Norsk storaffär! Förbjud exporten?

De senaste månaderna har förts en bitvis hetsig debatt om svensk export av försvarsmateriel. Regeringen har också beslutat att tillsätta en parlamentariskt bred utredning för att se om ytterligare regelförändringar kan behövas. I sig inget konstigt eller nytt då bestämmelserna kontinuerligt moderniserats: Det kom en ny utförsellag 1982, slutanvändarintyg 1984, 85 respektive 88 gjordes andra ändringar av regelverket, ett helt nytt regelverk kom på plats 1993 (det som nu är gällande) samt avslutningsvis EUs uppförandekod 2009.

En del röster kan höras för att exporten helt borde förhindras. Ett sådant i grunden orealistiskt synsätt ger MP uttryck för i sitt partiprogram vilket onekligen borde försvåra ett rödgrönt regeringssamarbete. För egen del gläds jag åt att Schweiz, men även andra nationer, visat intresse för JAS Gripen. Och för någon dag sedan ställde sig Stortinget i Oslo bakom en ny storaffär av betydelse för Sverige. Märkligt nog rätt dåligt speglad i media. På Newsmill hade jag en text där jag försökte problematisera detta med export av försvarsmateriel i ljuset av den beställning BAE Systems Hägglunds nu fått:

”En total kostnadsram om 9 345 miljoner norska kronor föreslås. Till det kommer genomförandekostnader på 224 miljoner. För svenskt vidkommande är det hela mycket intressant då 5,8 miljarder (närmare sju miljarder svenska kronor) ska användas för direktanskaffning från BAE Systems Hägglunds.

Det handlar om att uppgradera befintliga 103 stridsfordon. Ambitionen är vidare att förvärva ytterligare drygt 100 nya vagnar med olika förmågor och användningsområden. Den norska försvarsmakten satsar på en förstärkning och vidareutveckling av bataljonerna vid Troms respektive Österdals garnisoner.

Det finns anledning att dra några slutsatser av denna rätt omfattande affär som belysts förhållandevis bristfälligt i svenska media.

För det första hur det nordiska samarbetet stärks inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Med Norge har tidigare utvecklats det gemensamma artillerisystemet Archer som beräknas ha lett till lägre kostnader med bortåt 400 miljoner kronor. Sverige agerade framgångsrikt med Norge och Danmark under Libyenmissionen. Tillsammans med Finland finns vi på plats i Afghanistan. I kommitténs skrivelse till Stortinget nämns det nordiska samarbetet på materielsidan inom ramen för NORDEFCO.

Det är en glädjande utveckling att de nordiska länderna kommer varandra närmare. Det handlar om delade system men också övningar och utbildning. Av den anledningen borde det vara fullt rimligt att statsministrarnas nyligen presenterade förslag om luftövervakning och flygrondering av Island kan genomföras enkelt och otvunget på ett sätt som redan för tre år sedan skissades i den rapport om fördjupat samarbete som togs fram av Norges tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg. Sverige har dessutom i bred politisk enighet beslutat sig för att ännu en gång ta ansvar för en Nordisk stridsgrupp att ställas till EUs förfogande, den här gången under ena halvåret 2015.

För BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik är det en stor beställning. Det visar för det andra hur viktigt det är med öppenhet och modet att söka kostnadseffektivitet oberoende av land. Nu valde Norge en svensk lösning. Sverige föredrog något år tidigare en finsk lösning då svenskutvecklade Alligator förkastades till förmån för att FMV förvärvade finska Patria. En upphandling som överklagades och kritiserades. En del av de invändningar som restes byggde på att inhemsk industri borde stödjas. Den affären var värd 2,5 miljarder.

Vår förmåga att välja det bästa i förhållande till kostnad och kvalitet oberoende av leverantör leder till förtroende när vi uppmanar andra stater att göra på liknande sätt. Med tanke på den ekonomiska och finansiella oro som råder i Europa är risken stor att ett antal länder använder sina försvarsutgifter som ett slags budgetregulator. En konsekvens kan vara större noggrannhet vid upphandlingar och ambitionen att gå utanför det egna landet vid köp av försvarsmateriel för att på sätt hålla igen på utgifterna/…/

De krafter som ropar på begränsningar och ser exporten av försvarsmateriel som ett problem kan knappast glädja sig åt det norska Stortingets beslut i dag. Men för oss andra är det bra med den här affären. Den har en nordisk dimension, den är helt i linje med svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen och den stärker en bransch som direkt beräknas sysselsätta 30 000 personer och indirekt 100 000."

Artikeln på Newsmill finns här i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/13/ny-vapenexportaff-r-ger-jobb-i-sverige

Norge visar vägen i Stasi-öppenhet

En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…

JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.

Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?

I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!

Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”

Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.

En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!

Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.

Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/

Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”

Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.

Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/

DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”

I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”

Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”

Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”

Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?

Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”