Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.

 

Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.

 

Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.

 

Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.

 

En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.

 

Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.

 

Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.

 

En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.

 

Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.

 

Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!

 

Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.

 

Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!

Nordbor i New York

På fredagen kom beskedet om att New York maraton ställs in. Endast med två dygns varsel. Förberedelser var redan vidtagna. Löpare hade med flyg kommit från andra länder. Och några hade 48 timmar före med hjälp av sovsäckar och annan utrustning tagit bra platser i besittning längs vägen för att kunna följa detta evenemang. Borgmästare Bloomberg har kritiserats för senfärdigheten med att fatta beslutet men många stödjer det han kommit fram till. Det går helt enkelt inte att ha ett maraton i en stad där det finns delar som fortfarande efter fem-sex dygn sedan orkanen Sandy saknar el, vatten och fungerande sanitet. I Sverige och Europa kanske man inte fullt ut förstått kraften i det som drabbat den amerikanska östkusten. Hemska bilder på krossade hus och sanddränkta gator har visats från New Jersey. Och dödssiffran har stadigt tickat uppåt och ligger nu senast på över 70 människoliv. Men allt detta kan lätt bli endast siffror och bakgrundsbrus. För människorna i New York är det på riktigt. Fortfarande är det, när 39:e gatan på den östra sidan passeras nedåt mot finansdistriktet, Chinatown och Little Italy, kolsvart kvälls- och nattetid. Känslan av ett Öst- och Västberlin är påtaglig.

 

Media har helt naturligt de senaste dagarna i mycket stor utsträckning dominerats av orkanens härjningar. Politiken har fått maka på sig. Presidentvalet ser ut att bli en mycket jämn kamp även om Barack Obama har ett visst försprång. Hans problem att bli omvald säger något om missnöjet med hans första fyra år. Det som borde ha varit en promenadseger har visat sig bli en både svettig och vansklig vandring. Samtidigt är det fascinerande och se att nästan inget av den offentliga miljön i centrala New York präglas av valspurten. Här finns inga affischer. Det delas inte ut några flygblad. Ledande politiker dyker inte upp på torgmöten. För någon dag sedan såg jag den första försäljaren av kampanjmärken. Han arbetade för Obama men redan efter en stund pågick ett engagerat samtal inlett av en Romney-anhängare. Nu är det ju inte heller endast presidentval utan alla ledamöter av representanthuset, ett antal senats- och guvernörsposter står också på spel. Det märks däremot i media med många betalda inslag och annonser. Dessvärre alltför ofta genom att en person förklarar varför man inte ska rösta på en annan kandidat!

 

Även om skolor och en del offentliga inrättningar hållit stängt under hela veckan börjar livet sakta återgå till det normala. Folk lyckas ta sig in till city från ytterområdena och därmed börjar kassapersonal, servitriser och vakter finnas på plats så att butiker och kontor kan öppna. Även om det inte varit några formella möten i FN så har personer funnits på plats både i huvudbyggnaden som i de olika underorganen runt omkring. En knapp timmes träff blev det med biträdande generalsekreterare Jan Eliasson som tog emot i sitt tjänsterum med storståtlig utsikt. Han redogjorde engagerat för sitt arbete, inte minst hur utvecklingsfrågorna ska drivas på och rent av förstärkas efter de så kallade millenniemålen. Han berättade också om det bekymmersamma läget i Mali. Ett land med stora problem och extremistiska grupper som drivit folk på flykt. En inte alldeles orimlig bedömning är att detta land under mitten och slutet av november kommer att uppmärksammas mer i media. Jan Eliasson har ju under lång tid tjänat FN, tidigare som svensk ambassadör men också ordförande i generalförsamlingen. Han fullföljer en stolt tradition. Runt FN i New York finns det statyer, platser och namn som alla påminner om ett par andra svenskar: Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte.

 

Sverige är ett litet land med sina drygt nio miljoner invånare i en värld som befolkas av sju miljarder. Men i kraft av kompetens och engagemang går det att få inflytande. Ifråga om bistånd och pengar till utveckling i andra länder är vi snarast en stormakt. Överallt beröms vårt lands agerande. Och många gånger finns Sverige i topp sida vid sida med ett eller flera andra nordiska grannar. I New York är det mycket tydligt att alla arbetar för ett gemensamt nordiskt avtryck. Det är glädjande. Det finns en förtrolighet ifråga om vilka ärenden som ska drivas och en otvungen vilja att backa upp varandra. Ibland förs kritik fram mot att nordiskt samarbete skulle vara förlegat. Tvärtom! Den internationella arenan visar styrkan och effektiviteten. För mig som verkat inom Nordiska rådet under ett par år var det också kul att på en mottagning hos den norska ambassadören träffa kolleger från stortinget som jag mött i andra sammanhang. Det är små trådar likt dessa som binder samman och håller ihop! Resten av Norden var också mycket aktiv för att backa upp Finland då landet för en tid sedan kandiderade till en av de tio roterande platserna i säkerhetsrådet. Tyvärr misslyckades det. Nu ställer alla andra upp för Sverige som kandiderar till rådet för mänskliga rättigheter. I FN närmast köps och säljs det röster. Det handlar inte bara om att vara ett land med tydlig profil utan ännu viktigare är det att forma politiska allianser. De flesta nordbor går omkring med sina FN-passerkort dinglande runt halsen i synliga gula band som berättar att Sverige vill in i MR-rådet.

 

Utöver det självklara i att verka inom den nordiska familjen deltar Sverige också i EU-samarbetet de 27 medlemsländerna emellan. Återkommande sammankomster koordinerar arbetet. Från Bryssels sida finns en viss frustration över att EU som sådant inte direkt kan ges röst och företräde i FN-systemet utan att det måste göras via något av de enskilda länderna. Vid träff med EUs ambassadör i New York gavs jag också möjlighet att ta upp frågan om den fängslade journalisten Dawit Isaak. Kan mer göras gentemot Eritrea här på plats? Han lovade att sätta sig in ytterligare i ärendet och se vilka fler kanaler som kan användas. Jag underströk att detta är en parti- och blocköverskridande fråga i riksdagen och att för Sverige är det oerhört viktigt att markera för yttrande- och mediefrihet: Journalister ska inte sitta i fängelse de ska sitta på en redaktion!

Nordiska hinder

I riksdagen har det varit ett heldagsseminarium om gränshinder. Nordiska rådet var medarrangör. På plats fanns parlamentariker från Sverige, Norge, Finland och Åland. Det fanns tjänstemän från olika nivåer och ett par olika nordiska ministrar. Således en bra samling. Några dagar dessförinnan hade arbetsmarknadsministrarna träffats för att tala om vilka barriärer som kan tas bort. Och Jan Björklund hade tillkännagett att Sverige satsar en årlig miljon på att stärka finskans ställning i Sverige. Ifråga om ambitioner råder ingen tvekan om den önskade färdriktningen!

En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.

Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.

Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!

Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!

En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!

Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!

Över 300 000 utdelade

För sjuttonde året i rad har Föreningen Norden i Helsingborg ansvarat för Nordiska Bokens Dag i Öresundsregionen. Det får nog beskrivas som en succé. Dels därför att en stor publik ständigt sluter upp bestående av 450-550 litteraturintresserade och dels därför att namnkunniga författare tillsammans med sina förläggare prioriterar deltagande.

Årets arrangemang som gick av stapeln söndag 13 november var inget undantag. I år var mötesplatsen Kulturvarvet i Helsingör. En speciell, mycket central miljö, som invigdes för ett år sedan (10/10 2010) och som fortfarande är under uppbyggnad. Här finns utställningslokaler, bibliotek och en scen. Allt på behagligt promenadavstånd från färjeläger och centralstation.

En författare från varje land brukar bjudas in. Kulturskribenten Philip Teir från Finland presenterade sin senaste novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort. Den text han själv läste gav prov på en underfundig prosa. Jag köpte boken och fick med mig en dedikation: ”Till Hans. Endast för personligt bruk! Tack för att du kom.” Jag är övertygad om att den är bra men har också ett visst medlidande med den författare som får signera bredvid Jan Guillou. Kön ringlade omedelbart lång framför hans plats. Dessutom hade han gjort ett starkt och bitskt framträdande en stund dessförinnan hånandes både den alltför litterära litteraturen som mystiken kring att producera film. Hårt arbete och goda förberedelser var hans rekommendationer. När han blev alltför frispråkig skruvade några av de andra medförfattarna på sig.

Christina Hesslholdt från Danmark läste behagligt ur sin senaste bok och visade på textens möjligheter. Satsningen på att vara i Helsingör hade delvis möjliggjorts tack vare stöd från Svensk-Danska Kulturfonden där jag sitter som ordförande. Nordiska Bokens Dag är onekligen ett gott exempel på ett utbyte av hög nivå. Dels därför att det lockar till läsning och dels därför att de nordiska språken används ledigt och avspänt under timmarna av presentation. Det är ett föredöme i hur enkelt kulturutbyte mellan länderna kan vara – och just därför så svårt.

Svensk-Danska Kulturfonden har under året stött ett antal andra projekt. Totalt har 306 000 svenska kronor delats ut vid vårens stora fördelning, vilket är knappt hälften av alla sökta pengar. Såldes god utdelning för alla dem som hört av sig! Totalt 17 enskilda projektbidrag. Utöver Föreningen Norden i Helsingborg som fått pengar till bokdagar kan exempelvis följande noteras:

Forskarnätverket MultiNord, Stockholm, 25 000 för ett seminarium om flerspråkiga ungdomars språkbruk i danska, svenska och norska urbana miljöer och föreställningar om ungas språk samt flerspråkiga ungas känsla av erkännande och uteslutning i en globaliserad tid.

Upplysta spår, 20 000 kronor för musikdramatik. Ett visuellt audiodrama om ljus och mörker, är undertiteln till det en timme långa verket för sångare, musiker och dansare från både Sverige och Danmark.

35 000 kronor för samverkan mellan Københavns Musikteater och Malmö stadsteater för en uppsättning av en musikföreställning baserad på exilförfattaren Atiq Rahimis roman Les mille maisons du reve et de la terreur.

Svenska Stiftelsen Ung Nordisk Musik, 10 000 kronor för ett seminarium i Köpenhamn för att skapa en mötesplats för unga tonsättare från alla fem länder.

Danmarks Ambassad, Stockholm, 25 000 kronor för en bok om danskar som bor i Sverige och deras erfarenheter och upplevelser. Porträtten tecknas av personer som bor i olika delar av landet.

Kammarkören GAIA, Århus, 50 000 kronor. GAIA – en kammarkör med 26 medlemmar har bjudits in till Uppsala Domkyrka och Maria Magdalena Kyrka, Stockholm, for tre konserter. Målet är att skapa ett nätverk mellan svensk och dansk körmiljö.

Jag är glad åt att det blivit litet mer Danmark i Sverige och vet att systerfonden på andra sidan Östersjön arbetar lika träget med att förse Danmark med mer Sverige! Gott utbyte!

Ålands val på Ålands hav

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

Om Öresundsintegration

Scandlines stod måndag 3 oktober värd för ett möte om Öresund på nyrenoverad färjan Hamlet. Ett bra initiativ där svenska och danska företrädare samlades på det som av VD Henrik Rörbaek betecknas som en flytande bro mellan Skåne och Själland. I färjans fräscha lokaler finns numera exempelvis en särskild avdelning för de många pendlare som dagligen tar sig mellan Helsingborg och Helsingör. Ett konkret exempel på hur både sidor av vattnet alltmer knyts närmare varandra.

För egen del talade jag under rubriken: Är integrationen mellan Danmark och Sverige förlorad? Och på det kan avges ett entydigt Ja – och ett entydigt Nej! Det finns nämligen både saker som går i rätt riktning som i fel.

Efter att ha bott i Öresundsområdet i över tjugo år tycker jag att man kan säga att Danmark på ett sätt blivit mer inåtvänt. Det talas mer om vad ”danskhet” innebär. En effekt av det förändrade klimatet var också de nya regler om tull- och gränskontroller som blev resultatet av tidigare budgetförhandlingar. Både Tyskland som EU-kommissionen har starkt reagerat mot talet om permanenta kontroller.

Diskussionen om förändrade passrutiner fortsätter också. Redan i våras kom uppgifter om skärpta kontroller. Själv ställde jag en skriftlig fråga till den danska regeringen och väntar fortfarande på svar. Verkar underligt! Det är lika konstigt att behöva visa pass på resan mellan Ängelholm, Helsingborg och Malmö till Köpenhamn eller Helsingör som att visa pass på tåg mellan Stockholm och Uppsala. Visionen måste vara fri rörlighet. Det ska vara enkelt att bo på ena sidan och arbeta, handla eller njuta av kultur på den andra. En Scandlines-färja som stadigt åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör är väl också något av själva sinnebilden för en sådan rörlighet!

En växande barriär i Öresund tror jag språket är på väg att bli. Det är därför viktigt att vi på alla sätt personligen gör vad vi kan för att öka förståelsen. Hemma i Skåne brukar jag lyssna en hel del på dansk radio, musiken är densamma men det är gott att få mellansnacket på danska! De skandinaviska språken är en nordisk tillgång och inte ett problem!

Ibland tar vi också våra länder för självklara. Danmark är en av Sveriges viktigaste exportmarknader. Det säljs för runt 30 miljarder om året. Det gör Danmark till femte land. Kina som alla talar om som en viktig marknad är ungefär hälften på 16 miljarder. Vi har också mer att göra med varandra än någonsin. Företagen har här på många sätt gått före och det har bildats gemensamma nordiska koncerner.

Till det kommer så också det Gränshinderforum som arbetar sedan några år tillbaka. Olika barriärer försöker identifieras och lösningar tas fram. Ett av de problem Scandlines VD lade fram var det så kallade ”extraknäcksförbudet” som innebär att en svensk som arbetar i Danmark inte kan ta något jobb i Sverige utan att den danska arbetsgivaren måste betala arbetsgivaravgift för hela den svenska lönen. Verkligen stötande! Samtidigt så har förhandlingar pågått mellan de båda länderna i åratal för att finna en fungerande lösning. När det handlar om juridik och omfattande välfärdssamhällen är det ibland mycket enklare att se svårigheterna än finna fungerande lösningar som håller på båda sidor.

Samarbetet de senaste åren har också varit mycket nära regeringarna emellan. Det ska bli intressant att se om det fortsätter med Helle Thorning-Schmidt som ny statsminister i Köpenhamn. Hon har i vart fall haft goda kontakter med svenska S, särskilt då förra partiledaren Mona Sahlin.

För egen del är jag glad över att se Henrik Dam Kristensen som ny transportminister (S). Det är en god nordisk vän som förstår integrationens betydelse. Jag känner Henrik Dam Kristensen väl sedan många år i Nordiska rådet. Vi har tidigare suttit i samma utskott och han har det senaste året varit president i Nordiska rådet. Bakom sig har han en lång karriär som partisekreterare, europaparlamentariker och minister i tidigare regeringar. Tidigare har vi tillsammans arbetat för ökad öppenhet och rörlighet bland annat i Öresundsregionen. Det ska bli ett sant nöje att följa upp tidigare gemensamma förslag med frågor till Henrik Dam Kristensen som transportminister och företrädare för den danska regeringen.

Är integrationen förlorad. Alls icke! Men den behöver sina bärare! Några av dem fanns på plats på färjan Hamlet mellan Helsingborg och Helsingör.

Finlands valkval

Vad säger oss Finland? På ett sätt inte mycket! I en annan mening: Väldigt mycket!

De finns olika politiska traditioner. Även om det handlar om nordiska länder skall skillnaderna inte underskattas. Genom decennier och århundraden har andra erfarenheter och utmaningar format samhällena. I Finland finns en lång tradition av populistiska partier som saknas i exempelvis Sverige. Runda farbröder med breda käftar och förmåga att lova mycket. Dessa rörelser har uppstått och sedan dött ut.

Sannfinländarna under sin populäre ledare Timo Soini är alldeles uppenbart inte i någon nedgångsfas. Tvärtom! De senaste åren har en väldig uppgång skett i opinionen från ett stöd på runt en procent via europaval och kommunval till smått otroliga 19 procent vid söndagens riksdagsval. Även om det skiljer något mandat är partiet i röster nära på lika stort som socialdemokraterna!

Alla övriga partier förlorade i söndagens val. Samlingspartiet erhöll dock en viktig sidovinst i och med att det blev landets största parti. Det är skickligt och kan leda till att partiledaren Jyrki Katainen nu blir republiken Finlands statsminister. Något mandat gick förlorat men samtidigt visar stödet att folk uppskattar en politisk baserad på ekonomisk ordning och stabilitet. Små länder är utsatta och måste därför agera långsiktigt och eftertänksamt. Där finns onekligen något som förenar Sverige och Finland.

Finland har åter dessutom visat sig vara ett starkt icke-socialistiskt land. Endast runt 25 procent av väljarkåren kan beskrivas som traditionell vänster. De gröna har tidigare val skördat framgångar och gjort inbrytningar som ett mer liberalt alternativ i de stora städerna. Nu tappade partiet. En viktig förklaring kan vara att de gröna också varit något av ett protestparti, en markering mot de etablerade, och nu finns en ännu större populist och löftesgivare på scenen i form av just Timo Soini.

Sannfinländarna har redan före valet med olika uttalanden visat sig vara en spretig skara. Otvivelaktigt finns invandrarfientliga företrädare. Men det är fel, och något statsvetare återkommande underströk i valvakor från Finland, att jämföra med dansk folkeparti eller sverigedemokraterna. Här finns en helt annan tradition att luta sig emot som mer handlar om det underkuvade folket och landsbygdens människor i konflikt med den självutnämnda eliten och de som finns i städerna. Det handlar om en klassisk konfliktlinje mellan centrum och periferi som på sitt sätt inte är unik för Finland. Timo Soini har också själv under valrörelsen försökt markera mot de värsta avarterna i det egna partiet. I intervjuer har han istället kallat sig ”värdekonservativ” och med det hävdat att det handlar om familj och EU-skepcism. Den viktigaste slutsatsen att dra är nog att partiet saknar egen grundläggande ideologisk hållning utan sannfinländarna kommer att vara situations- och personanpassade.

Till skillnad från samlingspartiet och socialdemokraterna saknas internationella kontakter. Populistpartier brukar i rätt liten uppfattning verka i andra organ. Därför skall det bli intressant att se vilken partigrupp sannfinnländarna vill tillhöra i Nordiska rådet. Hittills har endast en ersättare funnits på plats och han har erbjudits plats i Mittengruppen. Nu kommer en permanent delegation. Rimligtvis kommer man att undvika att sitta tillsammans med dansk folkeparti och sverigedemokraterna för då punktmarkerar man onekligen sig själv.

En konsekvens av den stora valframgången är att det allmänt spekuleras om sannfinländarna som ett regeringsparti. Den koalition som pekas ut som fullt möjlig är tillsammans med samlingspartiet och socialdemokraterna då landets tidigare största parti, centern, gjorde ett mycket dåligt val med drygt minus sju procentenheter och numera platsen som fjärde största parti. Ingen tror att centern därmed är aktuell för landets styre under kommande år. Ett samarbete mellan de tre största riskerar att också ske på de mindres bekostnad som svenska folkpartiet och de gröna. En ministär med tydligt borgerliga inslag, tydligt socialdemokratiska och ett gäng stadsfientliga populister är också ett annat sätt att visa att trots stora likheter finns även väldiga politiska skillnader de nordiska länderna emellan.

Passa sig för Danmark?

Både media på den svenska som danska sidan av Öresund har den senaste tiden uppmärksammat de personer från Skåne som tvingats visa pass då de varit på väg till Köpenhamn Danska myndigheter har uppenbarligen ändrat rutinerna.

Det finns åtminstone ett par allvarliga problem förknippade med detta. För det första riskerar gruppen som avkrävs att visa pass att bli personer som uteslutande väljs ut på grund av hud- eller hårfärg. Det andra är att man helt bortser från de grundläggande idéerna bakom den nordiska passunionen från 1950-talet - en reform som av nordbor brukar lyftas fram som något av det mest positiva som de nordiska länderna har uträttat sig emellan. Det tredje är att det endast är Danmark som har en hårdnande hållning - så frågan som kan ställas är vad det landet ser som inte andra länder ser?

För alla som bor i Öresundsområdet är tågen mellan Skåne och Själland lokala transporter. Folk skall till sina jobb eller studier, de skall handla eller umgås. Att i det läget avkrävas pass är lika besynnerligt som att polisen skulle stoppa flanörer på gågatan i Ängelholm och avkräva dem identitetshandlingar. Inrikespasset är avskaffat. Och för alla som bor i Skåne är det mindre dramatiskt att ta sig till Köpenhamn än till Stockholm!

Jag har ställt tre frågor till Danmarks regering och den har en skyldighet att besvara dessa då jag är medlem av Nordiska rådet. Intressant är också att Sydsvenskan redan rapporterar om att myndigheterna på den danska sidan nu börjar inse att de är fel ute och antyder att förändringar kan vara på väg.

Mina tre frågor är: 1)På vilket sätt är gränspolisens agerande förenligt med den nordiska passunionen? 2)Vilka andra regler gäller i Danmark angående nordiska medborgares frihet från att vara försedd med pass eller annan reselegitimationshandling vid resa inom Norden? 3) Har den danska regeringen för avsikt att med danska myndigheter säkra en fortsatt efterlevnad av den nordiska passunionen?

Artikel i Sydsvenskan finns här:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1429242/Dansk-polis-Att-krava-pass-ar-fel.html

Frågorna till Danmarks regering:

http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/fraaga-till-danmarks-regering

Intervju med mig finns här:

http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/den-nordiska-motorvaegen-har-faatt-ett-farthinder

Tillsammans med vänner om Norden

I Kvällsposten har jag haft en debattartikel om Norden och det kommande svenska valet. Som länder påverkar vi varandra. Fortsatt Alliansstyre vore bra för alla borgerligt sinnade i närområdet. Som medundertecknare har jag haft: Per-Kristian Foss (Høyre), Stortingsrepresentant och tidigare finansminister i Norge, Anne-Mari Virolainen (Samlingspartiet), Riksdagsledamot och vice partiordförande i Finland, Fredrik Karlström (Obunden samling), Lagtingsledamot på Åland, Jørgen Lundsgaard (KF), Folketingsledamot i Danmark, samt Bjarni Benediktsson (Självständighetspartiet), Alltingsledamot, partiordförande och statsministerkandidat på Island.

Bland annat skriver vi: ” Nya moderaterna är i ständig förändring och förnyelse. Ett fast och nära borgerligt samarbete inom Alliansen är ett föredöme. Därmed inspireras även partier och politiker i andra länder att själv ompröva och våga pröva nya vägar. Det sker helt i enlighet med våra grundläggande idéuppfattningar. Att vara konservativ betyder i politiskt sammanhang att man önskar att förbättra och förnya samhället men söker samtidigt att bevara det bästa av den tradition vi redan har. Det liberala innebär övertygelsen om ett öppet rättsamhälle som säkrar den enskilda individens frihet och integritet. God politik handlar om samarbete/…/

Norden sticker ut. Det handlar om länder med förhållandevis hög skattenivå men också väl utbyggda välfärdssamhällen. Grunden för att behålla och utveckla en skola, ett hälsosystem och ett rättsväsende med höga ambitioner är en politik som tryggar välfärden genom att stimulera tillväxt, skapa nya jobb och göra arbete mer lönsamt.

För oss som aktiva ledamöter av Nordiska rådet är den nordliga dimensionen av stor betydelse. Mycket görs redan i dag men det finns alla skäl att gå vidare och fördjupa. De senaste åren har arbetet med att ta bort olika former av gränshinder prioriterats. Rörligheten är central och gynnar oss alla.”

Debattartikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2125442/debatt-alliansen-ar-ett-foredome

Trygg monarki bättre än revolutionär republik

Frankrikes nationaldag i Lyon visade sig på eftermiddagen tisdag14 juli vara en ganska trist och lågmäld historia. Det mesta var stängt. Till och med de barer och tobakister jag inbillade mig annars höll igång landet. Stämningen var mer avslagen än en söndag. På kvällen blev det dock liv i staden. Och när mörkret lagt sig hördes smällare och sköts fyrverkerier. På andra håll hölls mer patriotiska tal och pansarvagnar och annat militärt visades upp under parader.

Dagens republik har sina slingrande rötter tillbaka i revolutionens 1789. Upplopp och kravaller som sedan följdes av den stora terrorn och massavrättningar. Därefter kontrarevolutioner, Napoleon, fler avrättningar, något nytt kejsardöme och så slirande vidare mot den senaste republiken.

Vilken kontrast mot nationaldagsfirande i en gammal monarki som Sverige! Istället för militära uppvisningar på det egna landets festdag samlas man i Stockholm på Skansen eller Hembygdsparken i Ängelholm. Det är lugnare. Tristare. Och långt mycket bättre. Alltför sällan ser vi i Sverige tillbaka på vår tradition av relativt lugn, stabil samhällsutveckling och obruten fred. Även om det funnits motsättningar har inbördesstrider aldrig brutit ut. Och minnesåret 1809-2009 som är en påminnelse om gemensam historia med Finland är en möjlighet att uppmärksamma hur länge sedan det egentligen var landet befann sig i krig.

För Sveriges del har monarkin under såväl mot- som medgångar varit en samlande symbol. Och samma dag som bland annat avdammade pansarvagnar får användas i Frankrike för att skapa patriotisk känsla samlas kungafamiljen på Öland för att tillsammans med svenska folket fira kronprinsessan Victoria. De kommande månaderna, fram till nästa års stora bröllop, kommer både det inhemska som utländska intresset för kungafamiljen att öka. Någon har räknat ut att det kan komma att säljas minnessaker och annat för bortåt 2,5 miljarder kronor.

Några partier har kravet på republik inskrivet i sitt program. Det finns rent av politiker som önskar avsätta kungen och införa president. Men just nu är de ganska tysta. Märkligt. Nu om någonsin borde de väl visa prov på sitt radikala mod och just argumentera för att ändra statsskicket. Vi är några stycken som är beredda att ta diskussionen. Det finns många fördelar med en stabil konstitutionell monarki utan revolutionärt förflutet. En stark försvarsmakt är bra men det är ändå ganska skönt att slippa militärparader då landet skall firas. Vi kan ändå utropa Victoria och samtidigt hylla freden!