Operation Atalanta

Sveriges riksdag har diskuterat fortsatt deltagande i Operation Atalanta i Adenviken och Indiska oceanen. För egen del har jag haft förmånen att sitta ordförande för det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskott som haft att bereda ärendet. Vänsterpartiet som reserverat sig fick inleda i kammaren onsdag 6 mars. Därefter följde jag som företrädare för alla de partier som står bakom. I mitt anförande försökte jag lyfta fram argumenten för och vårt ansvar:

 

Det handlar om att säkra humanitära hjälpsändningar som transporteras via fartyg men också att förhindra det sjöröveri som är ett hot mot internationell handel och som hjälper till att trasa sönder länder och samhällen i regionen. EU har genom sina deltagande medlemsländer axlat sin del av det internationella ansvaret sedan 8 december 2008. Sverige har varit på plats tidigare, både genom Försvarsmaktens försorg som genom Kustbevakningen.

 

Rapsodiskt kan bilden tecknas av de senaste årens händelser i Somalia med politiskt sönderfall, våld och övergrepp. Under lång tid, vi talar om över två decennier, har det saknats fungerande regering. Människor har plågats av inbördeskrig och nyhetsrapporteringen har präglats av rapportering om Al Shababs övergrepp. Nu har våldsgrupperna sedan 2011 drivits ut ur huvudstaden Mogadishu och det finns tecken på växande politisk stabilitet, om än från tidigare låga nivåer.

 

Den humanitära situationen i Somalia är en av de svåraste i världen med cirka 3,8 miljoner människor i behov av hjälp. Av dessa är runt 2 miljoner direkt beroende av humanitära insatser utifrån för sin överlevnad. Det finns 1,1 miljoner internflyktingar i Somalia och 1 miljon somaliska flyktingar i regionen. 236 000 barn uppskattas vara akut undernärda. Svälten i vissa områden har krävt tiotusentals dödsoffer.

 

Det är i ljuset av detta Sveriges och EUs närvaro ska ses!

 

Livlinan har varit mattransporter och andra förnödenheter i FNs regi. Från och med november 2007 har FNs livsmedelsprogram transporterat mer än 800 000 ton mat till Somalia. Behovet av att skicka humanitär hjälp med sjötransporter till Somalia 2013 bedöms förbli fortsatt omfattande med tanke på läget. Sjövägen är det mest effektiva sättet att nå de hjälpbehövande. Varje kapat fartyg kan innebära tragik för alla dem som väntar på lasten.

 

Det goda med insatser som Operation Atalanta är att sedan 2008 har inga fartyg med förnödenheter från FNs livsmedelsprogram attackerats! Vi är med och gör nytta. Vi är med och gör skillnad!

 

Utöver Operation Atalanta deltar även Sverige på andra sätt för att mildra nöden: Sverige har under 2012 bidragit med betydande belopp i humanitärt stöd till Somalia. Stöd som går via FN, Rödakors- och röda halvmånerörelsen och enskilda organisationer. Under 2011 bidrog Sverige med 438 miljoner kronor i humanitärt stöd till Somalia. Av dessa gick 74 miljoner kronor till FNs livsmedelsprogram.

 

Utöver de viktiga mattransporterna handlar det också om att säkra ett av de mest trafikerade fartygsområdena i världen. Via Adenviken går fartygen på väg till och från Suezkanalen. Det handlar om 33 000 handelsfartyg per år. Under 2012 noterades en minskning av piraternas framgångar till havs. I jämförelse med 2011 reducerades både antalet attacker (från 317 till 89) och antalet framgångsrika kapningar (från 25 till 13). Minskningarna kan bero på en kombination av åtgärder. Dels internationell närvaro som exempelvis Operation Atalanta men också att ett växande antal länder tillåter beväpning ombord på den egna handelsflottan. Fartygen utrustas också med taggtråd, vattenkanoner, höga fribord, registrering och anmälan inför passage i högriskområden. Till allt detta kommer också ett illegalt och oreglerat fiske som hotar både fiskbeståndet som inkomstmöjligheterna för somaliska fiskare.

 

Genom avtal med olika länder som Seychellerna, Mauritius och Kenya finns möjligheter att döma och hålla i fängelse de pirater och sjörövare som fångas in. Det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskottet, vars betänkande vi behandlar, påminner om att en till annat land överförd person ska behandlas humant och inte utsättas för tortyr eller andra övergrepp. Personerna ska inte utsättas för inhuman behandling och den rättsliga prövningen ska vara rättvis och öppen och göras av en kompetent, oberoende och opartisk instans. Utskottet påminner också om att det i regeringens proposition saknas hänvisningar till FNs säkerhetsrådsresolutioner 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter. De utgör självklara beståndsdelar i det viktiga freds- och säkerhetsfrämjande arbete som sker inom ramen för Operation Atalanta.

 

Det svenska bidraget utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter, säkrings- och bordningsstyrka samt med förberedda utrymmen för sjukvård och kirurgi. Totalt sett handlar det om att ställa till förfogande en väpnad styrka bestående av högst 260 personer. Det handlar om högst fyra månader från den 6 april i år.

 

HMS Carlskrona återvänder till Adenviken efter att ha varit där tidigare. HMS Malmö och Stockholm samt stödfartyget HMS Trossö var på plats maj till september 2009. Maj j till november 2010var som nämnts HMS Carlskrona där med bland annat en säkrings- och bordningsstyrka. Sverige har också haft ledningsansvaret för Operation Atalantas styrkehögkvarter och bidragit med en helikopterenhet. Sverige har också vid två tillfällen, under perioderna mars till juni 2010 och oktober 2012 till februari 2013 bidragit med ett sjöövervaknings-flygplan från Kustbevakningen.

 

Avslutningsvis: Insatserna medverkar till att göra skillnad! Det handlar om vårt bidrag för att försöka skapa något drägligare och bättre villkor för hårt utsatta och plågade människor. Samtidigt så ska vi alltid vara medvetna om att den här typen av uppdrag också är förenade med risker. Det kan handla om fredsfrämjande uppdrag och krishanteringsinsatser. Det kan bli skarpt läge. Vi har som landets främsta politiska företrädare i Riksdagen genom vårt bifall axlat ansvar för insatsen. Och den utförs av duktiga kvinnor och män. Sveriges insats i Operation Atalanta är i de nödlidandes intresse. Är i vårt lands intresse. Och en del av det internationella ansvar som visas inom ramen för EUs gemensamma insatser.

Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.

 

I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…

 

De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?

 

Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.

 

Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.

 

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:

 

”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.

 

Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/

 

Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.

 

Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”

 

Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ska-vi-nobba-fn-stodd-insats-for-att-nato-leder-den_7919382.svd

Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.

 

Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.

 

Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.

 

Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.

 

En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.

 

Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.

 

Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.

 

En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.

 

Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.

 

Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!

 

Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.

 

Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!

Vikten av att göra upp

Sedan ett par år finns det en myndighet i Karlstad, Sadev, som har till uppgift att granska och följa upp det svenska biståndet. Kritik har riktats mot organisationen. I en rätt skarp rapport från Statskontoret visas på innehållsmässiga svagheter. De senaste åren har det sällan i media eller i den politiska debatten hänvisats till Sadev. Regeringen har inte en enda gång sedan 2006 angett det som källa. Med tanke på att svenskt bistånd allt som allt handlar om bortåt 40 miljarder är ju bra utvärdering både viktigt och angeläget. Bara en enkel jämförelse: Sedan något år tillbaka genomför Riksrevisionen en fördjupad granskning av det svenska försvaret. Och ofta hänvisas både i samtalen partierna emellan som i media till rapporter och dragna slutsatser. Bra granskning är ibland som tandläkaren. Det kan väcka visst obehag men är av stor vikt. Och dras det slutsatser och genomförs revideringar baserade på fakta kan ju reella förbättringar uppnås till glädje både för själva funktionen (försvar, bistånd eller vad det kan vara) som för skattebetalarna.

 

Som nybliven ordförande i Utrikesutskottet för drygt två veckor sedan möttes jag av risken att fyra partier (S, V, MP och SD) skulle förenas i ett blankt krav att behålla Sadev. Efter genomläsning av andra partiers motioner och samtal med kloka socialdemokrater förstod jag dock att det även där finns ett starkt intresse av bra granskningar och utvärderingar inom biståndsområdet. Och att en mer fristående, rent av oberoende, ordning inte sågs som något problem. Istället fanns en oro för att förändringar kan leda till tidsspill och därmed att viktigt underlag för beslutsfattande går förlorat. Statskontorets formuleringar om påstådda svårigheter att rekrytera kompetenta medarbetare i Karlstad stack också i ögonen. Det sista är ju full begripligt för alla som bor utanför de stora städerna. Kompetens och kvalitet behöver i sig inte vara en funktion av ort.

 

Inom områden som utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken tycker jag att det är bra ifall det går att uppnå en samsyn i viktiga sakfrågor. Att biståndet, och utvärderingen av den, skall göras beroende av SD ger i alla fall mig olustkänslor.

 

Jag tog kontakt med den ansvarige socialdemokraten Kenneth G Forslund och gav honom både mina bästa som sämsta argument. Han lyssnade. Och därefter kunde vi börja växla tankar och åsikter med varandra på ett mycket konstruktivt och respektfullt sätt. Under några dagar kunde en gemensam sjupartiuppfattning mejslas fram. Vid riksdagsdebatten kom Carina Hägg (S) att kalla detta agerande ”heroiskt”. Som ny utrikesutskottsordförande uppskattar jag mycket socialdemokraternas och Kenneth G Forslunds lugna och kunniga hållning. Det lovar gott för framtiden. Jag har rent av fått en synpunkt från en journalist som bevakat ärendet att det är ganska ovanligt att S- och M-företrädare berömmer varandra. Men jag tycker att politik inte bara ska handla om att framhäva konflikterna utan även det som berör.

 

För mig är det självklart att efter riksdagens beslut bjuda in statsrådet Gunilla Carlsson till utrikesutskottet för att omedelbart säkra möjligheterna till dialog och att låta henne lyssna på kloka påpekanden.

 

Den sjupartiöverenskommelse vi formade oss bakom kom att ha följande lydelse:

 

”Det har konstaterats brister i utvärderingen av svensk biståndspolitik och det finns en samsyn i utrikesutskottet kring behovet av reformering av utvärderingen av svenskt bistånd. Regeringen förbereder en omstrukturering från Sadev till en ny och mer ändamålsenlig utvärderingsfunktion. Utrikesutskottet är angeläget om att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen för samråd om den nya utvärderingsfunktionen. Utskottet fäster särskild vikt vid att övergången från Sadev till ny verksamhet sker överlappande och att det inte uppstår något glapp i utvärderingsverksamheten.

 

I utvärderingen av Sadev har bl.a bland annat möjligheten att rekrytera kompetent personal i Karlstad ifrågasatts. Utskottet delar inte uppfattningen om rekryteringssvårigheter utan vill tvärtom peka på att det runt om i hela landet finns kompetens att tillgå. Karlstad ligger dessutom geografiskt väl placerat för att verksamheten ska kunna knyta till sig forskningskompetens både från Sverige och våra nordiska grannländer. Därmed utesluts inte möjligheten för att en framtida verksamhet under rätt förutsättningar skulle kunna förläggas till Karlstad.

 

Det är av stor vikt att det finns en fristående utvärderingsfunktion av god kvalitet. En bred politisk majoritet anser att det är angeläget med utvärdering av biståndets genomförande och långsiktiga effekter och att utvärderingsverksamheten svarar mot behovet av kvalitativt och relevant beslutsunderlag. Utskottet förutsätter att processen kring utformningen av en ny utvärderingsverksamhet ska vara transparent och att detta resulterar i en bred politisk enighet kring den framtida verksamhetsutformningen. Av yttersta vikt är även att funktionen har ett högt mått av fristående och självständighet.

 

Utskottet förordar att det anslag som i budgetpropositionen benämns Avveckling av institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete ersätts av ett anslag med benämningen Utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete. Anslaget ska användas för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete och får utöver detta användas för omstrukturering av den befintliga utvärderingsmyndigheten.”

Indiska intryck

India gate – formad som en triumfbåge i marmor är ena änden av en lång processionsgata. Åt andra hållet kan i det dallrande solljuset ses utrikes- och försvarsministeriet samt presidentpalatset på ett krön. Området omgärdas av en vacker öppen park som snabbt för tankarna till USAs huvudstad Washington DC. Det är inte de enda byggnadsmärken eller fotspår det forna brittiska imperiet lämnat efter sig i New Delhi. Denna 15 miljoner stad (kan rent av vara många fler som bor och verkar i denna en av världens megastäder) har genom århundradena likt andra delar av Indien präglats av många influenser och kulturer. Från hotellfönstret gick det att blicka ut över Humayuns mausoleum som är en del av den muslimska Mogultiden från 1500-talet. En fantastisk skapelse som förebådade det Taj Mahal som är ett av landets mest kända byggnadsverk.

 

Indierna är på många sätt stolta över sin demokrati. Med 1200 miljoner människor världens största. Sedan självständigheten 1947 har landet haft starka parlamentariska traditioner - och det på en kontinent som fortfarande har en provkarta på odemokratiska, förtryckande och i vissa fall rent avskyvärda system. Militären har alltid varit under civil kontroll. Det finns oberoende domstolar och rättsliga processer, även om saker och ting ibland kan ta lång tid. Mediefriheten är påtaglig med många tidningar och TV-kanaler. Och utöver rapporteringen kring olika skådespelares liv finns ett fränt och otvunget granskande av maktens många män och påtagligt färre kvinnor.

 

Just nu rasar en ”kol-skandal” där det riktas allvarliga anklagelser om att statliga gruvrättigheter sålts alldeles för billigt. Till det kan adderas ett parlament vilket de senaste åren fått skjuta upp förhandlingarna ett antal gånger därför att ledamöterna inte visar varandra tillräcklig respekt samt formalia används för att stoppa och bråka. Den indiska nationen gungade till i upprördhet för någon kväll sedan då förhandlingarna i överhuset avbrutits sedan två ledamöter kommit samman i vad som beskrevs som ett slagsmål.

 

Sverige har ett mycket gott rykte i Indien. Det handlar om allt från vårt internationella engagemang, tidigare hjälparbete över till Nobels litteraturpris som 1913 mottogs av Tagore. Alla har några vänliga ord att säga om vårt land. Och även om många svenskar fortfarande har starka bilder av fattigdom har åtskilligt gjorts för att öka levnadsstandarden. När jag själv var barn poängterades det att man skulle äta upp all mat och vara tacksam för ”tänk på barnen i Calcutta”. Många lever fortfarande under svåra förhållanden. Kanske bortåt 500 miljoner har mindre än en dollar per dag att röra sig med. Men det finns en växande medelklass. Ambitionerna är att göra mer i Indien och öka kunskapsöverförandet. Tillväxttakten behöver vara 7-8 procent om året för att klara de växande välfärdsambitionerna. Fortfarande bor cirka 70 procent av befolkningen på landsbygden.

 

Det har blivit många samtal kring försvars- och säkerhetspolitik. Indien är i dag exempelvis världens största köpare av försvarsmateriel. Endast 30 procent produceras i det egna landet och 70 procent kommer utifrån. Ryssland är den absolut största säljaren med cirka 50 procent. Ambitionen i New Delhi är dock att till 2020 fullständigt vända proportionerna så att mindre köps utifrån och mer egentillverkas. Ingen seriös bedömare tror att detta kommer att bli verkligheten så snabbt. En försvårande faktor är byråkratiseringen. Försvarsdepartementet kontrollerar drygt 40 egna produktionsanläggningar och till det ett antal hel- eller delägda statliga bolag. Det finns en ambition att söka samarbete med andra länder och bolag. Några av de större svenska aktörerna finns också på plats. I ett folkrikt land handlar det om stora pengar (motsvarande 30 dollar om året per person läggs på försvaret att jämföras med 60 för Kina eller knappt 700 dollar för Sverige). Nu planeras bland annat utveckling av ett eget stridsflygplan och möjligheterna av tre hangarfartygsgrupper (vilka tillsammans kan komma att handla om 100 olika fartyg).

 

Säkerhetspolitiskt befinner sig Indien onekligen i ett händelserikt område. I västra Asien finns de oljeproducerande länderna. Till dessa finns en stark historisk och kulturell koppling men också ett beroende av energileveranser samt cirka 5-6 miljoner indier som arbetar där och skickar hem motsvarande 35 miljarder dollar om året. Pakistan är rivalen. Just nu pågår samtal på högsta nivå om utökad handel och viseringslättnader. Samtidigt finns i Indien en stor irritation över att terrorgrupper, sannolikt med regeringens goda minne, opererat i grannlandet med attacker både i Mumbai som riktade mot parlamentet i New Delhi. Och i den Sydkinesiska sjön och Östra Asien finns ett Kina som alltmer växer sig starkare efter att ha bidat sin tid. Landet framför rent absurda krav på kontroll över vattenvägar och havsbottnar genom påståenden om att öar och i vissa fall klippor historiskt varit en del av Kina. Det här är en krutdurk som kan smälla, både genom kampen om olja och gas som kontrollen över vatten- och handelsvägar. Kina är också det landet som leder den rätt massiva upprustning som nu sker i Asien och Stilla havsområdet med konsekvens att bland annat USA lägger ned i Europa och satsar här.

 

Det är i dessa oroliga vatten Indien ska navigera. På sitt sätt förklarligt att det finns önskemål om samarbete med andra, såsom Sverige.

Vart är vi på väg?

Den årliga utrikespolitiska debatten har klarats av. För 2012 kan det noteras att denna övning tog från klockan 09.00 till 15. Det handlar om två helt olika delar. Först föredras regeringens utrikespolitiska deklaration där stort och smått, många länder och nästan alla kontinenter berörs. På det följer inlägg från en representant från varje riksdagsparti. Part två av detta meningsutbyte ger intresserade ledamöter sex minuters talartid vardera och sedan möjligheter till replik. Jag tror att det gick att räkna till 24 inlägg varav åtta från moderater och lika många från socialdemokrater. Riksdags- och redaktörskollegan Mats Johansson (M) talade exempelvis om mediesituationen på vår kontinent då han också är rapportör kring dessa frågor i Europarådet. Karin Åström (S) som ordförande i den svenska delegationen till Nordiska rådet lät sitt anförande kretsa kring närområdet. Bra och välkommet. Jag ställde frågor till henne om energisamarbete mellan Sverige och Baltikum. Är inte svensk kärnkraftsproduktion bra i det sammanhanget och som möjlighet för Lettland och Litauen att nyttja? Nja, hon vill ju avveckla. Sven-Erik Bucht (S) från Haparanda är en kär trätobroder som lät sitt inlägg kretsa kring Arktis. Själv lyfte jag där fram de försvars- och säkerhetspolitiska aspekterna. Även Hillevi Larsson (S), Malmö, hade anmält sig till debatten. Jag trodde det självklart skulle handla om Öresundsområdet men istället pratade hon uteslutande om Palestina och Västsahara.

I mitt eget tal försökte jag belysa en del utmaningar med hjälp av svensk fredagsunderhållning:

På spåret är ett mycket populärt TV-program. Många är vi som sitter och funderar på frågorna och ledtrådarna via filmsekvenser. Vart är vi på väg, undrar programledaren. Låt mig därför närma mig några utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar med just den frågan: Vart är vi på väg. Vilket är landet?

10 poäng. Det land som håller utbrytarrepubliken Transnistrien under armarna. En del av Moldaviens östra territorium kontrolleras och hanteras av en regim utan legal grund. Även om den tidigare ledaren Smirnov ersatts präglas gränsregionen fortfarande av stor känslighet. Transnistrien kan ibland beskrivas som ett kommunismens Disneyland då mycket konserverats i ett svunnet 1950-tal. Medan vi kanske kan finna det exotiskt med medaljprydda gubbar som paraderar och militärmusik ur offentliga högtalare handlar det om att skapa problem för ett Moldavien som annars på alla sätt utvecklas rätt i riktning mot demokrati och ett hägrande EU-medlemskap. Bara för någon vecka sedan sköts en person ihjäl kallblodigt vid den så kallade gränsen mot Transnistrien.

8 poäng. Det land vilket förutan Vitryssland inte skulle klara ett internationellt tryck. Vitryssland har efter förra årets presidentval visat att regimen kan passera alla rimliga gränser för att straffa oliktänkande och jaga oppositionella samt genomföra ett val som alla seriösa bedömare underkänner. Politiska motståndare till envåldshärskaren Lukasjenko har fängslats, har misshandlats och har tvingats till tystnad genom att regimen hotat med att ge sig på barn och familj. Så uppträder endast maktarrogansen verkliga företrädare. Endast något tiotal mil från Sveriges gränser finns ett land med politiska fångar som tyvärr är sorgligt dåligt uppmärksammat hos oss.

6 poäng: Det land som placerar ut nya robotsystem i Kaliningradprovinsen och på andra sätt medverkar till en militär modernisering i Östersjöområdet där energileveranser kommer att vara en alltmer integrerade av politiken. Våra grannländer Estland, Lettland och Litauen utsätts för politiskt tryck.

4 poäng: Det land som stoppar FN-resolutioner och verkliga krafttag gentemot den regim i Syrien som nu ger sig på civilbefolkningen. De syriska härskare som just i denna stund attackerar oppositionella, de människor som via twitter eller filmer på youtube vädjar om internationell reaktion och hjälp. Omvärldens oförmåga att hörsamma exempelvis Arabförbundets önskemål om agerande gentemot Syrien stimulerar och hetsar regimen i Damaskus att ännu hårdare slå mot oliktänkande. Arabförbundet har äntligen visat på en regional organisation villig att reellt axla ansvar. Då avvisas detta!

Vart är vi på väg?

2 poäng: Det land där demokrati parodiskt förvandlats till att dåvarande presidenten Putin utser vice premiärminister Medvedev till president därför att gällande vallagar förhindrade omval. Men när nu en mandatperiod förflutit kan president Medvedev glatt nominera Putin till ny presidentkandidat – kanske i förhoppning om att själv få bli premiärminister. Att rösta visar sig inte tillräckligt. Utan demokratins anda handlar om så mycket mer. Om respekt. Om genuin mångfald. Om ett fungerande civilt samhälle.

Ryssland!

Med en annan attityd i Moskva hade den regionala konflikten i form av Transnistrien inte existerat till glädje för republiken Moldavien, världssamfundet hade kunnat agera mot våldsregimen i Vitryssland likaväl som mot den i Syrien. Vi hade kunnat undvika den militära upptrappning i Östersjöområdet som det nu inbjuds till och det ryska folket hade efter en fri mediedebatt i ett land med maktdelning och fungerande rättstraditioner kunnat utse en ny statsledning.

Jag tillhör dem som anser att verkligheten många gånger präglas av olika gråa nyanser snarare än att allt uteslutande är svart eller vitt. Just därför tillhör jag dem som bekymrat iakttar den försämring som Ryssland befinner sig i och representerar. Allt är ingalunda mörkt. Men alltfler lampor släcks istället för att nya tänds.

Även i synen på den arabiska våren har jag länge tillhört de hoppfulla. Och det finns goda tecken. På reformeringar och förändringar. En politisk mogenhet i Tunisien som skapat samarbete mellan valets tre starka grupper: Ett muslimskt orienterat parti, ett parti med människorättsaktivister och ett mer vänsterinriktat parti. Med samarbete och kompromisser som grund utgör Tunisien nu ett regionalt föredöme. Och med en grannskapspolitik från EUs sida som innebär mer för mer så skall detta gynnas i form av mer stöd och hjälp.

Låt mig peka på en sådan tillbakagång. Just nu attackeras och ifrågasätts civila organisationer i Egypten, inte minst dem med internationell bakgrund. Polisen har gjort tillslag och utlänningar på plats har belagts med utreseförbud. Det finns en rädsla för inblandning utifrån. Samtidigt är det en stor möjlighet för länder som Egypten att det byggs broar med partier och politiska organisationer i Europa och USA. Därmed går det att forma viktiga institutioner och en demokratisk anda med hjälp av erfarenheter från annat håll. Så gjordes gentemot Baltikum åren runt Berlinmurens fall 1991. Jag tror att det har varit till stor nytta och glädje för Estland, Lettland och Litauen. Varför skulle det då inte fungera i Egypten. Tillåt därför de civila organisationerna att verka! Upphör med trakasserierna! Upphäv utreseförbudet för de utlänningar som nu belagts med det!

Spansk sammanfattning

Spanien är hårt märkt av hög arbetslöshet. I de flesta bostadsområden finns skyltar om möjlighet att hyra eller köpa lägenheter. En del verkar ha hängt rätt länge utan att förmå locka någon spekulant. På många håll är det brunt papper i skyltfönstren istället för varor. Ekonomin är den stora utmaningen. Därför kastades nästan bokstavligen talat de regerande socialisterna ut ur regeringskvarteren i samband med de tidigarelagda allmänna valen för en tid sedan. Borgerliga PP säkrade egen majoritet.

Den nya ledningen under premiärminister Mariano Rajoy tycker nog själv att den rivstartat då tidigare löfte snabbt brutits om att det inte blir några skattehöjningar. För en dryg vecka sedan lanserades ett paket av skatte- och avgiftshöjningar tillsammans med förslag på nedskärningar. Mer ska komma, meddelas det. Marknaderna och EU har inte reagerat alldeles positivt utan vill se ännu tydligare krafttag. Traditionell socialistisk politik har satt sina djupa spår i Spanien. Det har gjorts av med långt mer pengar än vad som kommit in. Det är den ohållbara situation som nu ska hanteras. Samtidigt som folk blir arga över att skatter och avgifter ökar krymps också konsumtionsutrymmet. Det gör det ännu svårare både för den lokala affärsidkaren som den som säljer sin bostad. Samtidigt är det rätt av Rajoy att utnyttja de möjligheter som det nyligen genomförda maktskiftet medger. Det är den närmaste tiden han kan avslöja de ekonomiska utmaningarna med sina allra dystraste prognoser och sedan peka på den tidigare regeringen. Rätt snart kommer den breda allmänheten att anse att det är premiärministern och PP som är ansvarigt för allt. Vid den omröstning som genomförts i parlamentet om den första omgången åtgärder fick regeringen stöd även av det katalanska partiet CiU. Det är en viktig markering om bredd och djup i ambitionen att skapa ordning och axla ansvar. Rajoy har också lovat att han själv ska vara tydlig gentemot marknadernas aktörer och andra länders regeringar.

Det är inte bara den spanska staten som har problem. Bankväsendet brottas med svårigheter. Regionerna med mycket stor autonomi redovisar underskott. Vissa rent av förfärande höga vilket kommer att tvinga Madrid att genomföra tuffa åtgärder. För PP kan det bli slitningar då partiet styr både nationellt som regionalt. Utöver den rent kamerala sidan borde den spanska regeringen också göra något åt den omfattande byråkratin. Spanien som ett populärt turistland drar stor nytta av alla utlänningar som äger egen bostad. Men köp och försäljning i likhet med ombyggnationer kan vara förenat med mycket pappersarbete och ibland höga kostnader. Att rensa bland paragraferna och förenkla skulle rätt snabbt nog visa sig vara en synnerligen bra affär för Spanien. Frågan är om man vågar utmana alla småpåvar?

Utrikespolitiskt signalerar den nya regeringen fortsatt starka band med Syd- och Latinamerika. Spanien är en viktig bronation mellan Europa och kontinenten på andra sidan Atlanten. Med tanke på att ekonomierna i länder som Chile och Peru utvecklas positivt kan detta också innebära goda möjligheter. Mariano Rajoy har även valt att i likhet med sina företrädare göra det första officiella utlandsbesöket i Marocko. Det är en signal om Spaniens roll i Medelhavsområdet vars betydelse kraftigt ökat i och med den arabiska våren och de politiska förändringar som nu sker i Nordafrika.

Medan PP och de borgerliga politikerna har att hantera det svåra ekonomiska läget är socialisterna fullt upptagna med det egna politiska läget. Vid den kommande partikongressen ska ny ledare väljas efter förre premiärministern Zapatero. Tanken var att det skulle bli den tidigare vice-regeringschefen Rubalcaba. Men efter det mycket dåliga valresultatet utmanas han av Carme Chacón som redan tidigare visat ambitioner att få leda PSOE. Spanska medier rapporterar en hel del kring de tvås kamp men också hur lokala partiavdelningar tar ställning för den ena respektive den andra. På samma gång är det exempel på öppenhet i ett inre partiarbete som det tydliggör splittring. Det är inte alldeles lätt att förstå de politiska skillnaderna de två rivalerna emellan.

För många svenskar är Spanien ett charmigt turistland. Och så är det självfallet. Men än viktigare är att Spanien också är en tung europeisk ekonomi och ett betydande EU-land. Hade spanjorerna talat engelska istället för den vackra spanskan hade nog kontakterna med oss i Nordeuropa varit långt bättre. Det hade vi alla haft nytta och glädje av!

Dags för försvars- och utrikespolitisk debatt!

Håkan Juholt, socialdemokraternas nyvalde partiledare var sedan 2010 ordförande i Försvarsutskottet. Det finns anledning att tro att han behåller intresset för dessa frågor även efter sitt avancemang i den interna röda hierarkin.

Det är lika bra som önskvärt ifall ett större intresse visas dessa viktiga områden. Trots stora förändringar i vår omvärld och att det gamla, traditionella värnpliktsförsvaret övergetts i Sverige är debatten ganska loj.

Svensk Tidskrift som borgerligt sinnad oberoende mötesplats försöker göra något åt detta. Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), har fått inleda en serie med artiklar och inlägg. Näst på tur står Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

I samband med Svensk Tidskrifts artikelserie gjorde jag följande redaktionella notering:

”Med en artikel av Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), inleder Svensk Tidskrift en serie om svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik. Näst i tur står ett inlägg av Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

Viktiga reformer har genomförts. Värnpliktsförsvaret har ersatts av en modernare och snabbare organisation som naturligtvis ställer nya krav. Andra länder tittar med intresse på det som sker i Sverige. Till det kommer den finansiella krisen som resulterat i panikbromsningar budgetmässigt i många EU-stater med Sverige som ett stort undantag. Där andra talar om nedskärningar och stora neddragningar talas hos oss om utveckling och konsolidering. Till det kommer Östersjöområdets betydelse med Ryssland i vår närhet. Här finns många gemensamma utmaningar, hot och möjligheter som delas mellan de nordiska och baltiska länderna. Allt detta medverkar till behovet av en lika bred som seriös diskussion om svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Det vill Svensk Tidskrift medverka till att möjliggöra

Med Håkan Juholt har socialdemokraterna fått en ny partiledare samtidigt som S förlorat sin tyngste och mest respekterade försvarspolitiker. I de förändringar och den förnyelse som kan komma hos det största oppositionspartiet finns det anledning att tro att även dessa områden kan beröras. Uppgörelsen inför valet 2010 med MP och V kom ju att ha en tydlig slagsida vänsterut med krav på bland annat stängning av amerikanska baser utomlands. Förhoppningsvis kan även förnyelsen inom socialdemokraterna ge bränsle åt ett givande samtal kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska frågor.”

Bland annat skriver Cecilia Widegren: ”I juni 2009 beslutade riksdagen Försvarsmaktens nya inriktning fram till år 2014. Inriktningen innebär att Försvarsmaktens förband ska vara redo att användas med mycket kort varsel i Sverige, i närområdet eller i mer traditionella fredsfrämjande operationer. Det kan låta som en självklarhet att Försvarsmaktens förband ska vara tillgängliga för insatser men så har inte varit fallet tidigare. Den tidigare inriktningen medförde att endast en tredjedel av Försvarsmaktens insatsorganisation, ca 12 000 människor, fanns tillgängliga – men då inom ett år. Oacceptabelt ansåg alliansregeringen.

Lösningen blev att den nya insatsorganisationen numer utgörs av två typer av förband, stående förband med anställda soldater samt kontrakterade förband med periodvis tjänstgörande soldater som de kombinerar med en civil karriär.”

Svensk Tidskrift hittas här:
http://www.svensktidskrift.se

Från dagens utrikesdebatt

Det har varit utrikespolitisk debatt i riksdagen. Den inleds med en cirka två och en halv timme lång runda där en företrädare från varje parti deltar. Utrikesministern börjar med den utrikespolitiska deklarationen. De första 60 minuterna eller så brukar vara hyggligt välbesökta med många ledamöter i kammaren och femtiotalet personer på den diplomatiska läktaren. Sedan klingar det av. Efter den första fasen är det sedan fritt fram för alla i riksdagen. I år var det 18 anmälda talare vilka har sex minuter var till sitt förfogande samt två efteranmälda som var och en får fyra minuter. Däremot är det fri replikrätt vilket kan leda till snabbare meningsutbyten. För egen del blev det ett par kvicka omgångar och så ett längre anförande. För den som är intresserad kommer den här i sin helhet:

För några dagar sedan var jag tillsammans med tjugotalet andra föräldrar på ett informationsmöte. Våra barn skall tack vare Rotary ges möjligheten att studera utomlands under ett år. I utbyte skall pigga och positiva ungdomar komma till Sverige för att plugga och lära sig svenska. För mammor, pappor och barn är detta något stort som väntar. Men med detta sagt inser jag att det ändå inte är lika omvälvande som när dessa utbytesprogram genomfördes för 30 år sedan. Då fanns i bästa fall vanliga brev som tog ett par dagar att nå fram och collect-calls. I dag går det att följa allt samtidigt som det händer via Facebook, twitter och bloggar. Och sker något riktigt allvarligt finns möjligheten att via sökmotorer leta efter i pris någorlunda överkomliga flygbiljetter för att ta sig dit där det egna barnet finns.

Denna bild av verkligheten kastar också ljus över en svensk utrikesdebatt. Allt är mycket närmare. Vi kan direkt följa det som sker på torget i Tunis eller Kairo. Vi kan följa oberoende granskare såväl som etablerade media. Aljazeera har de senaste veckorna blivit en lika viktig informationskälla som exempelvis CNN.

Utrikespolitiskt fokus riskerar mycket att dikteras av pågående nyhetsrapportering. Och alla känner vi att något väldigt är på gång i Nordafrika och Arabvärlden med inte bara en utan två presidenter som drivits iväg av frustrerade befolkningar. Fler kan vara på väg. Tidigare år har andra händelser upprört och kommit att prägla debatten – det kan ha varit munkarnas modiga marsch för frihet i Burma eller studenter som krossas av framryckande stridsvagnar i Peking.

Faran med att helt fångas av stundens medierapportering är att annat viktigt kan gå förlorat. De senaste timmarna har exempelvis sagts väldigt litet om Sydamerika. På sitt sätt tråkigt då det är en kontinent med enorm potential. Tidigare år har det funnits anledning att vara bekymrad över militärjuntors framfart och övergrepp mot mänskliga rättigheter. Med undantag för exempelvis Venezuela och president Chavez försök att strypa oppositionen går utvecklingen rätt i många länder med fria presidentval och skiften på de högsta posterna i länder som Chile och Brasilien. Till det kommer en god ekonomisk utveckling som imponerar, inte bara i dessa två stater utan också i exempelvis Peru. En förklaring till bristande intresse kan vara språket. Allt för få läser och förstår spanska. Miljöpartisten Bodil Ceballos är en av få i kammaren som brukar hänvisa till spanskspråkiga tidningar som El Pais. En hel del beviljades under 1970- och 80-talet flyktingstatus i Sverige – de är nu utmärkta broar mellan våra länder och ekonomier och goda ambassadörer både för sitt nya hemland Sverige som sitt gamla hemland.

Språkförbistringen kan också vara en förklaring till att vi haft så svårt att förstå kraften av och vidden i de stora förändringarna i Södra Medelhavsområdet och Nordafrika. Fransktalande i Tunisien och Algeriet och engelsktalande i Egypten har hjälpt till att göra begripligt det som sker. Svårare är det att rätt utvärdera det som inträffar i mer uteslutande arabisktalande områden som Jemen. Ett land som mycket väl kan bli nästa på listan där korrupta regimer fälls av folk som fått nog av fattigdom och marginalisering.

Som ordförande i riksdagens EMPA-delegation känner jag tillsammans med mina fem övriga riksdagskolleger ett särskilt ansvar för södra Medelhavsområdet. Det är lika fascinerande som starkt att nu följa utvecklingen. Likt tidigare talare vill jag understryka hur viktigt det är att EU och därmed Sverige är på plats. Inte minst för konkret demokratibistånd. Vi som partimedlemmar har ett särskilt ansvar att finna de som nu är beredda att kandidera i kommande val och lära ut allt sådant som vi kan finna självklart som hur flygblad tillverkas, hur politiska program och plattformar tas fram och processas och att en viktig del av en valkampanj är att visa motståndarna respekt. Kraven skall inte bara ställas på andra organ och institutioner utan skall också ställas på oss själva som demokrater.

Val är inte allt. Det kan vara en viktig början, men också missbrukas. Sex månader till val i Tunisien respektive Egypten kan tyckas vara en lång tid men är en oerhört kort tid för den som för första gången i sitt liv skall delta i ett fritt val. Den amerikanska författaren och tänkaren Fareed Zakaria påpekar i sin bok Frihetens framtid att det utöver val behövs rättssäkerhet, maktdelning och skydd av grundläggande fri- och rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och egendomsrätt. Vad som behövs är inte bara val utan också en väl fungerande konstitutionell ordning!

Nog så viktig är också en fungerande ekonomisk utveckling i de länder som demokratiseras. Frustrerade medborgare som gjort upp med det gamla tjuvsamhället måste mötas av nya regeringar som kan ta de första stegen mot bättre levnadsvillkor. Klarar man inte av detta är risken stor att missnöje och besvikelse kan leda till att även den demokratiska processen avbryts. Just därför behövs handelsavtal och att något görs åt tullar som försvårar export från Nordafrika till Europa. Utöver demokrati och mänskliga rättigheter behövs marknadsekonomi. Först föll den sovjetiska socialismen. Nu är det dags för den arabiska socialismen.

Några av riksdagskollegerna har i utrikesdebatten berört Norden. Viktigt och väsentligt. Men som boende i Öresundsregionen med Skåne och Själland och med god kännedom om Tornedalen känns det faktiskt provocerande att se detta som utrikespolitik. Det handlar om vår vardag och vårt dagliga liv, jag väljer därför att lägga mer krut på den frågan då kammaren någon gång i maj förväntas diskutera just nordiska frågor.

Om Socialistinternationalen

Utvecklingen i Nordafrika och södra Medelhavsregionen går snabbt. Demonstrationer tvingar fram eftergifter från maktens män. Folket kräver demokrati och frihet. En utmaning är naturligtvis vad som sker ifall gamla strukturer faller utan att det sedan finns något annat att lämna över till. I ett tomrum kan plötsligt ytterkantskrafter eller företrädare för gamla regimer som endast omgrupperat ta plats och tränga undan det som spirar eller modererande krafter.

Men det finns också anledning att vara självkritisk. Hur har tidigare agerats gentemot en del av dessa länder och regeringar? När upphörde det att vara populärt att umgås med Ben Ali i Tunisien eller Mubarak i Egypten? Vackra deklarationer proklamerade de senaste veckorna är onekligen behäftade med ett visst opportunistiskt drag över sig. På Newsmill har jag haft en artikel där jag funderar kring detta i allmänhet och Socialistinternationalens roll i synnerhet. Bland annat skriver jag:

”Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) kan det konstateras att vårt arbetsområde snabbt hamnat i centrum för allas intresse. Först självbränningarna och demonstrationerna i Tunisien som resulterade i president Ben Alis flykt ur landet och nu den senaste tidens omvälvande händelser i Egypten. Med rätta finns det fler regimer i området som är oroliga för att frihetsvindar börjar blåsa i riktning mot dem och deras huvudstäder. Vem står på tur? Jordanien? Syrien? Palestinska myndigheten?

Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid. För någon dag sedan träffade jag i Stockholm en företrädare för Tunisiens gröna parti som varit legalt i några veckor. President- och parlamentsval om endast ett par månader blir därför en stor utmaning då det i praktiken saknas en fungerande partistruktur. De enda organiserade är det med försänkningar i den gamla maktbasen. Av den anledningen finns det behov av konkret demokratibistånd – hur bedrivs valrörelse, hur tillverkar man flygblad och hur processas ett politiskt program.

I samband med det som nu sker finns det också anledning att självkritiskt fundera igenom vad som tidigare sagts och gjorts i förhållande till länder där demonstrationstågen nu bryter fram/…/

Men det handlar inte bara om att officiella representanter för parlament, regeringar och EU-institutioner har anledning att självkritiskt fundera igenom hur man tidigare agerat och huruvida beskyddande händer hållits bakom ryggen. Även partier har anledning till självrannsakan. Några av de regimer som nu är på fallrepet eller allvarligt hotas av folkets vrede har haft politiskt utbyte via Socialistinternationalen. Demokratiska och stabila socialdemokraterna partier som de från Sverige, Finland, Danmark och Tyskland har umgåtts med exempelvis företrädare för Ben Alis hatade RCD i Tunisien.

Nu har RCD uteslutits och Ben Ali har som bekant lämnat den politiska scenen. Men vad har svenska socialdemokrater gjort dessförinnan på sammankomster med Socialistinternationalen?

Hur mycket längre har korrupta regimer haft möjlighet att bita sig fast tack vare möjligheten av att om inte känna omvärldens stöd så i vart fall chansen att på någorlunda lika villkor delta sida vid sida med fullfjädrade demokratiska krafter? Det handlar om EMPA såväl som om Socialistinternationalen.”

Länk till artikeln på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/08/dags-f-r-sj-lvkritik-socialistinternationalen