Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.

 

I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…

 

De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?

 

Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.

 

Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.

 

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:

 

”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.

 

Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/

 

Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.

 

Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”

 

Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ska-vi-nobba-fn-stodd-insats-for-att-nato-leder-den_7919382.svd

Ukraina och Vitryssland

Fotbolls-EM pågår för fullt. Strax före matcherna drog igång var det en hel del fokus på de politiska underskott som råder i Ukraina. Den orange revolutionens drottning, Julia Timoshenko, sitter inspärrad. Hon är inte den enda som fängslats på politiska grunder. Till det kommer en utbredd korruption som undergräver det land som pikant nog stoltserar med blågula färger likt Sverige.

Samtidigt som det spelas fotboll fortsätter planeringen inför ishockey-VM som ska gå av stapeln i ett annat europeiskt land som lämnar mycket övrigt att önska. Ifall Ukraina kan betecknas som ett land med kraftigt demokratiskt underskott är Vitryssland att ses som vår kontinents sista diktatur. Risken är stor att det kommande mästerskapet nyttjas av härskaren i Minsk för egna syften.

Är då bojkott att föredra? Inte alltid. Poängen med utbyte och utländsk närvaro är möjligheterna att träffas och växla tankar. Det ges också chans att på plats lära sig en del om rådande villkor. Ifall man nu vill titta och förstå! Loreen som segrade i Melodifestivalen visade vägen genom sitt agerande i Azerbajdzjan. Inom ramen för vad reglerna tillät tog hon tydligt ställning för öppenhet och mänskliga rättigheter. Det borde fler göra när möjligheter erbjuds. Tillsammans med kollegan Christian Holm resonerar jag i Kvällsposten kring detta:

”Genom utbyte och närvaro i länder med förtryck och övergrepp så kan artister, idrottsutövare och andra vara med och göra skillnad. Förhoppningsvis kan Loreens agerande inspirera. Snart startar fotbolls-EM som bland annat kommer att spelas i Ukraina. Det är ett land i vilket utvecklingen går i fel riktning. Sedan en tid sitter presidentens politiska rival, Julia Timoshenko, inspärrad. Hon har dömts till ett hårt fängelsestraff på oklara grunder som mer verkar ha att göra med hämnd och försök att tysta snarare än en ren juridisk process. Timoshenko är en symbol för de stora politiska problem Ukraina brottas med. Hon är heller inte den enda politiskt dömda.

I Vitryssland fortsätter arbetet inför ishockey-VM trots ett växande antal protester med krav på att det borde flyttas till ett annat land. Villkoren för politiskt oliktänkande är bedrövlig med flera oppositionella från olika partier inspärrade. Valfusket var utbrett då president Lukasjenko omvaldes. Nyligen avrättades två personer efter en summarisk rättegång och även ifall de var skyldiga till anklagelserna så måste alltid en rättsstat garantera en rättvis process. Skyldiga ska självfallet alltid dömas men dödsstraff är i sig förkastligt. EU har också infört sanktioner i form av inreseförbud för omkring 250 personer som i egenskap av företagsledare och domare springer maktens ärenden.

Ifall både fotbolls-EM och ishockey-VM genomförs som planerat i Ukraina och Vitryssland är det viktigt att möjligheterna i så fall används på det kloka sätt som Loreen visade prov på i Azerbajdzjan. Det ska inte sjungas eller spelas för att behaga tveksamma regimer. Men på plats går det att i det lilla ta ställning för mänskliga fri- och rättigheter och peka på de stora underskott som finns i dessa länder.”

Artikeln i Kvällsposten finns här i sin helhet: http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-spelare-och-fans-vaga-ta-stallning/

Rysk rättsröta: Fallet Magnitsky

Ett lika obehagligt som intressant möte skedde då William F Browder, Hermitage Capital Management, besökte riksdagen. Han är storkapitalisten som har kunnat räkna tillgångar i miljarder som är barnbarn till den tidigare ledaren för USAs kommunistiska parti. För att förklara den kuriositeten fick han säga något om släktens vilja att i varje generation revoltera och gå emot. För några år sedan var det Ryssland som var i hans blickfång. För kunders räkning investerades i landet. Med tiden kändes det alltmer osäkert vilket gjorde att beslut fattades om att avveckla och avyttra. Tillgångar för 4,5 miljarder dollar såldes. En vinst gjordes på runt en miljard på vilken enligt alla regler skatt erlades om 230 miljoner dollar. Browders företag i Ryssland kom sedan att utsättas för en kupp med personer från inrikesministeriet där bolagen överfördes. Med hjälp av falska påståenden om skadestånd krävdes av de ryssar som nu tagit kontrollen att skatten skulle återbetalas. Endast ett dygn tog det och sedan gjordes nog den största återföringen någonsin från myndigheternas sida på 230 miljoner dollar. Ned i fel fickor och av helt fel skäl.

William F Browder hade därmed fått bekräftat sina misstankar om det olämpliga med affärsverksamhet i Ryssland. Mitt framför ögonen och kvickt hade företrädare för just det ryska rättsväsendet visat sig vara de kriminella. Han tog kontakt med ett antal advokater och jurister för att luska fram sanningen. Ju mer som nystades fram desto mer otrevlig blev situationen. Hans folk i Ryssland erbjöds att få flytta till London för att verka där och på så sätt undgå repressalier. Skatteexperten Sergei Magnitsky önskade stanna krav. Dessutom vittnade han emot de skyldiga och talade högt om rättsrötan i Ryssland. Istället för att myndigheterna agerade mot utpekade tjuvar attackerades istället han. Magnitsky hamnade i häkte där han utsattes för illa behandling. Han frös i cellen, fick svälta och utsattes för andra umbäranden. Inget gjorde att han ändrade uppfattning om vad som var rätt och fel. En stark fysik bröts snabbt ned. Det bortsågs från brev om medicinsk hjälp och han sattes i förvar på ett ställe med ännu tuffare regim. Han bortfördes och fängslades 24 november 2008 av den person som varit ansvarig för attacken mot de plundrade företagen och dog i sviterna av misshandel med gummibatonger i ett kalt rum 16 november 2009, 37 år gammal.

Ingen tvekan råder om den skuld och det ansvar William F Browder personligen känner för vad som hänt Sergei Magnitsky, hans hustru och deras barn. Det är anledningen till att han nu åker omkring för att berätta om detta tragiska och hjärtskärande fall. Kyligt noteras att detta knappast är det enda eller ens det värsta som hänt i Ryssland under senare år. Men det är ett exempel på korruption och ett samhälle i sönderfall.

Sakligt redogörs för fallet. Hur det finns dokument och undersökningar som visar vad som hänt. Browder jämför med tidigare totalitära regimer i Europa och pekar på hur försök att dölja och sprida motstridig information motverkas av byråkratins egen pappersproduktion och att den ena handen inte vet vad den andra gör. Ryssland är en auktoritär stat men inte totalitär vilket gör att det finns tidningar, hemsidor och grupper som är intresserade av att ta fram och sprida sanningen. Browder har själv finansierat en hemsida där fakta samlas om det öde som drabbade Magnitsky.

Anledningen till besöket i Sveriges riksdag var flerfaldigt. Det handlade om att sprida kunskap om ett tragiskt öde. Det var en varning om vilka faror som är förenade med investeringar och affärer i Ryssland. Och slutligen handlade det om att efterlysa någon form av reaktion gentemot de skyldiga. Det är alldeles uppenbart att myndigheterna själva skyddar de sina. William F Browder har tagit fram uppgifter som visar på vad de ansvariga för företags- och skatteplundringen själv har i förmögenhet. Årslöner på 6000-10000 dollar kan knappast förklara ärligt ihopskrapade tillgångar på fler miljoner dollar för var och en av de inblandade tjänstemännen. De behöver knappast räkna med några straff eller sanktioner. Förhoppningen är därför att EU, USA och andra länder ska upprätta en lista på de 60 personer som kan kopplas till fallet Magnitsky och att de som förs upp där förnekas visum och riskerar att få tillgångar spärrade. För de nyrika vill leva det goda livet utanför Moskva. Låta barnen plugga i London eller shoppa i Stockholm och Helsingfors. Förhindra deras enkla nöjen med blodspengarna, löd uppmaningen! Browder påpekar att svårigheterna att få visa kan bli ett problem den dag Rysslands nuvarande regim fallit och de som skott sig på systemet kanske får bråttom ut ur landet. Ett påstående som ger uttryck för en mycket mörk syn på situationen i dagens Ryssland men också ljus i form av tron att stötande korruption och maktfullkomlighet nu håller på att locka fram folkets vrede. Att domstolsförhandlingar nu planeras mot den sedan flera år mördade Sergei Magnitsky för påstådda brott - inte hans banemän - säger onekligen väldigt mycket om dagens Ryssland och Browders bedömningar!

Här finns adressen till Browders hemsida om fallet Magnitsky:
http://russian-untouchables.com/eng/