Om folkbildning

Under 2011 kom Riksrevisionen med en starkt kritisk rapport om stödet till studieförbunden. Totalt sett handlar det om ungefär 1,6 miljard till folkbildningsverksamheten. Till det kommer ungefär lika mycket till folkhögskolorna vilket ger den totala summan om långt över tre miljarder om året. Intressant är att granskningen resulterat i så pass lite debatt. Inte ens när frågorna behandlades av riksdagen blev det något mer omfattande meningsutbyte. Själv har jag försökt anlägga ett mer kritiskt perspektiv format av ett antal år som viceordförande i Medborgarskolan. Folkbildning är viktigt och speciellt för Sverige. Men en generös inställning står inte i kontrast med uppföljning och granskning. Tvärtom! Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende. Jag är rädd för att en bra rapport från Riksrevisionen nu kommer att läggas till handlingarna och att inga genomgripande förändringar kommer att ske fram till nästa granskning om fem till tio år då man upprört noterar att skevheterna består. Är inte tiden inne att fundera på en bättre form av fördelningen av statens stöd?

Min moderata kollega Anne Marie Brodén hanterade de ibland förekommande påståendena om nedrustning och avveckling av Sveriges folkbildning. I själva verket är det mer pengar nu än tidigare. Hon sa bland annat i riksdagsdebatten:

”En intressant fråga kan man ställa sig i den här debatten. Det är om folkbildningens tid verkligen är nu, kanske den bästa tiden, för vi lever ju verkligen i en kunskapsintensiv tid där det livslånga lärandet alltmer utgör själva grunden för att kunna hävda sig i yrkeslivet och samhället i stort.

Den tid är över när man läste en utbildning och sedan började på en arbetsplats där man blev kvar genom hela yrkeslivet med snarlika arbetsuppgifter. Dagens arbetsmarknad handlar mer om förändring, globalisering och teknisk utveckling. Och vi kommer alla som arbetstagare i allt större utsträckning att behöva förkovra oss via utbildningar genom hela livet men även som människor behöva bilda oss genom hela livet. Därför har folkbildningen en viktig och naturlig roll, inte minst också i förmågan och möjligheten att möta nya människor. Här kommer också betydelsen in när vi pratar om ett mångkulturellt samhälle, där folkbildningen har gått före och visat vägen på många sätt.

Vi har hört här i dag att regeringen inte satsar på folkbildning. Det är inte sant. Vi har satsat mer pengar i flera år, och vi satsar nu dessutom extra medel för att ungdomar 16–25 år ska kunna gå på folkhögskola – 84 miljoner i tre år och cirka 1 000 platser om året. Läs gärna på om regeringens goda förslag!

Som ni vet finns det 10 studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige i dag, och alla har stöd från det offentliga. Statens stöd handlar om 3,3 miljarder, men också kommuner och landsting runt om stöder dessa verksamheter/…/

Ordning i statens finanser är något som alliansregeringen ofta framhäver och som är självklart för oss moderater. Det är där all politik börjar. Därför är utskottets och Riksrevisionens gemensamma uppfattning att statsbidrag ska fördelas så att de styr mot statens syfte och kvalitativa kriterier. Det är viktigt, och det stryker vi under i betänkandet. Nyckelorden är kvalitet – inte kvantitet – uppföljning och färre men tydligare och framför allt mätbara mål.
Var finns oppositionen i detta? Att man är splittrad har vi hört och att man har en förändrad syn på vem som ska titta och se. Inte följer man Riksrevisionens tankar utan vill att studieförbunden ska granska sig själva, vilket kan anses som ganska orimligt.

Världen förändras i en alltmer intensiv takt. Förståelsen för denna nya tid och värld är grunden för en vass och modern politik på folkbildningens område.”

För egen del framhävde jag följande: ”Med kunskap och fostran lyfter vi oss själva. Sverige är ett exempel på det. Vi har också en ännu längre tillbaka i tiden liggande bildningstradition i form av universitetsföreningarna, liberala Verdandi och konservativa Heimdal, som hade småskriftsserier och som också skickade ut människor från universiteten att tala på landsbygden för medborgarna.

Vi har många som är intresserade av folkbildning här i riksdagen, delvis för att också ett antal partier är medlemsorganisationer i de större studieförbunden och folkbildningsorganisationerna/…/

Riksrevisionen noterar att dagens fördelning inte utgår från kvalitativa kriterier. I det nuvarande systemet utgår nämligen bidrag efter hur mycket studieförbunden fått tidigare år samt verksamhetsvolym – till den som har skola vara givet, så att säga. Snabbt växande och nya studieförbund missgynnas av dagens system. En studietimme är värd olika mycket i bidrag beroende på vilket studieförbund det gäller. Det skiljer så mycket som 54 procent mellan det studieförbund som får mest – 131 kronor per studietimme – och det som får minst – 85 kronor. 54 procents skillnad på samma sorts studieförbundstimme beroende på vilket studieförbund det är!

Riksdagen har vid två tillfällen efterfrågat årlig information om hur statsbidraget används och hur statens syften tillgodoses. Folkbildningsrådet har varit oförmöget att ge bättre uppgifter än rent kvantitativa siffror. Folkbildningsrådet är ett organ som finns i myndighets ställe och som formats av studieförbunden själva. Ifall dagens organisation inte klarar av att motsvara de krav på och önskemål om verksamheten som staten har, och ytterst skattebetalarna, krävs nytänkande.

I och för sig har ett antal statliga myndigheter avvecklats de senaste åren – en trend att verkligen bejaka – och jag menar, personligen, att om Folkbildningsrådet inte lyckas med sin uppgift är det inte orimligt att tänka nytt, mot något som klarar av granskning, uppföljning och öppenhet. År 1991 övertog Folkbildningsrådet dagens uppgifter från dåvarande Skolöverstyrelsen. Det kanske var rätt åtgärd för sin tid. Frågan är om det är rätt för vår tid. Det handlar om förtroendet för landets studieförbund och den viktiga verksamhet dessa ansvarar för, inte minst lokalt, och det handlar, som jag nämnde inledningsvis, om 1,6 miljarder kronor om året enbart i statligt stöd till studieförbunden för deras folkbildningsverksamhet.”