Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.

 

Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.

 

Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.

 

Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.

 

En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.

 

Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.

 

Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.

 

En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.

 

Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.

 

Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!

 

Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.

 

Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!