Spansk sammanfattning

Spanien är hårt märkt av hög arbetslöshet. I de flesta bostadsområden finns skyltar om möjlighet att hyra eller köpa lägenheter. En del verkar ha hängt rätt länge utan att förmå locka någon spekulant. På många håll är det brunt papper i skyltfönstren istället för varor. Ekonomin är den stora utmaningen. Därför kastades nästan bokstavligen talat de regerande socialisterna ut ur regeringskvarteren i samband med de tidigarelagda allmänna valen för en tid sedan. Borgerliga PP säkrade egen majoritet.

Den nya ledningen under premiärminister Mariano Rajoy tycker nog själv att den rivstartat då tidigare löfte snabbt brutits om att det inte blir några skattehöjningar. För en dryg vecka sedan lanserades ett paket av skatte- och avgiftshöjningar tillsammans med förslag på nedskärningar. Mer ska komma, meddelas det. Marknaderna och EU har inte reagerat alldeles positivt utan vill se ännu tydligare krafttag. Traditionell socialistisk politik har satt sina djupa spår i Spanien. Det har gjorts av med långt mer pengar än vad som kommit in. Det är den ohållbara situation som nu ska hanteras. Samtidigt som folk blir arga över att skatter och avgifter ökar krymps också konsumtionsutrymmet. Det gör det ännu svårare både för den lokala affärsidkaren som den som säljer sin bostad. Samtidigt är det rätt av Rajoy att utnyttja de möjligheter som det nyligen genomförda maktskiftet medger. Det är den närmaste tiden han kan avslöja de ekonomiska utmaningarna med sina allra dystraste prognoser och sedan peka på den tidigare regeringen. Rätt snart kommer den breda allmänheten att anse att det är premiärministern och PP som är ansvarigt för allt. Vid den omröstning som genomförts i parlamentet om den första omgången åtgärder fick regeringen stöd även av det katalanska partiet CiU. Det är en viktig markering om bredd och djup i ambitionen att skapa ordning och axla ansvar. Rajoy har också lovat att han själv ska vara tydlig gentemot marknadernas aktörer och andra länders regeringar.

Det är inte bara den spanska staten som har problem. Bankväsendet brottas med svårigheter. Regionerna med mycket stor autonomi redovisar underskott. Vissa rent av förfärande höga vilket kommer att tvinga Madrid att genomföra tuffa åtgärder. För PP kan det bli slitningar då partiet styr både nationellt som regionalt. Utöver den rent kamerala sidan borde den spanska regeringen också göra något åt den omfattande byråkratin. Spanien som ett populärt turistland drar stor nytta av alla utlänningar som äger egen bostad. Men köp och försäljning i likhet med ombyggnationer kan vara förenat med mycket pappersarbete och ibland höga kostnader. Att rensa bland paragraferna och förenkla skulle rätt snabbt nog visa sig vara en synnerligen bra affär för Spanien. Frågan är om man vågar utmana alla småpåvar?

Utrikespolitiskt signalerar den nya regeringen fortsatt starka band med Syd- och Latinamerika. Spanien är en viktig bronation mellan Europa och kontinenten på andra sidan Atlanten. Med tanke på att ekonomierna i länder som Chile och Peru utvecklas positivt kan detta också innebära goda möjligheter. Mariano Rajoy har även valt att i likhet med sina företrädare göra det första officiella utlandsbesöket i Marocko. Det är en signal om Spaniens roll i Medelhavsområdet vars betydelse kraftigt ökat i och med den arabiska våren och de politiska förändringar som nu sker i Nordafrika.

Medan PP och de borgerliga politikerna har att hantera det svåra ekonomiska läget är socialisterna fullt upptagna med det egna politiska läget. Vid den kommande partikongressen ska ny ledare väljas efter förre premiärministern Zapatero. Tanken var att det skulle bli den tidigare vice-regeringschefen Rubalcaba. Men efter det mycket dåliga valresultatet utmanas han av Carme Chacón som redan tidigare visat ambitioner att få leda PSOE. Spanska medier rapporterar en hel del kring de tvås kamp men också hur lokala partiavdelningar tar ställning för den ena respektive den andra. På samma gång är det exempel på öppenhet i ett inre partiarbete som det tydliggör splittring. Det är inte alldeles lätt att förstå de politiska skillnaderna de två rivalerna emellan.

För många svenskar är Spanien ett charmigt turistland. Och så är det självfallet. Men än viktigare är att Spanien också är en tung europeisk ekonomi och ett betydande EU-land. Hade spanjorerna talat engelska istället för den vackra spanskan hade nog kontakterna med oss i Nordeuropa varit långt bättre. Det hade vi alla haft nytta och glädje av!

Söt valseger med bitter eftersmak

När Mariano Rajoy med slängkyssar tackade alla anhängare i centrala Madrid bekräftade han sitt partis valseger och sin egen kommande premiärministerpost ungefär åtta år för sent. Tågbombningar och människors död kom då att hittills för första och enda gången allvarligt påverka den politiska utvecklingen i Europa. Men istället för att backa upp den sittande regeringen och i sökandet efter stabilitet och kontinuitet stödja den kom folkets vrede att riktas mot då styrande borgerliga Partido Popular. Med endast några få dagar till valet kom de att peka ut baskiska terrorister som ansvariga för morden istället för som det verkligen var muslimska extremister. Folket reagerade med vrede mot vad som uppfattades som undanflykter och medvetna lögner och Rajoy fick inte bli regeringschef efter sin partikamrat Aznar som tillkännagett han skulle sluta i samband med valet.

Med det förtida valet i november 2011 har han tagit en gruvlig revansch. Bristen på karisma kompenseras av att han arbetar långsiktigt. Det har gett utdelning. Med sitt lätta läspande och undervisande sätt har han läxat upp socialister och medborgare i de felval Spanien gjort under senare år. Långt före andra varnade han för en växande arbetslöshet och statliga utgifter utan ekonomisk täckning. Med kollaps för Grekland och stor oro i Italien har allt fler kommit att ge honom rätt om Spaniens utsatta läge. I somras kunde jag i spansk TV återkommande se hur han hudflängde de styrande socialisterna. Valet kom också att tidigareläggas med ett par månader samtidigt som regeringen började vidta de första viktiga åtstramningarna. Allt detta ska nu förvaltas vidare.

På valdagen belönades Rajoy och hans parti PP med egen majoritet. Av 350 mandat kunde man räkna hem 186 mot 110 för socialisterna. Framgångar kunde även noteras för det katalanska partiet CiU samt vänsterpartiet IU. Medan det största borgerliga partiet ökar 30 mandat minskar vänsterns ledande kraft med 50. Inför valet har också funnits grupper som uppmanat både till blankröstande som att inte delta alls i protest mot dagens styrande politiker. Visserligen minskade deltagandet från 73,85 procent 2008 till dagens 71,69 samtidigt som andelen proteströstande också ökat något – men det kan knappast sägas vara tillräckligt för att tolkas som en massiv protest.

Mariano Rajoy kunde med ledande kvinnor vid sin sida – utöver hustrun andra PP-ansvariga som Ana Mato, Dolores de Cospedal och Sáenz de Santamaria – tacka spanska folket för den försenade valsegern. Men i stundens sötma fanns säkert också framtidens bitterhet. Det handlar om att rycka upp ett land med EU-områdets högsta arbetslöshet. Det handlar om stora utmaningar som förhoppningsvis möts med omfattande reformpaket snarast möjligt. Istället för att dra ut på plågan är det viktigt att så snabbt som möjligt använda den egna PP-majoriteten till det nödvändiga.

Spanien är ett exempel på ett land som bedrivit traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik. Det har gjorts av med mer pengar än vad man haft. För det har S-sidan nu betalat ett politiskt pris, problemet är att folket också under ett antal år tvingas hantera misshushållningen på andra sätt. För Rajoy kan det lyckligaste ögonblicket under de kommande åren ha varit då han med nära och kära tackade för valsegern. Nu är det bara hårt arbete som återstår!

Spansk parentes

Det går just nu lika risigt för spansk ekonomi som för landets socialdemokrater. I grunden finns också ett klart samband. Genom att tidigarelägga parlamentsvalen med fyra månader så att de nu genomförs redan 20 november istället för som tänkt i mars 2012 kan premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero möjligtvis förkorta lidandet en smula. Enligt en undersökning misstros regeringschefen nämligen av drygt 80 procent av befolkningen. Arbetslösheten uppges vara den högsta i hela industrivärlden och lokalvalen för någon månad sedan kan inte beskrivas som annat än en röd katastrof med borgmästare och lokala regeringschefer som föll likt bowlingkäglor.

Som varnande exempel är Spanien på många sätt bättre och mer allvarligt än Grekland. I det senare fallet handlar det om decennier av misskött ekonomi under varierande regeringar med olika politiska inriktningar. I Spaniens fall går det att se tydliga skillnader mellan borgerlig ledning under José Maria Aznar och mer traditionell socialdemokratisk inriktning under Zapatero. Därmed inte sagt att allt som gjordes tidigare var rätt, det finns eftersatt reformarbete och behov av strukturella förändringar som kunde ha genomförts långt tidigare.

Zapatero blev premiärminister närmast av misstag. Dagarna före valet 2004 exploderade bomber i Madrid och den borgerliga regeringen hanterade svårigheterna på ett taffligt sätt och försökte dessutom skylla på de baskiska terroristerna inom ETA som är ansvariga för mycket dumt men inte just detta. Det som såg ut att bli en valseger för regerande Partido Popular blev ett nederlag och plötsligt vaknade världen upp med en rätt okänd politiker vars utseende mest förde tankarna till TV-figuren Mr Bean. Att han blev omvald fyra år senare är en gåta men säger kanske något om oppositionsledaren Mariano Rajoys brist på karisma. Då handlade valet om just ekonomi och arbetslöshet. Trots varningar gjorde S-regeringen inget vettigt. Tvärtom. Mer pengar slösades bort på olika projekt. Det är först mot slutet Zapatero dragit i nödbromsen och bara för någon vecka sedan röstades omfattande förändringar igenom av pensionssystemet som bland annat innebär höjd pensionsålder.

Zapatero har tidigare meddelat att han inte står till förfogande för omval. Det är nog det bästa han gjort för det egna partiet PSOE. Med den nye kandidaten Alfredo Pérez Rubalcaba har opinionsstödet ökat något. Är det någon som kan ge den borgerliga oppositionen en match tycks det vara just han. De senaste veckorna har han uttalat sig på ett mer frispråkigt sätt och markerat distans gentemot den regering han nyligen var en del av. Rubalcaba visade emellertid som inrikesminister och vice regeringschef att han vågade fatta beslut.

Ett stort problem och en väldig utmaning utöver den mycket höga arbetslösheten är också regionernas skuldsättning. Spanska media har de senaste dagarna rapporterat om att exempelvis Stor-Valencia ligger högst med nästan 18 000 miljoner euro i skuld (motsvarar 17,09 procent av ekonomin i området), Katalonien har smått otroliga 34 323 miljoner euro i skuld (16,90 procent) medan exempelvis Kanarieöarna har 3 234 miljoner euro i skuld (7,63 procent). Lägst har Asturien med sju procent av regionens ekonomi vilket motsvarar 1 661 miljoner euro. För lokala och regionala ledare, av vilka de flesta nu kommer från borgerliga PP, är detta ett stort irritationsmoment och har en klart avkylande effekt.

Nog ser det onekligen spännande ut inför det kommande valet. Allt annat än en PP-seger vore jättekonstigt. Den senaste opinionsmätningen ger PP 43,1 procent (40,1 i valet 2008) mot 36,0 för PSOE (43,6 procent i valet 2008). Samtidigt har socialdemokraterna varit nere och vänt vid 33,4 procent medan PP sjunkit från toppnoteringen 44,1. En mätning visar också att spanjorerna trots allt menar att den nye S-ledaren Rubalcaba är mer effektiv, problemlösande, ärlig, framtidsinriktad och bättre förhandlare än motståndaren Rajoy. Nu kommer valet inte bara att handla om person utan också om politisk inriktning. Och då lär få spanjorer ha glömt år av misslyckande. Zapatero har alla möjligheter att skriva in sig i de spanska historieböckerna som den stora politiska parentesen!

Spanska sjukan

I centrala Madrid har ungdomar och politiska grupper demonstrerat sedan i början av maj. En gruppering under namnet M-15 kräver förändringar. Man säger sig önska en lägre grad av korruption och politiker som vågar se till hela landets intressen. Vad Spanien är i stort behov av är ordning och reda samt förmåga att både se behoven av och kunna genomföra strukturella reformer. Det regerande socialistpartiet har verkligen medverkat till en ordentlig färd nedåt. Under den ekonomiska kris som drabbat många av världens länder gjorde man i Spanien det en hel del svenska socialdemokrater önskade i Sverige: Offentliga utgifter på tveksamma projekt och försök att hålla sysselsättningen uppe med konstlade medel. I dag räknas arbetslösheten på nivåer mellan 15 och 20 procent, regeringen har börjat kapa i välfärdssystemen och fackförbunden är upprörda över vad som uppfattas som svek från ”deras” regerings sida. Oppositionen är dock inte vidare konstruktiv då den huvudsakligen pekar på att den i samband med förra parlamentsvalen just varnade för en utveckling likt den man genomlider. Kungen har försökt agera medlare men misslyckats att forma en bred fungerande koalition mellan olika motstridiga intressen. Inspirerade av demonstranterna vid Plaza del Sol i Madrid och i andra städer har ungdomar på olika platser i Europa startat protester mot sina regeringar och politiska system. Det går att tala om spanska sjukan.

Samtidigt var ett av målen för de unga protesterande att förmå spanjorerna att bojkotta lokal- och regionalvalen söndag 22 maj. I vart fall få folk att rösta blankt. Inget av de två stora partierna sades vara värdiga. I själva verket ökade valdeltagandet, i lokalvalen från 63,27 procent 2007 till 66,23 år 2011. Andelen blanka ökade mer marginellt från 1,94 till 2,54 procent. Valet kom framför allt att bli en riktig katastrof för socialistpartiet. Egen majoritet i fullmäktige och borgmästarval landet runt gick förlorade. För det borgerliga partiet PP gick det långt bättre. Det handlar om maktskiften i hela Spanien. En blick på valkartor visar att landet gått från rött till blått. PP ökade lokalt från 36,01 till 37,53 medan socialdemokratiska PSOE backade från 35,31 till 27,79.

En bekant hade för någon dag sedan med sig La Provincia i pappersformat. Det är den dominerande tidningen på Kanarieöarna, särskilt för Gran Canaria, och dess valbevakning är representativ för hur det ser ut i resten av Spanien. Besvikna och ledsna socialister, glada borgerliga företrädare. I staden Las Palmas ökade PP från tidigare 12 till 16 fullmäktigeledamöter medan PSOE backade från 15 till 12. På liknande sätt är det i regionparlamentet där maktförhållandena ändrats med PP på 21 mot tidigare 15, PSOE på 14 mot tidigare 26 och PPs samarbetsparti det lokala CC som gick från 19 till 21 ledamöter.

Spaniens socialistiske premiärminister Zapatero har redan sedan tidigare meddelat att han inte ställer upp i nästa allmänna val. Tur är det för honom för annars hade han nog drabbats av inre uppror. Nu kan de besvikna kanalisera en del av sin ilska och frustration på debatten om vem som skall ersätta honom. Det finns två huvudkandidater, dels försvarsministern Chacón och dels inrikesministern Rubalcaba. Även om Zapatero försökt hålla sig utanför tycks det som att han allt mer skulle föredra den senare. Rubalcaba har visat sig ha hårda nypor. I samband med tidigare organiserade maskningsaktioner och strejker på flygplatser har han beordrat in militär personal att tjänstgöra med stöd i en lagstiftning från Francotiden. Och de som före valet samlades i olika former av protestyttringar hotades att skingras av polis då det är förbjudet med politiskt arbete de sista dagarna utan då skall väljarna tillåtas ”reflektera”. Några av dem som slagit läger på torgen satte därför upp skyltar om att här befann sig en ”reflekterande medborgare”.

Mer och mer talar för att nästa regeringschef heter Mariano Rajoy från PP. Han har då att möta en ekonomi i närmaste fritt fall, höga arbetslöshet, en fastighetsbubbla på väg att brisera och ett växande antal mutskandaler inom alla partier. Det hela är dessvärre inte unikt för Spanien utan är en sjukdom som drar fram i flera andra europeiska länder. Inte minst i ljuset av detta ter sig utvecklingen i Sverige som än mer extraordinär i positiv mening.