycker dock att justitieminister Beatrice Ask i ett svar i riksdagen öppnar en liten glipa och hoppas därför att någon forskare tar henne på orden och direkt hos regeringen begär att få tillgång till Säpos register. Regeringen kan nämligen alltid genom beslut upphäva sekretess, i vart fall för den som ansöker om detta:
”Säpo fick i början av 90-talet en viss information om innehållet i Stasis arkiv. De uppgifterna följdes senare upp, och det visade sig att de innehöll namn på ett femtiotal svenskar. Några var misstänkta för olovlig underrättelseverksamhet. Det inleddes förundersökningar. Samtliga förundersökningar lades ned. Uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas i regel av väldigt stark sekretess, till skydd för den enskilde. I de aktuella fallen är sekretessen avsedd att skydda även Säpos sätt att arbeta. Det är det som komplicerar det hela. Den diskussion som vi haft de senaste veckorna grundar sig i ett intresse från forskare att ta del av materialet. Det kan ibland väga tyngre än de skäl som gäller för sekretess. Då kan man göra en ansökan till regeringen, som kan pröva frågan om det för forskningsändamål behöver lämnas ut uppgifter.”
Tillsammans med några Allianskolleger har ett medlemsförslag nu också lämnats in i Nordiska rådet där frågan om främmande länders säkerhetstjänsters aktiviteter sätts i ett större sammanhang. Det glädjande med vårt krav är dessutom att det sker inom ramen för Alliansen. I nordiska sammanhang är det nämligen så att C, FP och KD sitter i en partigrupp medan M finns i en annan. Tillsammans har vi fyra en uppgift att för andra borgerliga partier visa på fördelarna av samarbete och politiska uppgörelser. Så vårt medlemsförslag är bra både till form som innehåll.
Bland annat noterar jag tillsammans med Jessica Polfjärd (M), Mats Johansson (M), Stefan Tornberg (C), Anita Brodén (FP) och Gunilla Tjernberg (KD): ”En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.
I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasiinformatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.
I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter.”
Våra krav är sedan att Nordiska rådet skall rekommendera de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna. Dessutom tycker vi att Nordiska ministerrådet skall ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.
De uppgifter som begärs utlämnade i Sverige är Stasis egna akter och anteckningar. Efter Berlinmurens fall kom ett stort register på drift som sedan hamnade i USA. Enligt uppgifter skall CIA ha försett ett antal länder med informationer om det landets medborgare. Ingen hamnar i det så kallade Rosenholz-kartoteket av misstag. Det är inte oskyldiga studenter och journalister som råkat dricka en kopp kaffe med en östtysk kulturattaché utan är en dokumentation över betrodda personer som kontrakterat sig för att arbeta för Stasi och som inte släppts ut på egen hand utan prov och tester. Det är dessa uppgifter Birgitta Almgren, men också fler forskare och journalister, vill ha tillgång till.
För andra gången har hon nu till regeringsrätten överklagat ett avslag i kammarrätten att få tillgång till Säpos handlingar. Hon vänder sig på formella grunder mot att två domare som avgjorde överklagandet 2007 på nytt tagit ställning 2010. Hon menar att det kan handla om jäv. Dessutom anför kammarrätten inga domskäl. Hon får alltså veta att handlingen inte kan lämnas ut men inte varför! Slutligen påminns om att frågan har ”högt prejudikatintresse och är av stort allmänintresse, både nationellt och internationellt.”
Det finns skäl att fundera på varför just Sverige skulle mörka Rosenholz-kartoteket när andra länder visat prov på öppenhet. I Danmark har exempelvis forskare fått granska. Och argumentet att vi inte skall avslöja några hemligheter hur den svenska säkerhetstjänsten arbetar faller ju då det är allmänt känt att CIA försåg ett antal länder med informationer de kommit över.
Jag tycker dock att justitieminister Beatrice Ask i ett svar i riksdagen öppnar en liten glipa och hoppas därför att någon forskare tar henne på orden och direkt hos regeringen begär att få tillgång till Säpos register. Regeringen kan nämligen alltid genom beslut upphäva sekretess, i vart fall för den som ansöker om detta:
”Säpo fick i början av 90-talet en viss information om innehållet i Stasis arkiv. De uppgifterna följdes senare upp, och det visade sig att de innehöll namn på ett femtiotal svenskar. Några var misstänkta för olovlig underrättelseverksamhet. Det inleddes förundersökningar. Samtliga förundersökningar lades ned. Uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas i regel av väldigt stark sekretess, till skydd för den enskilde. I de aktuella fallen är sekretessen avsedd att skydda även Säpos sätt att arbeta. Det är det som komplicerar det hela. Den diskussion som vi haft de senaste veckorna grundar sig i ett intresse från forskare att ta del av materialet. Det kan ibland väga tyngre än de skäl som gäller för sekretess. Då kan man göra en ansökan till regeringen, som kan pröva frågan om det för forskningsändamål behöver lämnas ut uppgifter.”
lördag 18 april 2009
Från förbundsstämman
Skånemoderaterna har haft förbundsstämma. I Klippan samlades över 200 ombud och andra intresserade. Glädjande många muffare. Stämningen var lika varm och ljus som försommarvädret utanför. Statsrådet Tobias Billström fanns på plats vilket gjorde att vi tillsammans kunde göra en del avstämningar av våra almanackor för kommande gemensamma valaktiviteter. Hans förråd av snygga slipsar hade utökats med en mycket gedigen sak i grönt. Den gillade jag!
Justitieminister Beatrice Ask, vän i partistyrelsen och AU, berättade om regeringens hantering av finanskrisen samt ambitiösa satsningar inom rättsområdet. Hon underströk behovet av europeiskt samarbete. Genom snabbare utbyte av DNA-uppgifter och likartad standard inom det polisiära området kan processer skyndas på och kriminella gripas även när de rör sig över gränserna.
Gunnar Hökmark, förstnamn på den moderata europavalsedeln, var som väntat uppskattad bland vännerna i Skåne. Han lyckades nämna den gamla hemstaden Ystad ett par tre gånger. Kontrasterna mellan frihet och socialism, mellan moderata uppfattningar och Marita Ulvskog (S), gjordes väldigt tydlig. Som jag sedan konstaterade när det var min tur att äntra talarstolen: Jag blir nästan avundsjuk på mig själv över möjligheten att få Gunnar Hökmark som moderat delegationsledare i Bryssel.
Som Skånemoderaternas främste kandidat i europavalet gavs möjlighet att utveckla några av de teman jag tänkt skall prägla valrörelsen. Det handlar inte minst om behovet av just åtgärder mot de kriminella nätverken som arbetar gränsöverskridande. De som ur sin ”produktkorg” erbjuder narkotika, illegala vapen och människohandel. Här finns också en social dimension. Det handlar om att bekämpa det knark som söker kunder i närheten av våra skolor, vapen som används vid bankrån och den försäljning som leder till att slagna kvinnor får tas om hand av Frälsningsarmén efter att sexuellt utnyttjats.
Jag påminde också om att av moderaternas mest framgångsrika kommuner i samband med europavalet för fem år sedan finns fem av tio i Stockholmsområdet. Resterande fem i Skåne: Vellinge, Båstad, Höganäs, Lomma och Ängelholm. Förhoppningsvis skall även valet 2009 bli en uppvisning. Här finns också en tydlig koppling mellan det som sker i år och tredje söndagen i september 2010. Framgångar nu kommer att användas som argument och exempel. Ett bra valresultat kommer att ha en uppiggande och inspirerande effekt.
Därför var det trevligt att hemma hos kommunstyrelsens ordförande Åsa Herbst med maken Magnus kunna tala vid Ängelholmsmoderaternas valkick-off. Uppslutningen av 20-25 medlemmar visar på insikt ifråga om just förhållandet mellan ett bra europaval och nästa år. Till det kommer så ett naturligt och genuint intresse för Europa i Ängelholm.
Justitieminister Beatrice Ask, vän i partistyrelsen och AU, berättade om regeringens hantering av finanskrisen samt ambitiösa satsningar inom rättsområdet. Hon underströk behovet av europeiskt samarbete. Genom snabbare utbyte av DNA-uppgifter och likartad standard inom det polisiära området kan processer skyndas på och kriminella gripas även när de rör sig över gränserna.
Gunnar Hökmark, förstnamn på den moderata europavalsedeln, var som väntat uppskattad bland vännerna i Skåne. Han lyckades nämna den gamla hemstaden Ystad ett par tre gånger. Kontrasterna mellan frihet och socialism, mellan moderata uppfattningar och Marita Ulvskog (S), gjordes väldigt tydlig. Som jag sedan konstaterade när det var min tur att äntra talarstolen: Jag blir nästan avundsjuk på mig själv över möjligheten att få Gunnar Hökmark som moderat delegationsledare i Bryssel.
Som Skånemoderaternas främste kandidat i europavalet gavs möjlighet att utveckla några av de teman jag tänkt skall prägla valrörelsen. Det handlar inte minst om behovet av just åtgärder mot de kriminella nätverken som arbetar gränsöverskridande. De som ur sin ”produktkorg” erbjuder narkotika, illegala vapen och människohandel. Här finns också en social dimension. Det handlar om att bekämpa det knark som söker kunder i närheten av våra skolor, vapen som används vid bankrån och den försäljning som leder till att slagna kvinnor får tas om hand av Frälsningsarmén efter att sexuellt utnyttjats.
Jag påminde också om att av moderaternas mest framgångsrika kommuner i samband med europavalet för fem år sedan finns fem av tio i Stockholmsområdet. Resterande fem i Skåne: Vellinge, Båstad, Höganäs, Lomma och Ängelholm. Förhoppningsvis skall även valet 2009 bli en uppvisning. Här finns också en tydlig koppling mellan det som sker i år och tredje söndagen i september 2010. Framgångar nu kommer att användas som argument och exempel. Ett bra valresultat kommer att ha en uppiggande och inspirerande effekt.
Därför var det trevligt att hemma hos kommunstyrelsens ordförande Åsa Herbst med maken Magnus kunna tala vid Ängelholmsmoderaternas valkick-off. Uppslutningen av 20-25 medlemmar visar på insikt ifråga om just förhållandet mellan ett bra europaval och nästa år. Till det kommer så ett naturligt och genuint intresse för Europa i Ängelholm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
