Bra böcker - och dåliga!

”Vi vill ha böcker som inte väjer för tillvarons tragik eller livets dagliga mirakel, böcker som gör att vi åter kan fylla lungorna med frisk luft.”

Som litteraturälskare är titeln ”Drömbokhandeln” närmast oemotståndlig. Att romanens omslag pryds av vällustigt presenterade böcker i travar, på bord och i hyllor gör ju på inget sätt saken sämre.

Laurence Cossé skriver i mitt tycke i en väldigt fransk stil (Drömbokhandeln, Sekwa, översättning: Marianne Öjerskog). Långa vindlande meningar med en berättelse som inledningsvis är lika svårfångad som parisisk höstdimma i en park. Med det tätnar och får struktur. Och ämnet är ju angeläget: Kärleken till litteraturen.

Grundberättelsen handlar om hur projektet med drömbokhandeln Au bon roman förverkligas. En plats där endast riktigt god litteratur säljs. Inte de nyaste böckerna eller de med mest marnadsföringsresurser bakom utan sådana som påverkar läsaren och ger en upplevelse för livet. Naturligtvis en hållning som kritiseras. Hur vågar man säga att något är bättre än annat? Vem ska ha makten i en sådan utgallringsprocess?

Jag inbillar mig att själva den kulturella utgångspunkten uppfattas som mycket mer allvarlig och radikal i en kulturnation som Frankrike än i Sverige. En hel del av bokens frågeställningar betraktas nog inte ens som relevanta hos oss: Vill de endast sälja en sorts böcker så varsågod, jag tänker dock aldrig besöka den butiken…

Namn på stora författarskap och romaner fladdrar förbi. Boken avslutas med en välfylld lista på sådant Au bon roman skulle kunna ha salufört. Notabelt är att åtskilliga titlar aldrig översatts till svenska. Det bär på sitt sätt syn för sägen: Den relativt svaga kopplingen mellan det franska och svenska språkområdet.

Det viktiga med Drömbokhandeln är att den visar på kärleken till litteratur. Och hur texterna kan påverka oss som människor. Ge perspektiv. Skapa sammanhang. Leda till förståelse och insikt. Just därför är det också en bok som hyllar läsandet som sådant. För egen del tillhör jag dem som inte tycker att man ska rynka på näsan åt någon form av böcker. Det som inleds med enklare saker (på min tid under 1960- och 70-talet varnade man för Kitty respektive Biggles, i dag borde det vara exempelvis Harry Potter) ges en vana och möjlighet att närma sig annat som litterärt är överlägset. Just därför är det också så centralt att driva på när det gäller läsandet och kampen mot analfabetism. I Europa en utbredd kunskap. Nu gäller det att skapa samma möjligheter i Nordafrika, Arabvärlden och delar av Asien. En mer läskunnig befolkning är bra för en mogen demokrati då argument lättare kan vägas mot varandra och medias granskning och uppföljning kan vara till stöd och hjälp. Men alldeles dessa praktiska argument till trots så skapar även möjligheten att tyda bokstäverna och göra sammanhang med hjälp av dem förutsättningar att öppna dörrar till fantasins och tankarnas världar och myllrande universum!

Är allt då lika bra som det ibland kan hävdas i debatten? Självfallet inte! Däremot kan det ibland fylla sitt syfte. Här finns också kanske en viktig ideologisk skillnad mellan konservativa och liberaler där den första gruppen inte ser allt som lika goda uttryck. Självfallet finns det god konst. Och dålig! Bra böcker! Och dåliga! Ett citat från boken: ”Det snarare tyder på översittarmentalitet om medelmåttiga böcker jämställs med stora romaner och allt presenteras som likvärdigt, för det är ren demagogi. Och med sådana cirkelargument kan man ju alltid hävda att lagom är bäst."

Uppfattningen om att det finns värden och viljan att förverkliga en dröm lockar naturligtvis fram motkrafter. Och det är denna kamp som är något av bokens handling. Men ytterst är det en behaglig plädering för läsandet och skrivandet. Eller som en av centralgestalterna i romanen säger:

”Vi vill ha böcker som skrivits för oss som tvivlar på allt, som gråter för ingenting, som rycker till vid minsta ljud bakom oss.

Vi vill ha böcker som har krävt mycken möda av författaren, böcker där man har lagt ner åratals arbete och umbäranden, ont i ryggen, skrivkramp, tillfällig skaparvånda över att inte ro det i hamn, missmod, kurage, ångest, ihärdighet, risken att misslyckas.

Vi vill ha briljanta böcker som visar oss verkligheten i all sin glans och håller kvar oss där. Böcker som vittnar om att kärleken råder i världen, sida vid sida med ondskan, tätt intill och ibland omärkligt, och att det ska fortsätta så i all evighet, liksom den hjärtslitande sorgen alltid kommer att finnas. Vi vill ha bra romaner.”

Frankrike: Vad media missar

Föga oväntat utropades socialistkandidaten Francois Hollande till vinnare i det franska presidentvalet med 28,63 procent. Det var samma reportrar och kommentatorer som några dagar tidigare med en konspiratorisk blinkning lät antyda att de visste mer då de hävdade att illröde Jean-Luc Mélenchon skulle göra riktigt bra ifrån sig med goda chanser att hamna på tredje plats. Det blev en fjärdeplacering med 11,11 procent för vänsterns hopp. I början av kampanjandet skrevs mycket positivt om de grönas Eva Joly med sina släktrötter i Norden, men 2,31 procent kan inte beskrivas som mycket annat än platt fall. Det som alldeles missades var att Nationella frontens och främlingsfientlighetens Marine Le Pen seglade fram med hjälp av starka opinionsvindar till 17,9 och att det givet förutsättningarna gick oväntat bra för sittande presidenten Nicolas Sarkozy med 27,18. Så kan rapporteringen som vanligt starkt påverkas av journalisternas egna förhoppningar istället för av kyliga och sakligt underbyggda analyser.

Få förväntade sig annat än att Francois Hollande skulle segra i första omgången och få möta just Nicolas Sarkozy i den andra. Men marginalen var långt knappare än väntat. En rätt enkel räkneövning där Mélenchons vänsterröster, Jolys gröna och ytterkantsradikalisten Phillipe Poutou kan bidra med sina 1,15 ger socialistledaren 43-44 procent. Det behövs mer för att skrapa ihop en egen majoritet.

Och då kommer frågan i ett annat ljus för de fransmän som röstat på några av de andra kandidaterna. I valet den 6 maj går endast att välja mellan två personer. Frågan blir då inte längre så mycket vem man vill ha som vem man vill undvika. Marine Le Pen vägrar att ta ställning men har samtidigt sagt sig vara i opposition mot Frankrikes vänster. Och även om Nationella fronten luktar riktigt illa för alla anständiga politiker så gör inte alla partiets väljare det. Å andra sidan har Nicolas Sarkozy en svår balansgång framför sig då mittenpolitikern och tidigare ministern i ett par center-högerregeringar Francois Bayrou samlade 9,13 procent av rösterna och dessa är nu av essentiell betydelse. Till det kommer motsvarigheten till den i Sverige helt sönderfallna Junilistan och dess EU-skeptiske företrädare Nicolas Dupont-aignan som fick 1,79 procent.

Nicolas Sarkozy som är en erkänt skicklig kampanjpolitiker kommer med sitt team att försöka tvinga Hollande till de politiska preciseringar som tidigare kunde undvikas under veckor av eufori tack vare framgångar i opinionen. Nu visade det sig inte bli mer än knappt 29 procent för honom. Och han måste nu som socialist övertyga de väljare som röstat på personer vilka krävt 100 procents marginalskatt och ökat inflytande för facket samt i övrigt en lång exempelkatalog på vänsterkrav utan att för den skull skrämma allt för många i mitten.

Slaget kommer att stå kring den normala medelklassen. Och den kommer säkert att välja mellan Hollande och Sarkozy genom att hålla fingrarna för näsan när man återvänder till vallokalerna. En viktig stridsarena blir möjligheten att säkra Frankrikes ekonomi och skapa förutsättningar för en fungerande jobbpolitik. Mycket finns att säga om den nuvarande presidentens vilja att använda EU för en interventionistisk politik. Samtidigt talar utmanaren varmt om både ökade offentliga utgifter och vissa skattehöjningar. För omvärlden och resten av Europa vore det djupt olyckligt med en så stor ekonomi som inte tar sina egna problem på allvar.

Vem som än står som segrare 6 maj är risken mycket stor att han möter en delad nation. Redan har det märkts i stödet mellan olika delar av republiken. De södra och västra delarna är röda medan de östra och på pendlingsavstånd från Paris är blåa. Sarkozy hämtar sitt stöd i exempelvis Marne, Aube, Yonne, Loiret, Yvelines, Oise, Cote D’Or samt ned mot Var och Korsika. När jag för någon vecka sedan träffade en vinbonde och riktig entreprenör förklarade han att media missat det centrala genom den stora fokuseringen på presidentkandidaterna: Valet till Nationalförsamlingen 10 juni med den andra omgången 17 juni. Här finns mycket av makten och här ska besluten fattas. Han hade önskat en bättre beskrivning av de förtroendevalda som då ska ställa upp eller aspirera på omval. Hittills har varit väldigt tyst om detta. Dagens röda majoritet kan mycket väl hotas av de relativt dåliga utfallet för Hollande i första valomgången.

Nej, det är måhända inte fel att beskriva Francois Hollande som vinnare efter valet 22 april. Men det finns en hel del som talar för att samma beskrivning inte äger sin giltighet i maj och juni.

Trygg monarki bättre än revolutionär republik

Frankrikes nationaldag i Lyon visade sig på eftermiddagen tisdag14 juli vara en ganska trist och lågmäld historia. Det mesta var stängt. Till och med de barer och tobakister jag inbillade mig annars höll igång landet. Stämningen var mer avslagen än en söndag. På kvällen blev det dock liv i staden. Och när mörkret lagt sig hördes smällare och sköts fyrverkerier. På andra håll hölls mer patriotiska tal och pansarvagnar och annat militärt visades upp under parader.

Dagens republik har sina slingrande rötter tillbaka i revolutionens 1789. Upplopp och kravaller som sedan följdes av den stora terrorn och massavrättningar. Därefter kontrarevolutioner, Napoleon, fler avrättningar, något nytt kejsardöme och så slirande vidare mot den senaste republiken.

Vilken kontrast mot nationaldagsfirande i en gammal monarki som Sverige! Istället för militära uppvisningar på det egna landets festdag samlas man i Stockholm på Skansen eller Hembygdsparken i Ängelholm. Det är lugnare. Tristare. Och långt mycket bättre. Alltför sällan ser vi i Sverige tillbaka på vår tradition av relativt lugn, stabil samhällsutveckling och obruten fred. Även om det funnits motsättningar har inbördesstrider aldrig brutit ut. Och minnesåret 1809-2009 som är en påminnelse om gemensam historia med Finland är en möjlighet att uppmärksamma hur länge sedan det egentligen var landet befann sig i krig.

För Sveriges del har monarkin under såväl mot- som medgångar varit en samlande symbol. Och samma dag som bland annat avdammade pansarvagnar får användas i Frankrike för att skapa patriotisk känsla samlas kungafamiljen på Öland för att tillsammans med svenska folket fira kronprinsessan Victoria. De kommande månaderna, fram till nästa års stora bröllop, kommer både det inhemska som utländska intresset för kungafamiljen att öka. Någon har räknat ut att det kan komma att säljas minnessaker och annat för bortåt 2,5 miljarder kronor.

Några partier har kravet på republik inskrivet i sitt program. Det finns rent av politiker som önskar avsätta kungen och införa president. Men just nu är de ganska tysta. Märkligt. Nu om någonsin borde de väl visa prov på sitt radikala mod och just argumentera för att ändra statsskicket. Vi är några stycken som är beredda att ta diskussionen. Det finns många fördelar med en stabil konstitutionell monarki utan revolutionärt förflutet. En stark försvarsmakt är bra men det är ändå ganska skönt att slippa militärparader då landet skall firas. Vi kan ändå utropa Victoria och samtidigt hylla freden!