Miljöpartiet vill enligt sitt partiprogram att Sverige ska upphöra med export av försvarsmateriel. I bästa fall kan ju detta beskrivas som orealistiskt. För egen del bejakar jag utvecklingen inom EU mot ökat samarbete och handel även inom detta område. Sverige har ett stort kunnande - mer öppenhet och mindre protektionism i Europa skulle ha stora fördelar för blågult näringsliv. Vårt land är sjätte störst nation inom EU när det gäller tillverkning och utveckling av försvarsmateriel. En stor fördel med EU-området är ju att en förutsättning för medlemskap är demokrati, öppen ekonomi och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. För några veckor sedan diskuterades i riksdagen försvarsmateriel med utgångspunkt i en rapport från Riksrevisionen. Bland annat sa jag då:
Jag var faktiskt tvungen att gå fram och läsa i den sverigedemokratiske ledamotens koncept för att se om jag hörde rätt, och det gjorde jag dessvärre. Han sade bland annat: Självständighet finns inte i denna regerings sinnevärld. Lika lite vill de skydda vår försvarsindustri.
Jag kan förstå att Sverigedemokraterna blir sura ibland, men jag vill betona att svensk politik i allmänhet och svensk försvars- och säkerhetspolitik i synnerhet inte är ett sällskapsspel. Jag tycker också att man ska värna orden. Det är viktigt att vi för en debatt och funderar igenom våra argument, men man går lite över gränsen när man säger att självständighet inte finns i denna regerings sinnevärld och att den inte värnar om svensk försvarsindustri. Vi ska slåss med blanka vapen.
Vad är grunden för den rådande politiken och inriktningen när det gäller försvarsmateriel:
”Genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system och genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder bör fördyringar kunna undvikas. I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom en nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra eller tillsammans med internationella samarbetspartners. Egenutveckling bör ske endast i undantagsfall.”
Jag tycker att det är intressant. Jag tycker att det är viktigt, och jag tycker att det är bra formulerat. Det är formulerat av den socialdemokratiska regeringen 2005–2006. Den linjen tycker jag att vi nu förvaltar under alliansstyre.
I våra handlingar står det att regeringen gör bedömningen att framtidens samarbete i allt större utsträckning kommer att handla om att hitta gemensamma lösningar för att vidmakthålla materiel och anskaffning av färdigutvecklad och beprövad materiel.
Som Allan Widman (FP) påpekade är vi en relativt liten marknad på den stora marknaden. De materielrelaterade anslagen omfattar i Sverige sammanlagt ca 17 miljarder årligen, varav 10 miljarder är anskaffning och 7 miljarder materielnära verksamhet. Det kan jämföras med att svensk försvarsindustri förra året exporterade för 13,9 miljarder.
Man måste fundera inte bara på den inhemska marknaden utan också på var det finns kunder i övrigt. Det får gärna vara demokratiska nationer. Det fina med det europeiska samarbetet är att alla EU-medlemmar har en demokratistämpel, även om det just nu finns en smutsfläck på Ungern. Ingen kan bli EU-medlem utan att uppfylla de demokratiska kriterierna för mänskliga rättigheter. Därför är det så väsentligt att vi är goda européer och ser ett samarbete och en samverkan i Europa.
Avslutningsvis finns det anledning att verkligen beröra det Riksrevisionen lyfter fram i sin rapport. Det handlar om helikopter 14. År 1996 identifierades ett behov i Danmark, Finland, Norge och Sverige. År 1999, alltså för 13 år sedan, upprättades ett kontor i Stockholm för att genomföra inköpet. År 2001 genomförde Sverige en egen beställning på 18 stycken. Det är elva år sedan. I Riksrevisionens rapport anges att den är insatsklar 2017. År 2020 är den insatsklar sjöoperativt. Beställningen gjordes 2001, helikoptern har sjöoperativ förmåga 2020. Det är en period på 19 år. Som kontrast kan nämnas beslutet som fattades när det gällde Black Hawk. Vi beslutade att köpa 15 stycken från USA, i allt väsentligt var det vad vi i debatterna föraktfullt kallar för att köpa från hyllan. Det tog ett och ett halvt år från beställning till att de var insats- och leveransklara, inklusive flygförare och tekniker. Den som föraktfullt pratar om att det är fel att köpa från hyllan borde reflektera över Riksrevisionens rapport när det gäller kontrasten mellan helikopter 14 och vår Black Hawk-affär.
Visar inlägg med etikett Riksrevisionen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Riksrevisionen. Visa alla inlägg
tisdag 3 april 2012
söndag 12 februari 2012
Om folkbildning
Under 2011 kom Riksrevisionen med en starkt kritisk rapport om stödet till studieförbunden. Totalt sett handlar det om ungefär 1,6 miljard till folkbildningsverksamheten. Till det kommer ungefär lika mycket till folkhögskolorna vilket ger den totala summan om långt över tre miljarder om året. Intressant är att granskningen resulterat i så pass lite debatt. Inte ens när frågorna behandlades av riksdagen blev det något mer omfattande meningsutbyte. Själv har jag försökt anlägga ett mer kritiskt perspektiv format av ett antal år som viceordförande i Medborgarskolan. Folkbildning är viktigt och speciellt för Sverige. Men en generös inställning står inte i kontrast med uppföljning och granskning. Tvärtom! Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende. Jag är rädd för att en bra rapport från Riksrevisionen nu kommer att läggas till handlingarna och att inga genomgripande förändringar kommer att ske fram till nästa granskning om fem till tio år då man upprört noterar att skevheterna består. Är inte tiden inne att fundera på en bättre form av fördelningen av statens stöd?
Min moderata kollega Anne Marie Brodén hanterade de ibland förekommande påståendena om nedrustning och avveckling av Sveriges folkbildning. I själva verket är det mer pengar nu än tidigare. Hon sa bland annat i riksdagsdebatten:
”En intressant fråga kan man ställa sig i den här debatten. Det är om folkbildningens tid verkligen är nu, kanske den bästa tiden, för vi lever ju verkligen i en kunskapsintensiv tid där det livslånga lärandet alltmer utgör själva grunden för att kunna hävda sig i yrkeslivet och samhället i stort.
Den tid är över när man läste en utbildning och sedan började på en arbetsplats där man blev kvar genom hela yrkeslivet med snarlika arbetsuppgifter. Dagens arbetsmarknad handlar mer om förändring, globalisering och teknisk utveckling. Och vi kommer alla som arbetstagare i allt större utsträckning att behöva förkovra oss via utbildningar genom hela livet men även som människor behöva bilda oss genom hela livet. Därför har folkbildningen en viktig och naturlig roll, inte minst också i förmågan och möjligheten att möta nya människor. Här kommer också betydelsen in när vi pratar om ett mångkulturellt samhälle, där folkbildningen har gått före och visat vägen på många sätt.
Vi har hört här i dag att regeringen inte satsar på folkbildning. Det är inte sant. Vi har satsat mer pengar i flera år, och vi satsar nu dessutom extra medel för att ungdomar 16–25 år ska kunna gå på folkhögskola – 84 miljoner i tre år och cirka 1 000 platser om året. Läs gärna på om regeringens goda förslag!
Som ni vet finns det 10 studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige i dag, och alla har stöd från det offentliga. Statens stöd handlar om 3,3 miljarder, men också kommuner och landsting runt om stöder dessa verksamheter/…/
Ordning i statens finanser är något som alliansregeringen ofta framhäver och som är självklart för oss moderater. Det är där all politik börjar. Därför är utskottets och Riksrevisionens gemensamma uppfattning att statsbidrag ska fördelas så att de styr mot statens syfte och kvalitativa kriterier. Det är viktigt, och det stryker vi under i betänkandet. Nyckelorden är kvalitet – inte kvantitet – uppföljning och färre men tydligare och framför allt mätbara mål.
Var finns oppositionen i detta? Att man är splittrad har vi hört och att man har en förändrad syn på vem som ska titta och se. Inte följer man Riksrevisionens tankar utan vill att studieförbunden ska granska sig själva, vilket kan anses som ganska orimligt.
Världen förändras i en alltmer intensiv takt. Förståelsen för denna nya tid och värld är grunden för en vass och modern politik på folkbildningens område.”
För egen del framhävde jag följande: ”Med kunskap och fostran lyfter vi oss själva. Sverige är ett exempel på det. Vi har också en ännu längre tillbaka i tiden liggande bildningstradition i form av universitetsföreningarna, liberala Verdandi och konservativa Heimdal, som hade småskriftsserier och som också skickade ut människor från universiteten att tala på landsbygden för medborgarna.
Vi har många som är intresserade av folkbildning här i riksdagen, delvis för att också ett antal partier är medlemsorganisationer i de större studieförbunden och folkbildningsorganisationerna/…/
Riksrevisionen noterar att dagens fördelning inte utgår från kvalitativa kriterier. I det nuvarande systemet utgår nämligen bidrag efter hur mycket studieförbunden fått tidigare år samt verksamhetsvolym – till den som har skola vara givet, så att säga. Snabbt växande och nya studieförbund missgynnas av dagens system. En studietimme är värd olika mycket i bidrag beroende på vilket studieförbund det gäller. Det skiljer så mycket som 54 procent mellan det studieförbund som får mest – 131 kronor per studietimme – och det som får minst – 85 kronor. 54 procents skillnad på samma sorts studieförbundstimme beroende på vilket studieförbund det är!
Riksdagen har vid två tillfällen efterfrågat årlig information om hur statsbidraget används och hur statens syften tillgodoses. Folkbildningsrådet har varit oförmöget att ge bättre uppgifter än rent kvantitativa siffror. Folkbildningsrådet är ett organ som finns i myndighets ställe och som formats av studieförbunden själva. Ifall dagens organisation inte klarar av att motsvara de krav på och önskemål om verksamheten som staten har, och ytterst skattebetalarna, krävs nytänkande.
I och för sig har ett antal statliga myndigheter avvecklats de senaste åren – en trend att verkligen bejaka – och jag menar, personligen, att om Folkbildningsrådet inte lyckas med sin uppgift är det inte orimligt att tänka nytt, mot något som klarar av granskning, uppföljning och öppenhet. År 1991 övertog Folkbildningsrådet dagens uppgifter från dåvarande Skolöverstyrelsen. Det kanske var rätt åtgärd för sin tid. Frågan är om det är rätt för vår tid. Det handlar om förtroendet för landets studieförbund och den viktiga verksamhet dessa ansvarar för, inte minst lokalt, och det handlar, som jag nämnde inledningsvis, om 1,6 miljarder kronor om året enbart i statligt stöd till studieförbunden för deras folkbildningsverksamhet.”
Min moderata kollega Anne Marie Brodén hanterade de ibland förekommande påståendena om nedrustning och avveckling av Sveriges folkbildning. I själva verket är det mer pengar nu än tidigare. Hon sa bland annat i riksdagsdebatten:
”En intressant fråga kan man ställa sig i den här debatten. Det är om folkbildningens tid verkligen är nu, kanske den bästa tiden, för vi lever ju verkligen i en kunskapsintensiv tid där det livslånga lärandet alltmer utgör själva grunden för att kunna hävda sig i yrkeslivet och samhället i stort.
Den tid är över när man läste en utbildning och sedan började på en arbetsplats där man blev kvar genom hela yrkeslivet med snarlika arbetsuppgifter. Dagens arbetsmarknad handlar mer om förändring, globalisering och teknisk utveckling. Och vi kommer alla som arbetstagare i allt större utsträckning att behöva förkovra oss via utbildningar genom hela livet men även som människor behöva bilda oss genom hela livet. Därför har folkbildningen en viktig och naturlig roll, inte minst också i förmågan och möjligheten att möta nya människor. Här kommer också betydelsen in när vi pratar om ett mångkulturellt samhälle, där folkbildningen har gått före och visat vägen på många sätt.
Vi har hört här i dag att regeringen inte satsar på folkbildning. Det är inte sant. Vi har satsat mer pengar i flera år, och vi satsar nu dessutom extra medel för att ungdomar 16–25 år ska kunna gå på folkhögskola – 84 miljoner i tre år och cirka 1 000 platser om året. Läs gärna på om regeringens goda förslag!
Som ni vet finns det 10 studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige i dag, och alla har stöd från det offentliga. Statens stöd handlar om 3,3 miljarder, men också kommuner och landsting runt om stöder dessa verksamheter/…/
Ordning i statens finanser är något som alliansregeringen ofta framhäver och som är självklart för oss moderater. Det är där all politik börjar. Därför är utskottets och Riksrevisionens gemensamma uppfattning att statsbidrag ska fördelas så att de styr mot statens syfte och kvalitativa kriterier. Det är viktigt, och det stryker vi under i betänkandet. Nyckelorden är kvalitet – inte kvantitet – uppföljning och färre men tydligare och framför allt mätbara mål.
Var finns oppositionen i detta? Att man är splittrad har vi hört och att man har en förändrad syn på vem som ska titta och se. Inte följer man Riksrevisionens tankar utan vill att studieförbunden ska granska sig själva, vilket kan anses som ganska orimligt.
Världen förändras i en alltmer intensiv takt. Förståelsen för denna nya tid och värld är grunden för en vass och modern politik på folkbildningens område.”
För egen del framhävde jag följande: ”Med kunskap och fostran lyfter vi oss själva. Sverige är ett exempel på det. Vi har också en ännu längre tillbaka i tiden liggande bildningstradition i form av universitetsföreningarna, liberala Verdandi och konservativa Heimdal, som hade småskriftsserier och som också skickade ut människor från universiteten att tala på landsbygden för medborgarna.
Vi har många som är intresserade av folkbildning här i riksdagen, delvis för att också ett antal partier är medlemsorganisationer i de större studieförbunden och folkbildningsorganisationerna/…/
Riksrevisionen noterar att dagens fördelning inte utgår från kvalitativa kriterier. I det nuvarande systemet utgår nämligen bidrag efter hur mycket studieförbunden fått tidigare år samt verksamhetsvolym – till den som har skola vara givet, så att säga. Snabbt växande och nya studieförbund missgynnas av dagens system. En studietimme är värd olika mycket i bidrag beroende på vilket studieförbund det gäller. Det skiljer så mycket som 54 procent mellan det studieförbund som får mest – 131 kronor per studietimme – och det som får minst – 85 kronor. 54 procents skillnad på samma sorts studieförbundstimme beroende på vilket studieförbund det är!
Riksdagen har vid två tillfällen efterfrågat årlig information om hur statsbidraget används och hur statens syften tillgodoses. Folkbildningsrådet har varit oförmöget att ge bättre uppgifter än rent kvantitativa siffror. Folkbildningsrådet är ett organ som finns i myndighets ställe och som formats av studieförbunden själva. Ifall dagens organisation inte klarar av att motsvara de krav på och önskemål om verksamheten som staten har, och ytterst skattebetalarna, krävs nytänkande.
I och för sig har ett antal statliga myndigheter avvecklats de senaste åren – en trend att verkligen bejaka – och jag menar, personligen, att om Folkbildningsrådet inte lyckas med sin uppgift är det inte orimligt att tänka nytt, mot något som klarar av granskning, uppföljning och öppenhet. År 1991 övertog Folkbildningsrådet dagens uppgifter från dåvarande Skolöverstyrelsen. Det kanske var rätt åtgärd för sin tid. Frågan är om det är rätt för vår tid. Det handlar om förtroendet för landets studieförbund och den viktiga verksamhet dessa ansvarar för, inte minst lokalt, och det handlar, som jag nämnde inledningsvis, om 1,6 miljarder kronor om året enbart i statligt stöd till studieförbunden för deras folkbildningsverksamhet.”
tisdag 14 december 2010
Ja till NBG11!
I Kvällsposten skriver jag på debattplats om Nordisk stridsgrupp 2011 (NBG11). Det är ett viktigt beslut om samverkan med andra länder Sverige tar. Symptomatiskt står V och SD vid sidan av medan Allianspartierna tillsammans med S och MP är överens. I vart fall gäller långsiktigheten och det blocköverskridande fram till det är dags att diskutera uppdraget för 2014.
I Kvällsposten skriver jag bland annat: ”Nordiska stridsgruppen 2011 kommer att ledas av Sverige under sex månader med från vår sida 1600 kvinnor och män. Det innebär att vältränad trupp kan sättas in på EU-uppdrag för att i närområdet bidra till säkerhet. Det kan exempelvis handla om att förhindra humanitära katastrofer till följd av krig, uppror eller annan form av samhällskollaps. Då gäller det att snabbt säkra hamnar eller flygplatser för att på så sätt kunna få in mat och andra förnödenheter. En olycka kommer sällan ensam och vid stora påfrestningar är det många strukturer som kan falla samman samtidigt. Det är här soldaterna kommer in. Hela idén är att det skall gå väldigt fort – endast några dagar – från att behov uppstått till att beslut fattats och stridsgruppen är på väg.
I grunden är det också bra med samverkan tillsammans med våra närmaste länder. Sedan ett par år finns en solidaritetsförklaring där Sverige förklarar att svåra påfrestningar i vårt närområde inte kommer att mötas med armarna i kors. Även om vi är alliansfria är vi inte blinda och döva. Och vi hoppas naturligtvis att andra bistår oss vid stora problem och utmaningar. Den bärande insikten är att konflikter och katastrofer enkelt fortplantar sig. Flyktingströmmar, giftutsläpp och terrorgrupper känner inga gränser. Vår säkerhet bygger också på att andra känner sig säkra och trygga/.../
Det är inte första gången Sverige axlar huvudansvar för en Nordisk stridsgrupp. Så skedde också genom beslut 2004/05. Då bildades ett förband som var stridsklart 2008. Den gången skenade dock alla kostnader. Den miljard som det hela beräknades kosta visade sig i efterhand bli fyra! Riksrevisionen har i en granskning riktat skarp och berättigad kritik. Efter regeringsskiftet och med Sten Tolgfors som ny försvarsminister har förbättrade ekonomiska rutiner skapats inom försvarsmakten/…/
Även om motståndare till en Nordisk stridsgrupp 2011 anför ekonomiska skäl för sina invändningar så har ifrågasättandet sin grund i ovilja både mot EU som bristande insikt i att morgondagens säkerhet byggs tillsammans.”
Artikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2254240/hans-wallmark-ny-nordisk-stridsgrupp-i-dag
I Kvällsposten skriver jag bland annat: ”Nordiska stridsgruppen 2011 kommer att ledas av Sverige under sex månader med från vår sida 1600 kvinnor och män. Det innebär att vältränad trupp kan sättas in på EU-uppdrag för att i närområdet bidra till säkerhet. Det kan exempelvis handla om att förhindra humanitära katastrofer till följd av krig, uppror eller annan form av samhällskollaps. Då gäller det att snabbt säkra hamnar eller flygplatser för att på så sätt kunna få in mat och andra förnödenheter. En olycka kommer sällan ensam och vid stora påfrestningar är det många strukturer som kan falla samman samtidigt. Det är här soldaterna kommer in. Hela idén är att det skall gå väldigt fort – endast några dagar – från att behov uppstått till att beslut fattats och stridsgruppen är på väg.
I grunden är det också bra med samverkan tillsammans med våra närmaste länder. Sedan ett par år finns en solidaritetsförklaring där Sverige förklarar att svåra påfrestningar i vårt närområde inte kommer att mötas med armarna i kors. Även om vi är alliansfria är vi inte blinda och döva. Och vi hoppas naturligtvis att andra bistår oss vid stora problem och utmaningar. Den bärande insikten är att konflikter och katastrofer enkelt fortplantar sig. Flyktingströmmar, giftutsläpp och terrorgrupper känner inga gränser. Vår säkerhet bygger också på att andra känner sig säkra och trygga/.../
Det är inte första gången Sverige axlar huvudansvar för en Nordisk stridsgrupp. Så skedde också genom beslut 2004/05. Då bildades ett förband som var stridsklart 2008. Den gången skenade dock alla kostnader. Den miljard som det hela beräknades kosta visade sig i efterhand bli fyra! Riksrevisionen har i en granskning riktat skarp och berättigad kritik. Efter regeringsskiftet och med Sten Tolgfors som ny försvarsminister har förbättrade ekonomiska rutiner skapats inom försvarsmakten/…/
Även om motståndare till en Nordisk stridsgrupp 2011 anför ekonomiska skäl för sina invändningar så har ifrågasättandet sin grund i ovilja både mot EU som bristande insikt i att morgondagens säkerhet byggs tillsammans.”
Artikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2254240/hans-wallmark-ny-nordisk-stridsgrupp-i-dag
lördag 27 februari 2010
Jobbskatteavdraget fungerar
Riksrevisionen har lagt fram en mycket intressant rapport om jobbskatteavdraget. Av mina kolleger i riksdagens skatteutskott hade socialdemokraterna svårt att ta till sig informationen då den lades fram för ett par dagar sedan.
Ett problem för Alliansen är att alla inte ser och förstår hur mycket reformen kommit att innebära för deras privatekonomi. Det utökade utrymme som en del känt beror inte på löneförhöjning utan på skattesänkning! En som kanske börjar begripa ett visst samband är socialdemokraternas finanspolitiske företrädare Tomas Östros. I dag är han inte lika kategorisk om att de senaste stegen av jobbskatteavdraget skall avskaffas. Han förstår att det kan bli ett svårt budskap i valrörelsen: Betala mer! Å andra sidan innebär det att oppositionens politik blir ett ännu större budgetäventyr. Hur skall man få ihop till alla förslagna nya utgifter?
Har skrivit om jobbskatteavdraget för bland andra Svenska Nyhetsbyrån:
Jobbskatteavdraget fungerar! Från oppositionens sida har ju riktats kritik och kommits med invändningar. Nu finns en analys väl värd att ta på allvar! På riksdagens bord har nämligen landat en redogörelse från Riksrevisionen.
Jobbskatteavdraget har granskats. Det är ett lika viktigt som oberoende offentligt organ som funderat kring huruvida regeringens politik inom detta område haft avsedd effekt. Det är ganska svårt för S, V och MP att avfärda fakta.
Riksrevisionen slår fast att jobbskatteavdraget medverkat till fler arbetade timmar. De förväntade effekterna anges till nästan 90 000 personer fler i arbete (88 122 stycken)!
Vidare är intressant att läsa: ”Riksrevisionens granskning visar att jobbskatteavdraget har förutsättningar att vara effektivt i den meningen att reformen har potential att nå målet om att på lång sikt öka arbetsutbudet. Reformen har också förutsättningar att vara särskilt effektiv för att öka arbetsutbudet för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden.”
Fler i arbete leder till ökade intäkter. Det är lika bra för sjukvården, skolan, kommunerna som för exempelvis pensionerna.
Men det framkommer också kritik: ”Kännedomen är därtill sämst i de grupper som förväntas ha den största beteendeförändringen till följd av avdraget.”
Sanningen är ju den att när många yrkesverksamma de senaste åren tittat på lönebeskeden eller bankomatlapparna så har det noterats att det finns lite mer pengar än vanligt. Alltför få har dock förstått att det handlar om att skatten har sänkts. I vissa fall är det mer pengar i handen än vad löneökningar gett. Och det är ju om detta skattedebatten handlar. Mer eller mindre kvar på kontot!
Riksrevisionens slutsats är att ”det nu behövs en ökad information för att säkerställa att reformen får så stort genomslag som möjligt.”
Rätt tydligt! Jobbskatteavdraget fungerar. De med låga inkomster har störst nytta. Och det behövs faktaspridning om att det finns mer pengar kvar på kontot och i bankomaten beroende på en medveten politik. Det är förändringar som både resulterat i att landets bankomater laddats med fler hundralappar för den enskilda som att nästan 90 000 fler är i arbete.
I september är det val. Den fråga som bör ställas är om alla stegen av jobbskatteavdraget får vara kvar eller om det blir skifte och skattehöjningar inom detta och andra områden är att vänta? Hur påverkar det privatekonomin? Och vad händer med effekterna om fler i arbete?
Ett problem för Alliansen är att alla inte ser och förstår hur mycket reformen kommit att innebära för deras privatekonomi. Det utökade utrymme som en del känt beror inte på löneförhöjning utan på skattesänkning! En som kanske börjar begripa ett visst samband är socialdemokraternas finanspolitiske företrädare Tomas Östros. I dag är han inte lika kategorisk om att de senaste stegen av jobbskatteavdraget skall avskaffas. Han förstår att det kan bli ett svårt budskap i valrörelsen: Betala mer! Å andra sidan innebär det att oppositionens politik blir ett ännu större budgetäventyr. Hur skall man få ihop till alla förslagna nya utgifter?
Har skrivit om jobbskatteavdraget för bland andra Svenska Nyhetsbyrån:
Jobbskatteavdraget fungerar! Från oppositionens sida har ju riktats kritik och kommits med invändningar. Nu finns en analys väl värd att ta på allvar! På riksdagens bord har nämligen landat en redogörelse från Riksrevisionen.
Jobbskatteavdraget har granskats. Det är ett lika viktigt som oberoende offentligt organ som funderat kring huruvida regeringens politik inom detta område haft avsedd effekt. Det är ganska svårt för S, V och MP att avfärda fakta.
Riksrevisionen slår fast att jobbskatteavdraget medverkat till fler arbetade timmar. De förväntade effekterna anges till nästan 90 000 personer fler i arbete (88 122 stycken)!
Vidare är intressant att läsa: ”Riksrevisionens granskning visar att jobbskatteavdraget har förutsättningar att vara effektivt i den meningen att reformen har potential att nå målet om att på lång sikt öka arbetsutbudet. Reformen har också förutsättningar att vara särskilt effektiv för att öka arbetsutbudet för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden.”
Fler i arbete leder till ökade intäkter. Det är lika bra för sjukvården, skolan, kommunerna som för exempelvis pensionerna.
Men det framkommer också kritik: ”Kännedomen är därtill sämst i de grupper som förväntas ha den största beteendeförändringen till följd av avdraget.”
Sanningen är ju den att när många yrkesverksamma de senaste åren tittat på lönebeskeden eller bankomatlapparna så har det noterats att det finns lite mer pengar än vanligt. Alltför få har dock förstått att det handlar om att skatten har sänkts. I vissa fall är det mer pengar i handen än vad löneökningar gett. Och det är ju om detta skattedebatten handlar. Mer eller mindre kvar på kontot!
Riksrevisionens slutsats är att ”det nu behövs en ökad information för att säkerställa att reformen får så stort genomslag som möjligt.”
Rätt tydligt! Jobbskatteavdraget fungerar. De med låga inkomster har störst nytta. Och det behövs faktaspridning om att det finns mer pengar kvar på kontot och i bankomaten beroende på en medveten politik. Det är förändringar som både resulterat i att landets bankomater laddats med fler hundralappar för den enskilda som att nästan 90 000 fler är i arbete.
I september är det val. Den fråga som bör ställas är om alla stegen av jobbskatteavdraget får vara kvar eller om det blir skifte och skattehöjningar inom detta och andra områden är att vänta? Hur påverkar det privatekonomin? Och vad händer med effekterna om fler i arbete?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
