Om exportkontrollen av krigsmateriel

Svensk export av försvarsmateriel är något som berör. Det finns starka åsikter. Inte minst mot bakgrund av de uppgifter om möjliga vapenaffärer med Saudiarabien som det rapporterats mycket om under 2012. Riksdagen har också begärt att frågan om exportkontroll ska ses över. Regeringen har sedan en längre tid meddelat att en utredning ska tillsättas, i dagarna blev det klart att jag ska leda den som ordförande.

 

Jag ser framför mig ett omfattande arbete. I direktiven räknas inte endast upp exportkontrollen som sådan utan dessutom en mängd kringuppdrag. Redan någon dag efter det formella beslutet om gruppens sammansättning, som fattades av handelsminister Ewa Björling på regeringens vägnar, kallade jag till ett första möte för att snabbt nu få igång arbetsprocesser.

 

Jag tror på värdet av stor öppenhet och nyfikenhet inför alla de frågor och olika dimensioner som kan lyftas fram. Det är nödvändigt att skapa möjligheter för företrädare för det civila samhället, kyrkor, fack och näringsliv att framföra sina tankar till utredningen. Debatten visar ju på mångas engagemang och då är det viktigt att deras aspekter och tankar också kan nå ledamöterna. Till det kommer att frågeställningarna om viktiga begrepp som exempelvis demokrati-diktatur men också vårt lands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska intressen kräver kvalificerade dragningar, inte minst det tidigare förutsätter kontakt med universitet och folkrättsexperter.

 

Statsrådet Ewa Björling konstaterade med anledning av att utredningens arbete nu startatar: ”Det kommer att handla om både utrikes- och säkerhetspolitiska intressen som mänskliga rättigheter. Alla argument ska prövas och diskuteras med eftertänksamhet”

 

Övriga ledamöter är en garanti för bredd, djup och engagemang. Det finns starka företrädare vana vid god argumentering men förhoppningsvis också att lyssna. De två övriga moderaterna är Jessica Polfjärd och Ulrik Nilsson. Från S sitter Urban Ahlin, Anna-Lena Sörenson och Lars Johansson. Allan Widman (FP), Kerstin Lundgren (C), Désirée Pethrus (KD), Bodil Ceballos (MP), Lars Ohly (V) och Mikael Jansson (SD).

 

I de direktiv som regeringen ställde sig bakom i juni görs en uppdelning mellan vad kommittén ”särskilt” ska titta på respektive det den ”vidare” kan göra:

 

”Kommittén ska särskilt

• utreda den framtida svenska exportkontrollen av krigsmateriel och ramarna kring den. Det huvudsakliga syftet med utredningen är att lämna förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater,
• föreslå de överväganden som lämpligen bör göras för att fastställa om ett land är en icke-demokrati och som bör ligga till grund för den tillståndsprövning som görs när det gäller utförsel av krigsmateriel ur Sverige samt analysera hur dessa överväganden kan genomföras i den svenska exportkontrollen av krigsmateriel,
• utreda på vilket sätt en skärpning ska göras av exportkontrollen av krigsmateriel, gentemot icke-demokratier. Kommittén ska därvid lämna förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för en sådan skärpning,
• pröva vad som i framtiden bör betraktas som följdleveranser och vilka regler som bör gälla för dessa, mot bakgrund av utredningens övergripande syfte. Konsekvenserna ska analyseras. De förändringar som kommittén föreslår ska inte få retroaktiv verkan. Nuvarande regelverk och praxis måste alltså tillämpas på följdleveranser avseende export som godkänts innan ny lagstiftning trätt i kraft,
• undersöka och kartlägga andra samarbetsländers – såsom de nordiska länderna, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och USA – exportkontrollsystem och då särskilt deras exportkontroll av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska länder,
• utreda konsekvenserna om exportkontrollen avseende krigsmateriel skärps gentemot icke-demokratiska stater, t.ex. påverkan på Sveriges bredare bilaterala relationer.

 

Vidare ska kommittén bl.a.

• analysera och bedöma om krigsmateriellagstiftningen ska förändras i klarläggande syfte. Om kommittén bedömer att krigsmateriellagstiftningen bör förändras i klarläggande syfte ska kommittén lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,
• utreda lämpligheten av att införa administrativa sanktionsavgifter i krigsmateriellagstiftningen och i lagstiftningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden samt lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,
• utreda möjligheten att öka öppenheten och transparensen inom den svenska exportkontrollen, inklusive Exportkontrollrådet,
• redovisa hur den gemensamma ståndpunkten, de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och Sveriges politik för global utveckling omvandlats i praxis och om denna förändrats över tid.”

M om Mp själv får välja...

Jag sprang på Gustav Fridolin i dag. Under en visning av riksdagshuset för en grupp från Skåne råkade vi på det gröna språkröret. Och självfallet stannade han till för att tala och argumentera. Han är mycket duktig på att hantera människor. Man kan inte annat än att gilla honom! Självfallet berördes också tidningen Dagens Samhälles rundringning till ett antal gröna lokala politiker. Tre av fyra tycker att miljöpartiet borde kunna bilda regering med moderaterna. Precis det jag skrev om i en debattartikel i Expressen i juli. Fridolin höll med om att hans folk var resultatorienterat. Men han trodde ändå inte på något slags anslutning till Alliansen. Ingen har heller talat om villkorslös kapitulation! Jag tror han är mer avigt inställd än nödvändigt. Och undersökningen är väldigt intressant. På flera håll landet runt finns nämligen goda exempel där M och Mp funnit varandra och där ett fungerande Allianssamarbete byggts ut med ett femte parti.

Jag tog min utgångspunkt i Finland när jag skrev debattartikeln i Expressen där det pläderades för att regeringen skulle kunna breddas med deltagande från Mp. I vårt östra grannland sitter de gröna med i en ministär som nu leds av moderaternas systerparti. Det verkar fungera bra. De grönas partiledare och nuvarande miljöminister Ville Niinistö känner jag väl sedan vi under ett antal år arbetat tillsammans i Nordiska rådet. Om det går där, varför går det inte här? Frågan är hur kompromiss- och samarbetsvilligt miljöpartiet i Sverige är? Gustav Fridolins avståndstagande tyder på att det är svårare för Mp än M att bryta ny mark!

Jag tror att de uppgifter Dagens Samhälle presenterar med tre av fyra miljöpartister villiga att söka sig mot moderaterna ger en rättvisande bild. Jag har dessutom alltid uppfattat miljöpartiets väljarbas som mer borgerlig än partiets riksdagsgrupp. Samtidigt ska erkännas att Alliansen genom åren gjort flera breda uppgörelser med Mp. Och hemma i Skåne bildar Alliansen regionledning med miljöpartiet.

En förklaring till den positiva attityden är att lokalt har gröna politiker säkert upptäckt hur pragmatiska och konstruktiva moderata kommunpolitiker kan vara, det slår igenom i undersökningen. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledning har också fått en ganska vinglig start med motstridiga besked, då är det bra med en Allians som är tydlig, ansvarstagande och konsekvent.

Jag tycker faktiskt att frågan om regeringssamverkan seriöst borde prövas. Samtidigt innebär det ett stort ansvar för Mp som aldrig axlat regeringsmakt i Sverige. Det är långt från populism och lova allt till alla. Kanske är det därför Gustav Fridolin tvekar…

Att Mp och moderaterna kan samverka förutsätter ett antal saker: Samarbetsförmåga. Tillitt. Och vilja. Men Finland är i denna fråga ett gott exempel. Ibland handlar det också om att våga.

Säpo och Stasi: En liten öppning?

Arbetet med att försöka få Säpos arkiv öppnade när det gäller Stasiinformatörer går vidare. Ett antal tidningar har på ledarplats tagit ställning för även om det också finns krönikörer i Aftonbladet som är helt ute och cyklar. Det är inte bara tidningens kultursidor som ger uttryck för vänsternostalgi!

Tillsammans med några Allianskolleger har ett medlemsförslag nu också lämnats in i Nordiska rådet där frågan om främmande länders säkerhetstjänsters aktiviteter sätts i ett större sammanhang. Det glädjande med vårt krav är dessutom att det sker inom ramen för Alliansen. I nordiska sammanhang är det nämligen så att C, FP och KD sitter i en partigrupp medan M finns i en annan. Tillsammans har vi fyra en uppgift att för andra borgerliga partier visa på fördelarna av samarbete och politiska uppgörelser. Så vårt medlemsförslag är bra både till form som innehåll.

Bland annat noterar jag tillsammans med Jessica Polfjärd (M), Mats Johansson (M), Stefan Tornberg (C), Anita Brodén (FP) och Gunilla Tjernberg (KD): ”En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.

I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasiinformatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.

I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter.”

Våra krav är sedan att Nordiska rådet skall rekommendera de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna. Dessutom tycker vi att Nordiska ministerrådet skall ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.

De uppgifter som begärs utlämnade i Sverige är Stasis egna akter och anteckningar. Efter Berlinmurens fall kom ett stort register på drift som sedan hamnade i USA. Enligt uppgifter skall CIA ha försett ett antal länder med informationer om det landets medborgare. Ingen hamnar i det så kallade Rosenholz-kartoteket av misstag. Det är inte oskyldiga studenter och journalister som råkat dricka en kopp kaffe med en östtysk kulturattaché utan är en dokumentation över betrodda personer som kontrakterat sig för att arbeta för Stasi och som inte släppts ut på egen hand utan prov och tester. Det är dessa uppgifter Birgitta Almgren, men också fler forskare och journalister, vill ha tillgång till.

För andra gången har hon nu till regeringsrätten överklagat ett avslag i kammarrätten att få tillgång till Säpos handlingar. Hon vänder sig på formella grunder mot att två domare som avgjorde överklagandet 2007 på nytt tagit ställning 2010. Hon menar att det kan handla om jäv. Dessutom anför kammarrätten inga domskäl. Hon får alltså veta att handlingen inte kan lämnas ut men inte varför! Slutligen påminns om att frågan har ”högt prejudikatintresse och är av stort allmänintresse, både nationellt och internationellt.”

Det finns skäl att fundera på varför just Sverige skulle mörka Rosenholz-kartoteket när andra länder visat prov på öppenhet. I Danmark har exempelvis forskare fått granska. Och argumentet att vi inte skall avslöja några hemligheter hur den svenska säkerhetstjänsten arbetar faller ju då det är allmänt känt att CIA försåg ett antal länder med informationer de kommit över.

Jag tycker dock att justitieminister Beatrice Ask i ett svar i riksdagen öppnar en liten glipa och hoppas därför att någon forskare tar henne på orden och direkt hos regeringen begär att få tillgång till Säpos register. Regeringen kan nämligen alltid genom beslut upphäva sekretess, i vart fall för den som ansöker om detta:

”Säpo fick i början av 90-talet en viss information om innehållet i Stasis arkiv. De uppgifterna följdes senare upp, och det visade sig att de innehöll namn på ett femtiotal svenskar. Några var misstänkta för olovlig underrättelseverksamhet. Det inleddes förundersökningar. Samtliga förundersökningar lades ned. Uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas i regel av väldigt stark sekretess, till skydd för den enskilde. I de aktuella fallen är sekretessen avsedd att skydda även Säpos sätt att arbeta. Det är det som komplicerar det hela. Den diskussion som vi haft de senaste veckorna grundar sig i ett intresse från forskare att ta del av materialet. Det kan ibland väga tyngre än de skäl som gäller för sekretess. Då kan man göra en ansökan till regeringen, som kan pröva frågan om det för forskningsändamål behöver lämnas ut uppgifter.”