Tro och politik

Sedan något år tillbaka ordnas i Uppsala en Teologifestival. Ett antal personer kommer samman för att utifrån helt olika perspektiv och utgångspunkter diskutera angelägna ämnen. Nu senast har nio olika seminarier arrangerats för bortåt 900 deltagare. Själv medverkade jag under rubriken ”Tro och politik” inför drygt 200. Vid min sida hade jag förre ärkebiskopen KG Hammar, prästen Helle Klein som tidigare varit på Aftonbladet samt prästen Marika Markovits som nu är chef för Stockholms stadsmission.

Kvällen före började det att kärva. Journalisten Cecilia Uddén som också skulle vara med på detta pass tvingades vända tillbaka mot Kairo när hon nått fram till Hässleholm. Radions redaktion ansåg att hon behövdes mer därnere än häruppe.

Därmed förlorades en röst som kunnat beskriva förändringarna men också komplexiteten i vad som nu sker i Nordafrika och Mellanösterns som resultat av den så kallade Arabiska våren. Själv tror jag att min plats i panelen motiveras av att jag är ordförande till den parlamentariska delen av Medelhavsunionen (PA-UfM) samt att jag som riksdagsman intresserat mig för just behovet av insikt om religiösa frågor. Omvärlden tolkar ständigt det som sker i länder som Irak, Syrien och Iran – det finns djupt kunniga personer som vet det mesta om geografin, den militära kapaciteten och beväpningen men hur många förstår kulturen och religionen på plats?

Några tankar gick att utveckla i Uppsala. Jag började med frågan: Hur många tycker att det svenska samhället ska påverkas och inspireras av Bibeln och kristen tradition? Väldigt många av deltagarnas händer sågs i luften. Men när jag sedan sa att det är precis så muslimska partier resonerar i länder som Egypten drogs armarna tveksamt ned. När vi med oro ser på islamska politiker är sanningen den att de många gånger vill samma sak som starkt kristna: Att den egna tron ska påverka och rent av genomsyra samhället.

Min uppmaning lyder därför: Se sig själv med den andres ögon! Förenklingar fördummar. Alla muslimer är lika litet lika som alla kristna är lika. Det finns behov av nyanser! Det som är en självklarhet för oss – en sekulär konstitution – ses med misstänksamhet i andra länder. I Egypten kan det tolkas som anti-religiös. Därför tror jag att det är bättre att tala om en ”civil ordning”. Helt fel har inte den som ogillar tanken på ordet ”sekulär”. Det har över tid inneburit rätt hemska skare såsom i Frankrike der det ledde till skändningen av Notre Dame och dödandet av präster och munkar samt nunnor under jakobismen i slutet av 1700-talet.

För egen del tycker jag att frågan borde ställas om sekulär rätt innebär att få utöva religion eller tvånget att undvika religion? Sekulära stater hanterar det olika. En del släpper in de olika konfessionerna i skolorna för att var och en få undervisa barnen i sin religion – Norge har exempelvis sin trosuppläring. Men andra, som Sverige, har en direkt beröringsångest vilket leder till att det inte ens går att anordna sommaravslutning med psalmsjungande om ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan.

Jag tror att många svenska politiker är präglade av sekularismen. Man förstår inte religions betydelse och roll. Det går att tala om teofobi!

Jag avslutade mitt inlägg med frågan: Hur många tycker att vi är öppna och toleranta i Sverige? Därefter: Och hur många finner ett land som USA inskränkt? Självfallet var det långt över hälften av de 200 som ansåg at Sverige var mycket tolerant medan rätt få hade samma åsikt om USA. Då var det dags för följdfrågan: Skulle en person från Livets Ord kunna väljas till statsminister? En mormon? Men Mitt Romney är på väg att bli USAs näste president. Han är mormon. Så vem är egentligen religiöst tolerant?

Min slutsatser: Det finns alltid behov av moderation när frågan om tro och politik ska dryftas. Respekt – Se sig själv med den andras ögon.

Claes G Ryn: En konservativ tänkare

Redan 1971 lämnade Claes G Ryn universitetsstaden Uppsala och Sverige. Ett land i vilket starka vänstervindar då blåste och studentmaoister tränade inför den kommande revolutionen övergavs för att söka akademisk frihet utomlands. Han har varit området runt Washington DC trogen sedan dess. Idag professor i statsvetenskap och författare till tiotalet böcker på engelska och en hel del artiklar. På somrarna brukar han återvända till hemlandet. Och när han ger föreläsningar eller för samtal är hans svenska precis, klar och distinkt. Inga Anita Ekberg-fasoner här! I samband med presidentval eller andra stora händelser i USA brukar han dyka upp som kunnigt och påläst intervjuobjekt i svensk TV och radio. Trist nog är urvalet av texter på modersmålet starkt begränsat. Någon bok eller ett par inlägg här hade nog uppfattats som uppfriskande även om Claes G Ryn genom sina starka övertygelser nog av somliga ses som lika udda idag som för 30 år sedan. Han påminner verkligen om Torgny Segerstedts fria fågel i starkt kontrast till de tama gäss som kacklande trängs vid mattråget.

I måndags var han på besök på Föreningen Heimdal i Uppsala och talade då kring demokrati i vår tid. Med utgångspunkt ibland annat Platon förde han ett antal intressanta, och bitvis provocerande, resonemang.

I USA har Claes G Ryn blivit en betydande kritiker av den neokonservativa politik som starkt förenklat bygger på tron att demokrati kan bombas fram i andra länder. Han betonar istället de kulturella och andliga aspekterna. Det är också en ganska mörk bild av samtiden som tecknas. Han menar att demokratins institutioner finns kvar men att det grundläggande innehållet urholkas. I västvärlden inskränks det fria samtalet då frågor och ämnen inte längre får tas upp eller då personer riskerar att stämplas ut på grund av sina åsikter. Här finns en samverkan mellan etablissemang och media. Citerande Platon varnar han för det sista stadiet före tyranniet tar vid: En tid kontrollerad av ledare som följer sina egna nycker och söker behovstillfredsställelse. Istället för att arbeta långsiktigt och för det allmännas bästa är det kortsiktighet och de egna villkoren som står i centrum. Han efterlyser politiker med civilkurage.

Claes G Ryns verkliga styrka är att klassiska tänkare, oavsett om det är Platon och Aristoteles eller andra mer nära vår egen tid, tas på fullt allvar. Han är ständigt inbegripen i ett pågående samtal. På Heimdal berättar han om några kritiska anmärkningar som gjorts i en tidskrift angående några av de slutsatser Platon dragit. För en person för vilka idéerna är viktiga är detta alls inget konstigt. Tvärtom. Och den slutsats han drar om kulturens grundläggande betydelse för det rådande allmänna debattklimatet i ett land, inom en kultur eller civilisation är nog alldeles korrekt. Det gör också att Claes G Ryn förstår att det efterlysta civilkuraget har sina begränsningar. Alternativet är att sitta kvar i ett akademiskt elfenbenstorn. Bättre att då befinna sig mitt i den kaotiska världen med de kompromisser och avvägningar som kan krävas. Men han hoppas att fler skulle kunna göra mer. Och där är han väl inte ensam.

Bakom Hägglund finns Haage

Fredrik Haage är en god vän. I likhet med en del andra bekanta har han en tidningskarriär bakom sig. Nu senast som chef för moderaterna närstående Svenska Nyhetsbyrån. Med öga för att även rekrytera nya unga pigga skribenter har ett antal lokaltidningar försetts med ledare och politiska kommentarer. Dessförinnan var han ett antal år aktiv på borgerliga Östgöta Correspondenten i Linköping.

Rätt nyligen bytte han jobb. I likhet med några andra journalister har han valt att arbeta politiskt. Till uppgifterna hör nu att bland annat fungera som KD-ledaren Göran Hägglunds talskrivare. Både vid kristdemokraternas riksting och nu senast i Almedalen har den förnyade retoriken uppmärksammats och fått beröm.

Bland annat har den breda medelklassen visats intresse. Det har talats om ”vanligt folk” och deras värderingar. Kommentatorer har pekat på en orientering i konservativ riktning. Alldeles oavsett vilken etikett som används är kristdemokraterna något väsentligt och viktigt på spåren som kan bli till stor nytta för Alliansen.

Politik handlar om att försöka formulera svar på av medborgarna ställda frågor kring vardagens utmaningar exempelvis i form av sjukvården, äldres villkor och barnens skolgång. Men det handlar också om att ge uttryck för och beskriva önskad samhällsutveckling. Och i berättelserna om var man är och vart man är på väg missas många gånger alla de människor som ägnar sig åt det till synes vardagligt tråkiga som att exempelvis gå till sina jobb, betala sina skatter och avgifter, hämta barn från dagis och skola, delta i föreningslivet samt ge de egna katterna avmaskningsmedel med jämna mellanrum. För egen del har jag talat om ”det andra Sverige” - de ungefär sex miljoner svenskar som inte bor i någon av våra storstäder. Deras värderingar och vardag får inte alltid plats i Stockholmsdominerande media.

Göran Hägglund, med hjälp av sin nya medarbetare Fredrik Haage, kan genom att fortsätta utveckla de nu framförda tankarna och finna fler goda exempel hjälpa Alliansen i rätt riktning.

Fredrik Haage har också i likhet med en del borgerliga skribenter med känsla för konservatism sin bakgrund i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Därifrån medförs både en känsla för borgerligt samarbete långt före Allians för Sverige lanserats och en insikt om att även praktisk, pragmatisk dagspolitik söker sin grund i idéer och grundläggande värderingar. Haage är inte bara duktig med penna utan även med ritstift och tusch. I samband med Heimdals seniorskollegium i maj, då en ny styrelse tar över efter den gamla, brukar det avhållas en liten auktion för att få in pengar till föreningen. Ett år hade han gjort en väldigt bra, rolig stor teckning med en stolt viking bredvid en drake vars huvud huggits av. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte den. KD tycks i vart fall ha slagit till och gjort något bra som fått tag i Fredrik Haage. En modern, framtidsinriktad konservatism är nog bra både för kristdemokraterna som resten av borgerligheten. Helst om den formulerats av någon med kulturella intressen.

Hyss i Haparanda

Rätt ofta är jag i Uppsala. Blir det en stund över vandrar jag gärna längs gator som trampades under studenttiden. Förbi nationshus och studentlägenheter. En minnets promenad har det nu även blivit i Haparanda. Efter att ha talat europapolitik och en del annat med lokala moderater på kvällen kunde jag en skön frisk morgon vandra iväg mot Vetevägen 11 där vi bodde under många år. Huset stod kvar.

Gränsskolan är förknippad med högstadietiden och gymnasiet hette Tornedalsskolan och låg bredvid. Jag kommer fortfarande ihåg det fönster vi under MUFs valvaka 1979 öppnade och skrek ut i natten över det då osäkra resultatet. Först några dagar senare när alla röster räknats visade det sig att riksdagen fortsatt hade borgerlig majoritet.

Vid järnvägsbron kommer en man i min egen ålder med stor hund. Han stannar och frågar om jag inte är jag. Och det är jag ju! Vi brukade leka tillsammans för drygt 30 år sedan, kommer jag ihåg det? Nu håller du på med politik, konstaterar han. Kanske ska han rösta i europavalet.

Ja, ja – en del hyss blev det i Haparanda. Så även i Uppsala.

Men just här vid gränsen blir också samarbetet så påtagligt. Haparanda och Tornio är två städer som allt mer växt samman. Tidigare var den finska kommunen storebror, både genom storlek som historia. Med Ikea och all handel på den svenska sidan har relationerna blivit mer jämlika.

Samarbete och samverkan för att riva gränshinder och ta bort barriärer. Det är vad europavalet handlar om. Det förstår moderaterna i Haparanda. Förhoppningsvis även en hel del av mina gamla skolkamrater. Till frukost läser jag Marita Ulvskog som skriver i Norrländska Socialdemokraten (NSD): ”Vi var 46 procent som röstade nej till svenskt EU-medlemskap för femton år sedan.” Gamla takter sitter i, Marita!