De bilder och mediereportage som söker sig utanför diktaturens Syrien upprör med rätta. Oskyldiga civila skadas och dödas av en regim som saknar all heder och nu förlorat allt fotfäste. Än så länge skyddas landet av ett par stater som förhindrar FN-beslut eller uttalanden på det sätt som skedde gentemot Khadaffis folkterror i Libyen. Bristen på internationell samordning gör det svårt att mer kraftfullt agera mot det som händer i Syrien. Några länder har dock skruvat upp tonläget, inte minst rapporteras det om att Turkiet allt tydligare varnat en tidigare allierad.
Maktlösheten är många gånger påtaglig när hemskheter likt dessa sker i vår omvärld. För egen del har jag som svensk delegationsordförande till Medelhavsunionen det senaste året råkat på ett antal syriska företrädare. De kommer alltid i stora grupper av män med bestämda åsikter i allmänhet och i synnerhet riktade mot Israel. Det skall bli intressant att se om någon dyker upp på kommande möten…
Med det exempellösa övervåld som nu visas i Syrien är det svårt att tro att regimen ännu en gång kan bita sig fast vid makten. Dessvärre har så skett tidigare. Men möjligheterna att få ut information och ögonvittnesskildringar är nu bättre vilket inte minst gör att den internationella opinionen påverkas. På den andra sidan finns dock alltid många européers rädsla för det som kan komma i regimernas ställen. Islamister, varnas det för. Man ska självfallet inte underskatta eller utesluta närvaron av radikala rörelser. Men erfarenheterna från Tunisien och Egypten är att det knappast varit de religiösa krafterna som börjat resningarna utan folk som av vanmakt på grund av korruption och vanstyre gett uttryck för sin vrede och besvikelse. Det bygger självfallet upp förväntningarna för framtiden. Faran är att de som kommer efter Mubarak och Ben Ali inte motsvarar det folk vill ha. Det kan leda till en oangenäm utveckling. Men just rädslan för exempelvis Muslimska brödraskapet har gjort att Europa tolkat tidigare stabilitet i Tunisien, Egypten, Libyen och för den delen Syrien som trygghet. Något som onekligen visat sig vara helt fel!
Som delegationsordförande har jag i dag skrivit ett brev till min motsvarighet i Syrien. Jag tror att det är viktigt att företrädare från många länder vänder sig mot det som nu sker.
Nedan finns mitt brev på svenska som sedan sänts i engelsk översättning:
Till den syriske delegationsledaren till PA-UfM
Jag skriver dessa rader till Er som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM.
Det är med stor sorg vi tar del av nyhetsrapporteringen och informationerna från Syrien. Att oskyldiga civila medborgare skadas och dödas är förfärligt. I den omfattning och med den brutalitet det nu sker strider handlingarna mot all humanitet och människokärlek och rimligtvis även mot internationell lag där det stadgas att varje lands egen civilbefolkning skall skyddas.
Jag tror uppriktigt på Medelhavetsländernas stora betydelse som internationella brobyggare och på behovet av politisk och kulturell dialog. De förändringar mot demokrati och öppenhet som skett i Tunisien respektive Egypten inger hopp. Det som sker i Syrien är en tendens i rakt motsatt riktning och våldet måste upphöra.
Som parlamentarisk företrädare och folkvald kan jag inte göra annat än vädja och hoppas. Det är det jag gör med dessa rader till er som företrädare för parlamentet i Syrien.
Med högaktning
Hans Wallmark
Riksdagsledamot och Ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM
Visar inlägg med etikett EMPA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett EMPA. Visa alla inlägg
tisdag 16 augusti 2011
lördag 5 mars 2011
Rapport från Rom
Sedan 2004 finns ett politiskt organ för Medelhavsområdet (EMPA Euro-Mediterranean parliamentary Assembly) som samlar företrädare från EU-parlamentet, de nationella parlamenten i EU-länderna samt ett antal företrädare för andra stater runt Medelhavet. Fredag 4 mars var det dags för den årliga sessionen. I år i Rom. Dagordningen inleddes med diskussion om den senaste tidens händelseutveckling i regionen. Med många rapportörer och inledande talare tog det hela en bra stund. Tanken var att punkten skulle hålla på mellan 9 och 11, den drog ut till runt 13. En del talare var duktiga på att respektera den tilldelade tiden, andra struntade både i andra delegater som talmannens klockringande och fortsatte att mala på.
Även om Libyen står utanför samarbetet så var landet i blickfånget, både i fråga om mångas oro för vad diktatorn kan hitta på som de stora flyktingproblem och sociala svårigheter som nu uppstått bland framför allt utländska gästarbetare. Någon representant från Tunisien fanns inte på plats, däremot en person som uppgav sig vara vice utrikesminister i Egypten. Till det kommer så länder som Algeriet och Marocko. Även Israel och Palestinska myndigheten deltar. Sessionen bestod av totalt 280 valda företrädare från drygt 40 olika parlament.
Utöver den aktuella situationen i Nordafrika och Arabvärlden behandlades andra områden som religions- och kulturdialog, kvinnornas ställning samt finansieringen av gemensamma projekt. Dagen före, torsdag 3 mars, var det utskotts- och rådsmöten. Den svenska, mycket aktiva, delegationen bestod av: Hans Wallmark (M), ordförande, Kerstin Engle (S), Désirée Pethrus (KD), Ulrik Nilsson (M) och Abir Al-Sahlani (C). Svenskarna var verkligen konstruktivt aktiva, både i talarstolen som bakom kulisserna, vilket också uppmärksammades på ett positivt sätt av företrädare för andra länder.
I mitt inledningsanförande hade jag tänkt beröra en del olika saker. Med tiden fick jag stryka och stryka. Anförandet skulle dessutom hållas på engelska. För den som är intresserad bifogas dock hela det gjorda utkastet på svenska. Jag var den första som i debatten över huvud taget kom att beröra så viktiga saker för en demokrati som fria media! Övriga svenskar underströk i sina tal senare denna betydelsefulla svenska hållning att nätets tankefrihet inte får begränsas! Med inte så litet stolthet kunde jag som delegationsledare notera hur bra och nära de svenska ledamöterna kunde jobba över parti- och blockgränserna!
”Aldrig tidigare torde närheten och intimiteten i Medelhavsregionen ha tydliggjorts såsom under de senaste veckorna med alla sina tvära politiska kast i Nordafrika med Tunisien, Egypten och nu Libyen. Vi är beroende av varandra. Det handlar om gemensam säkerhet. Om integration. Om migration. Och viktigast av allt om demokrati.
För mig från Sverige med en parlamentarisk tradition som söker sig minst 500 år bakåt i tiden och fria bönder som beslutat om sina egna lokala angelägenheter och utsett oberoende domare i över 1000 år är det lätt att ta ställning för alla som förespråkar fria val. Utöver den rent demokratiskt självklara aspekten är det både bra för samhällsgemenskapen som kostnadseffektivt att ersätta premiärministrar, presidenter och andra politiker i val vart fjärde år istället för att kravaller och människors berättigade vrede skall utgöra signalen till förändring efter 20, 30 eller 40 år av oavbrutet styre.
Fria val är viktiga. Men demokrati är så mycket mer! Det handlar om respekt. Respekt för andra människors åsikter, traditioner och bakgrunder. Det handlar om oberoende domstolar. Det handlar om journalister som fritt får granska, skriva, tycka och tänka.
Maktdelning är centralt. I enlighet med Montesquieu finns den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Till det kommer den fjärde; nämligen den granskande. Det krävs också en sund balans mellan staten och den politiskt styrda sektorn å ena sidan och det civila samhället med sitt myller av oberoende föreningar, församlingar och intressegrupper å den andra.
Som svensk vill jag väldigt gärna vara med i utvecklandet av alla dessa traditioner. Redan i nästa vecka kommer vår svenska delegation att tillsammans med landets biståndsminister arrangera ett seminarium om hur konkret hjälp och stöd kan se ut.
Härskare har tidigare i historien nyttjat den då nya tekniken för sina syften. Masskommunikationer i form av radio och TV ställdes i förtryckets tjänst. Med Internet och alla de möjligheter som öppnas för tankeutbyte mellan världens kontinenter, länder och folk har tekniken gjort ett enormt skifte. Och det är därför den som är rädd försöker strypa och hindra. Men bilderna når fram. Texterna når fram. Och viktigast av allt; tankarna når fram. Förhindra inte Internet!
Jag hoppas och tror att vi kan nå ett nytt och fördjupat samarbete mellan Europa och kontinentens alla grannar. Jag hoppas och tror att Medelhavet kan bli en stor region präglad av frihet och öppenhet. Och efter förmåga hjälper vi gärna till, inte minst för att stötta det civila samhällets verkliga oberoende.
För mig följs tankeutbyte självklart av handelsutbyte. Självkritiskt kan konstateras att mer kan göras. För Sveriges del handlar det om i jämförelse med andra länder och regioner ganska blygsamt utbyte. Även om Sverige bidrar på ett ansvarstagande sätt ifråga om bistånd med bortåt 4,5 miljarder euro om året som enskilt land skulle jag för egen del se ett ökat handelsutbyte där nivåerna för både import som export stadigt ökade. För det är genom handel och produktion verkliga förutsättningar kan skapas för jobb som bekämpar fattigdom och därmed en viktig grund för frustration och missnöje. Med handel och utbyte kommer arbetstillfällen, lön och välstånd.
Medan en ny parlamentarisk vår kan skönjas vid Medelhavet finns anledning att på allvar diskutera vad som kan göras åt tullar och handelshinder.
EU har sin grund i kol- och stålunionen. Idén var lika enkel som genial. De som handlar med varandra och är beroende av varandra kan inte starta krig mot varandra. Det gäller inom vår kontinent såväl i samverkan med andra länder och kontinenter.
Ingen verklig frihet utan öppenhet och mångfald. Inget verkligt välstånd utan handel.”
Även om Libyen står utanför samarbetet så var landet i blickfånget, både i fråga om mångas oro för vad diktatorn kan hitta på som de stora flyktingproblem och sociala svårigheter som nu uppstått bland framför allt utländska gästarbetare. Någon representant från Tunisien fanns inte på plats, däremot en person som uppgav sig vara vice utrikesminister i Egypten. Till det kommer så länder som Algeriet och Marocko. Även Israel och Palestinska myndigheten deltar. Sessionen bestod av totalt 280 valda företrädare från drygt 40 olika parlament.
Utöver den aktuella situationen i Nordafrika och Arabvärlden behandlades andra områden som religions- och kulturdialog, kvinnornas ställning samt finansieringen av gemensamma projekt. Dagen före, torsdag 3 mars, var det utskotts- och rådsmöten. Den svenska, mycket aktiva, delegationen bestod av: Hans Wallmark (M), ordförande, Kerstin Engle (S), Désirée Pethrus (KD), Ulrik Nilsson (M) och Abir Al-Sahlani (C). Svenskarna var verkligen konstruktivt aktiva, både i talarstolen som bakom kulisserna, vilket också uppmärksammades på ett positivt sätt av företrädare för andra länder.
I mitt inledningsanförande hade jag tänkt beröra en del olika saker. Med tiden fick jag stryka och stryka. Anförandet skulle dessutom hållas på engelska. För den som är intresserad bifogas dock hela det gjorda utkastet på svenska. Jag var den första som i debatten över huvud taget kom att beröra så viktiga saker för en demokrati som fria media! Övriga svenskar underströk i sina tal senare denna betydelsefulla svenska hållning att nätets tankefrihet inte får begränsas! Med inte så litet stolthet kunde jag som delegationsledare notera hur bra och nära de svenska ledamöterna kunde jobba över parti- och blockgränserna!
”Aldrig tidigare torde närheten och intimiteten i Medelhavsregionen ha tydliggjorts såsom under de senaste veckorna med alla sina tvära politiska kast i Nordafrika med Tunisien, Egypten och nu Libyen. Vi är beroende av varandra. Det handlar om gemensam säkerhet. Om integration. Om migration. Och viktigast av allt om demokrati.
För mig från Sverige med en parlamentarisk tradition som söker sig minst 500 år bakåt i tiden och fria bönder som beslutat om sina egna lokala angelägenheter och utsett oberoende domare i över 1000 år är det lätt att ta ställning för alla som förespråkar fria val. Utöver den rent demokratiskt självklara aspekten är det både bra för samhällsgemenskapen som kostnadseffektivt att ersätta premiärministrar, presidenter och andra politiker i val vart fjärde år istället för att kravaller och människors berättigade vrede skall utgöra signalen till förändring efter 20, 30 eller 40 år av oavbrutet styre.
Fria val är viktiga. Men demokrati är så mycket mer! Det handlar om respekt. Respekt för andra människors åsikter, traditioner och bakgrunder. Det handlar om oberoende domstolar. Det handlar om journalister som fritt får granska, skriva, tycka och tänka.
Maktdelning är centralt. I enlighet med Montesquieu finns den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Till det kommer den fjärde; nämligen den granskande. Det krävs också en sund balans mellan staten och den politiskt styrda sektorn å ena sidan och det civila samhället med sitt myller av oberoende föreningar, församlingar och intressegrupper å den andra.
Som svensk vill jag väldigt gärna vara med i utvecklandet av alla dessa traditioner. Redan i nästa vecka kommer vår svenska delegation att tillsammans med landets biståndsminister arrangera ett seminarium om hur konkret hjälp och stöd kan se ut.
Härskare har tidigare i historien nyttjat den då nya tekniken för sina syften. Masskommunikationer i form av radio och TV ställdes i förtryckets tjänst. Med Internet och alla de möjligheter som öppnas för tankeutbyte mellan världens kontinenter, länder och folk har tekniken gjort ett enormt skifte. Och det är därför den som är rädd försöker strypa och hindra. Men bilderna når fram. Texterna når fram. Och viktigast av allt; tankarna når fram. Förhindra inte Internet!
Jag hoppas och tror att vi kan nå ett nytt och fördjupat samarbete mellan Europa och kontinentens alla grannar. Jag hoppas och tror att Medelhavet kan bli en stor region präglad av frihet och öppenhet. Och efter förmåga hjälper vi gärna till, inte minst för att stötta det civila samhällets verkliga oberoende.
För mig följs tankeutbyte självklart av handelsutbyte. Självkritiskt kan konstateras att mer kan göras. För Sveriges del handlar det om i jämförelse med andra länder och regioner ganska blygsamt utbyte. Även om Sverige bidrar på ett ansvarstagande sätt ifråga om bistånd med bortåt 4,5 miljarder euro om året som enskilt land skulle jag för egen del se ett ökat handelsutbyte där nivåerna för både import som export stadigt ökade. För det är genom handel och produktion verkliga förutsättningar kan skapas för jobb som bekämpar fattigdom och därmed en viktig grund för frustration och missnöje. Med handel och utbyte kommer arbetstillfällen, lön och välstånd.
Medan en ny parlamentarisk vår kan skönjas vid Medelhavet finns anledning att på allvar diskutera vad som kan göras åt tullar och handelshinder.
EU har sin grund i kol- och stålunionen. Idén var lika enkel som genial. De som handlar med varandra och är beroende av varandra kan inte starta krig mot varandra. Det gäller inom vår kontinent såväl i samverkan med andra länder och kontinenter.
Ingen verklig frihet utan öppenhet och mångfald. Inget verkligt välstånd utan handel.”
onsdag 16 februari 2011
Från dagens utrikesdebatt
Det har varit utrikespolitisk debatt i riksdagen. Den inleds med en cirka två och en halv timme lång runda där en företrädare från varje parti deltar. Utrikesministern börjar med den utrikespolitiska deklarationen. De första 60 minuterna eller så brukar vara hyggligt välbesökta med många ledamöter i kammaren och femtiotalet personer på den diplomatiska läktaren. Sedan klingar det av. Efter den första fasen är det sedan fritt fram för alla i riksdagen. I år var det 18 anmälda talare vilka har sex minuter var till sitt förfogande samt två efteranmälda som var och en får fyra minuter. Däremot är det fri replikrätt vilket kan leda till snabbare meningsutbyten. För egen del blev det ett par kvicka omgångar och så ett längre anförande. För den som är intresserad kommer den här i sin helhet:
För några dagar sedan var jag tillsammans med tjugotalet andra föräldrar på ett informationsmöte. Våra barn skall tack vare Rotary ges möjligheten att studera utomlands under ett år. I utbyte skall pigga och positiva ungdomar komma till Sverige för att plugga och lära sig svenska. För mammor, pappor och barn är detta något stort som väntar. Men med detta sagt inser jag att det ändå inte är lika omvälvande som när dessa utbytesprogram genomfördes för 30 år sedan. Då fanns i bästa fall vanliga brev som tog ett par dagar att nå fram och collect-calls. I dag går det att följa allt samtidigt som det händer via Facebook, twitter och bloggar. Och sker något riktigt allvarligt finns möjligheten att via sökmotorer leta efter i pris någorlunda överkomliga flygbiljetter för att ta sig dit där det egna barnet finns.
Denna bild av verkligheten kastar också ljus över en svensk utrikesdebatt. Allt är mycket närmare. Vi kan direkt följa det som sker på torget i Tunis eller Kairo. Vi kan följa oberoende granskare såväl som etablerade media. Aljazeera har de senaste veckorna blivit en lika viktig informationskälla som exempelvis CNN.
Utrikespolitiskt fokus riskerar mycket att dikteras av pågående nyhetsrapportering. Och alla känner vi att något väldigt är på gång i Nordafrika och Arabvärlden med inte bara en utan två presidenter som drivits iväg av frustrerade befolkningar. Fler kan vara på väg. Tidigare år har andra händelser upprört och kommit att prägla debatten – det kan ha varit munkarnas modiga marsch för frihet i Burma eller studenter som krossas av framryckande stridsvagnar i Peking.
Faran med att helt fångas av stundens medierapportering är att annat viktigt kan gå förlorat. De senaste timmarna har exempelvis sagts väldigt litet om Sydamerika. På sitt sätt tråkigt då det är en kontinent med enorm potential. Tidigare år har det funnits anledning att vara bekymrad över militärjuntors framfart och övergrepp mot mänskliga rättigheter. Med undantag för exempelvis Venezuela och president Chavez försök att strypa oppositionen går utvecklingen rätt i många länder med fria presidentval och skiften på de högsta posterna i länder som Chile och Brasilien. Till det kommer en god ekonomisk utveckling som imponerar, inte bara i dessa två stater utan också i exempelvis Peru. En förklaring till bristande intresse kan vara språket. Allt för få läser och förstår spanska. Miljöpartisten Bodil Ceballos är en av få i kammaren som brukar hänvisa till spanskspråkiga tidningar som El Pais. En hel del beviljades under 1970- och 80-talet flyktingstatus i Sverige – de är nu utmärkta broar mellan våra länder och ekonomier och goda ambassadörer både för sitt nya hemland Sverige som sitt gamla hemland.
Språkförbistringen kan också vara en förklaring till att vi haft så svårt att förstå kraften av och vidden i de stora förändringarna i Södra Medelhavsområdet och Nordafrika. Fransktalande i Tunisien och Algeriet och engelsktalande i Egypten har hjälpt till att göra begripligt det som sker. Svårare är det att rätt utvärdera det som inträffar i mer uteslutande arabisktalande områden som Jemen. Ett land som mycket väl kan bli nästa på listan där korrupta regimer fälls av folk som fått nog av fattigdom och marginalisering.
Som ordförande i riksdagens EMPA-delegation känner jag tillsammans med mina fem övriga riksdagskolleger ett särskilt ansvar för södra Medelhavsområdet. Det är lika fascinerande som starkt att nu följa utvecklingen. Likt tidigare talare vill jag understryka hur viktigt det är att EU och därmed Sverige är på plats. Inte minst för konkret demokratibistånd. Vi som partimedlemmar har ett särskilt ansvar att finna de som nu är beredda att kandidera i kommande val och lära ut allt sådant som vi kan finna självklart som hur flygblad tillverkas, hur politiska program och plattformar tas fram och processas och att en viktig del av en valkampanj är att visa motståndarna respekt. Kraven skall inte bara ställas på andra organ och institutioner utan skall också ställas på oss själva som demokrater.
Val är inte allt. Det kan vara en viktig början, men också missbrukas. Sex månader till val i Tunisien respektive Egypten kan tyckas vara en lång tid men är en oerhört kort tid för den som för första gången i sitt liv skall delta i ett fritt val. Den amerikanska författaren och tänkaren Fareed Zakaria påpekar i sin bok Frihetens framtid att det utöver val behövs rättssäkerhet, maktdelning och skydd av grundläggande fri- och rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och egendomsrätt. Vad som behövs är inte bara val utan också en väl fungerande konstitutionell ordning!
Nog så viktig är också en fungerande ekonomisk utveckling i de länder som demokratiseras. Frustrerade medborgare som gjort upp med det gamla tjuvsamhället måste mötas av nya regeringar som kan ta de första stegen mot bättre levnadsvillkor. Klarar man inte av detta är risken stor att missnöje och besvikelse kan leda till att även den demokratiska processen avbryts. Just därför behövs handelsavtal och att något görs åt tullar som försvårar export från Nordafrika till Europa. Utöver demokrati och mänskliga rättigheter behövs marknadsekonomi. Först föll den sovjetiska socialismen. Nu är det dags för den arabiska socialismen.
Några av riksdagskollegerna har i utrikesdebatten berört Norden. Viktigt och väsentligt. Men som boende i Öresundsregionen med Skåne och Själland och med god kännedom om Tornedalen känns det faktiskt provocerande att se detta som utrikespolitik. Det handlar om vår vardag och vårt dagliga liv, jag väljer därför att lägga mer krut på den frågan då kammaren någon gång i maj förväntas diskutera just nordiska frågor.
För några dagar sedan var jag tillsammans med tjugotalet andra föräldrar på ett informationsmöte. Våra barn skall tack vare Rotary ges möjligheten att studera utomlands under ett år. I utbyte skall pigga och positiva ungdomar komma till Sverige för att plugga och lära sig svenska. För mammor, pappor och barn är detta något stort som väntar. Men med detta sagt inser jag att det ändå inte är lika omvälvande som när dessa utbytesprogram genomfördes för 30 år sedan. Då fanns i bästa fall vanliga brev som tog ett par dagar att nå fram och collect-calls. I dag går det att följa allt samtidigt som det händer via Facebook, twitter och bloggar. Och sker något riktigt allvarligt finns möjligheten att via sökmotorer leta efter i pris någorlunda överkomliga flygbiljetter för att ta sig dit där det egna barnet finns.
Denna bild av verkligheten kastar också ljus över en svensk utrikesdebatt. Allt är mycket närmare. Vi kan direkt följa det som sker på torget i Tunis eller Kairo. Vi kan följa oberoende granskare såväl som etablerade media. Aljazeera har de senaste veckorna blivit en lika viktig informationskälla som exempelvis CNN.
Utrikespolitiskt fokus riskerar mycket att dikteras av pågående nyhetsrapportering. Och alla känner vi att något väldigt är på gång i Nordafrika och Arabvärlden med inte bara en utan två presidenter som drivits iväg av frustrerade befolkningar. Fler kan vara på väg. Tidigare år har andra händelser upprört och kommit att prägla debatten – det kan ha varit munkarnas modiga marsch för frihet i Burma eller studenter som krossas av framryckande stridsvagnar i Peking.
Faran med att helt fångas av stundens medierapportering är att annat viktigt kan gå förlorat. De senaste timmarna har exempelvis sagts väldigt litet om Sydamerika. På sitt sätt tråkigt då det är en kontinent med enorm potential. Tidigare år har det funnits anledning att vara bekymrad över militärjuntors framfart och övergrepp mot mänskliga rättigheter. Med undantag för exempelvis Venezuela och president Chavez försök att strypa oppositionen går utvecklingen rätt i många länder med fria presidentval och skiften på de högsta posterna i länder som Chile och Brasilien. Till det kommer en god ekonomisk utveckling som imponerar, inte bara i dessa två stater utan också i exempelvis Peru. En förklaring till bristande intresse kan vara språket. Allt för få läser och förstår spanska. Miljöpartisten Bodil Ceballos är en av få i kammaren som brukar hänvisa till spanskspråkiga tidningar som El Pais. En hel del beviljades under 1970- och 80-talet flyktingstatus i Sverige – de är nu utmärkta broar mellan våra länder och ekonomier och goda ambassadörer både för sitt nya hemland Sverige som sitt gamla hemland.
Språkförbistringen kan också vara en förklaring till att vi haft så svårt att förstå kraften av och vidden i de stora förändringarna i Södra Medelhavsområdet och Nordafrika. Fransktalande i Tunisien och Algeriet och engelsktalande i Egypten har hjälpt till att göra begripligt det som sker. Svårare är det att rätt utvärdera det som inträffar i mer uteslutande arabisktalande områden som Jemen. Ett land som mycket väl kan bli nästa på listan där korrupta regimer fälls av folk som fått nog av fattigdom och marginalisering.
Som ordförande i riksdagens EMPA-delegation känner jag tillsammans med mina fem övriga riksdagskolleger ett särskilt ansvar för södra Medelhavsområdet. Det är lika fascinerande som starkt att nu följa utvecklingen. Likt tidigare talare vill jag understryka hur viktigt det är att EU och därmed Sverige är på plats. Inte minst för konkret demokratibistånd. Vi som partimedlemmar har ett särskilt ansvar att finna de som nu är beredda att kandidera i kommande val och lära ut allt sådant som vi kan finna självklart som hur flygblad tillverkas, hur politiska program och plattformar tas fram och processas och att en viktig del av en valkampanj är att visa motståndarna respekt. Kraven skall inte bara ställas på andra organ och institutioner utan skall också ställas på oss själva som demokrater.
Val är inte allt. Det kan vara en viktig början, men också missbrukas. Sex månader till val i Tunisien respektive Egypten kan tyckas vara en lång tid men är en oerhört kort tid för den som för första gången i sitt liv skall delta i ett fritt val. Den amerikanska författaren och tänkaren Fareed Zakaria påpekar i sin bok Frihetens framtid att det utöver val behövs rättssäkerhet, maktdelning och skydd av grundläggande fri- och rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och egendomsrätt. Vad som behövs är inte bara val utan också en väl fungerande konstitutionell ordning!
Nog så viktig är också en fungerande ekonomisk utveckling i de länder som demokratiseras. Frustrerade medborgare som gjort upp med det gamla tjuvsamhället måste mötas av nya regeringar som kan ta de första stegen mot bättre levnadsvillkor. Klarar man inte av detta är risken stor att missnöje och besvikelse kan leda till att även den demokratiska processen avbryts. Just därför behövs handelsavtal och att något görs åt tullar som försvårar export från Nordafrika till Europa. Utöver demokrati och mänskliga rättigheter behövs marknadsekonomi. Först föll den sovjetiska socialismen. Nu är det dags för den arabiska socialismen.
Några av riksdagskollegerna har i utrikesdebatten berört Norden. Viktigt och väsentligt. Men som boende i Öresundsregionen med Skåne och Själland och med god kännedom om Tornedalen känns det faktiskt provocerande att se detta som utrikespolitik. Det handlar om vår vardag och vårt dagliga liv, jag väljer därför att lägga mer krut på den frågan då kammaren någon gång i maj förväntas diskutera just nordiska frågor.
torsdag 10 februari 2011
Om Socialistinternationalen
Utvecklingen i Nordafrika och södra Medelhavsregionen går snabbt. Demonstrationer tvingar fram eftergifter från maktens män. Folket kräver demokrati och frihet. En utmaning är naturligtvis vad som sker ifall gamla strukturer faller utan att det sedan finns något annat att lämna över till. I ett tomrum kan plötsligt ytterkantskrafter eller företrädare för gamla regimer som endast omgrupperat ta plats och tränga undan det som spirar eller modererande krafter.
Men det finns också anledning att vara självkritisk. Hur har tidigare agerats gentemot en del av dessa länder och regeringar? När upphörde det att vara populärt att umgås med Ben Ali i Tunisien eller Mubarak i Egypten? Vackra deklarationer proklamerade de senaste veckorna är onekligen behäftade med ett visst opportunistiskt drag över sig. På Newsmill har jag haft en artikel där jag funderar kring detta i allmänhet och Socialistinternationalens roll i synnerhet. Bland annat skriver jag:
”Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) kan det konstateras att vårt arbetsområde snabbt hamnat i centrum för allas intresse. Först självbränningarna och demonstrationerna i Tunisien som resulterade i president Ben Alis flykt ur landet och nu den senaste tidens omvälvande händelser i Egypten. Med rätta finns det fler regimer i området som är oroliga för att frihetsvindar börjar blåsa i riktning mot dem och deras huvudstäder. Vem står på tur? Jordanien? Syrien? Palestinska myndigheten?
Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid. För någon dag sedan träffade jag i Stockholm en företrädare för Tunisiens gröna parti som varit legalt i några veckor. President- och parlamentsval om endast ett par månader blir därför en stor utmaning då det i praktiken saknas en fungerande partistruktur. De enda organiserade är det med försänkningar i den gamla maktbasen. Av den anledningen finns det behov av konkret demokratibistånd – hur bedrivs valrörelse, hur tillverkar man flygblad och hur processas ett politiskt program.
I samband med det som nu sker finns det också anledning att självkritiskt fundera igenom vad som tidigare sagts och gjorts i förhållande till länder där demonstrationstågen nu bryter fram/…/
Men det handlar inte bara om att officiella representanter för parlament, regeringar och EU-institutioner har anledning att självkritiskt fundera igenom hur man tidigare agerat och huruvida beskyddande händer hållits bakom ryggen. Även partier har anledning till självrannsakan. Några av de regimer som nu är på fallrepet eller allvarligt hotas av folkets vrede har haft politiskt utbyte via Socialistinternationalen. Demokratiska och stabila socialdemokraterna partier som de från Sverige, Finland, Danmark och Tyskland har umgåtts med exempelvis företrädare för Ben Alis hatade RCD i Tunisien.
Nu har RCD uteslutits och Ben Ali har som bekant lämnat den politiska scenen. Men vad har svenska socialdemokrater gjort dessförinnan på sammankomster med Socialistinternationalen?
Hur mycket längre har korrupta regimer haft möjlighet att bita sig fast tack vare möjligheten av att om inte känna omvärldens stöd så i vart fall chansen att på någorlunda lika villkor delta sida vid sida med fullfjädrade demokratiska krafter? Det handlar om EMPA såväl som om Socialistinternationalen.”
Länk till artikeln på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/08/dags-f-r-sj-lvkritik-socialistinternationalen
Men det finns också anledning att vara självkritisk. Hur har tidigare agerats gentemot en del av dessa länder och regeringar? När upphörde det att vara populärt att umgås med Ben Ali i Tunisien eller Mubarak i Egypten? Vackra deklarationer proklamerade de senaste veckorna är onekligen behäftade med ett visst opportunistiskt drag över sig. På Newsmill har jag haft en artikel där jag funderar kring detta i allmänhet och Socialistinternationalens roll i synnerhet. Bland annat skriver jag:
”Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) kan det konstateras att vårt arbetsområde snabbt hamnat i centrum för allas intresse. Först självbränningarna och demonstrationerna i Tunisien som resulterade i president Ben Alis flykt ur landet och nu den senaste tidens omvälvande händelser i Egypten. Med rätta finns det fler regimer i området som är oroliga för att frihetsvindar börjar blåsa i riktning mot dem och deras huvudstäder. Vem står på tur? Jordanien? Syrien? Palestinska myndigheten?
Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid. För någon dag sedan träffade jag i Stockholm en företrädare för Tunisiens gröna parti som varit legalt i några veckor. President- och parlamentsval om endast ett par månader blir därför en stor utmaning då det i praktiken saknas en fungerande partistruktur. De enda organiserade är det med försänkningar i den gamla maktbasen. Av den anledningen finns det behov av konkret demokratibistånd – hur bedrivs valrörelse, hur tillverkar man flygblad och hur processas ett politiskt program.
I samband med det som nu sker finns det också anledning att självkritiskt fundera igenom vad som tidigare sagts och gjorts i förhållande till länder där demonstrationstågen nu bryter fram/…/
Men det handlar inte bara om att officiella representanter för parlament, regeringar och EU-institutioner har anledning att självkritiskt fundera igenom hur man tidigare agerat och huruvida beskyddande händer hållits bakom ryggen. Även partier har anledning till självrannsakan. Några av de regimer som nu är på fallrepet eller allvarligt hotas av folkets vrede har haft politiskt utbyte via Socialistinternationalen. Demokratiska och stabila socialdemokraterna partier som de från Sverige, Finland, Danmark och Tyskland har umgåtts med exempelvis företrädare för Ben Alis hatade RCD i Tunisien.
Nu har RCD uteslutits och Ben Ali har som bekant lämnat den politiska scenen. Men vad har svenska socialdemokrater gjort dessförinnan på sammankomster med Socialistinternationalen?
Hur mycket längre har korrupta regimer haft möjlighet att bita sig fast tack vare möjligheten av att om inte känna omvärldens stöd så i vart fall chansen att på någorlunda lika villkor delta sida vid sida med fullfjädrade demokratiska krafter? Det handlar om EMPA såväl som om Socialistinternationalen.”
Länk till artikeln på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/08/dags-f-r-sj-lvkritik-socialistinternationalen
torsdag 3 februari 2011
Alibaba och Ben Ali
De senaste dagarna har det varit många möten och sammankomster om det snabbt förändrade läget i Arabvärlden. Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) kan det sägas att vårt arbetsområde snabbt hamnat i centrum för allas intresse. Först självbränningarna och demonstrationerna i Tunisien som resulterade i president Ben Alis flykt ur landet och nu den senaste veckans händelser i Egypten. Med rätta finns det fler regimer i området som är oroliga för att frihetsvindar börjar blåsa i riktning mot dem och deras huvudstäder.
Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid.
I Kvällsposten har jag på debattplats försökt sammanfatta några av den senaste tidens intryck och reflektioner: ”Det rapporteras om övervåld och övergrepp, samtidigt finns något hoppfullt när människor är beredda att ta strid för sina rättigheter. Demonstrationstågen bryter fram som kokande lavaströmmar av frihetstörst men också frigjord frustration efter år av fattigdom och marginalisering
Kan vi påverkas som trots allt bor många tusentals kilometer bort från denna region? I allra högsta grad! Samhällskollaps med anarki och bristande kontroll kan resultera i väldiga flyktingströmmar. Redan i dag finns ett stort tryck i Medelhavsområdet då människor lämnar sina länder i frustration över dåligt styre och fattigdom. Av den anledningen skulle etablerandet av pluralism, oberoende media och andra friheter i Tunisien och Egypten långsiktigt kunna påverka området i sin helhet på ett positivt sätt/…/
Vid de senaste dagarnas möten med olika företrädare för Arabvärlden märks en tilltagande oro från de ledande skikten. President Ben Ali och hans regim var ohotade i 23 år och plötsligt då försvarsmaktens stöd försvann gällde det att snabbt ta sig ut ur landet. Ilskan mot det gamla maktpartiet RCD och allt vad det representerade är monumental. Insikten finns att det som hänt i Tunisien också kan ske på andra håll så som nu skett i Egypten. Därför finns en rädsla att oroliga grannar som Libyen kan blanda sig i situationen för att förhindra och förstöra. Alla vittnar om att sociala medier som Facebook och bloggar har haft stor betydelse. Det är därför ingen tillfällighet att rädda regimer på ett helt förkastligt sätt försöker stänga ned och kontrollera tanketrafiken.
En stor utmaning är bristen på alternativa strukturer. Partier och andra politiska krafter har varit förbjudna. Flera av länderna har utvecklats till ”kleptokratier” - tjuvsamhällen - och polisstater. Rimligt fungerande övergångar kan förutsätta medverkan från några av den gamla tidens ledare vilket kan vara svårt att acceptera för ett folk som äntligen ser en chans att göra sig av med allt vad forna tiders maktpartier representerade och också utkräva hämnd för tidigare övergrepp/…/
En tidning i Arabvärlden skrev med en travestering på Alibaba då presidenten rymde till Saudiarabien om att ”Ben Ali och hans fyrtio rövare” nu gett sig av. Det som motiverar många i Tunisien men också andra länder runt södra Medelhavet att kräva förändring är regimer präglade av korruption där medborgare förnekas grundläggande rättigheter samtidigt som kraftiga prisökningar och hög arbetslöshet provocerar. Ett alternativ till att på osäkra villkor ge sig av för att bli flykting eller illegal invandrare norrut är att kräva genomgripande förändringar i det egna landet. Ytterst handlar det om många människors frihet i Arabvärlden och därmed något som i grunden påverkar oss alla i Europa, även oss på många tusentals kilometers avstånd!”
Artikeln i Kvällsposten finns i sin helhet här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2315976/forandringens-vind-i-arabvarlden
Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid.
I Kvällsposten har jag på debattplats försökt sammanfatta några av den senaste tidens intryck och reflektioner: ”Det rapporteras om övervåld och övergrepp, samtidigt finns något hoppfullt när människor är beredda att ta strid för sina rättigheter. Demonstrationstågen bryter fram som kokande lavaströmmar av frihetstörst men också frigjord frustration efter år av fattigdom och marginalisering
Kan vi påverkas som trots allt bor många tusentals kilometer bort från denna region? I allra högsta grad! Samhällskollaps med anarki och bristande kontroll kan resultera i väldiga flyktingströmmar. Redan i dag finns ett stort tryck i Medelhavsområdet då människor lämnar sina länder i frustration över dåligt styre och fattigdom. Av den anledningen skulle etablerandet av pluralism, oberoende media och andra friheter i Tunisien och Egypten långsiktigt kunna påverka området i sin helhet på ett positivt sätt/…/
Vid de senaste dagarnas möten med olika företrädare för Arabvärlden märks en tilltagande oro från de ledande skikten. President Ben Ali och hans regim var ohotade i 23 år och plötsligt då försvarsmaktens stöd försvann gällde det att snabbt ta sig ut ur landet. Ilskan mot det gamla maktpartiet RCD och allt vad det representerade är monumental. Insikten finns att det som hänt i Tunisien också kan ske på andra håll så som nu skett i Egypten. Därför finns en rädsla att oroliga grannar som Libyen kan blanda sig i situationen för att förhindra och förstöra. Alla vittnar om att sociala medier som Facebook och bloggar har haft stor betydelse. Det är därför ingen tillfällighet att rädda regimer på ett helt förkastligt sätt försöker stänga ned och kontrollera tanketrafiken.
En stor utmaning är bristen på alternativa strukturer. Partier och andra politiska krafter har varit förbjudna. Flera av länderna har utvecklats till ”kleptokratier” - tjuvsamhällen - och polisstater. Rimligt fungerande övergångar kan förutsätta medverkan från några av den gamla tidens ledare vilket kan vara svårt att acceptera för ett folk som äntligen ser en chans att göra sig av med allt vad forna tiders maktpartier representerade och också utkräva hämnd för tidigare övergrepp/…/
En tidning i Arabvärlden skrev med en travestering på Alibaba då presidenten rymde till Saudiarabien om att ”Ben Ali och hans fyrtio rövare” nu gett sig av. Det som motiverar många i Tunisien men också andra länder runt södra Medelhavet att kräva förändring är regimer präglade av korruption där medborgare förnekas grundläggande rättigheter samtidigt som kraftiga prisökningar och hög arbetslöshet provocerar. Ett alternativ till att på osäkra villkor ge sig av för att bli flykting eller illegal invandrare norrut är att kräva genomgripande förändringar i det egna landet. Ytterst handlar det om många människors frihet i Arabvärlden och därmed något som i grunden påverkar oss alla i Europa, även oss på många tusentals kilometers avstånd!”
Artikeln i Kvällsposten finns i sin helhet här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2315976/forandringens-vind-i-arabvarlden
lördag 11 december 2010
Skilja på sak och person inom EMPA
Jag har utsetts till ordförande i den svenska EMPA-delegationen. Och Kerstin Engle (S) har valts till viceordförande. Litet festligt är det att de två riksdagsledamöterna från Ängelholms kommun tar hand om detta arbete. EMPA är samarbetet mellan EUs 27 medlemsstater och Medelhavsländerna. Det är en fortsättning på den så kallade Barcelonaprocessen som startades av Spanien. Mycket handlar det om viktiga kultur- och religionsdialoger mellan det kristna Västeuropa och den muslimska världen. Samtidigt finns här många av de stora traditionerna representerade med det ortodoxt kristna öst, det romerskt-katolska väst, det protestantiska nord och södern präglad av judendom och islam. Stora utmaningar för Medelhavsområdet - förutom ständiga åtgärder för att säkra fred, stabilitet och demokrati - är vatten- och energiförsörjningen. Det spännande med EMPA är att det är en mötesplats med delegationer från utöver EU bland annat Israel och Palestinska myndigheten, Syrien samt Jordanien.
Riksdagen bedriver internationellt arbete genom samarbete i olika parlamentariska församlingar. Enskilt störst är Nordiska rådet där Sverige företräds av 20 ledamöter. I övrigt sker utbyte bland annat inom ramen för det europeiska säkerhetssamarbetet OSSE samt som Nato-observatörer.
Något oväntat var det kanske att båda ledamöterna från Ängelholms kommun tar ansvar för denna internationella delegation. Samtidigt underlättar det arbetet då Kerstin Engle och jag träffas i andra sammanhang. Det ger onekligen korta beslutsvägar! Det politiska klimatet inom EMPA kan ibland vara frostigt med starka underliggande konflikter och då tror jag att det kan vara bra att berätta om fördelarna av samsyn och att visa upp hur man som M- och S-företrädare kan skilja på sak och person.
Riksdagen bedriver internationellt arbete genom samarbete i olika parlamentariska församlingar. Enskilt störst är Nordiska rådet där Sverige företräds av 20 ledamöter. I övrigt sker utbyte bland annat inom ramen för det europeiska säkerhetssamarbetet OSSE samt som Nato-observatörer.
Något oväntat var det kanske att båda ledamöterna från Ängelholms kommun tar ansvar för denna internationella delegation. Samtidigt underlättar det arbetet då Kerstin Engle och jag träffas i andra sammanhang. Det ger onekligen korta beslutsvägar! Det politiska klimatet inom EMPA kan ibland vara frostigt med starka underliggande konflikter och då tror jag att det kan vara bra att berätta om fördelarna av samsyn och att visa upp hur man som M- och S-företrädare kan skilja på sak och person.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
