Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

Hela artikeln på SvD Brännpunkt finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-har-mycket-att-vinna-pa-samarbete-med-finland_7335880.svd

M om Mp själv får välja...

Jag sprang på Gustav Fridolin i dag. Under en visning av riksdagshuset för en grupp från Skåne råkade vi på det gröna språkröret. Och självfallet stannade han till för att tala och argumentera. Han är mycket duktig på att hantera människor. Man kan inte annat än att gilla honom! Självfallet berördes också tidningen Dagens Samhälles rundringning till ett antal gröna lokala politiker. Tre av fyra tycker att miljöpartiet borde kunna bilda regering med moderaterna. Precis det jag skrev om i en debattartikel i Expressen i juli. Fridolin höll med om att hans folk var resultatorienterat. Men han trodde ändå inte på något slags anslutning till Alliansen. Ingen har heller talat om villkorslös kapitulation! Jag tror han är mer avigt inställd än nödvändigt. Och undersökningen är väldigt intressant. På flera håll landet runt finns nämligen goda exempel där M och Mp funnit varandra och där ett fungerande Allianssamarbete byggts ut med ett femte parti.

Jag tog min utgångspunkt i Finland när jag skrev debattartikeln i Expressen där det pläderades för att regeringen skulle kunna breddas med deltagande från Mp. I vårt östra grannland sitter de gröna med i en ministär som nu leds av moderaternas systerparti. Det verkar fungera bra. De grönas partiledare och nuvarande miljöminister Ville Niinistö känner jag väl sedan vi under ett antal år arbetat tillsammans i Nordiska rådet. Om det går där, varför går det inte här? Frågan är hur kompromiss- och samarbetsvilligt miljöpartiet i Sverige är? Gustav Fridolins avståndstagande tyder på att det är svårare för Mp än M att bryta ny mark!

Jag tror att de uppgifter Dagens Samhälle presenterar med tre av fyra miljöpartister villiga att söka sig mot moderaterna ger en rättvisande bild. Jag har dessutom alltid uppfattat miljöpartiets väljarbas som mer borgerlig än partiets riksdagsgrupp. Samtidigt ska erkännas att Alliansen genom åren gjort flera breda uppgörelser med Mp. Och hemma i Skåne bildar Alliansen regionledning med miljöpartiet.

En förklaring till den positiva attityden är att lokalt har gröna politiker säkert upptäckt hur pragmatiska och konstruktiva moderata kommunpolitiker kan vara, det slår igenom i undersökningen. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledning har också fått en ganska vinglig start med motstridiga besked, då är det bra med en Allians som är tydlig, ansvarstagande och konsekvent.

Jag tycker faktiskt att frågan om regeringssamverkan seriöst borde prövas. Samtidigt innebär det ett stort ansvar för Mp som aldrig axlat regeringsmakt i Sverige. Det är långt från populism och lova allt till alla. Kanske är det därför Gustav Fridolin tvekar…

Att Mp och moderaterna kan samverka förutsätter ett antal saker: Samarbetsförmåga. Tillitt. Och vilja. Men Finland är i denna fråga ett gott exempel. Ibland handlar det också om att våga.

Skriver i Expressen

På debattplats i Expressen har jag haft en text om den kommande politiska hösten och dess vägval både för socialdemokraterna som Allianspartierna. Möjligheterna finns att S, V och MP gör gemensam sak med SD och fäller bärande inslag i regeringspolitiken. Då kan man tala om problem. Ett självklart alternativ är nyval. För egen del tycker jag inte att man ska vara rädd för att möta väljarna med det visade ansvarstagandet för svensk ekonomi och en tydlig jobbpolitik. Samtidigt kan det vara rimligt att också pröva förutsättningarna för ett breddat regeringsunderlag. Då är det vettigt att tala med miljöpartiet. De gröna i Finland är ju nu inne på sin andra mandatperiod tillsammans med moderaternas systerparti samlingspartiet.

Mitt inlägg i Expressen har uppenbarligen rönt intresse att döma av e-post och ledarkommentarer. Jag har i dag också intervjuats av Aktuellt som sannolikt kommer att göra något till kvällen med röster från Almedalen.

Bland annat skrev jag: ” Ibland är det lätt att glömma bort att skillnaden mellan Alliansen och de tre rödgröna partierna är större efter valet 2010 än efter valsegern och regeringsskiftet 2006! M, FP, C och KD har 17 fler mandat än S, V och MP. Det som komplicerar läget är sverigdemokraterna med sina 20 riksdagsplatser.

Det finns ett starkt stöd för den förda politiken. Moderaterna som enskilt parti fortsatte att öka i valet 2010 och skillnaden gentemot socialdemokraterna är blygsamma 0,6 procentenheter – 30,06 mot 30,66 procent.

I internationell jämförelse står sig Sverige starkt. Ekonomin imponerar. Utländska betraktare har liknat landet vid Pippi Långstrump och det har talats om en ö av ordning och stabilitet omgivet av ett oroligt hav. Många är det som vill ta åt sig äran men i skarpa voteringar i riksdagen och i de debatter som föregått besluten har skillnaderna mellan Alliansen och oppositionen, mellan moderaterna och socialdemokraterna, varit tydlig. Det var för att fortsätta längs den inslagna vägen mandat begärdes i valet 2010. Det är nämligen genom att politiken genomsyras av ambitionen att skapa förutsättningar för arbete och sunda finanser som Sverige kommit att utmärka sig.

Ifall arbetslinjen och inriktningen mot fortsatta skattelättnader för medborgare med vanliga jobb som lärare, sjuksköterskor, poliser, hemtjänstpersonal, butiksbiträden med flera faller genom att röstas ned i riksdagen har också ett helt nytt parlamentariskt läge uppstått. Då utmanar nej-sägandets koalition Alliansen. Avvisas bärande inslag är det rimligt att också träda tillbaka. Problemet för S-ledaren är att han möjligen kan fälla den sittande regeringen tillsammans med sverigedemokraterna men att Håkan Juholt inte vill forma en ny ministär tillsammans med SD. Och då återstår det faktum att M, FP, C och KD stadigt har 17 fler mandat även om det saknas tre för att uppnå egen majoritet.

Alliansen ska varken utesluta eller rädas att möta medborgarna i ett extra val kring den ekonomiska politiken och det faktum att breda grupper numera kan räkna med motsvarande en extra månadslön om året genom det utrymme skattesänkningarna skapat. Samtidigt är nyval en extraordinär händelse i Sverige. Det borde därför finnas anledning att seriöst pröva förutsättningarna att bredda regeringsunderlaget.”

http://www.expressen.se/debatt/1.2487633/lat-oss-valkomna-mp-till-regeringen

Om MP på Politikerbloggen

I samband med miljöpartiets kongress under helgen och valet av två nya språkrör så har det mediala intresset vuxit. Det kan säkert leda till positiva opinionssiffror kommande veckor. Långsiktigt är det helt andra saker som avgör. De senaste dagarna har förts en diskussion om MP kan vara att räkna med som ett liberalt parti. Från FP-håll har kommit kraftiga avfärdanden om att de gröna mer för en V-inspirerad politik. För egen del tror jag att miljöpartiet har mer på att vinna att söka sig i borgerlig riktning än Alliansen har att stå där med vidöppna armar.

I ett inlägg på Politikerbloggen lyfter jag dock fram en grön politiker jag kommit att uppskatta. I Nordiska rådet har jag under de senaste åren arbetat tillsammans med Ville Niinistö. Han är i dag gruppledare i Finlands riksdag. Med honom går det att diskutera politik utifrån ett idémässigt och ideologiskt perspektiv.

Bland annat noterar jag:

”De gröna i Finland har under de senaste åren samarbetat i regeringsställning med borgerliga partier och lär fortsätta i en ny ministär under ledning av moderaternas systerparti samlingspartiet. Även om ledamöterna i riksdagen röstat emot har man pragmatiskt accepterat en politik som bland annat inneburit fortsatt utbyggnad av kärnkraften i Finland.

Finland i likhet med Sverige har under den finansiella krisen visat prov på stor mognad. Utgifterna har inte skenat iväg utan ekonomin har hanterats på ett ansvarsfullt sätt med gott resultat som följd. Till det kommer en näringslivsvänlig politik och en skola som väcker internationell uppmärksamhet. Kanske är just de bästa förutsättningarna för grön livsstil att verka inom en borgerlig ordning? Då finns det ekonomiska utrymmet att kunna göra egna val. Måhända har man rent av nytta och glädje av varandra? Miljöpartiet får ekonomisk realism i utbyte mot att man bidrar med insikten om att det finns fler och djupare värden än just ekonomi.

Jag tror att det skulle finnas plats för politiker som Ville Niinistö i svensk politik. Gustav Fridolin som representerar samma valkrets som jag själv (Skåne län Norra och Östra) har kanske förutsättningar att bli den personen. Från förra årets valrörelse kommer jag mest ihåg honom som någon med många löften. Samtidigt var han skicklig nog att fånga upp lokala frågor och att vara närvarande i debatten.

Mer av Ville Niinistö hos de gröna i Sverige skulle onekligen skapa nya förutsättningar. För egen del blir jag mer och mer övertygad om möjligheten att kombinera cykelkärror med cyberindustri.”

Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/