Vart är vi på väg?

Den årliga utrikespolitiska debatten har klarats av. För 2012 kan det noteras att denna övning tog från klockan 09.00 till 15. Det handlar om två helt olika delar. Först föredras regeringens utrikespolitiska deklaration där stort och smått, många länder och nästan alla kontinenter berörs. På det följer inlägg från en representant från varje riksdagsparti. Part två av detta meningsutbyte ger intresserade ledamöter sex minuters talartid vardera och sedan möjligheter till replik. Jag tror att det gick att räkna till 24 inlägg varav åtta från moderater och lika många från socialdemokrater. Riksdags- och redaktörskollegan Mats Johansson (M) talade exempelvis om mediesituationen på vår kontinent då han också är rapportör kring dessa frågor i Europarådet. Karin Åström (S) som ordförande i den svenska delegationen till Nordiska rådet lät sitt anförande kretsa kring närområdet. Bra och välkommet. Jag ställde frågor till henne om energisamarbete mellan Sverige och Baltikum. Är inte svensk kärnkraftsproduktion bra i det sammanhanget och som möjlighet för Lettland och Litauen att nyttja? Nja, hon vill ju avveckla. Sven-Erik Bucht (S) från Haparanda är en kär trätobroder som lät sitt inlägg kretsa kring Arktis. Själv lyfte jag där fram de försvars- och säkerhetspolitiska aspekterna. Även Hillevi Larsson (S), Malmö, hade anmält sig till debatten. Jag trodde det självklart skulle handla om Öresundsområdet men istället pratade hon uteslutande om Palestina och Västsahara.

I mitt eget tal försökte jag belysa en del utmaningar med hjälp av svensk fredagsunderhållning:

På spåret är ett mycket populärt TV-program. Många är vi som sitter och funderar på frågorna och ledtrådarna via filmsekvenser. Vart är vi på väg, undrar programledaren. Låt mig därför närma mig några utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar med just den frågan: Vart är vi på väg. Vilket är landet?

10 poäng. Det land som håller utbrytarrepubliken Transnistrien under armarna. En del av Moldaviens östra territorium kontrolleras och hanteras av en regim utan legal grund. Även om den tidigare ledaren Smirnov ersatts präglas gränsregionen fortfarande av stor känslighet. Transnistrien kan ibland beskrivas som ett kommunismens Disneyland då mycket konserverats i ett svunnet 1950-tal. Medan vi kanske kan finna det exotiskt med medaljprydda gubbar som paraderar och militärmusik ur offentliga högtalare handlar det om att skapa problem för ett Moldavien som annars på alla sätt utvecklas rätt i riktning mot demokrati och ett hägrande EU-medlemskap. Bara för någon vecka sedan sköts en person ihjäl kallblodigt vid den så kallade gränsen mot Transnistrien.

8 poäng. Det land vilket förutan Vitryssland inte skulle klara ett internationellt tryck. Vitryssland har efter förra årets presidentval visat att regimen kan passera alla rimliga gränser för att straffa oliktänkande och jaga oppositionella samt genomföra ett val som alla seriösa bedömare underkänner. Politiska motståndare till envåldshärskaren Lukasjenko har fängslats, har misshandlats och har tvingats till tystnad genom att regimen hotat med att ge sig på barn och familj. Så uppträder endast maktarrogansen verkliga företrädare. Endast något tiotal mil från Sveriges gränser finns ett land med politiska fångar som tyvärr är sorgligt dåligt uppmärksammat hos oss.

6 poäng: Det land som placerar ut nya robotsystem i Kaliningradprovinsen och på andra sätt medverkar till en militär modernisering i Östersjöområdet där energileveranser kommer att vara en alltmer integrerade av politiken. Våra grannländer Estland, Lettland och Litauen utsätts för politiskt tryck.

4 poäng: Det land som stoppar FN-resolutioner och verkliga krafttag gentemot den regim i Syrien som nu ger sig på civilbefolkningen. De syriska härskare som just i denna stund attackerar oppositionella, de människor som via twitter eller filmer på youtube vädjar om internationell reaktion och hjälp. Omvärldens oförmåga att hörsamma exempelvis Arabförbundets önskemål om agerande gentemot Syrien stimulerar och hetsar regimen i Damaskus att ännu hårdare slå mot oliktänkande. Arabförbundet har äntligen visat på en regional organisation villig att reellt axla ansvar. Då avvisas detta!

Vart är vi på väg?

2 poäng: Det land där demokrati parodiskt förvandlats till att dåvarande presidenten Putin utser vice premiärminister Medvedev till president därför att gällande vallagar förhindrade omval. Men när nu en mandatperiod förflutit kan president Medvedev glatt nominera Putin till ny presidentkandidat – kanske i förhoppning om att själv få bli premiärminister. Att rösta visar sig inte tillräckligt. Utan demokratins anda handlar om så mycket mer. Om respekt. Om genuin mångfald. Om ett fungerande civilt samhälle.

Ryssland!

Med en annan attityd i Moskva hade den regionala konflikten i form av Transnistrien inte existerat till glädje för republiken Moldavien, världssamfundet hade kunnat agera mot våldsregimen i Vitryssland likaväl som mot den i Syrien. Vi hade kunnat undvika den militära upptrappning i Östersjöområdet som det nu inbjuds till och det ryska folket hade efter en fri mediedebatt i ett land med maktdelning och fungerande rättstraditioner kunnat utse en ny statsledning.

Jag tillhör dem som anser att verkligheten många gånger präglas av olika gråa nyanser snarare än att allt uteslutande är svart eller vitt. Just därför tillhör jag dem som bekymrat iakttar den försämring som Ryssland befinner sig i och representerar. Allt är ingalunda mörkt. Men alltfler lampor släcks istället för att nya tänds.

Även i synen på den arabiska våren har jag länge tillhört de hoppfulla. Och det finns goda tecken. På reformeringar och förändringar. En politisk mogenhet i Tunisien som skapat samarbete mellan valets tre starka grupper: Ett muslimskt orienterat parti, ett parti med människorättsaktivister och ett mer vänsterinriktat parti. Med samarbete och kompromisser som grund utgör Tunisien nu ett regionalt föredöme. Och med en grannskapspolitik från EUs sida som innebär mer för mer så skall detta gynnas i form av mer stöd och hjälp.

Låt mig peka på en sådan tillbakagång. Just nu attackeras och ifrågasätts civila organisationer i Egypten, inte minst dem med internationell bakgrund. Polisen har gjort tillslag och utlänningar på plats har belagts med utreseförbud. Det finns en rädsla för inblandning utifrån. Samtidigt är det en stor möjlighet för länder som Egypten att det byggs broar med partier och politiska organisationer i Europa och USA. Därmed går det att forma viktiga institutioner och en demokratisk anda med hjälp av erfarenheter från annat håll. Så gjordes gentemot Baltikum åren runt Berlinmurens fall 1991. Jag tror att det har varit till stor nytta och glädje för Estland, Lettland och Litauen. Varför skulle det då inte fungera i Egypten. Tillåt därför de civila organisationerna att verka! Upphör med trakasserierna! Upphäv utreseförbudet för de utlänningar som nu belagts med det!

Lyssna på Sven-Erik Bucht!

I några olika tidningar har jag de senaste dagarna haft en debattartikel i vilken riksdagsledamoten Sven-Erik Bucht (S) får beröm. När jag talat med honom är han dock en smula tudelad inför de vänliga ord som nu kommer från M-håll. Man får kanske se upp, konstaterar han.

Utgångspunkten är att Sven-Erik Bucht uttalat sig mycket klart för att Finland borde se till att en av de nya kärnkraftsanläggningar som skall byggas uppförs ett par mil från Haparanda. Med placering i Simo skulle Tornedalen kunna dra nytta av denna viktiga energipolitiska satsning i vårt östra grannland. Jag delar Sven-Erik Buchts uppfattning. Det pikanta i sammanhanget är ju att hans parti socialdemokraterna i grunden låst sig för en fortsatt avveckling och sommaren 2010 röstade emot Alliansregeringens förslag till ny klimat- och energipolitik. Kanske kan Bucht visa vägen för S. Bland annat noterade jag:

”Finland har tagit ytterligare steg mot byggandet av nya kärnkraftverk. För några dagar sedan gavs nödvändiga klartecken. Redan sommaren 2010 röstade riksdagen för, med stor uppslutning även med ledamöter från S och C.

Det handlar om att trygga goda och säkra energileveranser till den tunga industrin. Precis som Sverige utgör skog, massa och metall något av exportnäringarnas ryggrad. Till det kommer visst beroende av elleveranser från Ryssland. Egenproduktion i nya anläggningar har därför anförts som ett viktigt argument.

Frågan är nu var de nya anläggningarna hamnar. Ett förslag är Simo, endast några mil från den svenska gränsen och Haparanda. I området finns den stora metallanläggningen utanför Kemi som ägs av Outokumpu. Det är en betydande arbetsplats även för boende på den västra sidan av Tornedalsälven.

Att Haparandas tidigare kommunalråd, nuvarande riksdagsledamoten, Sven-Erik Bucht (S) förordar en placering i Simo är fullt begripligt. Ytterst handlar det om att säkra viktiga jobb i regionen. Det är bra för hela norra Finland såväl som för norra Sverige. Bucht talar om tillväxt och att människor på ett enkelt och naturligt sätt tar sig över gränsen. Även i andra sammanhang har han visat sig vara en god uttolkare av vad folk tycker. Trots en relativt låg placering på socialdemokraternas valsedel i Norrbotten lyckades han med ett formidabelt starkt stöd ta sig in i riksdagen med över 17 000 kryss/…/

Från den svenska industrins sida uttrycks starka önskemål om tydlighet i fråga om energipolitiken. Av den anledningen vore det bra om socialdemokraternas förnyelsearbete även skulle nå detta område. Och att den linje Sven-Erik Bucht representerar i Haparanda skulle gälla hela landet. För om det finns ett samband mellan att det byggs en anläggning i Simo och nya jobb och god tillväxt gäller ju detta rimligtvis även Sverige. Ifall en eller flera äldre reaktorer kan ersättas av nya med ökad effekt är detta positivt. Att länder som Finland och Sverige tryggar energileveranser för lång tid framåt är dessutom bra för hela Norden.”

Smålandsposten har på ledarplats uppmärksammat mitt beröm till Bucht och har skrivit: ”Undrar hur länge det dröjer innan Socialdemokraterna byter kurs i energipolitiken. Haparandas tidigare kommunalråd Sven-Erik Bucht (S) som numera sitter i riksdagen förordar när Finland planerar ytterligare ett kärnkraftsverk en placering nära Tornedalen. I en historiskt och kulturellt gränslös region är en gemensam energiförsörjning ett måste. Riksdagsledamoten Hans Wallmark (M) från Ängelholm, med rötterna i just Norrbotten uppmärksammar det hela. Saken är ju den att inga företag lär investera i ny kärnkraft i Sverige så länge det saknas en blocköverskridande överenskommelse. Den insikten kommer att spridas i de industri- och skogslän där man liksom Bucht är väl medveten om behovet av kraftförsörjning för tillväxten och sysselsättningen.”

Min debattartikel finns i sin helhet bland annat i Kristianstadsbladet:

http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1362125/Lyssna-paring-Sven-Erik-Bucht.html#