Spansk parentes

Det går just nu lika risigt för spansk ekonomi som för landets socialdemokrater. I grunden finns också ett klart samband. Genom att tidigarelägga parlamentsvalen med fyra månader så att de nu genomförs redan 20 november istället för som tänkt i mars 2012 kan premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero möjligtvis förkorta lidandet en smula. Enligt en undersökning misstros regeringschefen nämligen av drygt 80 procent av befolkningen. Arbetslösheten uppges vara den högsta i hela industrivärlden och lokalvalen för någon månad sedan kan inte beskrivas som annat än en röd katastrof med borgmästare och lokala regeringschefer som föll likt bowlingkäglor.

Som varnande exempel är Spanien på många sätt bättre och mer allvarligt än Grekland. I det senare fallet handlar det om decennier av misskött ekonomi under varierande regeringar med olika politiska inriktningar. I Spaniens fall går det att se tydliga skillnader mellan borgerlig ledning under José Maria Aznar och mer traditionell socialdemokratisk inriktning under Zapatero. Därmed inte sagt att allt som gjordes tidigare var rätt, det finns eftersatt reformarbete och behov av strukturella förändringar som kunde ha genomförts långt tidigare.

Zapatero blev premiärminister närmast av misstag. Dagarna före valet 2004 exploderade bomber i Madrid och den borgerliga regeringen hanterade svårigheterna på ett taffligt sätt och försökte dessutom skylla på de baskiska terroristerna inom ETA som är ansvariga för mycket dumt men inte just detta. Det som såg ut att bli en valseger för regerande Partido Popular blev ett nederlag och plötsligt vaknade världen upp med en rätt okänd politiker vars utseende mest förde tankarna till TV-figuren Mr Bean. Att han blev omvald fyra år senare är en gåta men säger kanske något om oppositionsledaren Mariano Rajoys brist på karisma. Då handlade valet om just ekonomi och arbetslöshet. Trots varningar gjorde S-regeringen inget vettigt. Tvärtom. Mer pengar slösades bort på olika projekt. Det är först mot slutet Zapatero dragit i nödbromsen och bara för någon vecka sedan röstades omfattande förändringar igenom av pensionssystemet som bland annat innebär höjd pensionsålder.

Zapatero har tidigare meddelat att han inte står till förfogande för omval. Det är nog det bästa han gjort för det egna partiet PSOE. Med den nye kandidaten Alfredo Pérez Rubalcaba har opinionsstödet ökat något. Är det någon som kan ge den borgerliga oppositionen en match tycks det vara just han. De senaste veckorna har han uttalat sig på ett mer frispråkigt sätt och markerat distans gentemot den regering han nyligen var en del av. Rubalcaba visade emellertid som inrikesminister och vice regeringschef att han vågade fatta beslut.

Ett stort problem och en väldig utmaning utöver den mycket höga arbetslösheten är också regionernas skuldsättning. Spanska media har de senaste dagarna rapporterat om att exempelvis Stor-Valencia ligger högst med nästan 18 000 miljoner euro i skuld (motsvarar 17,09 procent av ekonomin i området), Katalonien har smått otroliga 34 323 miljoner euro i skuld (16,90 procent) medan exempelvis Kanarieöarna har 3 234 miljoner euro i skuld (7,63 procent). Lägst har Asturien med sju procent av regionens ekonomi vilket motsvarar 1 661 miljoner euro. För lokala och regionala ledare, av vilka de flesta nu kommer från borgerliga PP, är detta ett stort irritationsmoment och har en klart avkylande effekt.

Nog ser det onekligen spännande ut inför det kommande valet. Allt annat än en PP-seger vore jättekonstigt. Den senaste opinionsmätningen ger PP 43,1 procent (40,1 i valet 2008) mot 36,0 för PSOE (43,6 procent i valet 2008). Samtidigt har socialdemokraterna varit nere och vänt vid 33,4 procent medan PP sjunkit från toppnoteringen 44,1. En mätning visar också att spanjorerna trots allt menar att den nye S-ledaren Rubalcaba är mer effektiv, problemlösande, ärlig, framtidsinriktad och bättre förhandlare än motståndaren Rajoy. Nu kommer valet inte bara att handla om person utan också om politisk inriktning. Och då lär få spanjorer ha glömt år av misslyckande. Zapatero har alla möjligheter att skriva in sig i de spanska historieböckerna som den stora politiska parentesen!

Spanska sjukan

I centrala Madrid har ungdomar och politiska grupper demonstrerat sedan i början av maj. En gruppering under namnet M-15 kräver förändringar. Man säger sig önska en lägre grad av korruption och politiker som vågar se till hela landets intressen. Vad Spanien är i stort behov av är ordning och reda samt förmåga att både se behoven av och kunna genomföra strukturella reformer. Det regerande socialistpartiet har verkligen medverkat till en ordentlig färd nedåt. Under den ekonomiska kris som drabbat många av världens länder gjorde man i Spanien det en hel del svenska socialdemokrater önskade i Sverige: Offentliga utgifter på tveksamma projekt och försök att hålla sysselsättningen uppe med konstlade medel. I dag räknas arbetslösheten på nivåer mellan 15 och 20 procent, regeringen har börjat kapa i välfärdssystemen och fackförbunden är upprörda över vad som uppfattas som svek från ”deras” regerings sida. Oppositionen är dock inte vidare konstruktiv då den huvudsakligen pekar på att den i samband med förra parlamentsvalen just varnade för en utveckling likt den man genomlider. Kungen har försökt agera medlare men misslyckats att forma en bred fungerande koalition mellan olika motstridiga intressen. Inspirerade av demonstranterna vid Plaza del Sol i Madrid och i andra städer har ungdomar på olika platser i Europa startat protester mot sina regeringar och politiska system. Det går att tala om spanska sjukan.

Samtidigt var ett av målen för de unga protesterande att förmå spanjorerna att bojkotta lokal- och regionalvalen söndag 22 maj. I vart fall få folk att rösta blankt. Inget av de två stora partierna sades vara värdiga. I själva verket ökade valdeltagandet, i lokalvalen från 63,27 procent 2007 till 66,23 år 2011. Andelen blanka ökade mer marginellt från 1,94 till 2,54 procent. Valet kom framför allt att bli en riktig katastrof för socialistpartiet. Egen majoritet i fullmäktige och borgmästarval landet runt gick förlorade. För det borgerliga partiet PP gick det långt bättre. Det handlar om maktskiften i hela Spanien. En blick på valkartor visar att landet gått från rött till blått. PP ökade lokalt från 36,01 till 37,53 medan socialdemokratiska PSOE backade från 35,31 till 27,79.

En bekant hade för någon dag sedan med sig La Provincia i pappersformat. Det är den dominerande tidningen på Kanarieöarna, särskilt för Gran Canaria, och dess valbevakning är representativ för hur det ser ut i resten av Spanien. Besvikna och ledsna socialister, glada borgerliga företrädare. I staden Las Palmas ökade PP från tidigare 12 till 16 fullmäktigeledamöter medan PSOE backade från 15 till 12. På liknande sätt är det i regionparlamentet där maktförhållandena ändrats med PP på 21 mot tidigare 15, PSOE på 14 mot tidigare 26 och PPs samarbetsparti det lokala CC som gick från 19 till 21 ledamöter.

Spaniens socialistiske premiärminister Zapatero har redan sedan tidigare meddelat att han inte ställer upp i nästa allmänna val. Tur är det för honom för annars hade han nog drabbats av inre uppror. Nu kan de besvikna kanalisera en del av sin ilska och frustration på debatten om vem som skall ersätta honom. Det finns två huvudkandidater, dels försvarsministern Chacón och dels inrikesministern Rubalcaba. Även om Zapatero försökt hålla sig utanför tycks det som att han allt mer skulle föredra den senare. Rubalcaba har visat sig ha hårda nypor. I samband med tidigare organiserade maskningsaktioner och strejker på flygplatser har han beordrat in militär personal att tjänstgöra med stöd i en lagstiftning från Francotiden. Och de som före valet samlades i olika former av protestyttringar hotades att skingras av polis då det är förbjudet med politiskt arbete de sista dagarna utan då skall väljarna tillåtas ”reflektera”. Några av dem som slagit läger på torgen satte därför upp skyltar om att här befann sig en ”reflekterande medborgare”.

Mer och mer talar för att nästa regeringschef heter Mariano Rajoy från PP. Han har då att möta en ekonomi i närmaste fritt fall, höga arbetslöshet, en fastighetsbubbla på väg att brisera och ett växande antal mutskandaler inom alla partier. Det hela är dessvärre inte unikt för Spanien utan är en sjukdom som drar fram i flera andra europeiska länder. Inte minst i ljuset av detta ter sig utvecklingen i Sverige som än mer extraordinär i positiv mening.