Anders Bodegård är en briljant översättare och tolkare. Och själv tillhör jag den grupp av bokälskare som inte bara tittar på författarnamnet utan också på vem eller vilka som medverkat att överföra texten till svenska. Första gången jag läste dikter av Wizlawa Szymborska från Polen så var det inte hennes, då okända, namn som lockade utan Bodegårds. Men vilken upptäckt! Därefter har jag alltid burit med mig dikter eller små häften av denna poet. Och när hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996 var jag en som verkligen gladde mig – både därför att det var en värdig mottagare som att det var en författare jag läst och kände till.
Dikterna är komprimerade och fulla av innehåll. Inte sällan finns en oväntad vändning. Szymborska själv har pekat på ett samband och en likhet med exempelvis Tomas Tranströmer. Det finns också ett tydligt antiauktoritärt drag.
Besked har nu kommit om att hon avlidit 88 år gammal. Och det går att känna på samma sätt som inför en annan mästare, Vaclav Havel. Sorg inför döden men stor tacksamhet för livsgärningen.
God litteratur och poesi formar och förändrar läsaren. Mitt jungfrutal i riksdagen 2006 kom till viss del att präglas av just Szymborska där jag försökte göra hennes livssyn till en del av min samhällssyn. Jag har letat fram mitt anförande. Bland annat sa jag då:
”Ledamöter av Sveriges riksdag – särskilt vi nyvalda – möts gärna av frågan om vilka förväntningar vi har. Vad förväntar vi oss av vår insats under kommande år? Fru talman, den frågan är egentligen inte särskilt intressant. Ett långt viktigare spörsmål är väl vad medborgarna och den breda allmänheten förväntar sig av oss folkvalda.
I samband med statsministerns regeringsförklaring och finansministerns budgetpresentation underströks gång efter annan att en av alliansregeringens viktigaste uppgifter är att göra något åt bristen på jobb och det utanförskap som finns i samhället. Framgången i detta uppdrag blir en av de politiska linjaler regeringens arbete kommer att mätas efter om fyra år. Det var också en av förklaringarna till att så många väljare gav de borgerliga partierna och de borgerliga kandidaterna sitt förtroende i årets val att vi fick till stånd en efterlängtad maktväxling i Sverige.
Men jag tror att det finns fler frågor som också anses viktiga. Det finns en önskan om ett förnyat Sverige med större plats för enskilda initiativ, människor i samarbete och att de ideella krafternas arbete bättre ska ses och lyftas fram. Till min glädje har organisationen Forum för frivilligt socialt arbete i dagarna här i riksdagshuset delat ut en skrift med titeln Samhället är större än staten.
Fru talman! För egen del kan den titeln tjäna som rubrik både för det jag säger i dag och för det jag önskar ska prägla det politiska arbete både jag och mina riksdagskolleger kommer att lägga ned under kommande år. Jag är nämligen rädd för att vi i Sverige har börjat vänja oss vid att socialt arbete och hjälp till svårt sjuka, handikappade och människor med psykiska eller fysiska problem endast kan och bör utföras av företrädare för de offentliga systemen, myndigheterna och organen. Men jag tror inte att brödet till den hungrande är sämre bara för att det delas ut av en kristen hjälporganisation eller att missbrukaren eller den till fängelsestraff dömde fången får en mindre stödjande arm bara för att den räcks fram av en person från en ideell organisation. Tvärtom tror jag att ett gott samhälle skapas av att den gemensamma myllan hålls samman av en mängd olika rottrådar.
Just därför behöver vi se alla landets kyrkor, församlingar och samfund. Just därför behövs allt från Stadsmissionen till Rädda Barnen, Röda Korset och landets tusentals och åter tusentals idrotts- och kulturföreningar.
Vad Sverige behöver är en medveten politik som gör det möjligt för dessa hjälpande och stöttande händer att få ett större ansvar och därmed också ekonomiska förutsättningar för sina insatser. Även om vi via skatten finansierar många av våra välfärdstjänster som erbjuds är det viktigt att andra utförare tillåts. Det kan till exempel vara skolor och fritidshem på entreprenad. Det kan vara sjuk- och hälsovård samt missbrukshem som drivs av exempelvis kyrkliga stiftelser eller föreningar. Det kan vara idrottsplatser som tas om hand av föreningslivet självt.
På så sätt är vi med och skapar ett samhälle som är större än staten. På det sättet är vi med och förverkligar det statsminister Fredrik Reinfeldt slog fast i alliansens regeringsförklaring: ’Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle, såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.’
Ytterst handlar allt detta om ideologi. Jag ansluter mig till den polska Nobelpristagaren och underbara poeten Wisława Szymborska som i dikten Utopia just avvisar alla förenklade lösningar och självklara svar. Det finns nämligen inte endast en lösning, och således kan det offentliga inte svara för allt. Utopia för henne är följande:
En ö där allting bara klarnar Ju längre in i snåren, ju bredare öppnar sig Självklarhetens dal.
Och vidare skriver hon:
Finns det något tvivel, så skingras det av vinden. Ekot tar till orda utan anrop, förklarar så gärna världarnas hemligheter.
Men poetens mästerliga förklaring lyder:
Ön är trots sin tjusning öde, och på stranden syns små märken av fötter, samtliga vända i riktning mot havet. Som om man bara begett sig härifrån och utan återvändo sänkt sig i djupet I ett liv man inte begriper.
Det livet man inte begriper är alltid större än staten!”
Visar inlägg med etikett ideologier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ideologier. Visa alla inlägg
torsdag 2 februari 2012
tisdag 3 januari 2012
Om socialkonservatism
Sverigedemokraterna påstår att partiet ändrat ideologisk inriktning. Ut med nationalismen och in med socialkonservatismen. Jag har på olika sätt försökt visa att SD inte på något sätt rört sig som konsekvens av den hävdade förändringen. Samma politik nu som då. Trots allt fyller ändå etiketter och ideologiska markörer ett visst värde. SD-folket försöker hävda att socialkonservatism är vad partiet i praktisk politik står för. Inget kan vara mer felaktigt!
Ett tidigare inlägg av mig har besvarats av Mattias Karlsson som är den inom partiet som huvudsakligen ansvarat för förändringen. Han har så att säga bytt ut neonskyltarna och ändrat dekoren samtidigt som butiken fortsätter att prångla ut samma sekunda varor som tidigare.
Då jag hävdar att konservatism kan vara kosmopolitisk och öppen varnar han för ’islamisering’ och ’massinvandring’. Inte med ett ord försöker han knyta an till bildningstradition eller respekt för det hävdvunna.
Jag skriver: ”En bärande del av konservatismens kritik mot socialismen och kommunismen har varit dessa ideologiers vilja att sätta klass mot klass, grupp mot grupp. Motsättningar ska underblåsas. Det finns anledning att på konservativ grund rikta precis samma invändningar mot sverigedemokraternas sätt att resonera.
I deras Sverige tycks saknas ett ’tillsammans’. Istället handlar det om ett ’vi’ mot ’dem’. För egen del föredrar jag en politik som ser till helheten och som lägger ned kraft på att hålla ihop samhället/…/
Det hävdas att politiken går ut på att slå vakt om välfungerande institutioner och bevarandet av djupt rotade, traditionella gemenskaper. För egen del har jag svårt att se detta utan arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Den bildning, rättsordning och samhällssyn som jag strävar efter söker sina rötter tillbaka i andra kulturer.
Jag tror inte att Sverigedemokraternas byte av ideologisk utgångspunkt i det egna programmet betyder en millimeters verklig förflyttning. SD tycker och uppträder på likartat sätt före som efter de nya skrivningarna. Att nationalismen tonas ned och andra ideologiska etiketter används är försök att göra den egna politiken mer aptitlig.”
En replik till Mattias Karlsson kan i sin helhet läsas här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/27/47446/
Ett tidigare inlägg av mig har besvarats av Mattias Karlsson som är den inom partiet som huvudsakligen ansvarat för förändringen. Han har så att säga bytt ut neonskyltarna och ändrat dekoren samtidigt som butiken fortsätter att prångla ut samma sekunda varor som tidigare.
Då jag hävdar att konservatism kan vara kosmopolitisk och öppen varnar han för ’islamisering’ och ’massinvandring’. Inte med ett ord försöker han knyta an till bildningstradition eller respekt för det hävdvunna.
Jag skriver: ”En bärande del av konservatismens kritik mot socialismen och kommunismen har varit dessa ideologiers vilja att sätta klass mot klass, grupp mot grupp. Motsättningar ska underblåsas. Det finns anledning att på konservativ grund rikta precis samma invändningar mot sverigedemokraternas sätt att resonera.
I deras Sverige tycks saknas ett ’tillsammans’. Istället handlar det om ett ’vi’ mot ’dem’. För egen del föredrar jag en politik som ser till helheten och som lägger ned kraft på att hålla ihop samhället/…/
Det hävdas att politiken går ut på att slå vakt om välfungerande institutioner och bevarandet av djupt rotade, traditionella gemenskaper. För egen del har jag svårt att se detta utan arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Den bildning, rättsordning och samhällssyn som jag strävar efter söker sina rötter tillbaka i andra kulturer.
Jag tror inte att Sverigedemokraternas byte av ideologisk utgångspunkt i det egna programmet betyder en millimeters verklig förflyttning. SD tycker och uppträder på likartat sätt före som efter de nya skrivningarna. Att nationalismen tonas ned och andra ideologiska etiketter används är försök att göra den egna politiken mer aptitlig.”
En replik till Mattias Karlsson kan i sin helhet läsas här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/27/47446/
tisdag 13 december 2011
SDs fåfänga försök att fånga en ideologi
För någon vecka sedan beslutade Sverigedemokraterna om en ny ideologisk inriktning. SD påstår sig nu vara socialkonservativt från att tidigare ha lyft fram nationalismen som det bärande fundamentet. För egen del anser jag att partiet inte bara i ord utan i handling måste visa att det förstår vad som skrivs i programmet. Och då finns det absolut ingenting som signalerar någon förändring. Det räcker inte med att byta ut en skylt mot en annan och sedan tro att allt kan vara lika! Ifall det inte heller görs någon vettig definition och förklaring till vad som menas med socialkonservatism riskerar den ideologiska etiketten att förlora all mening och innehåll. Och medan de som bildade Sverigedemokraterna 1988 före det var aktiva i små ljusskygga sekter och obskyra organisationer fanns många andra som redan då försökte medverka till ett samtal om konservatismen. Lika litet som SD tidigare deltagit i en sådan idémässig utveckling lika litet kommer nog bidraget även att vara i framtiden.
Därför är det viktigt att förklara vad socialkonservatism är så att sverigedemokraterna inser att de hoppat i galen tunna i förhållande till sina skarpa politiska förslag men också för att inte solka ned en konservativ idédebatt i Sverige.
I ett inlägg pekar jag på några sådana saker som jag tycker är relevanta i sammanhanget: ”Det viktiga är dock inte vad man nödvändigtvis säger utan vad man är. Moderaterna betecknade sig exempelvis som det enda arbetarpartiet i samband med valet 2010 till ett antal socialdemokraters ilska. Samtidigt följdes detta upp av en tydlig reformagenda som fokuserade på fortsatta skattesänkningar med huvudinriktning på låg- och medelinkomsttagare samt en tydlig arbetslinje. M lockade också i valet fler av dem som arbetar än S.
Så Sverigedemokraterna har en uppgift att med sin politik visa prov på socialkonservativa drag. Ett bärande inslag borde vara medkännandet som en del av det sociala. Här finns dock absolut inget som tyder på en orientering bort från den invandrings- och flyktingpolitik som hittills varit allt annat överskuggande i partiets hållning. Riksdagens talarstol används flitigt för att skuldbelägga människor på flykt till vårt land och med giftig udd beskriva en religion som islam.
Ett förenande drag för många konservativa är också insikten om människans ofullkomlighet, den egna likväl som andras. Det leder till mindre självsäkerhet och en mer lyssnade och pragmatisk hållning. För egen del tycker jag också att en modern konservatism bör vara kosmopolitisk med insikt om hur vi påverkas av andra kulturer, traditioner och religioner. Och där nyfikenheten och det genuina intresset är känslospröten istället för rädslan. Även här har jag svårt att se att SD gjort några positionsförflyttningar.”
Hela inlägget finns exempelvis här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/12/47417/
Därför är det viktigt att förklara vad socialkonservatism är så att sverigedemokraterna inser att de hoppat i galen tunna i förhållande till sina skarpa politiska förslag men också för att inte solka ned en konservativ idédebatt i Sverige.
I ett inlägg pekar jag på några sådana saker som jag tycker är relevanta i sammanhanget: ”Det viktiga är dock inte vad man nödvändigtvis säger utan vad man är. Moderaterna betecknade sig exempelvis som det enda arbetarpartiet i samband med valet 2010 till ett antal socialdemokraters ilska. Samtidigt följdes detta upp av en tydlig reformagenda som fokuserade på fortsatta skattesänkningar med huvudinriktning på låg- och medelinkomsttagare samt en tydlig arbetslinje. M lockade också i valet fler av dem som arbetar än S.
Så Sverigedemokraterna har en uppgift att med sin politik visa prov på socialkonservativa drag. Ett bärande inslag borde vara medkännandet som en del av det sociala. Här finns dock absolut inget som tyder på en orientering bort från den invandrings- och flyktingpolitik som hittills varit allt annat överskuggande i partiets hållning. Riksdagens talarstol används flitigt för att skuldbelägga människor på flykt till vårt land och med giftig udd beskriva en religion som islam.
Ett förenande drag för många konservativa är också insikten om människans ofullkomlighet, den egna likväl som andras. Det leder till mindre självsäkerhet och en mer lyssnade och pragmatisk hållning. För egen del tycker jag också att en modern konservatism bör vara kosmopolitisk med insikt om hur vi påverkas av andra kulturer, traditioner och religioner. Och där nyfikenheten och det genuina intresset är känslospröten istället för rädslan. Även här har jag svårt att se att SD gjort några positionsförflyttningar.”
Hela inlägget finns exempelvis här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/12/47417/
lördag 21 maj 2011
Om MP på Politikerbloggen
I samband med miljöpartiets kongress under helgen och valet av två nya språkrör så har det mediala intresset vuxit. Det kan säkert leda till positiva opinionssiffror kommande veckor. Långsiktigt är det helt andra saker som avgör. De senaste dagarna har förts en diskussion om MP kan vara att räkna med som ett liberalt parti. Från FP-håll har kommit kraftiga avfärdanden om att de gröna mer för en V-inspirerad politik. För egen del tror jag att miljöpartiet har mer på att vinna att söka sig i borgerlig riktning än Alliansen har att stå där med vidöppna armar.
I ett inlägg på Politikerbloggen lyfter jag dock fram en grön politiker jag kommit att uppskatta. I Nordiska rådet har jag under de senaste åren arbetat tillsammans med Ville Niinistö. Han är i dag gruppledare i Finlands riksdag. Med honom går det att diskutera politik utifrån ett idémässigt och ideologiskt perspektiv.
Bland annat noterar jag:
”De gröna i Finland har under de senaste åren samarbetat i regeringsställning med borgerliga partier och lär fortsätta i en ny ministär under ledning av moderaternas systerparti samlingspartiet. Även om ledamöterna i riksdagen röstat emot har man pragmatiskt accepterat en politik som bland annat inneburit fortsatt utbyggnad av kärnkraften i Finland.
Finland i likhet med Sverige har under den finansiella krisen visat prov på stor mognad. Utgifterna har inte skenat iväg utan ekonomin har hanterats på ett ansvarsfullt sätt med gott resultat som följd. Till det kommer en näringslivsvänlig politik och en skola som väcker internationell uppmärksamhet. Kanske är just de bästa förutsättningarna för grön livsstil att verka inom en borgerlig ordning? Då finns det ekonomiska utrymmet att kunna göra egna val. Måhända har man rent av nytta och glädje av varandra? Miljöpartiet får ekonomisk realism i utbyte mot att man bidrar med insikten om att det finns fler och djupare värden än just ekonomi.
Jag tror att det skulle finnas plats för politiker som Ville Niinistö i svensk politik. Gustav Fridolin som representerar samma valkrets som jag själv (Skåne län Norra och Östra) har kanske förutsättningar att bli den personen. Från förra årets valrörelse kommer jag mest ihåg honom som någon med många löften. Samtidigt var han skicklig nog att fånga upp lokala frågor och att vara närvarande i debatten.
Mer av Ville Niinistö hos de gröna i Sverige skulle onekligen skapa nya förutsättningar. För egen del blir jag mer och mer övertygad om möjligheten att kombinera cykelkärror med cyberindustri.”
Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/
I ett inlägg på Politikerbloggen lyfter jag dock fram en grön politiker jag kommit att uppskatta. I Nordiska rådet har jag under de senaste åren arbetat tillsammans med Ville Niinistö. Han är i dag gruppledare i Finlands riksdag. Med honom går det att diskutera politik utifrån ett idémässigt och ideologiskt perspektiv.
Bland annat noterar jag:
”De gröna i Finland har under de senaste åren samarbetat i regeringsställning med borgerliga partier och lär fortsätta i en ny ministär under ledning av moderaternas systerparti samlingspartiet. Även om ledamöterna i riksdagen röstat emot har man pragmatiskt accepterat en politik som bland annat inneburit fortsatt utbyggnad av kärnkraften i Finland.
Finland i likhet med Sverige har under den finansiella krisen visat prov på stor mognad. Utgifterna har inte skenat iväg utan ekonomin har hanterats på ett ansvarsfullt sätt med gott resultat som följd. Till det kommer en näringslivsvänlig politik och en skola som väcker internationell uppmärksamhet. Kanske är just de bästa förutsättningarna för grön livsstil att verka inom en borgerlig ordning? Då finns det ekonomiska utrymmet att kunna göra egna val. Måhända har man rent av nytta och glädje av varandra? Miljöpartiet får ekonomisk realism i utbyte mot att man bidrar med insikten om att det finns fler och djupare värden än just ekonomi.
Jag tror att det skulle finnas plats för politiker som Ville Niinistö i svensk politik. Gustav Fridolin som representerar samma valkrets som jag själv (Skåne län Norra och Östra) har kanske förutsättningar att bli den personen. Från förra årets valrörelse kommer jag mest ihåg honom som någon med många löften. Samtidigt var han skicklig nog att fånga upp lokala frågor och att vara närvarande i debatten.
Mer av Ville Niinistö hos de gröna i Sverige skulle onekligen skapa nya förutsättningar. För egen del blir jag mer och mer övertygad om möjligheten att kombinera cykelkärror med cyberindustri.”
Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/
onsdag 18 maj 2011
Sydamerika och Nordafrika
Statsminister Fredrik Reinfeldt har besökt Sydamerika. Det blev både Brasilien och Chile. Jag tycker att det är en viktig markering. Kontinenten växer i betydelse rent ekonomiskt. Presidentskiftet i Chile visar att det också till viss del blåser högervindar i en region som annars i rätt stor utsträckning uppfattats som röd de senaste åren. I en artikel på Newsmill uppmärksammar jag Reinfeldts val av besöksmål men gör också en jämförelse mellan Sydamerika och Nordafrika. Bland annat noterar jag:
”Det är dags för oss i Sverige att se förändringarna. Inte bara i Chile utan i hela Sydamerika. En förklaring till svårigheterna att skapa och underhålla kontakter är naturligtvis de geografiska avstånden. En annan viktig faktor är språkförbistringen där många politikers och medieföreträdares oförmåga att tillgodogöra sig spanska sätter sina begränsningar. Utan Spanien och Portugal skulle EU ha än mer inskränkta uppfattningar om vad som sker på denna kontinent. På liknande sätt är det med ett annat område satt under stora förändringar, nämligen Arabvärlden. Få kan tala och läsa arabiska. Samtidigt är det viktigt att Sverige inte upprepar misstagen och intar en lika avvaktande hållning gentemot förändringarnas Nordafrika som nu varit fallet i årtionden gentemot Sydamerika. Reinfeldts besök i Brasilien och Chile är mycket bra och välkommet. Det kommer förhoppningsvis att följas av inte bara vitalare Sydamerikakontakter utan också kommande samtal på plats i södra Medelhavsregionen som exempelvis Marocko, Algeriet och Egypten.
Sydamerika och Nordafrika är två områden av växande betydelse för Sverige. Efter åratal av diktatur och regimer som plundrat sina befolkningar vänds det nu blad. Det handlar om affärsmöjligheter men också att vi har en väldig potential i alla de svenskar som har bakgrund i dessa länder genom att föräldrar eller farföräldrar kommit hit genom decennierna som flyktingar och asylsökande. Sydamerika är inte längre något vänsterprojekt och Nordafrika ska förhoppningsvis inte bli det nu när äntligen den arabiska socialismen faller samman.”
Artikeln på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/12/sverige-m-ste-ka-kontakterna-med-h-gervindens-sydamerika
”Det är dags för oss i Sverige att se förändringarna. Inte bara i Chile utan i hela Sydamerika. En förklaring till svårigheterna att skapa och underhålla kontakter är naturligtvis de geografiska avstånden. En annan viktig faktor är språkförbistringen där många politikers och medieföreträdares oförmåga att tillgodogöra sig spanska sätter sina begränsningar. Utan Spanien och Portugal skulle EU ha än mer inskränkta uppfattningar om vad som sker på denna kontinent. På liknande sätt är det med ett annat område satt under stora förändringar, nämligen Arabvärlden. Få kan tala och läsa arabiska. Samtidigt är det viktigt att Sverige inte upprepar misstagen och intar en lika avvaktande hållning gentemot förändringarnas Nordafrika som nu varit fallet i årtionden gentemot Sydamerika. Reinfeldts besök i Brasilien och Chile är mycket bra och välkommet. Det kommer förhoppningsvis att följas av inte bara vitalare Sydamerikakontakter utan också kommande samtal på plats i södra Medelhavsregionen som exempelvis Marocko, Algeriet och Egypten.
Sydamerika och Nordafrika är två områden av växande betydelse för Sverige. Efter åratal av diktatur och regimer som plundrat sina befolkningar vänds det nu blad. Det handlar om affärsmöjligheter men också att vi har en väldig potential i alla de svenskar som har bakgrund i dessa länder genom att föräldrar eller farföräldrar kommit hit genom decennierna som flyktingar och asylsökande. Sydamerika är inte längre något vänsterprojekt och Nordafrika ska förhoppningsvis inte bli det nu när äntligen den arabiska socialismen faller samman.”
Artikeln på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/12/sverige-m-ste-ka-kontakterna-med-h-gervindens-sydamerika
lördag 19 mars 2011
Ökat intresse för konservatism
På Newsmill pågår en intressant diskussion om konservatism. Redan har tiotalet inlägg publicerats med god bredd och variationsrikedom. Efter att ha tillfrågats har även jag medverkat med en text. Många kloka synpunkter har framförts - och det finns all anledning att vid senare tillfälle här på denna blogg återkomma till några av dem. För egen del har jag på Newsmill dels understrukit behovet av förankring i historia, traditioner och det klassiska arvet och dels försökt peka framåt mot den nya berättelsen. Jag väljer att kalla den ”tjänandets teologi”. Det handlar om att i kamp mot all utopism och eskapism försvara just det alldeles vanliga och vardagliga livet. Vardagligheten har sina motståndare. I en debatt om konservatism är det också betydelsefullt att slå fast att sverigedemokraterna inget har med denna ideologiska inriktning att göra. SDs förkärlek att dela in människor i grupper och utrusta dessa med kollektiva egenskaper förtjänar att fördömas. Till det kommer viljan att söka konfrontation och bristen på pragmatism.
På Newsmill noterar jag bland annat: ”Politiskt i dagens Sverige vill jag påstå att Alliansregeringen på ett skickligt sätt gestaltar det konservativa förhållningssättet. Här finns tydliga drag av pragmatism. Att lyssna och att väga samman. Insikten om att kompromisser och samarbete behövs för ett gott samhällsklimat. Ibland riktas det anklagelser om visionslöshet. Samtidigt är just anti-utopism ett bärande konservativt drag. Det är inte teoretiska bokverk med politiskt tänkande som formar förslagen för dagen utan verkligheten själv. Den är alltid tids- och situationsanpassad. Människan som den ofullständiga varelsen har aldrig möjlighet att skapa ett himmelrike på jorden, men har ett ansvar att göra det så drägligt och anständigt som det går.
För att undvika att bli ett fladdrande höstlöv utsatt för starka kastvindar är det dock viktigt att den politiska pragmatikern ändå är starkt förankrad. Förtöjningen sker i historien och kulturen.
Det sunt anti-utopiska behöver dock inte leda till en rädsla för att ändå försöka förklara sammanhang och samband. Här kan dagens borgerliga politiker göra mer och bättre. Inte minst finns anledning att just lyfta fram det dagliga livets strävsamhet som inte bara en nödvändighet utan också ett ideal. Glädjen över att bilda familj, att arbeta, spara och sköta sig. Här skulle en del av konservatismens verkningseld kunna riktas mot eskapism i form av TV-såpor, filmer och annan kultur som hånar det vardagliga och lockar med ett liv utan gränser, hämningar eller normer.
Konservatismen som politiskt förhållningssätt står stark i dagens Sverige där den pragmatiska hållningen blivit allt mer vedertagen. Enkla lösningar avfärdas. Just därför är ett parti som sverigedemokraterna så långt borta från allt vad god konservatism står för.
Men lika stark som konservatismen är som hållning är den svag i form av skapandet av den sammanhållande berättelsen. Rudolf Kjellén arbetade med begrepp som folkhemmet under tidigt 1900-tal. Nationen var under många decennier något som attraherade många konservativa. I dag är varken det ena eller andra riktigt sporrande. Tankemässigt kan mosaiken möjligtvis tjäna som konservativ symbol med sin mångfald och där olikheterna i sig skapar mönster och sammanhang. Men det anti-utopiska och anti-eskapistiska som gör att den konservativa i dag försöker ge röst åt det strävsamma, vardagliga, skötsamma och ärliga gör att man verkar för något som i avvaktan på bättre formulering borde kallas tjänandets teologi.”
Hela inlägget på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/19/alliansregeringen-f-retr-der-en-klassisk-konservatism
På Newsmill noterar jag bland annat: ”Politiskt i dagens Sverige vill jag påstå att Alliansregeringen på ett skickligt sätt gestaltar det konservativa förhållningssättet. Här finns tydliga drag av pragmatism. Att lyssna och att väga samman. Insikten om att kompromisser och samarbete behövs för ett gott samhällsklimat. Ibland riktas det anklagelser om visionslöshet. Samtidigt är just anti-utopism ett bärande konservativt drag. Det är inte teoretiska bokverk med politiskt tänkande som formar förslagen för dagen utan verkligheten själv. Den är alltid tids- och situationsanpassad. Människan som den ofullständiga varelsen har aldrig möjlighet att skapa ett himmelrike på jorden, men har ett ansvar att göra det så drägligt och anständigt som det går.
För att undvika att bli ett fladdrande höstlöv utsatt för starka kastvindar är det dock viktigt att den politiska pragmatikern ändå är starkt förankrad. Förtöjningen sker i historien och kulturen.
Det sunt anti-utopiska behöver dock inte leda till en rädsla för att ändå försöka förklara sammanhang och samband. Här kan dagens borgerliga politiker göra mer och bättre. Inte minst finns anledning att just lyfta fram det dagliga livets strävsamhet som inte bara en nödvändighet utan också ett ideal. Glädjen över att bilda familj, att arbeta, spara och sköta sig. Här skulle en del av konservatismens verkningseld kunna riktas mot eskapism i form av TV-såpor, filmer och annan kultur som hånar det vardagliga och lockar med ett liv utan gränser, hämningar eller normer.
Konservatismen som politiskt förhållningssätt står stark i dagens Sverige där den pragmatiska hållningen blivit allt mer vedertagen. Enkla lösningar avfärdas. Just därför är ett parti som sverigedemokraterna så långt borta från allt vad god konservatism står för.
Men lika stark som konservatismen är som hållning är den svag i form av skapandet av den sammanhållande berättelsen. Rudolf Kjellén arbetade med begrepp som folkhemmet under tidigt 1900-tal. Nationen var under många decennier något som attraherade många konservativa. I dag är varken det ena eller andra riktigt sporrande. Tankemässigt kan mosaiken möjligtvis tjäna som konservativ symbol med sin mångfald och där olikheterna i sig skapar mönster och sammanhang. Men det anti-utopiska och anti-eskapistiska som gör att den konservativa i dag försöker ge röst åt det strävsamma, vardagliga, skötsamma och ärliga gör att man verkar för något som i avvaktan på bättre formulering borde kallas tjänandets teologi.”
Hela inlägget på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/19/alliansregeringen-f-retr-der-en-klassisk-konservatism
måndag 1 mars 2010
Tradition & Fason
För några år sedan var vi ett gäng som försökte starta en konservativ tidskrift i Sverige. Den fick namnet Contextus och det blev ett par nummer under åren 1997 till 1999. Ambitionerna var höga och en del av artiklarna riktigt läsvärda. Det har sagts mig att en av mina texter om just konservatism brukar användas i samband med ideologiutbildningar. Men arbetsinsatserna och skaparmödan till trots gick det aldrig att få tidskriften levande. Projektet fick avbrytas och i dag kan man se personer som förekommit i Contextus spalter på andra platser i samhällslivet.
I dag finns däremot Axess som i kvalitet och intressant läsning påminner mycket om det vi kunnat hoppas på och drömma om. Det är helt klart landets för närvarande mest kvalificerade magasin. På nätet erbjuds också mycket genom Tradition & Fason som på olika sätt försöker vara navet i konservativ ideologiutveckling i Sverige.
För egen del har jag precis i dag publicerat en gästkrönika där jag utvecklar några tankar kring det civila samhället och den riksdagsdebatt som nyligen förts om just det begreppet. Visst går att föra en ideologisk diskussion 2010:
”1980- och 90-talets ideologiska utveckling passerade utan att den svenska vänstern påverkades i större utsträckning. Borgerligheten, och särskilt då moderaterna, kom dock att adoptera formuleringar om den lilla respektive stora världen. Det handlade om solidaritet och starka vänskapsrelationer människor emellan i kontrast till marknadens affärsmässighet och maktutövandets formella opartiskhet.
För några dagar sedan var det dags för en ny batalj om det civila samhället. Riksdagen hade att behandla en av regeringen avlämnad proposition i ämnet. Inte var det mycket till ideologisk markering från vänstersidan. Litet slentrianmässigt påminde oppositionsledaren i kulturutskottet, ordförande Siv Holma (V), om den gamle socialistteoretikern Gramsci. Mycket mer än så blev det inte. Socialdemokraternas kraftfulla slag i luften var en önskan om en återgång till ”folkrörelsepolitik”. Och miljöpartiet höll med de två andra/…/
För en svensk höger och konservatism innebär oförmågan och oviljan från vänstern att förstå diskussionen om det civila samhället ett extra ansvar att idépolitiskt påminna om detta viktiga arv som på vår kontinent inte minst har sitt ursprung i Öst- och Centraleuropa. Det är en gåva att förvalta. Det är rent av modernt att i dag speja mot den politik för människor i samverkan som ligger bortom både Marknad och Makt.”
Gästkrönikan hittas här:
http://traditionochfason.wordpress.com/2010/03/01/gastkronika-hans-wallmark/
I dag finns däremot Axess som i kvalitet och intressant läsning påminner mycket om det vi kunnat hoppas på och drömma om. Det är helt klart landets för närvarande mest kvalificerade magasin. På nätet erbjuds också mycket genom Tradition & Fason som på olika sätt försöker vara navet i konservativ ideologiutveckling i Sverige.
För egen del har jag precis i dag publicerat en gästkrönika där jag utvecklar några tankar kring det civila samhället och den riksdagsdebatt som nyligen förts om just det begreppet. Visst går att föra en ideologisk diskussion 2010:
”1980- och 90-talets ideologiska utveckling passerade utan att den svenska vänstern påverkades i större utsträckning. Borgerligheten, och särskilt då moderaterna, kom dock att adoptera formuleringar om den lilla respektive stora världen. Det handlade om solidaritet och starka vänskapsrelationer människor emellan i kontrast till marknadens affärsmässighet och maktutövandets formella opartiskhet.
För några dagar sedan var det dags för en ny batalj om det civila samhället. Riksdagen hade att behandla en av regeringen avlämnad proposition i ämnet. Inte var det mycket till ideologisk markering från vänstersidan. Litet slentrianmässigt påminde oppositionsledaren i kulturutskottet, ordförande Siv Holma (V), om den gamle socialistteoretikern Gramsci. Mycket mer än så blev det inte. Socialdemokraternas kraftfulla slag i luften var en önskan om en återgång till ”folkrörelsepolitik”. Och miljöpartiet höll med de två andra/…/
För en svensk höger och konservatism innebär oförmågan och oviljan från vänstern att förstå diskussionen om det civila samhället ett extra ansvar att idépolitiskt påminna om detta viktiga arv som på vår kontinent inte minst har sitt ursprung i Öst- och Centraleuropa. Det är en gåva att förvalta. Det är rent av modernt att i dag speja mot den politik för människor i samverkan som ligger bortom både Marknad och Makt.”
Gästkrönikan hittas här:
http://traditionochfason.wordpress.com/2010/03/01/gastkronika-hans-wallmark/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
