Egypten på väg mot val

En smula orolig och närmast ödestroende kan man bli när jag vid ett nytt besök i Egypten endast ett par veckor efter det senaste så hemsöks landet åter av upplopp och blodiga demonstrationer. I slutet av oktober kunde jag från andra sidan av Nilen följa de kravaller som kom att kräva runt 30 människors liv och bortåt 300 skadade. Dagarna runt 19 november var det dags för nya sammanstötningar – den här gången inte speciellt många som fått mista livet men åtskilliga som skadats.

För en tid sedan släppte vice premiärministern Ali Al-Selmi sitt förslag till några bärande principer för vad en ny konstitution bör innehålla. Framför allt handlade det om olika garantier för militären att dels behålla privilegier och dels undvika åtal eller andra repressalier för händelser som skett tidigare. Detta var en inblandning i det kommande grundlagsskrivandet som retade centrala grupper. Framför allt muslimerna gick ut på gatorna efter fredagsbönen.

För över ett halvår sedan föstes president Mubarak åt sidan. På ett tidigt stadium lovade militären att både vara en garant för revolutionen som att snabbt se till att makten överfördes till nya demokratiska ledare. Det som sades ta maximalt ett halvår har nu pågått långt längre än tidigare utlovats. 28 november ska den första omgången av val till parlamentet inledas. De ska pågå till januari/februari och därefter blir det ännu en omgång till den rådgivande shura-församlingen. Sedan ska 100 företrädare utses till en grundlagskommitté som har närmare ett år sig på att arbeta. När det finns förslag till ny konstitution ska den diskuteras och därefter är det dags för folkomröstning. Ungefär två år efter Mubarkars fall kan det vara dags för att välja en ny president och statschef. Självfallet finns det grupper som känner sig både frustrerade och irriterade över att det tar sådan tid.

Muslimerna tillsammans med andra religiösa grupper har legat förhållandevis lågt under månaderna av revolutionär yra. Att man nu vaknar till livs kan ses som att garantier ska säkras inför det kommande valet som att dagens styrande militärer varnas för att inte glömma bort vem som får makten i framtiden då just muslimska partier väntas göra bra ifrån sig. Rent allmänt antas det nämligen att ”islamisterna” ska vinna. Vad är då detta för grupp? Den är allt annat än enhetlig. Salafisterna är de som på goda grunder antas stå Saudiarabien nära medan brödraskaptes parti är ett annat. Och de två har svårt att tåla varandra. För några dagar sedan var dessutom runt 50 partier registrerade. Nu är det 60. Samtidigt har tiden gått ut för egypter utomlands att registrera sig som väljare. Av de åtta miljoner som beräknas bo utanför Egypten har endast 319 000 skrivit in sig i röstlängderna. Av dessa är dock drygt 127 000 boende i Saudiarabien och 63 000 i Kuwait.

De religiösa krafterna var inte de bland de mest framträdande grupperna då folk började demonstrera på Tahrirtorget i centrala Kairo i början av året. Det är nu mot slutet då den gamla regimens dagar uppenbarligen är räknade som olika grupper väljer att beskriva sig som revolutionens barn. Militärens försök att säkra sin framtid och motreaktionerna ska ses i ljuset av att olika muslimska grupper räknar med bra valresultat. Varför dela dessa framgångar med någon? Allra helst en militärmakt som vill skriva en ny konstitution?

Samtidigt finns goda tecken. Tunisien är ett sådant. Det muslimska Enahada-partiet gjorde bra ifrån sig med runt 40 procent av väljarna. Samtidigt har samarbete mellan de största grupperingarna tillkännagetts. Enahada får premiärministerposten medan det sekulära Congress for the Republic, människorättsaktvisten och läkaren Moncef Marzouki tilldelas presidentposten och ett vänsterparti lägger beslag på talmanskapet. Tydligt visas ambitionen att forma breda koalitioner och att komma överens. Och även om de muslimska partierna spås en god framtid i Egypten så visar utvecklingen i Tunisien hur viktigt det är att arbeta tillsammans!

Just nu pågår striderna för hur konstitutionen i Egypten ska skrivas och vilka grupper som ska ingå. Det tar sig olika uttryck. Och det är inte alltid lätt att veta vem som är ens egen vän eller politiska motståndare.

Som utländsk besökare kan man ändå slås av människors vänlighet. Eller som en politiskt aktiv uttryckte det: Vi är religiösa men också mycket återhållsamma, här finns inte plats för extremism! Man skulle ju kunna tro att det finns en viss misstänksamhet mot utlänningar. För några veckor sedan såg en trafikpolis hur jag stod invid vägen och inte vågade korsa den på grund av de rent vilda bilförarna. Han sträckte upp handen och stoppade allt. På liknande sätt var det för någon dag sedan. Nej, taxin kunde inte göra en vänstersväng mot trafikströmmen. Jo, det gick bra då det ändå handlade om en utlänning där bak. Inte därför att någon krävde en muta eller dusör utan därför att man önskade visa upp ett fungerande Egypten. De poliserna och den taxikillen medverkade till det! Det är dem som avgör de kommande månadernas val!