Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.

 

I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…

 

De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?

 

Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.

 

Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.

 

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:

 

”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.

 

Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/

 

Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.

 

Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”

 

Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ska-vi-nobba-fn-stodd-insats-for-att-nato-leder-den_7919382.svd

Bra Bildt kan bättre

Jag gillar Carl Bildt. Som politiker under senare år är han en av få som ibland går sina egna vägar. I debatter är det ett sant nöje att lyssna till utrikesministern när han som bakgrundsteckning till ett problem redogör för den historiska utvecklingen från Atlantkusten till Sidenvägen. I Sverige har vi inte för många ledande företrädare med lyskraft utan för få.

Vid riksdagens frågestund i torsdags var han en av fem regeringsmedlemmar på plats. Jag lyfte då frågan om Säpoarkiven och de möjliga uppgifter om svenska Stasiinformatörer som kan finnas där. Är det inte tid att offentliggöra och föra en seriös debatt? Kring detta har jag ju väckt riksdagsmotion och skrivit ett antal debattartiklar. För någon månad sedan framfördes önskemålet i en gemensam text av riksdagskollegan Mats Johansson och undertecknad i Svenska Dagbladet.

Nja, Carl Bildt kom med invändningar. Det mest bärande argumentet var att någon som nu möjligtvis finns i Säpos rullor kan vara felaktigt utpekad. Än angelägnare då att de personerna kan rätta till medan de fortfarande lever och kan ta strid för sin heder! Nog är det väl lika rimligt att vi fastställer identiteten på dem som sprang främmande makts ärenden som att vi får reda på sanningen om de u-båtar som kränkte svenska vatten under 1980-talet - det senare en fråga som Carl Bildt på sin tid var starkt engagerad i.

I debatten medgav Carl Bildt att han också tagit del av dessa Säpouppgifter. Men bedömningen var att det nog inte är tillräckligt relevant för att offentliggöra. Det går ju faktiskt inte att veta förrän arkiven öppnats!

Frågor och svar bifogas i sin helhet med utdrag ur riksdagens protokoll:

Dokumentation om öststatsinformatörer i Sverige under kalla kriget

Anf. 42 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister Carl Bildt. I år 2010 är det 21 år sedan det fantastiska året 1989 då Berlinmuren föll i november och frihetsvindarna blåste fram över vår kontinent. Inte minst har Carl Bildt själv som person varit delaktig utifrån ett svenskt perspektiv i detta enormt fantastiska förändringsarbete.
Dock finns det också en skugga från den här tiden. Vi vet att det fanns informatörer för olika länders säkerhetstjänster även i andra länder och till och med i Sverige. För ett par månader sedan kom Birgitta Almgren ut med en bok, Inte bara Stasi, där man kartlade en del av de nätverk som fanns. Vi hade ett vänskapsförbund mellan Sverige och DDR. Är det inte rätt tid att börja öppna en del av de här arkiven?
Min första fråga utifrån ett europeiskt perspektiv till Carl Bildt är: Kan mer göras för att uppmärksamma de Stasiinformatörer som har funnits i andra länder?
Den andra frågan går till Carl Bildt som medlem av den svenska regeringen. Borde vi inte öppna Säpos arkiv när det gäller svenska Stasiinformatörer?

Anf. 43 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Vi har en lagstiftning där man successivt har möjlighet att öppna Säpos arkiv. Vi har sett en del exempel på vad det kan leda till under den allra senaste tiden. Det är en lagstiftning, och den ska hanteras som en sådan, det vill säga att det får man ta alldeles oavsett om det är informatörer åt det ena eller det andra hållet. Jag kan inte se att det finns någon möjlighet att göra någonting utöver detta. En lagstiftning finns vad gäller den öppenhet som är möjlig i det sammanhanget.
I andra länder är det lite andra förhållanden. I Tyskland har man en betydande öppenhet. Där handlar det om informatörer som är av den arten att det handlar mer om interna säkerhetsfrågor. Där har man möjlighet att gå in och titta i sina egna arkiv i den före detta östtyska statssäkerhetstjänsten. Vad gäller underrättelsearkiv är det än så länge något annorlunda. Det kan delvis ibland ha samband med att delar av denna information fortfarande kan vara relevant från säkerhetsutgångspunkt.

Anf. 44 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Tack för det, herr utrikesminister! Naturligtvis är det så att det också handlar om en politisk inriktning. Vill vi öppna arkiven eller inte?
Precis som utrikesministern noterade förs det diskussioner i en del andra länder. Vårt grannland Finland har haft en kanske längre och djupare diskussion om Stasiinformatörer där ett antal personer självmant har gått ut och berättat om att de har sprungit andra länders ärenden i Finland.
Min fråga är: Finns det en politisk vilja från den här regeringen att göra mer när det gäller det faktum att vi vet att det har funnits ett antal svenskar som har sprungit andra säkerhetstjänsters ärenden i vårt land och kartlagt, spionerat och rapporterat?
Dessutom är det så att jag vid tidigare diskussioner av justitieministern har fått reda på att det finns vad man kallar spridda uppgifter i Säpos arkiv. Är det inte dags, 21 år efter Berlinmurens fall, att vi gör någonting åt detta faktum medan människor, såväl offer som angivare, fortfarande lever?

Anf. 45 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det är alldeles säkert så att det finns, som Hans Wallmark kallar det, spridda uppgifter i Säpos arkiv. Det tror jag är dagens understatement i den här debatten.
Låt oss göra skillnad på detta och om vi har fått information som visar att någon har begått brott mot svensk lag, till exempel bedrivit underrättelseverksamhet mot Sverige eller spionage. Då åtgärdas detta självfallet på det sätt som ska ske.
I övrigt, låt mig säga det, kan detta ofta vara rätt svåra gränsfall. Jag har sett en del av dem. Utländska underrättelseorganisationer, i det här fallet från öststater, kanske överdriver betydelsen av till exempel en lunchkonversation som de har haft med en enskild riksdagsledamot. Därför tror jag att man ska behandla det här med viss försiktighet. När det klart har gått över gränsen ska det åtgärdas av säkerhetsmyndigheterna även om det var länge sedan.
Ibland finns det en gråzon, vilket bland annat den finska diskussion som Hans Wallmark refererar till har illustrerat med rätt förödande tydlighet.

Något om Nordiska rådet

Fyra dagar med Nordiska rådet är till ända. Det har varit bra samtal och debatter. Vid partigruppsmiddagen på onsdagskvällen fanns ministrar från några av våra grannländer. Utrikesminister Carl Bildt hyllades i ett fint tal av sin estländske bordsgranne. Och vår krets visade sig ha utökats med både Färöarnas utrikesminister som Grönlands finansminister.

Politiskt blev det två större diskussioner. Först i medborgar- och konsumentutskottet där M-förslaget om nolltolerans mot narkotikahandel i Norden haft sina opponenter. Av olika anledningar har det inte fullt ut velats markera. En förklaring kan naturligtvis vara att det i Danmark finns starka lokala krafter i Köpenhamnsområdet som önskar se legalisering. Jag ställde dock en rak och direkt fråga till den socialdemokratiska oppositionsledaren och hon var tydlig mot sina partikamrater genom att lova fortsatt kamp mot narkotikan även om det blir regeringsskifte. Formuleringen om nolltolerans utökades med en bisats om att en sådan politik får genomföras i varje land på sätt som polis, tull och övriga myndigheter finner bäst. Inget konstigt för den som tror på subsidiaritet!

Den andra konflikten gällde huruvida det skall bli ett nordiskt informationskontor i Minsk, Vitryssland. Från att ha varit full enighet bestämde sig plötsligt några finländska politiker med samlingspartiets representanter i spetsen för att gå emot av ekonomiska skäl. Jag hade ett inlägg där jag mer försökte visa på Vitrysslands odemokratiska tendenser och även de tillbakagångar som kan iakttas i Ryssland. Skall det öppnas ett kontor i Minsk gäller det att veta varför! Det handlar om demokratiexport och det finns all anledning att kontrollräkna fingrarna varje kväll. I debatten sade jag bland annat: ”Ett nordiskt informationskontor i Minsk skall vara ett skyltfönster, sägs det i våra handlingar. Inte för fjordar, fjäll, fält och skogar. Utan ett skyltfönster för demokrati och öppenhet.”

Två spörsmål fick också intressanta svar. Från ordförandens sida förklarades att man under frågetimman inte fick vända sig till ”sin” nordiska samarbetsminister. Då jag konstaterade att jag representerade Skåne men ändå hoppades få vända mig till Danmarks Bertil Haarder skrattade alla. Och jag undrade ifall det kan vara att tänka på en gemensam dansk-svensk förstudie om en fast förbindelse mellan Helsingborg-Helsingör. Han ville inte lova något utan hänvisade till transportministern men ställde sig inte avvisande. Det är viktigt att det drivs opinion för denna viktiga fråga för det tar tid mellan att en granskning läggs fram och att ett önskat bygge kan starta. Men en fast förbindelse behövs, både för Skåne och Själland som Sverige och Norge å ena sidan och Danmark och Tyskland å den andra. Det är i allra högsta grad en nordisk fråga.

Siv Jensen, ledare för norska Framstegspartiet, fick en fråga om Sverigedemokraterna. De brukar ju ibland framställa sig som ungefär liknande norska Frp och med goda internationella kontakter. Siv Jensens svar var som en sylvass nål i den ballongen: ”Moderaterna vil ha en enorm utfordring i å ta denne debatten på alvor, nettopp for å unngå at et parti som - hva heter de for noe - Sverigedemokraterna blir representert i den parlamentariske forsamlingen i Sverige. Jeg håper det ikke skjer, men da menar jeg også at man er nödt til å ta denne debatten på alvor.”