Söt valseger med bitter eftersmak

När Mariano Rajoy med slängkyssar tackade alla anhängare i centrala Madrid bekräftade han sitt partis valseger och sin egen kommande premiärministerpost ungefär åtta år för sent. Tågbombningar och människors död kom då att hittills för första och enda gången allvarligt påverka den politiska utvecklingen i Europa. Men istället för att backa upp den sittande regeringen och i sökandet efter stabilitet och kontinuitet stödja den kom folkets vrede att riktas mot då styrande borgerliga Partido Popular. Med endast några få dagar till valet kom de att peka ut baskiska terrorister som ansvariga för morden istället för som det verkligen var muslimska extremister. Folket reagerade med vrede mot vad som uppfattades som undanflykter och medvetna lögner och Rajoy fick inte bli regeringschef efter sin partikamrat Aznar som tillkännagett han skulle sluta i samband med valet.

Med det förtida valet i november 2011 har han tagit en gruvlig revansch. Bristen på karisma kompenseras av att han arbetar långsiktigt. Det har gett utdelning. Med sitt lätta läspande och undervisande sätt har han läxat upp socialister och medborgare i de felval Spanien gjort under senare år. Långt före andra varnade han för en växande arbetslöshet och statliga utgifter utan ekonomisk täckning. Med kollaps för Grekland och stor oro i Italien har allt fler kommit att ge honom rätt om Spaniens utsatta läge. I somras kunde jag i spansk TV återkommande se hur han hudflängde de styrande socialisterna. Valet kom också att tidigareläggas med ett par månader samtidigt som regeringen började vidta de första viktiga åtstramningarna. Allt detta ska nu förvaltas vidare.

På valdagen belönades Rajoy och hans parti PP med egen majoritet. Av 350 mandat kunde man räkna hem 186 mot 110 för socialisterna. Framgångar kunde även noteras för det katalanska partiet CiU samt vänsterpartiet IU. Medan det största borgerliga partiet ökar 30 mandat minskar vänsterns ledande kraft med 50. Inför valet har också funnits grupper som uppmanat både till blankröstande som att inte delta alls i protest mot dagens styrande politiker. Visserligen minskade deltagandet från 73,85 procent 2008 till dagens 71,69 samtidigt som andelen proteströstande också ökat något – men det kan knappast sägas vara tillräckligt för att tolkas som en massiv protest.

Mariano Rajoy kunde med ledande kvinnor vid sin sida – utöver hustrun andra PP-ansvariga som Ana Mato, Dolores de Cospedal och Sáenz de Santamaria – tacka spanska folket för den försenade valsegern. Men i stundens sötma fanns säkert också framtidens bitterhet. Det handlar om att rycka upp ett land med EU-områdets högsta arbetslöshet. Det handlar om stora utmaningar som förhoppningsvis möts med omfattande reformpaket snarast möjligt. Istället för att dra ut på plågan är det viktigt att så snabbt som möjligt använda den egna PP-majoriteten till det nödvändiga.

Spanien är ett exempel på ett land som bedrivit traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik. Det har gjorts av med mer pengar än vad man haft. För det har S-sidan nu betalat ett politiskt pris, problemet är att folket också under ett antal år tvingas hantera misshushållningen på andra sätt. För Rajoy kan det lyckligaste ögonblicket under de kommande åren ha varit då han med nära och kära tackade för valsegern. Nu är det bara hårt arbete som återstår!