Om folkbildning

Under 2011 kom Riksrevisionen med en starkt kritisk rapport om stödet till studieförbunden. Totalt sett handlar det om ungefär 1,6 miljard till folkbildningsverksamheten. Till det kommer ungefär lika mycket till folkhögskolorna vilket ger den totala summan om långt över tre miljarder om året. Intressant är att granskningen resulterat i så pass lite debatt. Inte ens när frågorna behandlades av riksdagen blev det något mer omfattande meningsutbyte. Själv har jag försökt anlägga ett mer kritiskt perspektiv format av ett antal år som viceordförande i Medborgarskolan. Folkbildning är viktigt och speciellt för Sverige. Men en generös inställning står inte i kontrast med uppföljning och granskning. Tvärtom! Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende. Jag är rädd för att en bra rapport från Riksrevisionen nu kommer att läggas till handlingarna och att inga genomgripande förändringar kommer att ske fram till nästa granskning om fem till tio år då man upprört noterar att skevheterna består. Är inte tiden inne att fundera på en bättre form av fördelningen av statens stöd?

Min moderata kollega Anne Marie Brodén hanterade de ibland förekommande påståendena om nedrustning och avveckling av Sveriges folkbildning. I själva verket är det mer pengar nu än tidigare. Hon sa bland annat i riksdagsdebatten:

”En intressant fråga kan man ställa sig i den här debatten. Det är om folkbildningens tid verkligen är nu, kanske den bästa tiden, för vi lever ju verkligen i en kunskapsintensiv tid där det livslånga lärandet alltmer utgör själva grunden för att kunna hävda sig i yrkeslivet och samhället i stort.

Den tid är över när man läste en utbildning och sedan började på en arbetsplats där man blev kvar genom hela yrkeslivet med snarlika arbetsuppgifter. Dagens arbetsmarknad handlar mer om förändring, globalisering och teknisk utveckling. Och vi kommer alla som arbetstagare i allt större utsträckning att behöva förkovra oss via utbildningar genom hela livet men även som människor behöva bilda oss genom hela livet. Därför har folkbildningen en viktig och naturlig roll, inte minst också i förmågan och möjligheten att möta nya människor. Här kommer också betydelsen in när vi pratar om ett mångkulturellt samhälle, där folkbildningen har gått före och visat vägen på många sätt.

Vi har hört här i dag att regeringen inte satsar på folkbildning. Det är inte sant. Vi har satsat mer pengar i flera år, och vi satsar nu dessutom extra medel för att ungdomar 16–25 år ska kunna gå på folkhögskola – 84 miljoner i tre år och cirka 1 000 platser om året. Läs gärna på om regeringens goda förslag!

Som ni vet finns det 10 studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige i dag, och alla har stöd från det offentliga. Statens stöd handlar om 3,3 miljarder, men också kommuner och landsting runt om stöder dessa verksamheter/…/

Ordning i statens finanser är något som alliansregeringen ofta framhäver och som är självklart för oss moderater. Det är där all politik börjar. Därför är utskottets och Riksrevisionens gemensamma uppfattning att statsbidrag ska fördelas så att de styr mot statens syfte och kvalitativa kriterier. Det är viktigt, och det stryker vi under i betänkandet. Nyckelorden är kvalitet – inte kvantitet – uppföljning och färre men tydligare och framför allt mätbara mål.
Var finns oppositionen i detta? Att man är splittrad har vi hört och att man har en förändrad syn på vem som ska titta och se. Inte följer man Riksrevisionens tankar utan vill att studieförbunden ska granska sig själva, vilket kan anses som ganska orimligt.

Världen förändras i en alltmer intensiv takt. Förståelsen för denna nya tid och värld är grunden för en vass och modern politik på folkbildningens område.”

För egen del framhävde jag följande: ”Med kunskap och fostran lyfter vi oss själva. Sverige är ett exempel på det. Vi har också en ännu längre tillbaka i tiden liggande bildningstradition i form av universitetsföreningarna, liberala Verdandi och konservativa Heimdal, som hade småskriftsserier och som också skickade ut människor från universiteten att tala på landsbygden för medborgarna.

Vi har många som är intresserade av folkbildning här i riksdagen, delvis för att också ett antal partier är medlemsorganisationer i de större studieförbunden och folkbildningsorganisationerna/…/

Riksrevisionen noterar att dagens fördelning inte utgår från kvalitativa kriterier. I det nuvarande systemet utgår nämligen bidrag efter hur mycket studieförbunden fått tidigare år samt verksamhetsvolym – till den som har skola vara givet, så att säga. Snabbt växande och nya studieförbund missgynnas av dagens system. En studietimme är värd olika mycket i bidrag beroende på vilket studieförbund det gäller. Det skiljer så mycket som 54 procent mellan det studieförbund som får mest – 131 kronor per studietimme – och det som får minst – 85 kronor. 54 procents skillnad på samma sorts studieförbundstimme beroende på vilket studieförbund det är!

Riksdagen har vid två tillfällen efterfrågat årlig information om hur statsbidraget används och hur statens syften tillgodoses. Folkbildningsrådet har varit oförmöget att ge bättre uppgifter än rent kvantitativa siffror. Folkbildningsrådet är ett organ som finns i myndighets ställe och som formats av studieförbunden själva. Ifall dagens organisation inte klarar av att motsvara de krav på och önskemål om verksamheten som staten har, och ytterst skattebetalarna, krävs nytänkande.

I och för sig har ett antal statliga myndigheter avvecklats de senaste åren – en trend att verkligen bejaka – och jag menar, personligen, att om Folkbildningsrådet inte lyckas med sin uppgift är det inte orimligt att tänka nytt, mot något som klarar av granskning, uppföljning och öppenhet. År 1991 övertog Folkbildningsrådet dagens uppgifter från dåvarande Skolöverstyrelsen. Det kanske var rätt åtgärd för sin tid. Frågan är om det är rätt för vår tid. Det handlar om förtroendet för landets studieförbund och den viktiga verksamhet dessa ansvarar för, inte minst lokalt, och det handlar, som jag nämnde inledningsvis, om 1,6 miljarder kronor om året enbart i statligt stöd till studieförbunden för deras folkbildningsverksamhet.”

Medborgarskolan 70 år

Medborgarskolan har under en jubileumsstämma precis celebrerat sina första 70 år. Det finns skäl att utbringa: Stort grattis!

Under dagarna har ett antal gamla ordföranden, förtroendevalda och medarbetare firat och firats. En spännande tanke är ju att några av oss som nu varit med om helgens fest kan ha möjlighet att om 30 år dyka på sekelfirandet. Och då är det bra att ha med sig historier och berättelser om hur det var förr och när pionjärerna var i farten.

Till jubileet har en fin minnesbok tagits fram. Min uppgift som viceordförande var att skriva det inledande kapitlet om den tidsanda som rådde och de bärande värderingar som fanns då Medborgarskolan bildades 1940.

I mitt kapitel noterar jag bland annat: ” 1940 var ett av det gångna seklets mörkaste år. Tredje riket hade framgångar på slagfältet. Norge och Danmark ockuperades. I Molotov-Ribbentroppakten gjorde Stalin och Hitler upp om hur kontinenten skulle styckas, kulturer krossas och människor förintas. Det fanns en befogad rädsla hos många att vakna upp i skuggan av hakkorset och den röda stjärnan. I december 1939 hade en samlingsregering bildats i Sverige. I maj 1940 resulterade det omedelbara hotet i en ny flerpartiministär i London med Winston Churchill som premiärminister. Hans kärva besked var strid på alla fronter.

I denna tid med ransoneringskort och där soldattjänstgöring var en del av vardagen i Sverige bestämde sig ett antal yngre personer för att skapa en fastare organisation kring det studiearbete som redan bedrevs. Gimo herrgård hade 1935 köpts av Arvid Lindmans stiftelse. Där erbjöds olika former av kurser, framför allt för ungdomar närstående högerpartiet. Gimokamraterna var ett etablerat begrepp.

Studiecirkelverksamhet fanns sedan ett par decennier, 1902 brukar räknas som det verkliga startåret med nykterhetsrörelsen IOGT som initiativtagare. Huvudsakligen skedde detta med kyrklig inriktning eller så med mer politiska förtecken inom ramen för ABFs verksamhet. 1936 var antalet studiecirklar i Sverige 11 604 varav det redan 1912 startade ABF ensamt stod för 5 894. Från statligt håll hade pengar anslagits för att underlätta och stödja verksamheten. För 1937 fanns exempelvis 5 000 kronor att söka för studieledarkurser.

Gimokamraterna hade längtansfullt spanat mot England och hur det konservativa partiet organiserat sin verksamhet/…/

Ett bärande ideal var att gott folkstyre vilar på både bildningens som utbildningens grund. Och det var här uppgiften och utmaningen fanns. Redan den 29 november 1940 hade det första studierådet konstituerats med Folke Kyling som ordförande, Henry Jarlid som sekreterare och Axelia Kallin, Inga Olsson samt Stig Hedén som ledamöter. Några år senare reflekterades kring uppgiften i kapitlet ’Vidare mot större uppgifter’ i skriften ’Kunskap är makt’: ’I en folkstyrd stat som den svenska måste medborgarna skaffa sig kunskap om samhällsfrågorna. Tiden är också sådan, att det kräves vakthållning kring vissa för ett samhällsliv omistliga värden: hem, familj, personlig frihet, nationell gemenskap och kristen hållning.’/…/

Henry Jarlid blir mycket praktisk och handfast i sina tips: ’Varför kan man inte börja en cirkel med en hurtig och klämmig sång? Sång har en enastående förmåga att förena. En glad och otvungen samvaro efter dagens arbete är inte att förakta/…/
För att pigga upp deltagarna kan man under samkvämet lägga in en snabbdiskussion över något komiskt ämne, t ex: Bör det vara skatt på kattor?/…/
Lokalfrågan hör till trivseln. Studiearbetet i kall lokal stimulerar inte. Det är så långt ifrån verklighet som drömmen från dagens upplevelser att våra föreningar och cirklar ha egna lokaler. Men har ni lyckats att skaffa er en sån, så gör det litet trevligt under studietimmarna. Här ha de kvinnliga deltagarna en stor uppgift. De äro mjukare än de manliga deltagarna. En blomma på studiebordet, en färgklick i form av en duk!’

Den politiskt konservativa tradition många aktiva inom Medborgarskolan delade kan sägas ha tagit sig detta praktiska uttryck. Det fanns en idealism. Böcker och bildning var viktigt för att sedan kunna axla samhällsansvar. Den som var kunnig och vetgirig hade lättare förmåga att fatta bra beslut.”

Sådan var andan då Medborgarskolan bildades 1940. Det finns anledning att fundera över en del av detta även idag!