Orda fick inte orda

Östersjökommittén (BSPC) är ett samarbetsorgan mellan nationella och regionala parlament. Det handlar om drygt tjugotalet olika aktörer. Det finns även ett nätverk för regeringarna. Med 21 år på nacken har det efter Berlinmurens fall och kommunistsystemens kollaps varit en viktig kontaktyta för en ny generation politiker. Dessutom är det ett av få fungerande organ där Ryssland deltar fullt ut. 2011-12 just under ordförandeskap av Federationen, en stafettpinne som precis har överlämnats till Estland.

 

26-28 augusti har det varit möten och BSPC-session i S:t Petersburg. För egen del blev det första gången i den forna huvudstaden som verkligen charmat med sina många märkvärdiga och vackra byggnader, centrala palats och kyrkor. Förvånansvärt mycket finns kvar och Sovjetarkitekturen har med sina fula hus på inget sätt lyckats förstöra gatubilden. Notabelt var att några av de mest förfallna kåkarna råkade vara kommunala bostäder med 30-40 år på nacken. Den som är det minsta intresserad av kultur känner också till S:t Petersburgs starka ställning. Nu blev det ju rätt få möjligheter att lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna så det känns angeläget att komma tillbaka.

 

Den resolution som antogs i enighet handlar mycket om behovet av fördjupat utbyte när det gäller miljösatsningar runt Östersjön. Och jämfört med tidigare år kan en förändrad, det vill säga förbättrad, attityd märkas från rysk sida. Nu finns en vilja att öka ambitionerna. Det gäller att minska utsläppen och de risker den känsliga Östersjön utsätts för. Det handlar om delade vatten. Det som pumpas ut på den östra sidan når den västra och därmed Sveriges kuster som den stora Östersjönation vi är. Utmaningar i allra högsta grad relevanta för Skåne, Blekinge, Kalmar län, Gotland och Stockholmsområdet.

 

Under dagarna hölls ett antal inlägg. Företrädare för de skandinaviska länderna och Nordiska rådet, inklusive jag själv, markerade ifråga om domen mot punkgruppen Pussy Riot. Från rysk sida försvarades ilsket de hårda motåtgärderna då protesterna även uppfattats som riktade mot den ortodoxa kyrkan och landets troende. Det jag själv underströk var den bristande proportionaliteten. Ingen ska dömas till två år i fängelse för detta!

 

Återkommande talades också om hur utbytet kan stärkas och kontakterna bli fler i Östersjöregionen. Något jag underströk från podiet i Mariinskypalatsets stora samlingssal. Det här området i Europa är ju för närvarande något av föregångare på en kontinent präglad av ekonomisk oro. Polen och Litauen kan stoltsera med höga tillväxttal. Sverige får beröm för landets ekonomi och budgetkontroll. Det går att förändra och lägga fram strukturella reformer trots krisen. Eller kanske just då! Det här borde vara ett tydligt budskap från norr till söder. I sammanhanget är det viktigt att också involvera Ryssland. Mer handel är bra för alla parter. Av den anledningen blir infrastruktur i form av hamnar, järnvägar men också elnät centrala. Hur kopplas allt samman. Från finsk sida är man mycket nöjd med de snabbtåg som nu rullar mellan Helsingfors och S:t Petersburg och som innebär att man på cirka tre och en halv timme kan ta sig från en stad till en annan. I regionen behövs ett fortsatt utbyte av människor, idéer, varor och investeringar!

 

Ett område som betonades från rysk sida var viseringarna. De utgör fortfarande en barriär. Det kostar pengar och kan vara krångligt att söka visum. För vackra S:t Petersburg med väldigt mycket att stolt visa upp handlar det om en enorm potential. Staden kan bli en turismmetropol i Östersjöområdet. Redan görs försök att underlätta resandet. Cirka 22 000 visum utfärdas per år av det svenska konsulatet. Finland har tung närvaro med över 100 utsända varav några är sysselsatta i den ”visumfabrik” som hanterar en miljon ansökningar! Det är viktigt med en gemensam EU-hållning. Inte minst för att de tre baltiska republikerna hyser en välgrundad misstro och ovilja att medge några lättnader. Å andra sidan kommer alla att vinna på att det görs enklare. Polen har gentemot den ryska enklaven Kaliningrad gått med på viseringsfrihet i gränsområdena - den som bor upp till 50 kilometer intill gränsen får ett enkelt dokument som medger att man obehindrat kan röra sig fram och tillbaka. Intresset att söka sådana plastade handlingar är så stort att administrativt kaos närmast råder för tillfället.

 

Ett land utanför BSPC-kretsen kom också att göra sig påmint; Vitryssland. Värdnationen hade ordnat så att företrädare från Minsk fanns inbjudna som gäster. I ett första utkast till program hade Mikhail Orda lagts till som talare. Han är nummer 13 på den svarta lista över politiska företrädare som nekas inträde till EU på grund av landets demokratiska underskott. På olika sätt och med varierande språkbruk var vi ett antal som förklarade det orimliga och det olämpliga i hans deltagande. Till slut avgjorde Ryssland att Orda inte skulle få ta till orda. Det var klokt. Det är alldeles uppenbart att Vitryssland känner sig besvärat av den uppmärksamhet som visas landet. Det framkom också i det rätt frostiga samtal jag själv förde med Orda. Samtidigt är budskapet enkelt: Alla tecken på demokratiseringar och liberaliseringar belönas, fortsatt gangsterstyre bestraffas genom internationella sanktioner.

 

En av kvällarna kom jag också att träffa en ung rysk tjänsteman som talade god engelska. Han var mycket kritisk till en hel del av utvecklingen i det egna landet. Samtidigt märktes också viktiga kulturella skillnader som de olika slutsatser vi drog ifråga om Pussy Riot. Kom inte hit för att uppfostra oss, löd hans budskap. Någon reell opposition finns inte i landet, menade han. Ingen samlande gestalt finns. De unga oliktänkande möts via Internet genom bloggar och hemsidor. Men det förmår inte folk att gå ut på torget eller bilda grupper. Ifall det bestäms att det ska demonstreras sluter det i att man träter om budskap, tid och plats.

 

BSPC bestämde också att godkänna Region Skåne som observatör. Trevligt! Och litet nytta har jag nog uträttat i bakgrunden för att möjliggöra det beslutet.

Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

Hela artikeln på SvD Brännpunkt finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-har-mycket-att-vinna-pa-samarbete-med-finland_7335880.svd

Heidelberg i Tallinn

Baltiska rådet har arrangerat ett möte i Tallinn kring Internetfrågor. Det kretsade kring allt från säkerhetsaspekter över ren juridik till den organiserade kriminalitet som nyttjar den nya teknikens fördelar. Nordiska rådet var inbjudet att delta. Jag var den representanten. I grunden är det mycket bra och viktigt med erfarenhetsutbyte mellan både förtroendevalda och tjänstemän från länderna runt Östersjön. Värderingsmässigt finns mycket som delas även om en del slutsatser och praktiska utformningar kan skilja åt.

Först ut var Mait Heidelberg från Estland som för regeringarna i Baltikum tagit fram en rapport om skapandet av en fungerande gemensam e-marknad. Ambitionerna är höga. Det finns en stor insikt om vilka möjligheter som kan skapas ifall det underlättas för handel och transaktioner. Synsättet påminner mycket om det som finns i de nordiska länderna. Det finns också en stor krets användare i alla de tre republikerna även om den digitala trappans ålderssteg märks tydligt även här. Samtidigt dras Baltikum med andra problem. Här finns exempelvis inte Spotify! Länderna anses för små och därmed upphovsrättsligt ointressanta. Mait Heidelberg menar att Estland, Lettland och Litauen ibland drabbas hårdare och är negativt särbehandlade av Hollywoods regler än exempelvis Sverige. Här finns måhända möjligheter till ökat samarbete mellan Norden och Baltikum!

Mait Heidelberg pekade också på svårigheterna att använda kreditkort och sköta betalningar mellan länderna. För den enskilda är det viktigt att sådant här fungerar. Och för den som önskar att EU allt mer ska bli en gemensam marknad för varor och tjänster är det här centrala utmaningar. Redan idag finns det EU-direktiv som talar om icke-diskriminering av människor som bor i annat EU-land – tyvärr är det inte alltid dessa regler uppfylls och efterlevs!

Lauri Aasmann verkar vid Nato Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence (CCDCOE) som förlagts till just Tallinn. Estland har ju får några år sedan upplevt en IT-baserad fullskaleattack på det egna landet. Ryssland angrep även Georgien först via nätet innan trupper rent fysiskt gick in. Också Radio Free Europe har tidigare utsatts för sabotage och svåra störningar via Internet. CCDCOE, eller The Centre som det kallas bland medarbetarna, är på väg att etablera sig som en viktig aktör och koordinator när det gäller IT-frågor ur ett bredare försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Lauri Aasmann berättar att granskning visar att under juli till september 2011 spårades världen över fem miljoner nya olika former av virus, trojaner och annan ”nedsmutsning”. Det gör 55 555 per dag och säger något om de hot som finns.

Det konstateras att det finns internationella regler och konventioner om krigföring länder emellan men inget är reglerat om vad som får göras i cyberspace. Det finns önskemål om någon form av internationell lagstiftning även inom detta område. För både länder och samhällen har på sitt sätt blivit sårbarare. Från CCDCOEs sida ses mer av cyber-kriminalitet och cyber-spionage och det finns en stor rädsla för cyber-terrorism. Även här finns beröringspunkter mellan Norden och Baltikum!

Den avslutande delen av konferensen i Tallinn handlade om den gemensamma utmaningen i form av droghandel. Från Estland, Lettland och Litauen rapporterades om tillståndet i respektive land. En gemensam nämnare är att en hel del införsel sker via Ryssland. Lagstiftning och grundläggande synsätt är rätt likartad de tre länderna emellan och påminner mycket om hur det även är i Norden. I Estland har för några år sedan rätt kraftiga lagskärpningar genomförts. För storsäljare och smugglare är straffskalan 20 år upp till livstid.
Det görs försök att förbättra missbruksvården. Arbetet är inriktat på att reducera utbudet av droger.

I alla de tre baltiska republikerna har offentliga diskussioner förts om avkriminaliseringar men i både Estland och Litauen har det mött på starkt motstånd. I Estland fanns planer på nya regler kring cannabis med det avfärdades helt av experterna och blev inte av. Lettland verkar vara det land som har den mest besvärliga opinionen med några mer kända personer som engagerat sig till förmån för liberaliseringar. Av andelen brott sticker också Lettland av på ett negativt sätt med fler narkotikarelaterade än sina grannländer. Att det verkligen handlar om gemensamma utmaningar för alla runt Östersjön märks genom att ett växande antal från exempelvis Litauen blir gripna för smuggling utomlands, då särskilt i de nordiska länderna. På samma sätt som politiker och polis mellan Baltikum och Norden gjort gemensam sak i arbetet för att komma åt människohandeln borde fler åtgärder göras tillsammans för att försvåra för den organiserade kriminalitet som ägnar sig åt narkotikasmuggling. Det finns också dem som ger uttryck för oro då brottsligheten sprider korruption omkring sig med mutor och ökad aktivitetsgrad på Internet.

Slutsatsen är entydig: Det är viktigt att agera gemensamt!

Finlands val - Sveriges medier

Som politiskt intresserad är ju alltid alla former av val spännande. I många andra länder finns också personer som jag känner vilka kandiderar, eller åtminstone partier som ställer upp vilka jag haft kontakt med. Det personliga skänker krydda och nerv.

Sedan finns det politiska förändringar som är viktiga och av betydelse för Sverige som land beroende på vilken politik som kommer att drivas som resultat av folkets val. Just nu visas ett stort intresse för det som sker i USA. På sitt sätt är det begripligt då landet är en dominerande aktör inom snart sagt alla områden globalt sett. Däremot kan det tyckas litet udda att svenska medier rent av kan följa republikanska partiets primärval i Iowa men struntar i det stundande presidentvalet i Finland.

I förhållande till sin betydelse för Sverige – både i form av ”hemmamarknader” för svensk industri och företagsamhet och genom en koppling i form av historia, traditioner och kultur – visas vårt närområde Norden och Östersjöregionen ett förhållandevis svagt medialt intresse. Detta nyhetsrapporteringens synfel gör att vi kan ha svårt att rätt uppfatta och förstå vår närmiljö. Perspektiven blir skeva.

Inför finska presidentvalets första omgång 22 januari har jag på Newsmill både spekulerat om resultatet som sådant (Sauli Niinistö från Samlingspartiet vinner men först i den andra omgången som hålls i början av februari) som resonerat kring de nyhetsvärderingar som görs av redaktioner i Sverige kring händelser i vår nordiska omvärld:

”Däremot är det närmast systematiska ointresset för vad som sker i Norden och även i viktiga grannländer som Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland lika allvarligt som obegripligt. Delstatsval i Nordtyskland blir inte många gånger mer än ett par meningar lång notis i dagspressen trots ekonomisk, historisk och kulturell koppling till vårt land. Dessutom med ett betydande självstyre då Tyskland just är en förbundsrepublik.

Ett total obevisat och ovetenskapligt antagande som jag ändå är övertygad om stämmer är att fler svenskar kan räkna upp åtminstone en av USAs femtio delstatsguvernörer än namnet på Islands nuvarande president.

Faran med detta mediala partiella synfel är att vi inte rätt förstår vikten och betydelsen av vårt eget närområde. Det är Norden och Nordeuropa som är vår industris och våra företags hemmamarknad. Norge är efter Tyskland vårt lands viktigaste exportmarknad (över 55 miljarder eller motsvarande 9,1 procent). Danmark och Finland kommer strax därefter med ett värde av cirka 36 miljarder eller totalt 5,9 procent respektive 35,8 miljarder eller 5,8 procent. Glädjande nog vävs vi alltmer ihop. Det blir allt vanligare att bo i ett land men jobba i ett annat. I både Köpenhamn och Oslo får man ibland känsla av att svenska är servicespråket med många duktiga ungdomar på plats i butiker, på caféer och barer. Men när företag går samman, banker etableras på andra sidan Östersjön, försvarsmakt och Kustbevakning samövar så följs det inte av insikten om den politiska utvecklingen hos våra grannar och allierade/…/

Även om Finlands president fått en försvagad ställning jämfört med klassiska innehavare som Paasikivi och Kekkonen så är statschefens position stark både som opinionsbildare och rent konstitutionellt i utrikes- och försvarsfrågor. Sverige kommer obönhörligen att påverkas av den kurs presidenten tar ut. Och kraften kan naturligtvis förstärkas om detta sker i samverkan med både den egna som andra länders regeringar. Tillsammans kan Norden åstadkomma mycket!

Rätt allmänt tippas samlingspartisten Sauli Niinistö bli republikens näste president. Det antas emellertid krävas en andra omgång där han ställs mot den kandidat som får näst flest röster. Där finns ett värde att kanske rapportera om förre socialdemokratiska statsministern Paavo Lipponens svårigheter att nå ett starkare stöd trots att hans duglighet och ärliga uppsåt beröms även av meningsmotståndare. Och nog kan analyser göras på att förra riksdagsvalets raket sannfinländarnas Timo Soini inte tycks ha samma personliga dragningskraft den här gången. Kan det bero på att de som uppfattat sig som bortglömda och i periferin istället lockats av den centerpartistiska nestorn Paavo Väyrynen som tagit striden med och kanske om populismen i skogslänen?

Tja, om allt detta finns åtskilligt att berätta. USA-bevakningen är viktig men trots det anser jag att Finland förtjänar större uppmärksamhet än Iowa! Årets presidentval är betydelsefullt - på både denna som andra sidan Atlanten!”

Inlägget på Newsmill finns här i sin helhet:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/19/finland-r-viktigare-n-iowa

Samarbete och ansvar

För mig är nordiskt samarbete viktigt och jag tycker det är angeläget att ständigt lyfta fram Östersjöaspekten. Det faktum att de fem länderna tillsammans med de tre baltiska republikerna för några månader sedan undertecknat en överenskommelse om samordning på det diplomatiska området är helt klart steg i rätt riktning. På liknande sätt är det med den Nordiska stridsgrupp som satts upp. Tanken är att EU snabbt ska ha ungefär 2000 soldater att använda för en insats i närområdet. Delar av stridsgruppen som Sverige hade ansvaret för under första halvåret 2011 kom också att användas för den svenska flygspaningen över Libyen. För mig skulle en sådan stridsgrupp kunna ges ännu mer ordnade och långsiktiga former, för det innebär gemensam träning och att vi kommer varandra närmare.

Nu är det dags igen för Sverige att axla ansvar. Det finns förslag om att de andra ska samlas under blågul ledning 2014. Men det finns även kritiker från oppositionen som ifrågasätter detta. Jag hoppas att de ska tänka om. I Kvällsposten har jag skrivit om ansvarstagandet:

”När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen/…/

För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.

När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.

Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.”

Här finns hela debattartikeln i Kvällsposten: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2629138/ta-sveriges-ansvar-pa-allvar

Nya bud från S i försvarspolitiken

Efter en rätt lång tystnad i försvarspolitiska frågor har socialdemokraterna nu åter börjat tala. Med sig efter valet 2010 hade det största oppositionspartiet med sig rätt kraftiga neddragningar inom området som gemensamma förslag tillsammans med V och MP. Att stryka två miljarder kronor var nog rätt hämmande och förklarar en hel del av den då valda återhållsamheten. Nu har S valt att lägga sig på exakt samma nivå i kronor och ören räknat som Alliansregeringen. Verklighetsanpassning!

Trots att ramarna är lika finns några skillnader. Och åtminstone en är av stor och principiell natur. Tydligt markeras nu från S-håll att man motsätter sig att Sverige axlar huvudansvar för en ny Nordisk stridsgrupp 2014. Två gånger, 2008 respektive 2011, har vi valt att koordinera och leda. Första gången var efter beslut under den dåvarande S-regeringen. Kring planerandet och utförandet finns dessvärre en hel del att säga och mycket sammanfattades i en stark kritisk rapport från Riksrevisionen.

Nu finns alla förutsättningar för en större framgång. För egen del tycker jag också att det är viktigt att Sverige orkar visa ledarskap runt Östersjön. En ny nordisk stridsgrupp leder till deltagande från andra länder i vår närhet, med säkerhet även från Baltikums sida, vilket är bra då man tränar tillsammans och bygger upp förtroende för varandra. Även om stridsgruppen aldrig ens sätts in för att tjäna EUs syften görs ändå stor nytta.

I Svenska Dagbladet har Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) och undertecknad utvecklat en del tankegångar kring detta och socialdemokraternas syn på ekonomi i övrigt:

”Med det nya försvaret får vi fler soldater och sjömän, som är bättre utrustade och övade än tidigare, och som mycket snabbare kan användas om Sverige hotas. Medan i princip alla europeiska länder tvingas till försvarsnedskärningar kan Sverige i stället stärka försvarsförmågan tack vare stabila statsfinanser och en försvarsekonomi i balans.

I alliansregeringens budgetförslag överförs nästan en miljard från logistik och stödfunktioner till Försvarsmaktens förbandsverksamhet på två år. Detta handlar om pågående och genomförda effektiviseringar som grundas på Försvarsstrukturutredningen (FSU). En nästan tusensidig utredning med erforderliga konsekvensanalyser om hur stödet till Försvarsmakten kan effektiviseras.

Därutöver ger regeringen i uppdrag till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk (FMV) tillsammans att under 2012 se över hur ytterligare överföringar kan göras i linje med Försvarsstrukturutredningens förslag. Detta blir däremot aktuellt först i nästa års budgetproposition.

Få funktioner inom försvaret torde vara så väl genomlysta som logistik och stödfunktionerna. Peter Hultqvists påstående att det saknas ordentligt underlag för de planerade överinföringarna ter sig därför märkligt. Eller vill Försvarsutskottets ordförande fördröja möjligheterna att stärka förbandsverksamheten genom ytterligare en utredning? Skulle S aktivt välja att verka mot att frigöra medel eller försena dem medverkar man till att undergräva försvarsreformens finansiering. Det bör på alla sätt beklagas/…/

Det finns ett socialdemokratiskt arv kring nordiska stridsgruppen som dagens politiker tycks vilja bortse från. Än konstigare är att när väl försvarsreformen nu får genomslag i försvarets dagliga verksamhet kommer kommande stridsgrupper, så som 2014, kunna tas direkt ur befintlig insatsorganisation. Det handlar om att använda redan befintliga resurser och ställa dem till EU:s förfogande! Om man är för internationella solidaritet, hur kan man då vara emot det i praktiken? Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat starkt önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”

Hela debattartikeln finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konstigt-att-s-tar-sin-hand-fran-nbg_6621374.svd

Ålands val på Ålands hav

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

Dagar av debatt i Helsingfors

Östersjökommittén BSPC (Baltic Sea Parliamentary Conference) bildades för 20 år sedan och består i dag av företrädare för elva nationella parlament och lika många regionala församlingar samt fem organ som Nordiska rådet och Baltiska rådet. Genom åren har det varit en viktig mötesplats, allra helst under de första åren då utvecklingen i de baltiska republikerna var oklar och Sovjetunionen rasade samman. I dag är det ett av få organ där Ryssland medverkar som en likvärdig part.

Årets session hölls i Helsingfors och kretsade mycket kring grön tillväxt och Östersjön som blått hav. Ett antal arbetsgrupper slutredovisade också sina rapporter. En fråga som det under senare år jobbats mycket med är kampen mot människohandeln. Världen över handlar det om flera miljoner som årligen köps och säljs. Bakom dessa siffror döljer sig allehanda typer av vidrigheter. Barn och unga som används för sexuella ändamål. Det finns en hel del tvångsarbetskraft och det finns även kopplingar till organhandeln.

Östersjöområdet är på inget sätt förskonat. Tvärtom har det visat sig vara en ordentlig utmaning i Baltikum och Ryssland. Det är viktigt att ständigt påminna om att det inte är något litet problem. Ytterst handlar det också om många miljarder, såväl i kronor som i euro, som verksamheten omsätter. Just därför är det viktigt att internationellt följa dessa pengaströmmar. De kriminella nätverken känner inga gränser och opererar gärna inom flera områden som narkotika och vapen.

För egen del påminde jag i debatten om lagstiftarens viktiga betydelse där det gäller att ha en modern lagstiftning som ständigt anpassar sig till de nya former som den organiserade brottsligheten tar sig. Men utöver den lagstiftande, verkställande och dömande makten ska man hålla i huvudet medias, den fjärde statsmaktens, betydelse. Korruption förekommer. De kriminella nätverken försöker nästla sig in. Media avslöjar och följer upp. Det är heller inte ovanligt att politiken ges ammunition till debatter och parlamentariska sammandrabbningar av vad som stått att läsa i tidningarna eller förmedlats via radio och TV. Brottsbekämpning kräver mediefrihet! Och tyvärr, konstaterade jag, finns det tecken på att alla länder i Östersjöområdet inte förstår denna koppling. Det gav applåder. Mina svenska kolleger sa dock att rätt få ryssar visade någon entusiasm. Nåväl, i vart fall en rysk politiker berömde mig efteråt.

Även om det sker mycket positivt runt Östersjön, som ett nytt stort reningsverk i S:t Petersburg, har svåra skador redan tillfogats. Havsbotten är på sina ställen helt död. Från Åland uttrycktes önskemål om ”krig mot fosforn” – inte bara genom att minska dagens utsläpp utan rent av försöka binda sådant som redan hamnat i vattnet.

Energifrågor kommer också allt mer att stå i centrum. Lettland och Litauen är exempelvis oroliga för att vara helt beroende av ryska leveranser. Där betyder kraftkabeln till Sverige mycket! Jag tror att tillgången på energi och leveranser kommer att bli en allt viktigare fråga för Europa, inte minst ur säkerhetspolitisk utgångspunkt. För oss som är övertygade om kärnkraftens fördelar i Sverige gäller det att visa förståelse för de utmaningar som finns. Retoriskt undrade jag hur mycket en meter väger. Mitt svar löd: Det beror på! Och så är det också med kärnkraftssäkerhet, det beror på! För närvarande är ett antal kärnkraftverk planerade eller under uppförande i vårt närområde. Det handlar om exempelvis i Kaliningrad och Vitryssland. I Murmansk talas om kärnkraftverk till havs. En del av öppenheten och tilltron kring Östersjön är att de olika länderna tar andra staters oro på allvar. Hittills har det varit begränsat med kontakter mellan Minsk och Vilnius. Ett annat område där det märks en väldig skillnad är också i hur man hanterar slutförvaringsfrågorna. I Sverige arbetas nu för en lösning som innebär lagring i urberget under 100 000 år. Även i Finland har man kommit långt. På andra håll verkar detta vara en icke-fråga. Det här är rimligen bra områden för fördjupat Östersjösamarbete där man talar med varandra, visar prov på öppenhet och också lär av varandra.

I samband med mötet i Helsingfors hade Nordens utrikesministrar en träff med sina baltiska kolleger. Där kom man ett steg närmare en lösning jag propagerat för under många år: Fördjupat ambassadsamarbete. Ett samförståndsavtal har undertecknats om postering av diplomater på varandras utlandsmyndigheter. Överenskommelsen ska underlätta för de nordisk-baltiska länderna att upprätthålla en diplomatisk närvaro runt om i världen genom flexibla och kostnadseffektiva lösningar. Fördelarna är många. Det sparar pengar samtidigt som de olika ländernas representation kan öka. Sverige tillsammans med de övriga är stora exportörer och då är det ännu viktigare med breda internationella kontakter. Samtidigt är det onödigt att alla på en mängd ställen håller sig med egen byggnad och därmed kostsamma servicefunktioner. Alla vinner på samordning.

Adress till BSPC hemsida: http://www.bspc.net/

Försvarets nordliga dimension

Vädrets makter kan vara oberäkneliga. I över 36 timmar har det obönhörligen regnat i Norrbotten mellan måndag och tisdag. Känslan är att det snarast är dags att börja samla bräder och annat material för att påbörja bygget av en ny Noaks ark. För den stora flygdag som genomfördes i Luleå söndag 19 juni var det dock på alla sätt bra att nederbörden kom först dagen därpå. För lika fint som det var under uppvisningspassen lika bedrövligt har det kommit att vara dagarna därpå. Och för de över 40 000 besökarna var det kul att det var på det här sättet istället för omvänt. Flygdagen blev superlyckad. Vackra vita moln mot blå himmel som utgjorde en perfekt bakgrund för rollar och loopingar. Äldre plan charmade som Tunnan. Draken hade naturligtvis tidigare varit baserad på flottiljen F10. För egen del imponeras jag av amerikanska F/A-18 Hornet som med sina två motorer är ett kraftpaket med fantastiska förmågor. En av de inbjudna ambassadörer som var på plats sade sig förundrad över att Hornet tillåtits flyga på F21, men sedan sa han sig förstå då det gav en så tydlig kontrast till fördel för Jas 39 Gripen! Charmigt och elegant sagt!

Flygdagen gav en utmärkt möjlighet att träffa duktiga företrädare för olika delar av Försvarsmakten. Det fanns även andra inbjudna. Många bra samtal kunde föras samtidigt som det gick att titta på allt från den nyligen levererade Helikopter 14 till det väldiga C-17 som är baserat i Ungern. Flottiljchefen Per 9:an Nilsson, med sina rötter i Ängelholm, hade all anledning att vara stolt över arrangemanget. Med på Flygdagen var kollegan Stefan Caplan som för moderaterna bland annat är ansvarig för kontakterna med försvarets frivilligorganisationer - han bytte många visitkort och lovade att komma på studiebesök. Bra!

Vad som slår mig i kontakter med dem som kommer från andra länder är med vilken uppskattning de talar om Sverige. De imponeras över insatser i Afghanistan. Jas 39 Gripen och dess spaningskapsel som används i Libyen får högsta beröm och anses vara världsledande. Officerare, soldater och sjömän sägs vara de bästa och utmärker sig på ett synnerligen positivt sätt. Det finns anledning att vara stolt över det Sverige representerar och hur tilldelade uppgifter löses. Sverigedemokrater brukar hävda ha ett klappande hjärta för nationen men samtidigt är SD det parti tillsammans med V som är mest skeptisk då det ska beslutas om utländska uppdrag. De ställer inte precis upp bakom sådant vi är väldigt bra på och som bemöts med omvärldens gillande blickar.

Tisdagen kom att innebära besök vid I19/A9. Från garnisonsstaden Boden har rätt många av dem som tjänstgjort utomlands kommit. Viktiga erfarenheter som man sedan kan dra nytta av inom Försvarsmakten. Här uppe och i Arvidsjaur finns också kunskaper om det subarktiska villkoren. Sträng kyla och mycket snö ställer andra krav på utrustning och utbildning. Dessutom är jag helt övertygad om att detta område kommer att växa i betydelse då klimatförändringar och ny teknik skapar förutsättningar för en nordlig passage vilket gör att det endast är en tidsfråga innan transporter och råvaruutvinning kommer att explodera norr om Ryssland. Det kommer också att leda till ett ändrat säkerhetspolitiskt läge. I19/A9 besökte jag tillsammans med M-kollegan Johan Johansson som onekligen gick som en son i huset. Men så har han också varit kapten på plats. För Norrbotten är det bra med en försvarsintresserad riksdagsledamot.

Dagen före hade jag haft möjlighet att besöka F21 i Luleå tillsammans med Johan Forssell (M) från Stockholm. Möjlighet gavs att detaljstudera en Jas 39 Gripen. Den har onekligen kapacitet samtidigt som jag slås av över hur tekniken krymper men också att marginalerna är förhållandevis små. Det måste göras en ständig avvägning mellan vikten och vad planet ska bära och hur länge det kan vara i luften. Samtidigt är det ett plan med många goda egenskaper och imponerande är att det både kan starta som landa på mycket korta sträckor (runt 400-500 meter). Sverige är fortfarande ett ledande industriland som har visat sig kunna besitta förmågan till utvecklandet av ännu ett eget plan.

Både F21 och I19/A9 betonar det nordiska samarbetet. Och här handlar det inte om några skrivbordsprodukter utan om vardag och verklighet. Med Norge har utvecklats artilleripjäs, ammunition och radar - Archer och Arthur som används i båda länderna. Och det finns ett erbjudande till Finland om landet vill ansluta sig. På ett naturligt och självklart sätt beskrivs hur gemensamma övningar planeras. Visserligen finns ett och annat byråkratiskt hinder att riva ned men färdriktningen råder det inget som helst tvivel om. Norden är en självklarhet! Så även på flygsidan där Rovaniemi i Finland bildar en linje med Bodö i Norge där Luleå i Sverige befinner sig i mitten. Perfekt för övning men också då andra behov kan uppstå. I grunden talas det alldeles för litet om detta! I de norra delarna av våra länder tas detta kanske för självklart men samtidigt finns det anledning att politiskt understryka hur viktigt och värdefullt det är! För Sverige som ett avlångt land är det också väsentligt att veta att förhållandena är olika. För framtiden finns onekligen två stora områden att agera inom: Östersjön och Barentsområdet.

Med Kubilius på kongress

HU-LCD (The Homeland Union - Lithuanian Christian Democrats) är det breda borgerliga partiet i Litauen. För närvarande axlas regeringsmakten under premiärminister Andrius Kubilius ledning. Landet har starkt påverkats av den internationella ekonomiska krisen med inledande kraftig nedgång. Den senaste tiden kan dock klara förbättringar iakttas. Det har emellertid skett genom en del smärtsamma och tuffa beslut som sänkta pensioner och andra försämringar.

De senaste åren har ett antal mindre konservativa och borgerliga partier slagit sig samman i den politiska alliansen HU-LCD. Själva grunden är demokratirörelsen Sajudis som brett samlade människor bakom kraven på att återupprätta republiken Litauen och göra sig av med den sovjetiska ockupationsmakten. För drygt 20 år sedan under den svåra omställningen 1990-91 var Sajudis den viktigaste förändringskraften.

Premiärminister Andrius Kubilius är kanske Litauens minst populäre politiker. I mätningar får han ett stöd på 2-3 procent. Men han sitter ändå kvar. Och HU-LCD behöll till allas förvåning, inklusive partiföreträdarnas egen, ett förhållandevis starkt stöd i de nyligen genomförda lokalvalen. Läget inför nästa års parlamentsval är således mer öppet än många tidigare trott. Medlemmarna i HU-LCD har före partikongressen lördag 18 juni genomfört ett internt val där partiordföranden utsetts. 55 procent ville behålla Kubilius medan ungefär 45 procent röstade på talmannen Irena Degutiene som är mer populär och beskrivs som en järnlady inte minst i värderingsfrågor som är viktiga i det katolska Litauen. Många inser dock att en öppen strid i partiet ett år före allmänna val inte skulle vara bra.

Kubilius anses vara stel och ha bristande karisma. Vid en lunch i Vilnius tillsammans med utrikesministern, Litauens EU-kommissionär, talmannen och några ytterligare ledande företrädare var han emellertid mycket avslappnad och skämtade.

- Vi här runt bordet har känt varandra i över 20 år, säger han och berättar om några av utrikesministerns practical jokes som han själv utsatts för.

Kubilius har sin bakgrund i Sajudis precis som den förre partiledaren och nestorn i Litauen Vytautas Landsbergis. Nu sitter han i Europaparlamentet efter att bland annat ha varit landets president i tio år. Vid kongressen talade han på sitt vanliga lågmälda och underfundiga sätt. Han betonade vikten av en politik som också bryr sig om samhällets fattiga, som ser till alla och hela landet. Även premiärministern underströk behovet av tillit och att respekt måste byggas för både samhällets institutioner som maktutövandet. Ingen kan anklaga HU-LCD för populism eller att välja de enklaste vägarna. Samtidigt kan det vara svårt att styra. På frågan om hur bred majoritet regeringen har i parlamentet svarade en småskrattande Kubilius:

- Vanligtvis saknar vi ett eller ett par mandat. Men vi får igenom mycket.

Precis som tidigare slås jag av hur avlägset Baltikum kan vara trots att det endast ligger en timmes flygresa bort. Det finns all anledning att fördjupa kontakterna över Östersjön. 15 augusti är det också dags för ett nytt Måndagsmöte i Stockholm för att uppmärksamma 20 år av diplomatiska relationer. Det är viktigt. Några runt lunchbordet berättar hur dåvarande ledaren för Sajudis, Vytautas Landsbergis, sände iväg dem till Stockholm då det var som mest oroligt i Litauen. Sovjetunionen ökade trycket i början av 1991 och 13 personer dödades vid TV-tornet i Vilnius.

- Vi fick åka för att inte Sovjetunionen skulle kunna döda oss alla i parlamentet. Några av oss hade ansvaret att bilda en exilregering ifall detta skulle ha blivit aktuellt.

Det var knappast någon tillfällighet att HU-LCDs partikongress inleddes med en tyst minut för de människor som deporterats i dagarna för 70 år sedan. Litauens nationalsång ljöd också mäktig i byggnaden då alla delegater tillsammans med kören sjöng samtidigt som det visades vackra naturbilder från olika delar av landet. På filmen fanns dock inte en endaste människa. Ingen som jobbade, gick till skolan eller tog hand om någon. I Sverige hade en sådan film varit otänkbar hos moderaterna. För så har vi formats olika av vår historia och våra traditioner: Litauen har naturligtvis den egna nationen som utgångspunkt då den så många gånger hotats medan det för Sverige handlar om att arbete är det som möjliggör alla de välfärdsambitioner som binder oss samman.

På andra sidan Östersjön

Den gamla svarta Moleskine är full med anteckningar och noteringar. Dags att börja på en ny! Den förra var inköpt på El Corte i Las Palmas och den nya på Hedengrens i Stockholm. Två favoritställen att handla på! Ett block räcker ungefär ett halvår.

Bläddrar igenom en del av det nedtecknade. Återstår en del artikelmaterial. Bland annat skall jag skriva något längre om förra veckans resa med delar av Försvarsutskottet till Lettland och Litauen. Det var mycket lyckade dagar och i bagaget hem medfördes en hel del kunskap, insikter och en bunt visitkort.

De politiska företrädarna i både Riga och Vilnius var väldigt angelägna om att understryka vikten och behovet av goda kontakter med riksdag och regering i Stockholm. Det beklagades att länderna hade glidit ifrån varandra sedan de tre baltiska republikernas inträde i både EU och Nato. Det är dags för bilateralt utbyte! Ambassaderna gör också ett väldigt bra arbete för att bygga relationer och upprätthålla förbindelser. Glädjande nog finns även försvarsattachéer på plats i alla tre stater.

Från politiskt håll var man tydliga över ett par saker. För det första beklagades både i Lettland och Litauen över att den ekonomiska krisen slagit hårt mot de egna försvarsbudgeterna. I Lettland räknar man med 40-60 procent reduceringar. I vart av de två besökta länderna är den totala summan motsvarande cirka två miljarder kronor per år och då går merparten till löner för anställda. Det har varit neddragningar och försämringar. Man står långt från Nato-målen men försöker kompensera detta genom att vara ytterst lojala mot insatserna i Afghanistan och Libyen. Sverige får mycket beröm och visas stor respekt för sina insatser som skett utan Nato-medlemskap.

I hela Baltikum finns också en uttalad vilja att delta i en ny nordisk stridsgrupp under svensk ledning under 2014 (NBG14): Vi vill hemskt gärna vara med! För egen del finner jag det vara ett rimligt önskemål som på alla sätt bör respekteras! Det skall bli intressant att se om socialdemokraterna halkar omkring i denna fråga såsom de gjort nu kring deltagande i Libyen. Att tänka efter före är inte så dumt!

Rent allmänt har den ekonomiska krisen under de senaste åren slagit hårt. Samtidigt märks en tydlig vilja att hantera utmaningarna. Det visar också kontrasten gentemot Sverige där långsiktighet och ansvarstagande gett sådan synbar utdelning.

Både Lettland och Litauen är medvetna om att länderna fungerar som ett slags lackmustest på Rysslands intresse att ha goda relationer med sin omvärld. Just nu är färgen lätt röd. Lettlands president har nämligen för en tid sedan gjort besök i Moskva. Inga större konflikter är inrapporterade. Litauen är däremot djupt bekymrade och starkt misstroende över rysk energipolitik. Litauen får betala det högsta gaspriset i området. Och Ryssland medverkar aggressivt till att det byggs ett nytt kärnkraftverk i Kaliningrad och ett nytt planeras i Vitryssland bara några mil från Vilnius!

Även om det understryks att regionen för närvarande är ganska säker och att de konventionella hotens bedöms vara få finns ändå en oro över den stora grannen i öster. Eller som Litauens försvarsminister uttryckte det: ”Det finns ett imperialistiskt drag i rysk politik.” Samtidigt är man medveten om att Rysslands stora utmaningar i dag knappast finns i väst (även om i sammanhanget lilla Lettland ibland brukar kuriöst nog dyka upp i ryska opinionsmätningar som ett av de länder som utgör störst hot) utan snarare i söder och öster där det handlar om exempelvis terrorism och olja.

Hur man än vrider och vänder återkommer gärna samtal kring försvar och säkerhet till energifrågor i Lettland och Litauen. Här är de tydligt sammankopplade. I år kommer 20 år av diplomatiska förbindelser att firas. I Vilnius har exempelvis de svenska diplomatiska bilarna ett registreringsnummer som börjar med siffran 1 för att ange vilken nation som var först på plats med egen ambassad (även om Island var första stat att erkänna den nyupprättade republiken). Samtidigt finns det anledning att komma ihåg att länderna också är mycket olika. Något egentligt Baltikum har inte existerat förrän efter 1945 och röda arméns ockupation. Just därför är också bilaterala kontakter så viktiga. Ibland tar vi i dag kanske Estland, Lettland och Litauen litet för givna.

Om Urban Ahlin på Politikerbloggen

Under några dagar står försvars- och säkerhetspolitik i centrum för den politiska debatten genom organisationen Folk och Försvars årskonferens i Sälen. TV direktsänder. Radio- och tidningsjournalister är på plats. ÖBs uttalanden och försvarsministerns budskap refereras och kommenteras. Sedan inträder tystnaden då rullväskorna i ett fast grepp i delegaternas händer dras i väg från Högfjällshotellet mot väntande bussar och bilar. Det finns faktiskt anledning att i efterhand seriöst resonera kring en del av det sagda och gjorda utspel.

För egen del har jag bland annat reflekterat kring Urban Ahlins (S) tankar om Östersjöområdet och Ryssland. Det handlar alls inte bara om polemik och att vara emot. Tvärtom förtjänar just Ahlins funderingar att seriöst prövas. På debattplats på Politikerbloggen har jag försökt fånga några av mina egna tankar. Bland annat noterar jag:

”Urban Ahlin fick ta scenen i anspråk för att mejsla fram socialdemokraternas linje inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Inte så sällan märktes fantomsmärtor över att Carl Bildt inte fanns på plats i Sälen i år. Han var en ständigt återkommande referenspunkt.

En av de tankar Urban Ahlin lanserade var att Sverige borde orientera sig mot Ryssland för att uppnå ytterligare lugn och stabilitet i Östersjöområdet. De flesta är nämligen rörande överens om att något direkt hot i morgon dag inte föreligger från grannen i öster. Däremot kan landet självfallet i stort påverka händelseutvecklingen som ger återverkningar även på Sverige. I grunden är vi tillsammans med resten av Norden, de tre baltiska republikerna, Tyskland och Polen handelsnationer. Visst kan det finnas en poäng att bibringa Ryssland just den fredliga uppfattningen. Endast genom enklaven i Kaliningrad nås Östersjöområdet och för att komma till och från måste EU- och Nato-landet Litauen passeras. Vattenvägen till S:t Petersburg går nära EU- och Nato-landet Estland och EU-nationen Finland.

Urban Ahlins åsikt var att förbättra relationerna med Ryssland. Låt Östersjön fortsatt vara lugnt vatten. Ett av argumenten för detta var att regimen i Moskva därmed kunde ägna mer tid österut.

På ett plan en sympatisk tanke. På ett annat plan en sämre idé. Fred och säkerhet i vårt närområde är alltid något gott och eftersträvansvärt. Men inte för att frigöra tid, resurser och kapacitet för Ryssland att vända blickarna åt annat håll/…/

Det finns skäl att nyansera Urban Ahlins önskemål om lugn och ro i Östersjöområdet: Det får aldrig ske så att Ryssland därmed skall kunna kraftsamla mot sina grannar i öster!”

Hela debattartikeln på Politikerbloggen finns här: http://www.politikerbloggen.se/2011/01/25/41865/#comments