Inför Natos toppmöte i Chicago

20-21 maj är det dags för Natos toppmöte i Chicago. Flera viktiga frågor står på agendan. Och det finns en aktiv ledare för organisationen i form av dansken Anders Fogh Rasmussen. Frågan är om han har medlemsländernas förtroende. Fullt ut?

I en artikel i Svensk Tidskrift redogör jag för några av utmaningarna men också erfarenheterna av ett givande möte på Natos högkvarter i Bryssel:

”För en svensk på besök är samtal med Nato-företrädare så nära men samtidigt så långt borta. Allra helst då en dynamisk generalsekreterare som dansken Anders Fogh Rasmussen tar emot gästerna. På danska tecknas de väsentliga linjerna inför det toppmöte i Chicago 20-21 maj som är en angelägenhet för så många, men inte alla. Med en blinkning noterar han att Sverige kunde ha varit med/…/

Anders Fogh Rasmussen är inte det minsta otydlig när det gäller att framhäva Sveriges insatser. Det handlade om ett avgörande bidrag i Libyen. Det gäller att axla ansvar, vilket inte alla gör. På direkt fråga om han vill peka ut några som inte sköter sig på önskvärt sätt avfyras ett stort leende samtidigt som han avböjer att kommentera just det. Men Europa måste tydligare samla sig bakom kontinentens eget försvar. Inte minst därför att USA i sin grundläggande strategi visar ett växande intresse för händelseutvecklingen i Stilla havet och den direkta upprustning som kan ses där. Libyen avslöjade att EUs länder inte utan rätt tungt bistånd från USA klarar av att hantera utmaningar i sitt eget närområde som Medelhavet. Det har fäst uppmärksamheten på bättre samordning för att klara av exempelvis lufttankning.

En av de stora frågorna vid toppmötet i Chicago blir Afghanistan. Budskapet har genomgående varit att trupp tas tillbaka när det finns afghanska säkerhetsstyrkor att lämna över till. Nu anses den tiden vara inne. Fram till 2014 kommer hemtagandet att ske med 2013 som det stora förändringsåret. Och när situationen beskrivs görs den i rätt hoppfulla ordalag. Frågan är dock hur mycket som är dikterat av inrikespolitiska skäl i ett antal av de länder som deltar i uppdraget och hur mycket som är frammanade förhoppningar för att döva samveten om att det inte riktigt blev som man tänkt sig?/…/

’Smart defence’ kommer att vara ett mantra som upprepas i Chicago. Det är Natos variant av det EU redan arbetar med inom ramen för ’pooling och sharing’ – det vill säga att kapaciteter och förmågor identifieras som sedan länderna kan dela med varandra. En god tanke i teorin som det sedan gäller att få att fungera i praktiken. Men det finns bra exempel: De väldiga transportplanen Boeing C17 stationerade i Ungern som Sverige är en av de större andelsägarna i.

Ett svårt ekonomiskt läge med rätt kraftiga budgetbegränsningar kommer att tvinga fram nya lösningar även om det från Nato-håll i Bryssel starkt understryks att ’Smart defence’ inte får ses som ett annat namn för besparing. Områden som kan vara av intresse, särskilt från europeiskt håll, är förmågan till precisionsbombningar, informationsinhämtning, utvecklingsarbete kring förarlösa farkoster och just lufttankning/…/

Anders Fogh Rasmussen skyndar vidare. Får han råda ensam skulle ett prioriterat partnerland som Sverige ges goda möjligheter till insyn i samband med toppmötet i Chicago. I fartvinden på väg ut förklarar dock en person i hans närhet att generalsekreteraren anses vara mycket dynamisk och villig att fatta egna beslut. De stora medlemsländerna måste ibland påminna honom om vem som ytterst bestämmer. Mötet 20-21 maj kan bli ett sådant tillfälle!”

Här finns artikeln i Svensk Tidskrift i sin helhet: http://www.svensktidskrift.se/?p=43652

Matthandlaren i Ankara

Företrädare och riksdagsledamöter för socialdemokraterna närstående Olof Palme center respektive moderaternas Jarl Hjalmarson-stiftelsen deltog torsdag 9 februari i ett heldagsprogram för att belysa konstitutionella frågor i Ankara. Utgångspunkten är den grupp som tillsatts med tre ledamöter vardera från det turkiska parlamentets fyra partier. Uppdraget är att försöka lägga fram ett gemensamt grundlagsförslag under 2012 för behandling under nästa år. Ingen tror på fullt allvar att man ska ro i land med uppgiften utan istället att majoritetspartiet AKP med denna gest visar god vilja och sedan försöker köra över de andra. I förlängningen finns valet av ny president 2014 och till dess finns det krafter som önskar se nya regler på plats. Utöver politikernas behandling inklusive öppna möten finns en webbsida till vilken enskilda och företrädare för det civila samhället kan sända sina förslag. Den stora frågan är om detta är mer än en fasad eller om folket kommer att ha verklig påverkan?

Alldeles förutan intressanta frågor kring grundlagsskrivandet kunde vi svenskar notera att vi hamnade direkt i hetluften. Just denna torsdag var det bokstavligt talat slagsmål i parlamentet då förslag till nya debattregler skulle behandlas som inskränkte oppositionens möjligheter. Fredagens tidningar fylldes av bilder på ledamöter som ryckte varandra i slipsen eller i övrigt slet i varandras kläder. Kommentarerna handlade om de skymford som utslungats. Dessutom hade åklagare visat intresse för landets ”spionchef” och de förhandlingar han på högre makts inrådan fört med kurdiska PKK i Oslo. Politiska markeringar som mer har att göra med olika krafter som slåss inom Turkiet än att någon på fullt allvar menar att han skulle ha varit vek under förhandlingarna eller försökt spela under täcket mot regeringen. Tvärtom är nog pilarna tänkta att träffa premiärminister Erdogan.

AK-partiet har de senaste valen nått ett ständigt ökande röststöd. Senast med 50 procent men betydligt fler parlamentsmandat. Några platser saknas dock för fullständig kontroll. Framgångarna beror till viss del på en svag och splittrad opposition. CHP sägs vara socialdemokratiskt men utmärks istället av sin nationalism och ovilja mot de religiösa inslag som Erdogan representerar. Folket märker också av en snabb och remarkabel förändring i Turkiet. 1980- och tidiga 1990-talet präglades av politiskt kaos, mygel, korruption och militärstyre. Bitvis var inflationen på 150 procent. Det folk tjänade in på förmiddagen försökte man växla in i utländsk valuta eller varor till eftermiddagen för annars var pengarna bara pappersbitar utan värde morgonen därpå. Självfallet föder det politisk frustration. Lägg därtill de styrandes godtycke, politiska mord och omfattande tortyr samt fyra statskupper under 50 år! Under 2001 likviderades under den då pågående krisen 22 banker. Ett stöd på 35 procent för AK-partiet i valet 2002 känns i det sammanhanget inte helt obegripligt.

Dagens politik i Turkiet handlar i rätt stor utsträckning om premiärminister Erdogan. Tio år som något av folkhjälte kan grumla omdömet. En bedömare sa att han hade en ständigt pågående kärleksrelation med stora människomassor. Han vill vara populär. Till det kan adderas ett hetsigt humör vilket gör att regeringschefen kan framstå som lynnig. Opportunismen och viljan att vara populär leder till tvära kast och ett förhållningssätt att sälja sina åsikter och idéer likt en matthandlare (denna rätt giftiga liknelse har jag lånat). Samtidigt gäller det att behålla proportionerna. Människorättsaktivisten Orhan Kemal Cengiz kritiserar gärna och modigt AKP-styret. Samtidigt understryker han vid ett möte på svenska ambassaden i Ankara att CHP har lika fel i att utmåla dagens Turkiet som an auktoritär stat som uttränger alla lika litet som Erdogans anhängares skönmålningar äger giltighet. Sanning finns däremellan, säger han. För en tid sedan väckte han stor uppmärksamhet med ett öppet brev där medias tuffa villkor och självcensur uppmärksammades. Premiärminister Erdogan är inte storsint nog att tåla kritik utan drar gärna journalister till domstol för anklagelser om ärekränkning och med hot om stora skadestånd. Samtidigt konstaterar skribenten att hans inlägg har haft effekt och att för 5-10 år sedan hade något liknande resulterat i en miljon hot och hatbrev. Även om det finns saker som går i fel riktning gäller det att se den långsiktigt någorlunda positiva trenden.

Att skriva grundlag kan vara kolossalt intressant och säger något om de grundläggande spelregler man kan enas om. Problemet i Turkiet är att man nog inte ens når så långt som till de mer idémässiga frågeställningarna. AK-partiet misstänks på goda grunder för att vilja forma en ny konstitution för att stärka presidentämbetet för att sedan låta Erdogan lägga beslag på det. Därmed kan andra principiellt viktiga saker komma i skymundan såsom hur man i ett land med en överväldigande muslimsk befolkning men van vid en civil ordning kan hitta balanspunkten för samexistens mellan starkt troende och starkt sekulariserade. Utmaningen är helt enkelt att med ord och anda säkra att den slöjbeklädda kvinnan kan leva sida vid sida med topless-tjejen på badstranden. Rätt hanterat skulle Turkiet kunna vara ett viktigt och inspirerande föredöme för andra länder i regionen som står inför stora utmaningar att skriva sig samman om hur staten ska styras och relationen gentemot medborgarna regleras. Och även vi från andra länder kan ge vårt bidrag genom att berätta om våra rättstraditioner.

Skriver till Syrien

De bilder och mediereportage som söker sig utanför diktaturens Syrien upprör med rätta. Oskyldiga civila skadas och dödas av en regim som saknar all heder och nu förlorat allt fotfäste. Än så länge skyddas landet av ett par stater som förhindrar FN-beslut eller uttalanden på det sätt som skedde gentemot Khadaffis folkterror i Libyen. Bristen på internationell samordning gör det svårt att mer kraftfullt agera mot det som händer i Syrien. Några länder har dock skruvat upp tonläget, inte minst rapporteras det om att Turkiet allt tydligare varnat en tidigare allierad.

Maktlösheten är många gånger påtaglig när hemskheter likt dessa sker i vår omvärld. För egen del har jag som svensk delegationsordförande till Medelhavsunionen det senaste året råkat på ett antal syriska företrädare. De kommer alltid i stora grupper av män med bestämda åsikter i allmänhet och i synnerhet riktade mot Israel. Det skall bli intressant att se om någon dyker upp på kommande möten…

Med det exempellösa övervåld som nu visas i Syrien är det svårt att tro att regimen ännu en gång kan bita sig fast vid makten. Dessvärre har så skett tidigare. Men möjligheterna att få ut information och ögonvittnesskildringar är nu bättre vilket inte minst gör att den internationella opinionen påverkas. På den andra sidan finns dock alltid många européers rädsla för det som kan komma i regimernas ställen. Islamister, varnas det för. Man ska självfallet inte underskatta eller utesluta närvaron av radikala rörelser. Men erfarenheterna från Tunisien och Egypten är att det knappast varit de religiösa krafterna som börjat resningarna utan folk som av vanmakt på grund av korruption och vanstyre gett uttryck för sin vrede och besvikelse. Det bygger självfallet upp förväntningarna för framtiden. Faran är att de som kommer efter Mubarak och Ben Ali inte motsvarar det folk vill ha. Det kan leda till en oangenäm utveckling. Men just rädslan för exempelvis Muslimska brödraskapet har gjort att Europa tolkat tidigare stabilitet i Tunisien, Egypten, Libyen och för den delen Syrien som trygghet. Något som onekligen visat sig vara helt fel!

Som delegationsordförande har jag i dag skrivit ett brev till min motsvarighet i Syrien. Jag tror att det är viktigt att företrädare från många länder vänder sig mot det som nu sker.

Nedan finns mitt brev på svenska som sedan sänts i engelsk översättning:

Till den syriske delegationsledaren till PA-UfM

Jag skriver dessa rader till Er som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM.

Det är med stor sorg vi tar del av nyhetsrapporteringen och informationerna från Syrien. Att oskyldiga civila medborgare skadas och dödas är förfärligt. I den omfattning och med den brutalitet det nu sker strider handlingarna mot all humanitet och människokärlek och rimligtvis även mot internationell lag där det stadgas att varje lands egen civilbefolkning skall skyddas.

Jag tror uppriktigt på Medelhavetsländernas stora betydelse som internationella brobyggare och på behovet av politisk och kulturell dialog. De förändringar mot demokrati och öppenhet som skett i Tunisien respektive Egypten inger hopp. Det som sker i Syrien är en tendens i rakt motsatt riktning och våldet måste upphöra.

Som parlamentarisk företrädare och folkvald kan jag inte göra annat än vädja och hoppas. Det är det jag gör med dessa rader till er som företrädare för parlamentet i Syrien.

Med högaktning
Hans Wallmark
Riksdagsledamot och Ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM

Om Nordafrika i Svensk Tidskrift

För varje timma förändras situationen i Nordafrika och Arabvärlden. Just nu växlas nyhetsrapporteringen mellan vad som sker i Libyen och Jemen. Det kommer knappast att stanna vid detta. Konsekvenserna, både positiva som negativa, kommer att påverka Europa i allmänhet och Medelhavsområdet i synnerhet under mycket långt tid. Och det är alldeles för tidigt att med säkerhet kunna förutse om det blir bra eller dåligt. I vart fall har årtalet 2011 skrivit in sig i historieböckerna. I senaste Svensk Tidskrift har jag en artikel om Nordafrika, inte minst skriver jag ur perspektivet som ordförande i riksdagens delegation till PA-UfM (Parliamentary Assembly of the Union for the Mediterranean):

”För Europa som närmast granne och starkt beroende av händelseutvecklingen runt Medelhavet gäller det att också idka självkritik. En viktig utrikespolitisk slutsats som kan dras är att stabilitet inte är detsamma som status quo. Förbättringar hade varit i allas intresse istället för att ha ett antal länder med regimer som lyckats hålla sina befolkningar i schack samtidigt som EU-företag erbjudits möjligheter till lukrativa etableringar, flyktingströmmar hållits tillbaka och det funnits statsledningar man kunnat kindpussa. Bristen på gradvisa reformeringar har istället skapat den rådande revolutionära stämningen/…/

De regeringar som träder till efter Ben Ali och Mubarak kommer att möta de av fattigdom och marginalisering irriterade massor som befann sig i demonstrationstågen på torgen. Deras frustration över det tidigare styret kommer säkert att växlas mot förväntningar på det nya. Och ifall mer demokratiskt valda regeringar inte klarar av att skapa jobb och mätta magar finns risken att missnöjet flammar upp i oroligheter. Bara en sådan sak som skatteväsende är därför av stor betydelse. Korruption innebär att stora summor går myndigheterna förbi som skulle kunna ha använts till gemensamma satsningar på välfärd och infrastruktur. Korruption är i någon mening privatiserad skatteuppbörd.

Även om det råder en utbredd misstro, rent av fördomsfullhet, i väst mot att demokratisering kan leda till islamisering finns det inte mycket som hittills tyder på att starka religiösa krafter legat bakom demonstrationerna och aktiviteterna. Kairo har lyfts fram som ett föredöme där kristna hjälpte till i samband med fredagsbönen på torget medan muslimerna lätt de kristna fira sin gudstjänst på söndagen. Och de som krävt sina korrupta ledares avgång har inte samtidigt ägnat sig åt att rituellt bränna USAs, Israels eller EUs flagga. Tvärtom finns det välgrundade misstankar om att det våld mot kopter som har noterats de senaste dagarna i Egypten iscensatts av säkerhetspolisen och andra grupper som gör vad de kan för att bita sig kvar vid makten med hjälp av oro och anarki.

I själva verket finns det minst lika många varianter och inriktningar av islam som det gör av kristendom. Det som gör exempelvis muslimska brödraskapet relativt framgångsrikt är att organisationen ägnat sig åt social hjälpverksamhet samtidigt som dess ledande företrädare inte kopplats till korruption eller stötande dubbelmoral. Det leder till respekt i allmänhetens ögon. Samtidigt blir det svårare då det nu krävs mer politiska beskrivningar av vad som måste göras och då syns skillnader mellan ideologisk vänster och höger tydligare. Av brödraskapet kan mycket väl uppstå flera olika partibildningar.

Det finns också ett land att lyfta fram som ett föredöme: Turkiet. Där har islam och en tydlig och stadig demokratiseringsprocess kunnat samsas. Regerande AK-partiet kombinerar religion med politik. Det finns all anledning för de nya politiska krafterna i länder som Tunisien och Egypten att vända blickarna mot nordost. I det maktvakuum som uppstått är det betydelsefullt att Turkiet vågar och vill axla ett större ansvar, alternativet är att det blir Iran som istället ökar sitt inflytande.”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=22879

Ta del i Europa

EU och det kommande svenska ordförandeskapet är inte endast en fråga och utmaning för regeringen i Stockholm och de offentliga myndigheterna. Det handlar om hela samhället. I många andra länder har inte minst kyrkor och samfund visat stort intresse och engagemang.

Sveriges Kristna Råd (SKR) har tagit fram en ambitiöst utformad bok inför det svenska ordförandeskapet: Ta del i Europa. Här lyfts fram en del viktiga aspekter som exempelvis den samhörighet som känns mellan samfund över gränserna. Det pekas också på några specifika sakfrågor som vapenhandeln, klimatet och människohandeln. Ett nog så intressant område är naturligtvis den fortsatta utvidgningen och då främst mot Turkiet. Hur hanteras ett övervägande muslimskt land? Och hur ser kristna på detta?

Jag är en av dem som intervjuas i boken. Där lyfter jag fram minoriteternas förbättrade ställning som resultat av EU-processen. Skulle den avbrytas leder det säkert till tillbakagång just ifråga om mänskliga rättigheter. Turkiet som EU-medlem skulle också innebära att landet kommer hem till Europa! Både den bysantinska som den osmanska tiden har i allra högsta grad påverkat och gett väsentliga bidrag till det europeiska kulturarvet.

Utöver oro för det muslimska finns också som en mörk skugga folkmordet på armenier och under de senaste 100 åren attacker riktade mot kristna. Idag torsdag har jag bjudits in av de ortodoxa och orientaliska kyrkorna i Sverige för att tala om just det kommande EU-ordförandeskapet och utvidgningen. Bortåt 200 000 troende kan finnas i Sverige. Många har också lämnat förtryck och förföljelse. Jag tror att det kan bli en mycket givande och spännande samtal där olika aspekter på dessa viktiga frågor kommer att behandlas. Inte minst är det viktigt att se den ortodoxa kyrkan i Sverige, för den är sannerligen en väsentlig del av vår gemensamma europeiska historia och identitet.