Tankar vid tidningshögen

Söndagar har sin charm. Inte minst då många tidningar är fullmatade och erbjuder bilagor av alla det slag. Ibland sparar jag en hög från veckan som gått av oläst materiel som sedan kan avnjutas tillsammans med dagens övriga medieskörd.

Herald Tribunes (alltså New York Times) utgåva 14-15 juli kom att fånga mitt intresse genom ett par artiklar. Som en av huvudnyheterna presenterades den oro som nu råder i Tyskland kring manlig omskärelse. En delstatsdomstol i Köln har skapat stor osäkerhet kring vad som är lagligt och vem som eventuellt kan göra sig skyldig till brott (familjen, läkaren eller sjukhuset). Både judiska som muslimska grupper är upprörda och förbundskansler Merkel låter meddela via sina politiska tjänstemän att hon ser allvarligt på läget och självfallet slår vakt om religionsfriheten med dess respekt för seder och bruk. I tidningen uttalar sig en familj från Turkiet boende i Tyskland om att de som muslimer brukar uppsöka det judiska sjukhuset för ingreppet. Nu tar det inte emot de unga gossarna. Alternativet blir något annat – att outbildade personer och kvacksalvare i hemlighet får utföra omskärelsen.

Litet längre fram i Herald Tribune skriver en 23-årig muslim från Indien att hon bestämt sig för att börja bära hijab. Hon ser inte slöjan eller huvudduken som ett uttryck för manligt förtryck utan för kvinnlig frigörelse: Äntligen är det ingen som behöver bedöma mig för mitt utseende eller mina kläder utan för mina inre kvaliteter och vad jag gör. Med hänvisning till sin examen understryker hon att uppfattningen inte har sin grund i bristande utbildning eller tvång. Insändaren är ett försök från hennes sida att riva ned några av de murar av fördomar som finns kring dagens islam. Jag vill värna min kropp och inte bli ett objekt, låter hon hälsa.

Båda inläggen är intressanta. Och på sitt sätt tidstypiska. Ett modernt sekulärt samhälle krockar numera allt som oftast med ett mer traditionalistiskt och religiöst inspirerat. Det finns anledning att ta strömningarna på allvar och försöka begripa dem. Det är inte alltid samma sak som att bejaka eller gilla dem. Religion är i många länder och kontinenter en kraft att räkna med. Den som försöker underskatta eller bortförklara detta lurar sig själv. Som ateist kan man med helig vrede och fylld av egen tro vilja fördöma allt det religiösa eller som kristen se det dåliga i islam. Det förändrar dock ingenting att försöka tänka bort eller retuschera. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair är en person som inser de olika religionernas roll och försöker skapa spännande mötesplatser. Genom att lära sig mer och försöka förstå går det lättare att hantera och bygga broar.

I Herald Tribune fanns också en artikel om Egyptens president Mursi som valde att låta sitt första utlandsbesök som statschef gå till Saudi-Arabien. Nog kan man höja ett ögonbryn. Men det ska inte nödvändigtvis ses som ett försök till muslimskt koalitionsbyggande. Saudi misstänks på goda grunder ha investerat betydande belopp hos grupper som finner dagens muslimska brödraskap alltför modernt och samhällstillvänt. Däremot är det ett tecken på att Egypten behöver mycket pengar utifrån. Det finns dock anledning att separera hårdföra salafister, mer eller mindre direkt betalda av Saudi-Arabien, från brödraskapet med sina ledande medlemmar fängslade under Mubarak och båda dessa grupper i sin tur från mystikerna inom den sufiska rörelsen.

Inte minst muslimer kan i dag mötas av mångas misstankar. I själva verket handlar det om minst lika många uttryck och inriktningar inom islam som det kristendomen rymmer där det rätt enkelt går att notera att protestanter, ortodoxa och romersk-katolska inte alltid kommer överens eller tycker lika. Såsom den unga kvinnan skriver i Herald Tribune har hon reflekterat kring sitt bärande av hijab. Det förtjänar respekt, även från dem som inte delar hennes slutsats. Det är inte alla som funderat på sin livssituation…

Omskärelsen är ett gammalt religiöst uttryck. För oss som inte praktiserar bruket är det svårt att inse poängen. Samtidigt finns det anledning att försvara andras rätt till sina traditioner. Och risken är stor att det blir precis som föräldrarna berättade i Herald Tribune då de pikant nog som muslimer inte kunde nyttja den service som erbjöds via ett judiskt sjukhus: Får vi inte göra det på ena sättet så gör vi det på det andra.

Nej, man behöver inte alltid gilla andra religioner och dess uttrycksformer och traditioner. Men det finns anledning att hysa respekt för varandra och reflektera kring samexistensens villkor. Den som vill förstå dagens moderna värld gör klokt i att lära sig något om religion. Inte nödvändigts för att dela en tro, eller ens gilla den, men för att förstå sammanhangen!

Om Nordafrika i Svensk Tidskrift

För varje timma förändras situationen i Nordafrika och Arabvärlden. Just nu växlas nyhetsrapporteringen mellan vad som sker i Libyen och Jemen. Det kommer knappast att stanna vid detta. Konsekvenserna, både positiva som negativa, kommer att påverka Europa i allmänhet och Medelhavsområdet i synnerhet under mycket långt tid. Och det är alldeles för tidigt att med säkerhet kunna förutse om det blir bra eller dåligt. I vart fall har årtalet 2011 skrivit in sig i historieböckerna. I senaste Svensk Tidskrift har jag en artikel om Nordafrika, inte minst skriver jag ur perspektivet som ordförande i riksdagens delegation till PA-UfM (Parliamentary Assembly of the Union for the Mediterranean):

”För Europa som närmast granne och starkt beroende av händelseutvecklingen runt Medelhavet gäller det att också idka självkritik. En viktig utrikespolitisk slutsats som kan dras är att stabilitet inte är detsamma som status quo. Förbättringar hade varit i allas intresse istället för att ha ett antal länder med regimer som lyckats hålla sina befolkningar i schack samtidigt som EU-företag erbjudits möjligheter till lukrativa etableringar, flyktingströmmar hållits tillbaka och det funnits statsledningar man kunnat kindpussa. Bristen på gradvisa reformeringar har istället skapat den rådande revolutionära stämningen/…/

De regeringar som träder till efter Ben Ali och Mubarak kommer att möta de av fattigdom och marginalisering irriterade massor som befann sig i demonstrationstågen på torgen. Deras frustration över det tidigare styret kommer säkert att växlas mot förväntningar på det nya. Och ifall mer demokratiskt valda regeringar inte klarar av att skapa jobb och mätta magar finns risken att missnöjet flammar upp i oroligheter. Bara en sådan sak som skatteväsende är därför av stor betydelse. Korruption innebär att stora summor går myndigheterna förbi som skulle kunna ha använts till gemensamma satsningar på välfärd och infrastruktur. Korruption är i någon mening privatiserad skatteuppbörd.

Även om det råder en utbredd misstro, rent av fördomsfullhet, i väst mot att demokratisering kan leda till islamisering finns det inte mycket som hittills tyder på att starka religiösa krafter legat bakom demonstrationerna och aktiviteterna. Kairo har lyfts fram som ett föredöme där kristna hjälpte till i samband med fredagsbönen på torget medan muslimerna lätt de kristna fira sin gudstjänst på söndagen. Och de som krävt sina korrupta ledares avgång har inte samtidigt ägnat sig åt att rituellt bränna USAs, Israels eller EUs flagga. Tvärtom finns det välgrundade misstankar om att det våld mot kopter som har noterats de senaste dagarna i Egypten iscensatts av säkerhetspolisen och andra grupper som gör vad de kan för att bita sig kvar vid makten med hjälp av oro och anarki.

I själva verket finns det minst lika många varianter och inriktningar av islam som det gör av kristendom. Det som gör exempelvis muslimska brödraskapet relativt framgångsrikt är att organisationen ägnat sig åt social hjälpverksamhet samtidigt som dess ledande företrädare inte kopplats till korruption eller stötande dubbelmoral. Det leder till respekt i allmänhetens ögon. Samtidigt blir det svårare då det nu krävs mer politiska beskrivningar av vad som måste göras och då syns skillnader mellan ideologisk vänster och höger tydligare. Av brödraskapet kan mycket väl uppstå flera olika partibildningar.

Det finns också ett land att lyfta fram som ett föredöme: Turkiet. Där har islam och en tydlig och stadig demokratiseringsprocess kunnat samsas. Regerande AK-partiet kombinerar religion med politik. Det finns all anledning för de nya politiska krafterna i länder som Tunisien och Egypten att vända blickarna mot nordost. I det maktvakuum som uppstått är det betydelsefullt att Turkiet vågar och vill axla ett större ansvar, alternativet är att det blir Iran som istället ökar sitt inflytande.”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=22879