måndag 28 december 2009

En bild av dagens Sverige

Några dagar före julhelgen besökte jag Arbetsförmedlingen i Helsingborg samt den privata rehab-kliniken Adaptus i Kristianstad. Tanken var att försöka få en bild av hur det ser ut på riktigt med anledning av den diskussion som nu förs om sjukskrivna i Sverige på väg att bli omförsäkrade.

Rent allmänt verkade träffarna uppskattas och från min sida var det mycket uppskattat att få ta del av många personliga erfarenheter. Både av dem som är sjukskrivna som av personer arbetande på olika sätt att få människor tillbaka.

Från Arbetsförmedlingens sida betonas att det nu finns många olika program: Lyft, Fas3, arbetsprövningsplats, anställningar med lönebidrag. Från arbetsgivarnas sida framstår allt som förvirrande mycket.

En tydlig trend kan iakttas. Psykiska orsaker dominerar (uppskattningsvis 70 procent av fallen). Dagens regler är mer utformade för rent somatiska (kroppsliga) åkommor. Psykiska orsaker kan ”komma och gå”. Dagens system kan anses vara för stelt med endast fyra nivåer (25, 50, 75 och 100). Varför måste man vid halv förmåga arbeta fyra timmar om dagen istället för exempelvis två och en halv hela dagar i veckan eller räkna det som årsarbetstid där det skulle vara lättare att stanna hemma då man var dålig för att sedan kompensera det med att arbeta mer då man jobbade mer. Varför kan man inte ha arbetsförmåga till 66 eller 87 procent? Individer ser alltid olika ut och då kan det ibland behövas system som just tar hänsyn till allas olikhet.

Rehabkliniken var mycket positiv till den rehabmiljard regeringen fattat beslut om. Den sägs ge resultat. I dag arbetas förebyggande då till och med de som inte är sjukskrivna kan gå rehabkurser. Det finns skäl att bli rent ilsken över det faktum att de 54 000 som nu blir omförsäkrade - där somliga kan ha varit helt eller delvis sjukskrivna i många år - aldrig har fått det stöd och den hjälp de behövt. Rehabmiljarden Alliansen fattat beslut om är steg i rätt riktning som S-regeringen aldrig klarade av!

I en debattartikel som publicerats i NST/HD respektive Kristianstadsbladet har jag försökt utveckla mina tankar efter dessa för mig viktiga besök:

”Den senaste tiden har det varit diskussion om sjukförsäkringen. Ibland med ett mycket högt och uppskruvat tonläge. För att försöka förstå har jag för någon dag sedan besökt Arbetsförmedlingen i Helsingborg och en rehabklinik i Kristianstad. På plats har jag lyssnat till de tankar och synpunkter som finns både bland dem som dagligen arbetar med dessa frågor som personer i behov av stöd och hjälp. Rent allmänt har dessa samtal varit mer nyanserade än åtskilliga debattartiklar. Visst har framkommit invändningar mot enskildheter men det har också funnits en kritik mot hur det tidigare varit. Det är ju inte precis så att ett perfekt system överges för något okänt utan tvärtom har förändringarna sin grund i att just lyfta fram en grupp som länge funnits i skymundan.

I dag finns bättre rehabmöjligheter än tidigare. Regeringen har anslagit pengar. Även de som inte sjukskrivits har möjlighet att gå en rehabkurs och därmed kanske förhindra att en skada eller sjukdom uppstår. Det är en stor skillnad mot tidigare då alltför många lämnades till sjukskrivning utan vidare åtgärder som skulle göra det möjligt för dem att komma tillbaka i arbete. Sjukförsäkringen förändras just för att människor inte skall hamna i samma situation igen!

I valet 2006 sades tydligt att utanförskapet skulle bekämpas. Målet med arbetslinjen är att alla som vill och kan skall jobba och få känna arbetsgemenskap. Men samtidigt skall de som behöver hjälp ha den nära till hands. Det är detta den nya sjukförsäkringsreformen handlar om. Samtidigt märker man i samtal att det finns frågor kring hur regler skall tolkas. Där gäller det att vara lyssnande och inkännande.

Samtidigt finns det anledning att vara ilsken över den situation som uppstått. Under tidigare år då socialdemokraterna hade ansvaret förtidspensionerades 140 personer om dagen. Tio av dessa var ungdomar under 25 år. Idag är det tvärtom. Förtidspensioneringarna har minskat med 50 000. Bakom varje statistisk uppgift finns en människa av kött och blod som varit i behov av insatser, stöd och hjälp för att åter komma ut på arbetsmarknaden. Så har inte skett i tillräcklig omfattning!

I Kristianstad handlar det exempelvis om att antalet sjukfall minskar med 38 procent sedan 2006 – från 1407 till 868.

Rehabiliteringskedjan som införts ger varje sjukskriven person ett individuellt stöd och en tydlig plan, för att när hälsan tillåter, återgå till sitt arbete. Vi vill inte att någon skall fastna i sjukskrivning. Därför har vi satt en övre gräns i sjukförsäkringen. Gränsen är två och ett halvt år, sedan tar arbetsförmedlingen över ansvaret. Viktigast är att ingen skall hamna utan ersättning eller stöd.

Vi vill ge alla sjuka en chans att komma tillbaka till arbete. Men den som är så sjuk att man aldrig kommer tillbaka skall självkart ha rätt till permanent sjukersättning. En genomgående invändning är att bedömningarna är så mycket svårare och mer glidande ifråga om psykiska diagnoser.

För att helt säkert säga att människor utan arbetsförmåga inte tvingas tillbaka till arbete har moderaterna och övriga allianspartier genomfört en översyn av regelverket. Och det finns all anledning att fortsätta att lyssna och lära för att forma ett system som ser till individerna och också inser att det handlar om kropp och själ.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Norra och Östra Skåne”

lördag 26 december 2009

25 december för 20 år sedan

Flygbussen hade gått och någon taxi gick inte att få tag i. Själv hade jag svårt att slita mig från redaktionen och de spännande och omtumlande rapporteringarna från Rumänien som kunde följas där. En kollega från Barometern-OT ställde upp som chaufför och därmed kunde jag och hustrun precis i tid lyckas hinna med planet från Kalmar för att sedan efter byte på Arlanda komma till Norrbotten för den stundande julhelgen. Det var för tjugo år sedan. Vi hade gift oss under sommaren. Och dagarna hemma hos föräldrarna i Haparanda innebar ständiga uppdateringar av läget i Bukarest.

20 december 1989 hade diktatorn Nicolae Ceausescu vinkat till folket. Istället för sedvanliga välregisserade hyllningar möttes han av burop. På de flimrande bilderna ser man hans förvåning. Förvirrad söker han sig bort från balkongen och därmed är han också på väg att försvinna ur historien. Under några dagar kommer rapporter om att han tillfångatagits och sedan körts omkring i ett militärfordon. Hustrun Elena, även hon hög kommunistdignitär, har gripits. Den 25 december avrättas båda efter en summarisk rättegång. Foton sänds ut över världen av de två livlösa kropparna liggande övergivna på den kalla vintermarken.

1989 var ett fascinerande år med många stora händelser. Det var allt från de första fria valen i Polen till Berlinmurens fall. Den snabba utvecklingen i Rumänien är, just genom det spektakulära förloppet och att allt gick att följa via TV under julhelgen, det som ändå mest tydligast etsat sig fast i minnet. Och paret Ceausescu kom också att representera den värsta personkulten och bland de svåraste övergreppen på den egna befolkningen. Centrala delar av Bukarest revs för att där skulle uppföras ett enormt palats och människor förföljdes av den ständigt närvarande och fruktade säkerhetspolisen Securitate.

Tjugo år är på samma gång nära i tid som ändå något som kan betraktas med stor distans. I Stockholm har jag kommit att lära känna några företrädare för Rumänien verksamma vid ambassaden och dess kulturinstitut. Och visst kan hos somliga ett ärligt engagemang uppvisas när det gäller att etablera demokrati och öppenhet där tidigare maktens lynnighet och slutenhet funnits. Samtidigt finns en djup misstro mot de statliga och offentliga organ som tidigare befolkades av Ceausescus hejdukar. Och dåliga vanor och maktmissbruk kan leva vidare trots stora personförändringar. I Rumänien finns det dem som rent av kan drömma sig tillbaka till den gamla tiden på samma sätt som Stalin fortfarande har anhängare i dagens Ryssland. Det är inte alltid så att folk önskar tillbaka ett system byggt på avrättningar, censur och svåra övergrepp utan det handlar om nostalgi bland människor som uppfattat att de farit illa av tidens förändringar. Den typen av ”förlorare” finns inte bara i Öst- och Centraleuropa utan kan rent av utgöra en politisk underström även hos oss. Här är det inte Ceausescu som lockar utan starkt idylliska skildringar av ett passerat Folhemssverige under 1950- och 60-talet. Seriösa statsledare gör klokt i att försöka tolka dessa känslor och inriktningar.

Men det finns också motbilder och motkrafter. Dagen efter den stora Nobelfesten hade jag möjlighet att träffa årets pristagare i litteratur under en mottagning. Herta Müller må vara liten och späd men äger en stark moralisk kraft. Hon är en av dem som kördes ut ur diktaturens Rumänien och upprättade en tankefrihetens exiltillvaro i Tyskland. I sin litteratur och som person har hon kommit att intressera sig just för människan utsatt för obarmhärtigt tryck och lägertillvarons många dimensioner. Med sina framträdanden under Nobelveckan har hon tydligt visat att skrivandet är viktigt och kan beröra många människor. Även de som i normala fall kanske inte läser hennes böcker har ändå berörts av vad TV visat och vad tidningar citerat och återgivit av det sagda. Att Ceausescu föll julhelgen 1989 och att Müller tjugo år senare tilldelas Nobelpriset i litteratur visar att ljuset kan bryta igenom även där mörker tidigare rått. Och denna fredagseftermiddag i december med snöflingor i Stockholmsluften och sånger på rumänska i en varm lokal konstaterar författarinnan efter ett par slitsamma dagar och några likadana till framför sig: Makeup är just nu min bästa vän.

Bullrande skratt från oss som pratat med henne. När hon går vidare finns det skäl att dra en slutsats: Ärlighet i det lilla leder till sanning i det stora

onsdag 16 december 2009

Lika som bär: Stalin och Reinfeldt?

Debattens vågor om sjukförsäkringen går höga. Trycket är hårt på ansvarig minister, Cristina Husmark Pehrsson, som pedagogiskt förklarar och försvarar. Media närmast tävlar om att finna stötande exempel. Vissa justeringar och preciseringar har därför gjorts. Allt detta är förvisso en del av sanningen men vad som glöms bort och helt bortses ifrån är den andra delen. Den bärande tanken i regeringens förda politik är ju att se till att människor får hjälp och stöd att komma ut i arbetslivet. Det som skall undvikas är att folk sjukskrivs år efter år utan erbjudanden om att få komma tillbaka. Självfallet ser oppositionen en chans att kritisera, Sahlin och Wetterstrand surfar fram på indignationsvågen. Men under den förra regeringen förtidspensionerades 140 personer. Om dagen! Skillnaden mellan då och nu är 50 000 färre förtidspensionerade!

Något av tjänstefel vore det ju ifall inte S, V och MP grep chansen att ta till brösttoner. Samtidigt finns en fara när argumenten helt saknar verklighetsförankring eller överdrifterna förlorat alla proportioner. Och det går att notera övertramp. I riksdagshuset har det varit grinigt och småsurt. I tidningar och på bloggar finns det dem som försöker överrösta varandra med skräniga liknelser och märkliga påståenden.

För några dagar sedan hade Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD, en krönika som handlade om sjukförsäkringen där både Josef Stalin och Fredrik Reinfeldt nämndes. För egen del tyckte jag att den gick över gränsen. Och det har uppenbarligen en del andra gjort att döma av de reaktioner som mött mig. Jag skrev en replik som utan mankemang och snabbt infördes. Så heder åt NST/HD i den delen. Onsdag 16 december fanns den i papperstidningen. På webben har den dock inte dykt upp. Jag bifogar den därför här i sin helhet:

”Tidningens kulturchef Gunnar Bergdahl skriver i en krönika 12 december om den massvält Stalin genomförde i Ukraina. Intressant kan tyckas då just detta mörka kapitel av realsocialistiskt maktutövande länge förnekats. Inte minst av bildade och belevade kulturföreträdare som långt efter Berlinmurens fall 1989 fortsatt att finna försonande drag hos de kommunistiska företrädare som fanns på andra sidan Järnridån. Ungefär samma personer som i långa artiklar i dag prisar internationella upptågsmakare och folkförtryckare i Venezuela eller på Kuba.

Men det var inte de systematiskt genomförda utrotningarna som egentligen fångade Gunnar Bergdahls intresse. Istället dammades Stalin av för att med en fin retorisk glidning låta texten sedan bli ett angrepp på statsminister Fredrik Reinfeldt och den Alliansregering som vilar på en i fria och demokratriska val utsedd riksdagsmajoritet.

Förvisso betonas att det är skillnad på Stalin och Reinfeldt men ändå uppges det finnas beröringspunkter mellan miljoner svältande i Ukraina 70 år tillbaka i tiden och dagens reformeringar av sjukförsäkringssystemet i Sverige.

Först det uppenbara: Det är inte nyanser som skiljer åt, utan avgrunder, en diktator med en ideologisk vilja att krossa och förgöra en hel klass och en regering som försöker komma till rätta med att människor tvångsmässigt fösts ut ur arbetsmarknaden. Det är både fullt respektabelt som möjligt att fränt och tydligt kritisera den sittande regeringen utan att för den skull relativisera de avskyvärda brott Stalin och Hitler utfört mot mänskligheten. Det är rent av en poäng att göra en distinktion mellan demokrati och diktatur. I den retoriska brutaliseringens spår frodas allsköns extremism.

I sak har delar av sjukförsäkringen ändrats för att ge individen förbättrade möjligheter att rehabiliteras istället för att endast försvinna ut i ett ingenmansland som långtidssjukskriven. Gunnar Bergdahl liksom jag själv har via medierapporteringen sett förfärliga reportage om människor som trots goda ambitioner behandlats illa och synnerligen okänsligt. Just därför har också en del av bestämmelserna förändrats och preciserats. Så sent som måndag 14 december antog en riksdagsmajoritet ett förtydligande av reglerna just ifråga om svårt sjuka. Arbete skall inte krävas om det finns ”särskilda skäl eller om det i annat fall kan anses oskäligt”. För egen del finner jag det bra att förtroendevalda lyssnar och också är beredda att ändra sig istället för att styvnackat hålla fast vid något som inte ger önskat resultat. Jag tror att det däri också ligger en viktig skillnad gentemot dåtidens Sovjetunionen.

Hans Wallmark”

måndag 14 december 2009

En högersnubbe i Chile...

Göran Greider och en del andra vänsteryttrar i svensk debatt brukar gny över vad som sägs vara borgerlig mediedominans. Med det menas att merparten av dagstidningarnas ledarsidor har en liberal grundhållning. FP har onekligen många vänner bland de politiska redaktörerna och skribenterna, socialdemokraterna några stycken. För moderaternas del är det färre och färre i takt med att tidningar säljs eller slås samman medan exempelvis MP knappast har några. Förvisso är samlingen i mitten närmast bedövande men politiskt redigerade avisor förekommer inte längre och det är numera ytterst sällsynt att ägarna ingriper. Dominerande på den svenska scenen är istället public service. Och då är det ju rätt intressant att exempelvis lyssna på hur olika händelser i omvärlden beskrivs. För här går det verkligen att notera strukturella skillnader. Och det är inte till tyckarvänsterns nackdel!

Luciadagen 13 december gick chilenarna till valurnorna. Stora framgångar för en reformerad och förnyad borgerlighet och höger berördes inte så mycket som att den ledande presidentkandidaten med 44 procent av rösterna bakom sig genomgående beskrivs som miljardär. Att Sebastian Piñera med karisma och en stark kampanj nu i en andra valomgång i januari 2010 kan vara på väg att bli den förste att ersätta den mitten-vänster som styrt landet sedan demokratins återkomst för knappt 30 år sedan har inte berörts i samma utsträckning. Han blir på sin höjd en ”högersnubbe” som närmast av en oförklarlig anledning tycks stöttas av många chilenare. Grundackordet i rapporteringen är att Chile håller på att luras. Rätta och ärbara innehavare av makten kan ju inte vara högermän…

Att vänsterkandidater vinner val tas många gånger för självklart medan den andra sidan bemöts med misstänksamhet. För några dagar sedan utsågs ny president i Honduras. Det var på likartat sätt. I Sverige ifrågasattes självfallet den valde. Ungefär samtidigt gick Uruguay till val. Där blev det en vänsterman, Jose Mujica. Och hans bakgrund lyftes snarats fram som något imponerande och värdefullt; han hade nämligen tidigare varit gerillaledare. Medan affärsmän i Honduras eller Chile ses som något skumt är det ingen som gräver i det förflutna för den som agerat med vapen i hand oberoende av hur mycket blod som kan droppa från fingrarna!

Framgångarna för Sebastian Piñera är noterbara. Chile är i dag en av kontinentens stabilaste länder med en god ekonomi och en statschef till vänster, Michelle Bachelet, som med sin uppskattade modererade framtoning har lyckats där gaphalsar från Venezuela och Kuba enbart gjort sig löjliga på den internationella scenen. I likhet med många andra stater i Sydamerika har presidenten stort inflytande och omfattande makt. Efter år av vänsterframgångar skulle en seger för Piñera i januari vara en tydlig och kraftfull signal. Borgerligheten har också försökt göra hemläxan genom modernisering och öppenhet. Det handlar inte bara om en förnyad fasad utan också om ett annat politiskt innehåll än tidigare. Det mesta av dessa nog så viktiga nyanser har gått svenska nyhetskonsumenter helt förbi.

Vid kulturutskottets besök i Chile i september gavs möjlighet att träffa Michelle Bachelet. Och hennes utstrålning och charm kan bekräftas. Vid besöket i kongressen skakade jag hand och talade med en av valets utmanare, den ung Marco Enríquez Ominami. Han kom på tredje plats men har investerat åtskilligt förtroendekapital i den valrörelse som kommer om fyra år. Alla kommer också med intresse att följa hur hans väljare nu fördelas mellan de två i topp som gått vidare till den avgörande omgången. Det vill säga alla som är genuint intresserade av Chile och inte bara upprörda över det faktum att folket tycks ha röstat fel då det gett en klart borgerlig kandidat femton procentenheters försprång!

torsdag 10 december 2009

Folkrepubliken eller republiken Kina?

Det är inte alldeles ovanligt med fina besök från andra länder i Stockholm. Speciellt nu under det svenska EU-ordförandeskapet. Högt på önskelistorna över personer som de inkommande delegationerna vill träffa står statsministern, kungen och talmannen. Tiden räcker dock inte till alla. Då kan det bli statsråd och ibland riksdagsledamöter. Självfallet finns även intresse av möten med företagsledare och forskare. På morgonen gåendes till riksdagshuset kan jag räkna ut från vilket land dagens gäster kommer då flaggor hissats vid utrikesdepartementet.

Eric Liluan Chu är biträdande regeringschef med titeln ”vice premier”. Han är tillika vice ordförande i landets styrande parti som den senaste tiden haft stora framgångar i de allmänna och demokratiska val som arrangerats. Det handlar om ett välmående, förhållandevis stabilt område, med ungefär 24 miljoner medborgare och en av världens starkaste ekonomier. Men den svenska huvudstaden var inte draperad i den röd-blå flaggan med en sol i ena hörnet. Taiwan, eller republiken Kina, är nämligen inte behandlad och betraktad som andra nationer.

Den mycket korta och kondenserade historieversionen är att när kommunisterna tog makten 1949 och utropade folkrepubliken Kina (vilket alltså skedde drygt 30 år efter att kejsardömet avskaffats) valde den borgerliga nationalistiska statsledningen att söka skydd på ön Taiwan. Där formades ett nytt land i strid och konflikt med det röda garde som kommit att kontrollera Peking och resten av fastlandet. Fram till 1971 betraktades republiken Kina som den internationellt erkända delen medan det i dag är folkrepubliken. Och sedan 1971 har Taiwan i praktiken utsatts för internationell mobbning. I takt med folkrepublikens växande ekonomiska styrka är det fler och fler som dansar efter Pekings toner. Samtidigt är Taiwan i sig en rätt välmående och exportorienterad nation.

Så Eric Liluan Chu kan inte göra samma typ av officiella besök i Sverige som andra ledande regeringsföreträdare. En korrupt härskare för en bidragstagande enpartistat visas i formell mening större respekt. Elegant nog har det under dagarna i Stockholm ändå arrangerats politiska möten på hög nivå och ett antal företagsträffar. Någon ambassad finns inte heller i strikt juridisk mening. Men väl ett handelskontor, Taipei Mission, som i allt väsentligt fungerar som en diplomatisk utpost. Den nuvarande chefen Abraham Wen-Shang Chu, har endast varit här några månader men visat sig vara en mycket angenäm bekantskap. Utöver sitt sympatiska intresse för historia har han tjänstgjort fyra år i Skottland på ett liknande uppdrag och där blivit vän med Thorvald Colliander, Sveriges generalkonsul med rötterna i Ängelholm. Efter mitt första möte med Abraham sände jag omedelbart e-post till Thorvald som svarade mycket vänligt tillbaka och berättade om deras skotska kontakter.

De världspolitiska realiteterna gör att många förstår det dubbelspel som måste spelas men vill ändå uttrycka sin respekt och sympati för den demokratiska väg Taiwan valt. I Sveriges riksdag är en av de medlemsmässigt största parlamentariska vänföreningarna just den som upprätthåller kontakter med Taipei Mission.

Och det finns mycket som binder samman. Taiwan har kommit långt inom forskning och utveckling både på medicin- som teknikområdet. Dessutom har landet med snabba steg sökt sig bort från den typ av auktoritära styren som inte är alldeles ovanliga i Asien. Öppenhet och mångfald har skapats med hjälp av fria medier, oberoende domstolar, frigivna politiska fångar och fungerande partier. Under middagen tillsammans med Eric Liluan Chu kunde jag med en av landets företrädare diskutera dödsstraff. Han var för, i likhet med många av landets medborgare, men kunde förstå och uppskatta även mina kritiska synpunkter. Någon avrättning har heller inte verkställts på fem år. Kontrasten mot fastlandet kan knappast bli tydligare. Folkrepubliken är ohotad världsmästare i dödsstraff och knappast en nation med belevade företrädare som lyssnar till andras argument.

Mobbningen av Taiwan lär fortsätta. För egen del är jag glad över att inte tillhöra den sidan.

söndag 6 december 2009

Ett Herrans liv?

Jag träffade Elisabeth Sandberg Kullenberg – duktig och representativ moderat företrädare med olika uppdrag. Hon bekräftade den artikel som stått att läsa i NST/HD torsdag 3 december med rubriken ”Upprörda känslor efter kyrkovalet”. Den nya mandatperiodens första möte med kyrkofullmäktige i Ängelholms församling hade tagit lång tid, innehållit ajourneringar och haft en förtätad stämning som gjorde att luften ibland nästan kunde ha skurits med kniv.

Det är ju inte alldeles ovanligt att tidigare ledande politiker tagit plats inom Svenska kyrkan. Förre justitieministern Thomas Bodström (S) blev plötsligt inkryssad hemmavid. Och i Ängelholm finns centerpartiets nestor Per Hansson tillsammans med partikollegan Rolf Kronbeck. De samlas i nomineringsgruppen Kyrkans väl och har bestämt sig för att göra gemensam sak med socialdemokraterna.

Självfallet något som väckt upprörda känslor bland moderaterna. Rune Johansson och Bo Lager är två framträdande M-representanter som tillsammans med det inkryssade förra kommunalrådet Else Ekblom sitter i kyrkofullmäktige. Och tur är det väl att dessa personer finns med. För de reagerade med kraft mot den parodi på demokrati som uppvisades av Kyrkans väl och socialdemokraterna. Istället för som brukligt är att ge första eller andra vice ordförandeposten i beslutande organ till oppositionen hade den grönröda majoritetsfraktionen ambitionen att lägga beslag på allt. Detta fick just Else Ekblom men även kyrkoherden Ulf Berwill att reagera. Den förstnämnda pekade på det uppenbart stötande och den andra vädjade om moderation och besinning. Och vad man kan förstå så kastades det nog en del fientliga och ondsinta blickar omkring i rummet, även om de samlats till kyrkofullmäktige. Väntan på fridsfursten fortsatte så att säga…

Självfallet går den moderata besvikelsen att förstå. I andra sammanhang i Ängelholms kommun har just personer som Rune Johansson, Bo Lager och Else Ekblom fått förklara varför M måste avstå från poster och politik till förmån för bland andra Per Hansson och Rolf Kronbeck. Agerandet kan knappast sägas stå i överensstämmelse med den attityd centerpartiet visar i andra sammanhang. I dag är C ett av Alliansens tydligaste partier som verkligen har ambition att hålla ihop. De äldre herrarna i Kyrkans väl har väl hittat en möjlighet att agera på egen hand utan onödig förankring.

Socialdemokrater brukar vara noga med att betona formerna. Framför allt när poster skall bevakas och värnas. Kyrkofullmäktiges ordförande i Ängelholm är Kerstin Engle (S). Hon lär dock inte komma på idén att föreslå att samtliga presidier i Ängelholms kommun borde göra sig av med den socialdemokratiska viceordföranden och ersätta den med ännu en från Alliansen.

I det lilla har getts prov på maktarrogans. Det är viktigt att bära med sig inför valen 2010. För får Kerstin Engle och andra socialdemokrater möjligheter i det stora kommer de inte at ge något frivilligt eller av generositet till borgerliga företrädare. Därför behövs många mandat och stärkta positioner.

Och moderaterna i Ängelholm får väl fundera på hur många fler kinder det finns att vända mot personer som agerar svekfullt.

lördag 5 december 2009

Ett onödigt parti

Har i dag talat för moderaterna i Jönköpings län samlade till nomineringsstämma i Sävsjö. Det innebar ungefär två timmars bilkörning i vardera riktningen genom ett rätt grått landskap. Bilradion är ett gott sällskap. Under eftermiddagen två bra program. Först På minuten och därefter Publicerat i P1. Förmiddagen bjuder ju på Ring så spelar vi.

140 ombud från de olika partiföreningarna var kallade till detta beslutande möte. I Jönköpings län styrs 12 av 13 kommuner av borgerliga företrädare, även om det ibland kan vara i form av olika spräckliga koalitioner. När jag är ute på möten märker man ofta den stolthet många känner över regeringens och riksdagsmajoritetens arbete. Det går att inom en mängd områden räkna upp positiva beslut och reformer. Samtidigt gäller det också att sprida insikten om att inga andra än Alliansens företrädare kommer att tala väl om det som nu skett under drygt tre år. Den rödgröna sidan har ju bestämt sig för svartmålning och dysterhet. Alla siffror och prognoser kommer att draperas i mörka färger.

Jag var inbjuden till Sävsjö för att som ledamot av partistyrelsen tala något om de allmänna valen 2010. Jag påminde om det förändringsarbete som skett. Förra årets framtidskonvent följt av höstens partistämma i Västerås. Det har handlat om att mejsla fram partiets politik inom viktiga områden som exempelvis sjukvård, migration och tillväxt. Till det kan adderas det statsråd redan genomfört i regeringsställning som justitieminister Beatrice Ask och biståndsminister Gunilla Carlsson.

Moderaterna i dag kan nog beskrivas som ett ansvarstagande parti fortsatt suget på att i maktställning hantera morgondagens utmaningar. I opinionsmätningar kan ibland noteras stöd på runt 30 procent. Valet 2006 blev en stor framgång. Frågan är hur högt det går att gå? Som parti kan man bli hur litet som helst. I början av 1970-talet noterades i opinionsmätningar ett väljarstöd under tio procent för moderaterna. Då skrev DN och andra malliga tidningar om ”det onödiga partiet”. I valet 2006 stöddes M av fler än 26 procent av de röstande.

Varje parti kan bli hur litet som helst om det gör sig ointressant. Men rimligtvis kan det också bli stort. Fast då gäller det att frigöra hela partiets potential. Det handlar om närvaro, delaktighet och förankring.

Moderaternas historiska berg-och-dalbana från 1970-talet till i dag är en påminnelse om två saker. För det första att varje parti är dödligt. Det som vunnits kan förloras. För det andra att det inte är ”kompisröstning” eller ”kamrat 4 procent” som avgör utan att partier med svagare röststöd måste ha modet och förmågan att ompröva en del av den egna politiken. M hade inte nått framgångar 2006 utan ett eget inre och ärligt menat förändringsarbete.

Med nomineringsstämmor i Jönköpings och Örebro län samt Göteborg lördag 5 december har de flesta nu fastställt de moderata riksdagsvalsedlarna. Det är bra att vara tidigt ute. Merparten av de övriga partierna har fortfarande inte gett besked. Det innebär otydlighet gentemot väljarna och osäkerhet för kandidaterna som inte vet var de slutgiltigt kommer att hamna. Hos moderaterna återstår nu nog endast Stockholms stad och Stockholms län. Enligt uppgift blir det inte stämmor förrän i februari men provvalsresultatet skall offentliggöras den 10 december. Spännande, är det många som tycker!

måndag 30 november 2009

Traditionens makt

Första advent är en dag då mycket händer. Denna söndag samlas vanligtvis fler i landets kyrkor än någon annan dag. Mycket passande då detta också inleder det nya kyrkoåret. Alla i bänkarna kanske inte tänker på detta utan njuter istället av ett pyntat rum, fladdrande ljus som sänder suggestiva skuggor mot vitkalkade väggar och skönsjungande körer. Vad som under månader tränats in av noter och toner delar nu unga som gamla med sig av. Radions väderleksrapport meddelade denna dag att temperaturen pendlade från plus åtta grader i söder till minus åtta grader i norr. Ärligt talat är det ju ibland svårt att skapa den riktiga julkänslan när det är fuktigt och varmt ute och gräsmattorna lyser gröna.

På Stortorget i Ängelholm var det precis som på många andra ställen landet runt julskyltningsaktiviteter. Förväntansfulla barn kunde med sina föräldrar gå omkring och peka ut sådant man önskade i present till den 24 december. Lions och andra förtjänstfulla frivilligorganisationer hade ställt upp med tomtar som kunde ta emot långa listor samt skapa rätt stämning för tre- och fyraåringar.

Allt detta, från adventshögtiden i kyrkan till samlingen på torget, är delar av våra gemensamma traditioner. Detta är en del av vår identitet. Det handlar om en förankring bakåt i tiden. Tillsammans med hustrun var vi med många goda vänner på Klitterbyn och smakade några av julbordets alla klassiska rätter. Självfallet ett par sorters sill, lax med en utsökt söt senapssmakande sås, köttbullar och skinka. På bordet fanns också ett dekorerat grishuvud. Allt detta påminnelser om de bondkök och den kosthållning som präglade vårt land under hundratals år. Utan att förringa eller bortse från traditioner kan familjer i dag lägga sig till med nya vanor som komplement. Av någon anledning har det exempelvis hos oss blivit sushi och saké på julafton även om det dagen därpå dukas fram sill och annat tillsammans med snaps. På det sättet håller vi oss numera med två traditioner.

Ett öppet och bejakat sinnelag gör det möjligt att kombinera och addera. Nya influenser är inte nödvändigtvis hot. Att muslimer i Sverige kan dela ut julklappar och ha gran är inget konstigt. Jesus och jungfru Maria förekommer ju också i Koranen, något uppenbarligen schweizarna bortsett ifrån.

När dagar som dessa alla tycks vara traditionsbundna och vill göra som förut är det värt att tänka på att de övriga drygt 45 veckorna av året då det inte är advent och julhelg pågår en kamp. Det invanda ifrågasätts och bespottas. Så sker inom kultur, konst men också ifråga om rättsmedvetande och samhällssyn. Då skall traditionerna och konventionerna kastas åt sidan och ersättas av något nytt och radikalt annorlunda. Det är i sådana stunder det är gott att vara konservativ. Traditionens makt visar att det finns mycket att bevara men som också går att kombinera med nya influenser. Därför äter jag gärna sushi på julafton, dansar runt granen med muslimer och gläds med barnen som under skyltsöndagen kryper ihop med tomtefar. Radikalen tillsammans med sverigedemokraten kan stå vid sidan av och sura åt olika delar av allt detta!

onsdag 25 november 2009

Våld mot kvinnor

I tio år har 25 november varit den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. I riksdagshuset uppmärksammades det genom ett seminarium som avslutades med ett panelsamtal med ledamöter företrädande riksdagen i olika internationella organ. För egen del talade jag om det arbete som utförs inom ramen för Nordiska rådet och det nordiska samarbetet.

Bland inledarna fanns professor Gun Heimer från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). Plötsligt blev det liv och intresse! Hennes föredrag kändes mycket angeläget och i vart fall jag fick lära mig en del nytt. Bland annat finns en kvinnofridslinje som det skyltas för i landets apotek. När den inrättades tog den under första året emot 40 000 telefonsamtal. Det visar att det inte handlar om något marginalproblem utan en reell utmaning. Som forskare underströk Gun Heimer att mer måste vara evidensbaserat, man måste veta vad man gör genom att systematiskt granska och analysera de åtgärder som sätts in.

Även om problem och utmaningar medgavs konstaterade Gun Heimer ändå att man som svensk kan vara stolt då jämförelser görs med andra länder. Det hon dock kunde sakna var mer civilkurage – att både tala om problemen som att anmäla ifall någon drabbas av våld i den egna närmiljön.

Särskilt imponerad blev jag av det arbete som NCK gör gentemot domare och åklagare för att sprida kunskap om våld mot kvinnor. Gun Heimer, själv gynekolog, var dock mycket bister mot hälso- och sjukvården då hon slog fast att fler anmäls för våldtäkt än tidigare men att antalet fällda förövare är oförändrat. En viktig förklaring är bristande rutiner i samband med att offren på sjukhus eller hos sin läkare berättar om vad man utsatts för och sedan eventuellt undersöks. Det behövs bättre rutiner för att säkra bevis. HCK har varit med om att ta fram en särskild handbok och undersökningsmaterial att använda just då personer uppger sig ha blivit skadade eller våldtagna. Särskilt svår är situationen för förståndshandikappade flickor som drabbas. Jag uppskattar verkligen detta konkreta handlingssätt och viljan att just använda rättssamhällets mekanismer!

I det därpå följande samtalet kunde jag sedan berätta om en del av det som sker i nordiska sammanhang. Framför allt finns en sedan många år block- och partiövergripande vilja att arbeta mot människohandel. Inte minst i Östersjöområdet och i dialog med exempelvis Baltiska rådet. En del av våldet mot kvinnor sker ju i samband med sexköp. Just därför är det så viktigt att agera. Men det finns nog anledning att också se vad som i arbetet mot gränshinder kan göras för att bli bättre på informationsutbyte. Det blir allt vanligare att folk flyttar över gränserna i de nordiska länderna och då måste polis men också sociala myndigheter trots sekretessregler kunna hjälpa varandra ifråga om våld inom familjen och kvinnor som blir slagna av sina män.

När det gäller människohandel tror jag att Norden i internationella sammanhang kan bidra med positiva erfarenheter och ett tydligt förhållningssätt. Det märkets när jag i förra veckan som representant för den svenska delegationen till Nordiska rådet vid ett möte i Bryssel just fick höra många berömmande ord om det som sker i exempelvis Sverige, Norge och Island både ifråga om sexköp som den hjälp flyktingar och asylsökande får. Det handlar om attityder och där uppfattas och uppskattas en klar nordisk hållning. Jag påpekade också att människohandel är ett av kriminalitetens många Hydraansikten. För brottslingarna handlar det om att tjäna pengar och då görs ständigt en avvägning mellan hur hårda straff som kan utdömas ifall man grips och vinstmarginalen. Och därför byts ibland fokus – från handel med människor, till vapen, narkotika, steroider eller falska mediciner. Följ pengarna, löd en uppmaning.

Ifråga om människohandel påpekades i Bryssel att det inte bara handlar om individer som utnyttjas för sexuella ändamål (även om det är en stor grupp) eller som slavarbetare (även det en stor grupp) utan numera också ifråga om illegala adoptioner, där människor tvingas till tiggeri eller kommer till Europa som påtvingade organdonatorer. Folk som frivilligt eller med tvång hämtas från länder på andra kontinenter lever ofta i system med stor korruption, bristande rättsväsende samt fattigdom. Därför hänger kampen mot människohandel samman med så många andra områden som exempelvis migration (att tillåta mer arbetskraftsinvandring inom EU) och bistånd (att satsa på demokratiuppbyggnad och kvinnornas ställning).

tisdag 17 november 2009

Från en kommun till en annan

I måndags var det kommunfullmäktige i Ängelholm. Det mesta var sig likt. Det fanns dock en stor skillnad. Kommunsekreterare Åke Nilsson var inte som brukligt på plats. Han hade avlidit några dagar tidigare 60 år gammal. Få gillade annars som han det kommunpolitiska arbetet. På måndagskvällarna rapporterade han gärna via närradion vad som skedde vid de beslutande mötena. Han ville att alla uppgifter skulle vara korrekta och kryssade mellan borden under kaffepauserna för att tala med alla de folkvalda han kände. Han var den påpasslige tjänstemannen med stor respekt för de ibland kniviga avvägningar politikerna har att göra.

Måndagskvällen dominerades helt av budgeten för 2010. Trots att sammanträdet startade klockan 16, alltså två timmar tidigare än vanligt, höll det ändå på till strax efter 22. Att Sverige som en starkt exportorienterad ekonomi påverkats av den internationella finanskrisen och efterföljande kraftiga nedgången märks. Det slår mot alla både i form av hög arbetslöshet som minskade utrymmen. Samtidigt får det konstateras att Sverige jämfört med andra länder på nationell nivå hanterat krisen på ett ansvarstagande sätt. Det lönar sig nu när det finns tecken på konjunkturförbättringar. Ekonomiskt ser det dock tufft ut för landets kommuner de kommande två, tre åren.

Föga förvånande är socialdemokraternas förslag till lösning skattehöjning. Så har partiet hävdat i upp- som nedgångar, låg- som högkonjunkturer, de senaste åren. Redan på förhand går det att räkna ut att alldeles oavsett läge så kommer S-idéerna att bygga på att ta ut några fler kronor i skatt av medborgarna. Och i Ängelholm stöds dessa tankar regelmässigt av vänster- och miljöpartiet samt sverigedemokraterna. Så även för 2010! I fullmäktige finns också en avhoppad centerpartist, Stig Andersson, som nu är politisk vilde. Han var mest oblyg av alla och stod från talarstolen och utropade den ena budgetförstärkningen efter den andra som sedan landade i att kassakvittot stannade på plus 66 öre i utdebitering.

Vid debatten framförde jag två argument som det finns anledning att upprepa fram till valen 2010. Några öre här och några öre där kan låta försåtligt. För normalinkomsttagaren och den som lever på pension och betalar kommunalskatt kan det handla om allt från kanske 500 till 1500 kronor i ökade utgifter om året. Till det kommer andra förslag om skattehöjningar. S i Region Skåne vill öka med 60 öre och på nationell nivå ifrågasätts jobbskatteavdragen. Räknar man samman allt detta blir det ännu mer, kanske 1500 till 3000 för en normalinkomsttagare. Per år. Det dubbla för en familj där båda arbetar. Har man råd med det? Riksdagsledamot Kerstin Engle (S) som också sitter i fullmäktige blev arg och menade att moderaterna nu försöker måla upp bilden av socialdemokraterna som ett skattehöjarparti. Det är inte speciellt svårt. Det är bara att räkna samman förslagen. Men att det under en mandatperiod kan kosta 10 000 till 15 000 för en enskild om det blir S-styre i Ängelholm, Skåne och Sverige vill man nog mörka.

Det andra är att det saknas samband mellan hög skatt och hög service. Ifall man för fem, sex år sedan gått med på förslagen om höjd skatt är jag helt övertygad om att samma personer nu inför 2010 och de justeringar som får göras på grund av det ekonomiska läget kommit fram med tanken på att höja skatten igen. Servicen och det kommunala utbudet hade inte varit på en högre nivå än i dag men priset som medborgarna fått betala hade varit högre. Och det hade funnits önskemål om ständiga ökningar genom nya skattehöjningar!

Och från en kommun till en annan: På tisdagskvällen var det lokalval i Danmark. Ängelholms vänort Höje Taastrup ser ut att få behålla sin populäre konservative borgmästare Michael Ziegler. Hans parti dubbleras och närmar sig nu 40 procent. Imponerande dels därför att det handlar om en kommun som tidigare haft stark S-uppslutning och dels därför att konservative folkeparti annars ligger runt 10 procent i landet som helhet. Många hade förutspått närmast ett valsammanbrott för just konservative, så tycks inte ha skett. Däremot har regerande liberala venstre drabbats hårt medan olika former av socialister gjort bra ifrån sig. Michael Ziegler och de konservativa i Höje Taastrup visar precis som moderaterna i Ängelholm att tydlighet och ansvarstagande kan löna sig när medborgarna får avgöra. Det är inte alltid den med längst utgiftskvitto som går bäst. Utan den som är trovärdigast och är konsekvent!

onsdag 11 november 2009

Wallenbergs kvarglömda portfölj

Det finns kraft och vitalitet i konstnären Gustaf Kraitz. Han har ständigt nya idéer och projekt på gång. Tillsammans med hustrun Ulla Kraitz har de var för sig och tillsammans skapat keramik och konst under årtionden. Efter en tid i Stockholm är det nu huset på Hallandsås sluttning vid Förslöv som är alltings självklara utgångspunkt. När jag i måndags träffade Gustaf Kraitz var han just hemkommen från ett par dagar i USA. 84 år gammal beklagar han sig litet över att tidsomställningen nu känns av en smula. Så var det inte förr…

Strax skall dock huset invaderas av byggkillar. Nya glaspartier skall sättas in för att få bättre ljus. Och om två veckor kommer en större delegation från Kina. Det handlar om en svarsutställning i Malmö efter att Gustaf och Ulla Kraitz nyligen haft en stor presentation av sin keramik vid ett nyöppnat museum i Peking. Den bränn- och glaseringsteknik som många gånger används har nämligen historiska anor. Därav ett stort intresse utifrån, inte minst från Kina. Du kan väl komma förbi, säger Gustaf.

Före den stora och berättigade uppmärksamheten österut var det under några år Raoul Wallenberg-monumentet utanför FN-skrapan i New York. Och man slås av enkelheten. En portfölj med initialerna RW som står kvarlämnad, övergiven, på ett stycke mark bestående av gatstenar från Budapest. Ensamheten, utsattheten men också närvaron gestaltas på ett starkt sätt. Tack vare sponsring från bland annat SAS kunde Gustaf Kraitz ett drygt dussin gånger flyga över Atlanten och tillbaka för att planera och utföra detta konstverk. Och istället för att jaga nya bidragsgivare och andra som önskade stödja detta projekt tog AGAs förre VD Marcus Storch och garanterade hela summan. Därmed blev det också ett fritt skapande utan inblandning utifrån.

För i grunden ogillar Gustaf Kraitz beställningar. De kan bli för detaljrika synpunkter. Just nu skapas en stor staty av den skånska operamästarinnan Birgit Nilsson. Exakt var den skall stå eller vem som skall betala är inte helt klart vilket gör att konstnären än så länge uppfattar sig ha full beslutanderätt. Och det uppskattas. Den skall bli två meter, förklarar han. Och det är precis vad ugnen klarar av. Vi får lägga statyn på en bår och sedan föra in henne genom luckan. Först måste dock keramiken förbrännas och det får ske vid en industriugn i Tyskland. Risken att godset går sönder är hög. Men det är här yrkesskickligheten kommer in, säger Gustaf Kraitz. De som misslyckas har många gånger gjort något fel.

Styrkan förklarar Gustaf med att han tidigt tvingades vänja sig vid hårt arbete. Som ungrare med fel bakgrund i den kommunistiska delen av Europa hamnade han i sovjetisk fångenskap och kolgruva. Det blev fem års straffarbete. 1956 kunde han ta sig ut ur landet och till Sverige. Hans imponerande livsöde kan leda till många slutsatser och reflektioner. Men åtminstone två slår en hårt och omedelbart. I Berlinmurens skugga och glädjen över Sovjetstatens och DDRs kollaps glöms ibland alla offer och fångar bort. De finns närmare än man tror och bär hela historien med sig. Och svensk keramik i allmänhet och konstnärslivet på Bjäre och i Förslöv i synnerhet skulle inte kunna tänkas utan bland annat Gustaf Kraitz. En invandrare och flykting!

onsdag 4 november 2009

KGB-Guillou och Stasi-Sverige

Det är intressant att ta del av den uppburne författaren Jan Guillous försök att förklara varför han som journalist en gång i tiden avslöjade sitt samröre med CIA och därmed skapade scoop medan han hållit tyst om sina KGB-kontakter. Det är först på betryggande avstånd till Berlinmurens fall och Sovjetstatens kollaps han med en axelryckning sagt sig ha haft visst utbyte och rent av bjudits på både sprit som fått pengar för rapportskrivande.

Jan Guillou är en skicklig debattör. Hans kritiker drar sig nu sakta morrande tillbaka. Det hela är på väg att rinna ut i sanden. Det blir inget mer om KGB ifall inte något sensationellt nytt kan presenteras. Och det verkar inte aktuellt.

Av den anledningen kan det finnas skäl att lyfta det hela till ett något högre, mer principiellt, plan. Hur kommer det sig att vi i Sverige tassar så mycket kring det faktum att det under 1950-, 60- och 70-talet fanns dem som sprang andra länders och säkerhetstjänsters intressen? Självfallet skedde värvningar. Diplomaten och Svensk Handels Dag Klackenberg kunde för några år sedan berätta om sina kontakter och hur han framgångsrikt agerat dubbelagent för att sprida falsk information. Och Jan Guillou menar sig ju inte ha gjort något olagligt utan endast förberett ett avslöjande om KGB i Sverige som sedan aldrig blev någon artikelserie.

För några år sedan publicerades en stor bok som var en sammanställning av vilka som var medlemmar i svenska nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 40-talet. Nog bläddrades det i den volymen på en mängd folkbibliotek och förtjust snappades det upp namn på personer som blivit kända för andra saker. Men många hade dött då boken gavs ut. Därmed saknades möjligheter till försvar, förklaringar eller replik. Fördelen med att granska den historia som bara ligger 20 till 40 år bak i tiden är att åtskilliga offer som skyldiga lever.

Efter Östtysklands fall såldes en del register. Några hamnade i händerna på USA. Det finns uppgifter om att det kan gå att hyggligt räkna ut ett antal personer i länder som Sverige vilka agerade på uppdrag av Stasi. Hittills har ingen velat avslöja dessa namn eller öppna Säpos arkiv för forskning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet fredag 30 oktober tar undertecknad och riksdagskollegan Mats Johansson ställning:

”Åter rasar en debatt om utländska säkerhetstjänsters aktiviteter i Sverige i det förflutna. Just nu ligger fokus på det sovjetiska KGB, för ett drygt år sedan handlade det om östtyska Stasi. En av deras huvuduppgifter var att värva svenskar som skulle förse dem med information och påverka opinionen.

När arkiven efterhand öppnats, främst utomlands, har vi fått veta en del namn. Även Säkerhetstjänstkommissionen gav 2002 en omfattande genomlysning av mönster och människor i övervakningen av säkerhetsrisker.

På en punkt vore det för historieskrivningen värdefullt med en komplettering. Den svenska säkerhetspolisen har tidigare, med politiskt stöd, vägrat att lämna ut de hemligstämplade uppgifter som finns kring dem som eventuellt sprungit Stasis ärenden i Sverige.

I svar på ställda riksdagsfrågor har justitieminister Beatrice Ask (M) förnekat att det skulle handla om 900–1000 namn; däremot har Säpo fått vad som uppges vara ”spridda uppgifter” i samband med att arkiv öppnats. Även om brott i juridisk mening avförts och preskriberats finns en moralisk-politisk dimension. Vilken typ av opinionspåverkare har det handlat om? Hur såg mönstren och nätverken ut? Dessutom är det rimligt att personer som på felaktiga grunder stämplats som diktaturens medlöpare har möjlighet att rentvå sitt goda namn innan böcker och spekulationer om 50 år kommer med utpekanden som ingen av dem då kan värja sig emot.

Det bestående intresset för vem som gjorde vad under det spök- lika 1930-talet visar att vi nu borde ta chansen att offentligt granska det 60- och 70-tal då upp- burna svenskar som i aktiv handling stödde diktaturerna. När kända namn florerar och människor utpekas utan att arkiv öppnats eller hemligstämplar hävts på officiellt material ökar utrymmet för desinformation och förtal. Bättre vore att säkerhetspolisen nu utan att röja källor får offentliggöra information om Stasis arbete i Sverige och svenskars kontakter med DDR-regimen, så att medier och forskare kan gå vidare med att ge oss hela bilden.”

lördag 31 oktober 2009

Något om Nordiska rådet

Fyra dagar med Nordiska rådet är till ända. Det har varit bra samtal och debatter. Vid partigruppsmiddagen på onsdagskvällen fanns ministrar från några av våra grannländer. Utrikesminister Carl Bildt hyllades i ett fint tal av sin estländske bordsgranne. Och vår krets visade sig ha utökats med både Färöarnas utrikesminister som Grönlands finansminister.

Politiskt blev det två större diskussioner. Först i medborgar- och konsumentutskottet där M-förslaget om nolltolerans mot narkotikahandel i Norden haft sina opponenter. Av olika anledningar har det inte fullt ut velats markera. En förklaring kan naturligtvis vara att det i Danmark finns starka lokala krafter i Köpenhamnsområdet som önskar se legalisering. Jag ställde dock en rak och direkt fråga till den socialdemokratiska oppositionsledaren och hon var tydlig mot sina partikamrater genom att lova fortsatt kamp mot narkotikan även om det blir regeringsskifte. Formuleringen om nolltolerans utökades med en bisats om att en sådan politik får genomföras i varje land på sätt som polis, tull och övriga myndigheter finner bäst. Inget konstigt för den som tror på subsidiaritet!

Den andra konflikten gällde huruvida det skall bli ett nordiskt informationskontor i Minsk, Vitryssland. Från att ha varit full enighet bestämde sig plötsligt några finländska politiker med samlingspartiets representanter i spetsen för att gå emot av ekonomiska skäl. Jag hade ett inlägg där jag mer försökte visa på Vitrysslands odemokratiska tendenser och även de tillbakagångar som kan iakttas i Ryssland. Skall det öppnas ett kontor i Minsk gäller det att veta varför! Det handlar om demokratiexport och det finns all anledning att kontrollräkna fingrarna varje kväll. I debatten sade jag bland annat: ”Ett nordiskt informationskontor i Minsk skall vara ett skyltfönster, sägs det i våra handlingar. Inte för fjordar, fjäll, fält och skogar. Utan ett skyltfönster för demokrati och öppenhet.”

Två spörsmål fick också intressanta svar. Från ordförandens sida förklarades att man under frågetimman inte fick vända sig till ”sin” nordiska samarbetsminister. Då jag konstaterade att jag representerade Skåne men ändå hoppades få vända mig till Danmarks Bertil Haarder skrattade alla. Och jag undrade ifall det kan vara att tänka på en gemensam dansk-svensk förstudie om en fast förbindelse mellan Helsingborg-Helsingör. Han ville inte lova något utan hänvisade till transportministern men ställde sig inte avvisande. Det är viktigt att det drivs opinion för denna viktiga fråga för det tar tid mellan att en granskning läggs fram och att ett önskat bygge kan starta. Men en fast förbindelse behövs, både för Skåne och Själland som Sverige och Norge å ena sidan och Danmark och Tyskland å den andra. Det är i allra högsta grad en nordisk fråga.

Siv Jensen, ledare för norska Framstegspartiet, fick en fråga om Sverigedemokraterna. De brukar ju ibland framställa sig som ungefär liknande norska Frp och med goda internationella kontakter. Siv Jensens svar var som en sylvass nål i den ballongen: ”Moderaterna vil ha en enorm utfordring i å ta denne debatten på alvor, nettopp for å unngå at et parti som - hva heter de for noe - Sverigedemokraterna blir representert i den parlamentariske forsamlingen i Sverige. Jeg håper det ikke skjer, men da menar jeg også at man er nödt til å ta denne debatten på alvor.”

torsdag 29 oktober 2009

Rätt i sak - fel i form

På onsdagen vid ingången till Rosenbad fanns en hel del poliser, några aktivister och massor med mörkfärgad brunkol. Det såg smutsigt ut. Greenpeace hade ännu en gång gjort något spektakulärt för att på så sätt locka media och fånga uppmärksamhet. Ett halvdussin personer satt ned medan två andra klättrade omkring i flaggstänger med en banderoll. Enligt ett pressmeddelande hade organisationen med sig 18 ton brunkol vilket motsvarar vad som lastas in i en av Tysklands största energianläggningar; Jänschwalde. Var 20 sekund! Och det är ett kraftverk som ägs av Vattenfall och därmed den svenska staten och det förklarade varför Greenpeace nästan bokstavligt knackat på hos statsministern i Stockholm. Totalt har Vattenfall skaffat sig tolv stora kolkraftverk i Tyskland, Polen, Holland och Danmark under de senaste åren.

I sak kan det finnas anledning att hålla med om behovet av att peka på den skitiga och klimatpåverkande förbränningen i tyska, polska och danska kolanläggningar. Och det är viktigt att hela tiden påminna om Vattenfalls ansvar och europeiska expansion. Menas det allvar med alla vackra formuleringar kring miljö och klimat måste något göras åt de fossilbaserade energislagen. Det handlar om kol men också om gas. Onekligen finns här även en viktig dimension till den tänkta ledningen på Östersjöns botten mellan Ryssland och Tyskland. För egen del drar jag dock slutsatsen att det därför behövs mer och ny kärnkraft som alternativ. Där finns nog en stor skillnad gentemot Greenpeace som brukar bedriva kampanjer även mot denna energiform. Och detta är ju ett stort problem för många miljövänner som är skeptiska till olja, kol och gas. För dem är ju inte heller reaktorer något att tänka på. Och vad återstår då? Kraftiga prisökningar! Tung industri som slås ut! Eller att det blir väldigt kallt i ett land som Sverige med många månader fyllda av dåligt väder samt höst och vinter.

Trots allt hade det funnits goda skäl att lyssna på Greenpeace och efterhöra synpunkter om just Vattenfalls agerande i Tyskland. Men nu? Det mesta försvinner bakom upptåget och den självupptagna roll man tilldelar sig genom att vräka ut brunkol, smutsa ned och i det lilla försöka ockupera del av platsen utanför Rosenbad. Förhoppningsvis kommer organisationen att självmant och utan prut betala de kostnader som uppstod då allt skulle städas och ställas i ordning. I annat fall är det inte civil olydnad eller civilkurage utan bara vandalism!

måndag 26 oktober 2009

Några dagar med Norden

Riksdagshuset i Stockholm fylls på med parlamentariker och tjänstemän från de fem nordiska länderna och tre självstyrande områdena (Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island samt Åland, Färöarna och Grönland). Det är dags för Nordiska rådets 61:a session. I år är platsen den svenska huvudstaden. Dessförinnan har det varit Helsingfors, Oslo och Köpenhamn. Nästa år blir det Reykjavik. Under några dagar kommer valda politiker samman med statsråd och regeringsföreträdare. Tillsammans mejslas bra förslag fram till nytta för Norden och den gemensamma utvecklingen.

För egen del har jag bland annat en motion om nolltolerans mot narkotika i Norden. I samband med utskottsbehandlingen har socialistiska företrädare från Danmark velat göra förändringar och mjuka upp en del formuleringar. Förklaringen är enkel, det finns lokala politiska krafter i den danska huvudstaden som önskar se legalisering av vissa preparat. Just därför är det också viktigt att säga nej från alla dem som önskar att en tydlig hållning mot knarket skall bestå!

En annan viktig fråga är arbetet mot olika former av gränshinder. Det handlar om att ta bort i vissa fall små men för den enskilda fåniga och ibland direkt förhindrande regler de nordiska länderna emellan. I förra veckan var den årliga debatten i riksdagen om Nordenpolitiken och då kunde regeringen rapportera om olika förbättringar. Det har exempelvis blivit enklare för danska körskollärare bosatta i Sverige att förnya sitt körkort i Danmark. Det har blivit lättare för den som inte är svensk medborgare att få ett ID-kort. Danska medborgare har möjlighet att köra dansk firmabil i Sverige. Och det ska bli tydligare gränsregional statistik. Stort och smått om varandra!

Det intressanta med den skrivelse som behandlades var att den kommit att hanteras av utrikesutskottet. Mot detta kan man ju ha befogade invändningar. För Skåne, för Värmland och för Tornedalen är inte detta på något sätt UD utan en del av det dagliga livet! Just kampen mot gränshinder har en särskild nordisk dimension. En del kritiker mot det nordiska samarbetet lyfter gärna fram EU, men jag tror att det som kan vara krångligt för 10 000 eller 15 000 personer i Värmland och Norge enklare kan hanteras av ett samarbete med 25 miljoner medborgare än av ett med 500 miljoner medborgare. Därför behöver vi både EU och Norden, både fokus på de stora och övergripande frågorna och på de mindre detaljerna. Jag är helt övertygad om att vägen till ett närmare Nordensamarbete går via att alla fem länder också är EU-medlemmar.

I riksdagen har det väckts motioner om att Nordiska rådet skall avskaffas. Ingen av de cirka två dussin undertecknarna fanns dock på plats när det var dags för debatt. Ingen hade föranmält sig och ingen släntrade in under meningsutbytet. Så djup var den övertygelsen!

Innan det nordiska toppmötet drar igång på tisdagens eftermiddag med regeringschefer och oppositionsledare på plats och beslut klubbas onsdag och torsdag är det dags för utskottsbehandling av en del ärenden på tisdag morgon. Jag sitter i medborgar- och konsumentutskottet. Vi har under 2009 fördjupat vårt arbete kring migrationsfrågor men även kring samernas situation. För 2010 är tanken att rikta fokus mot konsumentfrågor, bland annat alla de regler och avgifter som finns när man gör bank- och korttransaktioner mellan de olika länderna. Det skall vara enkelt att leva, bo och verka i Norden. Inom detta område finns en hel del att göra!

söndag 25 oktober 2009

Riksdagsman och kandidat

Lördagen 24 oktober innebar på ett antal platser i landet att det hölls moderata partistämmor där olika listor fastställdes inför de allmänna valen 2010. Så skedde ibland annat Halland, Östergötland och Uppland. Skåne med ungefär 1,2 miljoner invånare är ju onekligen en tung och viktig del. Där förenklades arbetet såtillvida att alla moderater samlades på ett och samma ställe trots att det handlade om fyra olika riksdagslistor och ett drygt halvdussin inför regionvalet.

Och nog var det något av tandläkarmottagning över det rum dit toppkandidaterna förpassades i väntan på att de för respektive grupp under några minuter fritt skulle få disponera ordet och därefter under ungefär lika lång tid svara på frågor. För oss från Norra och Östra Skåne handlade det om sex minuter totalt. Ganska viktig tid kan tyckas för den vars hela riksdagsarbete skall värderas eller för den kandidat som önskar göra bra ifrån sig och komma ifråga för en hög placering. I det lilla rummet fanns godisskålar, frukt, smörgåsar, kaffe och läsk. Mysigt ordnat men det märktes att det var svårt att låta sig bjudas före den egna dragningen var gjord. Därefter var det väntan fram till ombuden med mentometerknappar avgjorde listan. Ett slags mellanting mellan Idol och Robinsson.

För Norra och Östra Skåne innebar stämman att Margareta Pålsson fortsätter som första namn och jag som andra. I dag har vi tre ledamöter från denna valkrets. Att jag själv fick drygt 3000 personkryss valet 2006 var mycket trevligt och kändes som ett starkt stöd då ingen annan fick så många av oss moderater i Norra och Östra Skåne, samtidigt en smula förtretligt då det i procent blev ungefär 6,5 och det hade behövts åtta procent eller cirka 600-700 röster till för att bli uppflyttad och inkryssad.

För egen del uppskattar jag mycket att stå tillsammans med Margareta Pålsson. Vi har fungerat bra ihop de senaste tre åren och kompletterat varandra inom en mängd områden. Självfallet var hon värd både kindpuss, kram som applåd.

Under det kommande året innebär det att jag kommer att fungera både som riksdagsman fram till att riksmötet 2009/10 avslutas i oktober 2010 som kandidat inför valet och nästa mandatperiod. Det känns bra!

I mitt anförande i Malmö försökte jag peka på några saker inför de kommande fyra åren. Vid förra nomineringsstämman sade jag att vi stod inför en resa: ”Vi har gjort en sådan resa tillsammans. Sedan valet 2006 är vi numera ett stort parti med över var fjärde väljare bakom oss. Vi har fått regeringsansvar genom en riksdagsmajoritet. Vi har axlat ansvar! Och sedan dess har vi gjort bra saker. I många kommuner. I Skåne. Och i Sverige. Vi har agerat mot utanförskapet. Vi har reformerat skolan. Vi har sänkt skatter. Vi kan stolta säga att det blir 20 000 poliser senast år 2010. Men mer återstår. Det handlar om sjukvården. Det handlar om pensionärernas situation. Och det handlar om brottsligheten. Jag tror att valet 2010 kommer att handla om tre frågor: Jobben, det ekonomiska ansvarstagandet och regeringsalternativen.

Jag vill bidra till detta. Jag tror att det handlar om en tydlig moderat grupp i riksdagen. Jag tror att det handlar om att slå vakt om fantasins och skapandets betydelse. Jag tror också på Alliansen. Mitt bidrag är att jag som tidigare kommunalråd i Ängelholm och i dag som riksdagsman är en brobyggare. Vi hade i Ängelholm en allians långt före alliansen.”

Så är det att vara riksdagsman och kandidat!

onsdag 21 oktober 2009

Det tyckte vi då - det tycker jag nu

Energimyndigheten i Danmark har som tillståndsgivare gett klartecken till en gasledning på Östersjöns botten. Därmed har Nordstrem fått ett första hett efterlängtat ja från ett land. Men fler prövningar återstår. Insatserna av påverkan och påtryckningar skall inte underskattas. Samtidigt bedyrar den danska Energimyndigheten att den gjort andra avvägningar än strikt juridiska och att ingen försökt agera till förmån för detta väldiga energiprojekt.

Även Sverige har att i enlighet med ingångna konventioner att utföra en laglig- och lämplighetsprövning. Där är det endast miljöskäl som kan sätta hinder i vägen även om det finns andra dimensioner som det borde reflekteras kring. Det är den svenska regeringen som är tillståndsgivare.

Något av den komplexa situationen men också en dragen slutsats om att Sverige borde säga nej framförde undertecknad tillsammans med M-kollegerna Rolf K Nilsson, Sofia Arkelsten och Mats Johansson i en debattartikel i Gotlands Allehanda den 22 april. Sedan dess har bland annat kommunstyrelsen på Gotland sagt sig vara mot en gasledning i likhet med andra berörda runt Östersjön. Det här en viktig fråga. Och det vi tyckte då tycker jag (och sannolikt de andra) även nu:

”Sveriges regering har enligt undertecknade konventioner endast rätt att göra en prövning av miljöskälen för en dragning av gasledningen på Östersjöns botten. Det görs som ren myndighetsutövning. Även om fler och goda skäl kan anföras mot projektet är det endast på denna grund ett svensk nej kan formuleras.

Därför är det naturligtvis känsligt. Inga större insikter i historia eller säkerhets- och försvarspolitik behövs för att också se att planerna kan sättas i ett större sammanhang och med fler dimensioner. Att det dessutom pågår granskning om eventuella mutor i samband med en del av de yttranden som lämnats in i miljöprövningen gör inte saken enklare.

Redan utifrån en miljöaspekt finns det anledning att vara skeptisk. I Östersjön finns dumpad ammunition och annan militär utrustning från åtminstone två världskrig under 1900-talet. Fisket kan påverkas av ledningen och dess behov av säkerhetszon. Till det kommer en kommande stor utgift den dag det hela tjänat ut sin tid och det är dags att städa upp.

Det finns andra lösningar och dragningar. Av politiska skäl verkar det dock som att EU-landet Polen skall undvikas. Även i förhållande till de tre baltiska republikerna, tillika delar av EU-familjen, verkar finnas ett spänt förhållande från konsortiets sida. Därmed kan den miljömässigt bästa lösningen, den på land, komma att avfärdas för den som uppfattas som politiskt smakligast, den via Östersjön.

Mot konsortiets huvudägare riktas också alltmer kritik. För bakom Nordstream finns den ryska energijätten Gazprom. Journalisten och människorättsaktivisten Grigory Pasko tillhör de öppet och uttalat kritiska. Tidigare delade han redaktionsrum med kollegan Anna Politkovskaja fram till att hon mördades.

Visst har Ryssland utvecklats i rätt riktning jämfört med Sovjetunionens dagar. Det är dock skillnad på åren under president Jeltsin och de nu under presidenterna Putin och Medvedev. Oppositionella förföljs och trakasseras. Grannländer attackeras, Estland med ett fullskaligt IT-angrepp och Georgien genom att stridsvagnar rullade in i augusti förra året. Innan Dmitry Medvedev utsågs till president var han som biträdande premiärminister kopplad till Gazprom.

Inget kunde tydligare än det ryska gaskriget mot Ukraina i vintras understryka att energipolitiken tjänar som ett politiskt vapen i det i dubbel mening nya kalla kriget, särskilt när Europa fryser. Förvecklingarna kring nyår handlade inte främst om ekonomi utan måste ses i det större geopolitiska sammanhanget av Rysslands ambition att återskapa imperiet med full kontroll över närområdet. Efter den framgångsrika invasionen av Georgien och det låga priset för avsöndringen av delrepublikerna går färden nu vidare mot Ukraina, som ska vinnas åter.

För Europa under kommande år utgör just Ryssland och energi två viktiga utmaningar. EU skall vara fast, tydlig och konstruktivt samarbetsinriktad. Samtidigt är det viktigt att undvika att Europa görs beroende av en enda stor leverantör. Ny kärnkraft och elexport från Sverige till exempelvis Estland, Lettland och Litauen är i det sammanhanget något positivt.

Regeringen har enbart att göra en utvärdering utifrån miljöskäl. Det räcker. Till det kan dock lyftas fram även andra aspekter.

Hans Wallmark
Rolf K Nilsson
Sofia Arkelsten
Mats Johansson
Riksdagsledamöter (M)”

måndag 19 oktober 2009

Fram för vindens alla färger

Framtidsskolan i Ängelholm växer. För någon dag sedan var det invigning av ungefär 1000 kvadratmeter ny yta för lärande och utveckling. En stolt VD Anita Nyblom fanns naturligtvis på plats för att sprida värme, inspirera men också berätta om hur det är att våga vara entreprenör i skolvärlden. Lärare, elever och inbjudna gäster applåderade. Och kramade om henne. Allt detta är hon värd! För Anita Nyblom är generös med att dela med sig av både sig själv och sina tankar. Fram har verkligen etablerat sig som ett seriöst och uppskattat alternativ vilket gör det svårt för andra att etablera sig. Många tycks vara nöjda med de kommunala skolor som finns i Ängelholm och för den som av olika anledningar söker ett alternativ så finns Fram och på gymnasiesidan även John Bauer.

Första gången jag träffade Anita Nyblom var hon rektor med goda resultat inom en av Ängelholms skolor. Hon bubblade av idéer men närde också en önskan om att få förverkliga allt detta i ett eget skolprojekt. Det lät visionärt. Det lät vågat. Och det var inte utan att jag skakade en smula på huvudet åt hennes energi och engagemang efter ett kvällsmöte hemma hos henne tillsammans med en annan visionär, arkitekt Martin Lindstam.

Planerna tog allt mer konkret form. Och som Anita Nyblom berättat någon gång ringde hon upp sina vuxna barn för att meddela att arvet nu skulle riskeras då bostaden skulle användas som säkerhet för ett banklån. För nu skulle Framtidsskolan Fram öppnas. Ju tydligare hon blev med sina planer och tankar desto mer ökade också motståndet från dem som kunde se detta som ett hot eller skall vi kalla det bristande insorteringskänsla…

För bakom idén om en egen skola fanns mer än bara viljan att förverkliga en dröm. Det handlar också om ett pedagogiskt grundackord. Att se individen och att följa eleven i dess växande. I dag kanske mer vanlig genom portföljmodellen och andra inriktningar men i början av 2000 fortfarande något ganska nytt. Lokalerna skulle också präglas av öppenhet och frihet. Sökandet, prövandet och det fantasifulla är ju också Frams signum. Och har varit det sedan första dagen med bland annat en kandelaber med levande ljus som möter alla varje morgon vid huvudingången. Kommunstyrelsens ordförande Åsa Herbst (M) kunde i sitt invigningstal just påminna om behovet av även osynlig kunskap. En av alla skönsjungande elever hade också en sång vars refräng tog upp temat om att måla med vindens alla färger - en fin metafor för kultur och bildning.

Men när Anita Nyblom precis skulle kasta loss och gå över till den egna skolverksamheten stötte hon på motstånd. Socialdemokraterna (undantaget dess oppositionsråd) sade sig vara välvilligt inställda men försökte ändå sätta käppar i hjulen, inklusive att fundera på att använda byggregler bara för att förhindra. En av de dagar då det var ovanligt mörkt och Anita varit i kontakt med mig gick jag ut, köpte med mig en bukett blommor och tog med mig två av mina kolleger och vänner till henne; kommunalrådet Lennart Nilsson (C) och oppositionsrådet Lars Gustafsson (S). Vi knackade på, sa att vi trodde på henne och gav varsin kram. Detta tillfälle brukar hon ibland återvända till. Ibland kan politik och politiker göra skillnad. Då och där 2002 var ett sådant tillfälle!

lördag 17 oktober 2009

Var detta Obamas hemliga vapen?

För någon dag sedan var det ett intressant eftermiddagsseminarium i riksdagshuset om kopplingarna mellan religion och politik i USA. En del påståenden som satt sig i debatten granskades, prövades och avfärdades. Bland annat brukar det hävdas att den amerikanska konstitutionen bygger på en klar åtskillnad. Tvärtom visade professor Kjell O Lejon, som nu återvänt till Sverige och Linköpings universitet efter ett par år på andra sidan Atlanten, att det amerikanska statsbygget i allra högsta grad formats av starkt troende personer.

De första stora grupper som lämnade Europa för den nya kontinenten var puritaner och andra religiösa som sökte sig en ny framtid med frihet att utöva sin tro men också med en dröm om att skapa ett helt nytt samhälle. Det sistnämnda märks på många städer som Philadelphia, Nasareth och Betsaida som direkt lånat namn från Bibeln eller starkt återknyter till den. Kjell O Lejon betonade att den amerikanska konstitutionen, som fortfarande i bruk sannolikt gör den till i dag världens äldsta, istället gjorde en viktig distinktion mellan den federala nivån och delstaterna. I de senare fanns i många fall statskyrkor och ett starkt religiöst inslag. Anglikanska i Virginia, Maryland och Delaware medan andra inriktningar präglade dem i New Hampshire, Connecticut och Massachusetts. Det var först under mitten av 1800-talet som statskyrkosystemet avskaffades i delstaterna. Utifrån en svensk tradition kan det ibland vara svårt att förstå och begripa delstaternas starka ställning och ett federalt system med den omfattande tro på maktdelning som finns i USA. Den grundläggande ordningen består sedan 1776. Frågan om vilken religiös tolkning som var den rätta ansågs vara viktig men skulle ligga på delstatsnivå. Konstitutionen baserades inte på tron om frihet från religion utan på frihet till olika religioner och inriktningar.

Från Kalifornien kom forskaren Gastón Espinosa. Han har framför allt följt politiska trender inom olika etniska och religiösa grupper. Den tes han drev var att Barack Obamas valkampanj avgjordes av förmågan att attrahera ”lations” (den mer spansktalande delen av befolkningen med rötterna i Latin- och Sydamerika” med ”evangelikal” bakgrund (alltså vad som i Sverige skulle kallas väckelsekristna). Espinosa hävdade att Obama skickligt drivit en mittenorienterad kampanj där han också försökt nå de mer moralkonservativa grupperna bland lågutbildade och inom arbetarklassen. Dessa tilltalades av hans budskap om hopp och om en tydligare social agenda. Till sin kampanjstab knöt han måna ledande präster och teologer med markerade åsikter i exempelvis abortfrågan. Obama själv och det demokratiska partiet talade om kvinnans rätt att göra eget val men ändå tilläts centralt placerade personer att också ha en motsatt åsikt. Och det verkliga tecknet på att vara inkluderande är att många av rådgivarna nu getts centrala uppdrag även sedan Vita huset och makten erövrats. Det var alltså på riktigt och inte endast ett sätt att fiska efter väljare. Utmaningen blir naturligtvis ifall presidenten nu kommer att kramas sönder av olika och motsatta förväntningar från de grupper han attraherat eller om det går att forma en bred politisk kurs med plats för många. Gastón Espinosa var påtagligt optimistisk om Barack Obamas förmåga även om han med akademikerns kylighet också betonade tvivlen och det som talade emot.

De intressanta slutsatser som kan dras utifrån ett svenskt perspektiv är väl att den typen av grupptänkande, etniskt och religiöst, som kan iakttas i USA inte finns här på samma sätt. Colorado framhävdes som exempel på en delstat där den politiska majoriteten skiftar och där just inslaget från väckelsekristna ökar. Alltså blir det väsentligt att på olika sätt nå dessa. Däremot finns det all anledning att studera Barack Obamas inkluderande hållning och försöken att ändå i viktiga frågor kring moral och etik skapa ett gemensamt rum för motstridiga åsikter. Det märktes inte minst i presidentens försök att även räcka ut en hand till den muslimska världen genom det omtalade talet i Kairo för några månader sedan. Kopplingen religion och politik finns i vart fall då 140 000 kyrkoledare runt om i USA inbjöds till en telefonkonferens där Obama försökte visa hur hans viktiga sjukförsäkringsprogram som nu skall tas genom kongressen enligt honom och Vita huset också är en moralisk utmaning. Frågan är vilka framträdande politiker som i Sverige har en telefonbok med numret till åtminstone en religiös ledare?

torsdag 15 oktober 2009

Kvittar i riksdagen?

Under de senaste dagarna har det förts diskussion om närvaron i riksdagen. Tidigare har det faktum uppmärksammats att debatterna sällan drar fler än en handfull ledamöter och att det därför kan se rejält folktomt ut vid en TV-sändning. Den här gången har det varit mer fokus på voteringarna och ett särskilt intresse har visats advokaten och förre justitieministern Thomas Bodström.

Efter de första dagarnas upprördhet med kraftiga förenklingar som likställt frånvaro med skolk eller arbetsvägran kan nyanseringar nu iakttas. Svenska Dagbladet har på ledarplats skrivit om behovet av förtroendevalda med yrkeserfarenheter och förmåga att veta vad som finns även utanför väggarna i riksdagshuset. Smålandsposten har i en kommentar levererat det konstruktiva förslaget om att frånvaro vid voteringar kanske kan kombineras med ett register där den enskilde ledamoten kan göra en notering om skälet.

Idag finns ett kvittningssystem som är helt informellt och inte reglerat på något sätt. För att besluten i kammaren inte skall avgöras genom tillfälligheter och att någon plötsligt blivit sjuk, fastnat i en hiss eller något annat mer trivialt har partierna sinsemellan kommit överens om att det alltid skall vara borta lika många personer från båda sidor blocken så att riksdagsmajoriteten består intakt trots att det kan saknas 30 eller 80 personer. Litet tråkigt praktiskt kan tyckas i jämförelse med det brittiska parlamentet som kanske kan uppskatta den typen av spänning och dessutom ger MPs en anledning att stanna till i några av de särskilda restauranger, pubar och rum som är reserverade endast för dem. Men det är inte alldeles lätt att bli utkvittad. Tvärtom kan nog åtskilliga ledamöter vittna om hur de försökt beveka det egna partiets så kallade kvittningsman. Principen, i alla fall inom moderaterna, har varit att frånvaro endast accepteras ifall man har ett nationellt uppdrag på partiledningens uppdrag, företräder riksdagen i ett internationellt organ som FN eller Nordiska rådet eller ett starkt personligt skäl som eget 50-årsfirande, att ett barn tar studenten eller läkarbesök som inte kan bokas om. Det är den typen av anledningar som kan motivera. Annars inte.

Sverige är avlångt. Den som exempelvis måste delta på ett möte i Östersund eller Örkelljunga får bereda sig på en del restid till och från Stockholm. Att delta i något som börjar 18 eller 19 i Stockholmsområdet är busenkelt att hinna med även om voteringsklockan ljuder i riksdagshuset klockan 16. För allt som finns på längre avstånd än dit tunnelbanan i princip kan föra en är den typen av dubbla bokningar omöjliga. Skulle inte kvittning finnas torde en mängd besök, möten och träffar få ställas in. Och allt detta är ju också en viktig del av ett riksdagsuppdrag. Det handlar om att bli informerad, att svara på frågor, hålla anföranden, förklara och förankra. Ifall det hela förminskas till att uteslutande bli en fråga om att trycka ja, nej eller kanske handlar det dels om en fantastisk hög timpeng för att utföra 15 till 20 minuters jobb två till tre gånger i veckan och dels missas helt det som ligger i det politiska företrädarskapet.

Jag är övertygad om att riksdagsmän vill delta i voteringar. Möjligheten att påverka med sin röst är ju sällan så fysiskt påtaglig som då. Men det finns ändå situationer som tvingar fram att man är på en annan plats. För egen del fick jag uppleva detta under vårterminen då jag som en av moderaternas fem toppkandidater i europavalet dels fick mängder av förfrågningar från företag, skolor, föreningar och dels just fick partiledningens uppdrag att företräda partiet, ibland i direkt samverkan med ministrar. Utifrån ett riksdagsperspektiv fullt logiskt då bortåt 60 procent av svensk lagstiftning har sin grund i eller vilar på EU-beslut, rekommendationer eller riktlinjer. Kopplingen och närheten EU och riksdagen blir ständigt allt tydligare. Men det innebar också att från i praktiken påskhelgen fram till 7 juni var allt det andra viktigare än att finnas på plats i samband med voteringar. Hög frånvaro i kammaren men hög närvaro i debatten och bland medborgarna landet runt. Det är händelser likt dessa som gör det förklarligt att ett kvittningsssystem vuxit fram.

söndag 11 oktober 2009

Döda vita män

Redan i sitt förord till Johan Hakelius nyligen utgivna Döda vita män (Atlantis) slår författaren an några känslosträngar som sedan hålls skickligt vibrerande under 400 sidor. Det handlar om det engelska, det anglofila, som kommer till uttryck i tweed, tebjudningar, böckerna om Nalle Puh och så slutligen tonårens magiska TV-upplevelse En förlorad värld. Johan Hakelius sätter samman intressanta anekdoter, lyfter fram läsupplevelser och skapar en färggrant skiftande bild av mängder med pusselbitar i form av kuriösa, och stundom tragiska, människoöden.

Det handlar om exempelvis Hugh Massingberd som gjorde sig ett stort namn genom nekrologer i Daily Telegraph. Här finns Sir James Goldsmith som på sin tid bildade ett europaskeptiskt parti samtidigt som han gjort sig en förmögenhet på företagsaffärer vilka i somliga fall närmast skulle beskrivas som bolagsplundringar.

Dumt nog nämnde jag för Johan Hakelius att jag funnit ett namn felstavat i hans på alla sätt utmärkta bok. Han tog det med fattning även om möjligtvis överläppen vibrerade för en kort stund. För någon dag sedan kom e-post med frågan på vilken sida detta misstag begåtts så att det kunde rättas till vid tryck av ny upplaga. Efter att likt en dromedar på ökenresa färdats genom texterna inte bara en och två utan även tre gångar är jag lika törstig som djuret på att finna källan till min kommentar. Det är bara att erkänna misstaget! Och överläppen vibrerar därvidlag. Men samtidigt slås jag vid skummandet som följt på det mer noggranna läsandet hur ständigt nya detaljer och samband kan hittas i det persongalleri som lyfts fram. Det är inte endast avsaknaden av påstått korrekturfel som avslöjar bokens kvaliteter utan i allra högsta grad dess innehåll.

Några av de personer som tecknas hade jag på förhand inga djupare kunskaper om. Sir Iain Moncreiffe of that Ilk var en givande bekantskap. Nyhetsrapporteringen om lord Lucan verkade ju på sin tid befogad efter att han försökt krossa skallen på sin hustru. Andra är mer kända. Och det är svårt att göra politikern Alan Clarke rättvisa för den som läst hans dagböcker. Inledningen som handlar om den ständigt misslyckade Jeffrey Bernard lockar till skratt även vid tredje läsningen. Evelyn Waughs Brideshead Revisted som låg till grund för TV-serien En förlorad värld blev även för min del en magisk dörr in till det anglofila, till de rum som doftar bokläder, dammiga gobelänger och frasar av tweed, sprakar av öppen brasa och pyser av tonicens bubblor som söker sig till ytan i en nyligen upphälld GT. Brideshead Revisted är dessutom, vilket Hakelius korrekt noterar, inte en roman om överklassfasoner och slott utan en bok om religion med de olika karaktärernas individuella brottningsmatcher med sin gudsuppfattning.

Ja, jag skulle mycket gärna vilja läsa en till liknande bok med intressanta personporträtt. Samtidigt finns naturligtvis en fara för författaren att hamna i ett fack. Men ifall det blir någon uppföljning finns ju fler spännande namn att presentera, några bara helt ytligt nämnda eller inte ens berörda: Den stridbare politikern, militären och antikintresserade Enoch Powell är ett och så P G Wodehouse – den senare alldeles korrekt stavad, något annat kommer jag aldrig att påstå.

torsdag 8 oktober 2009

Scala Bio i Båstad

Biografen i Båstad har ungefär 80 sittplatser. Utrymmena finns i en gammal gymnastiksal på baksidan av församlingshemmet. Det stenlagda torget är en mardröm för dem med högklackat eller som går barfota. Den nuvarande arrendatorn Ulf Berggren har ansvarat för filmverksamheten i kommunen ett antal år och efterträdde en annan kulturintresserad. Lilla Filmfestivalen har gjort sig ett namn långt utanför Bjäre och Skåne och lockar årligen besökare med ett ambitiöst visningsprogram men också intressanta gäster som talar om sina verk och sitt skapande.

Medan man på andra håll i landet varnar för storbolaget SFs och därmed Bonniersfärens dominans är det faktiskt notabelt att det i det sydvästra hörnet finns så pass många oberoende och fristående biografer. Utöver Båstad handlar det om exempelvis Röda Kvarn i Ängelholm och så Höganäs och Laholm.

Scala Bio har ändrat namn från Bio Scala för att finna en lämplig adress på Internet. Och de cirka 10 000 besökare som kommer under året får bereda sig på en popcornfri zon. Det finns dock godis och läsk att köpa. Med allt skräp kan det vara nog svårt att städa lokalerna ändå. Draperiet framme vid duken är hämtad från en annan klassisk bio. Det är från Fågel Blå i Stockholm, berättar Ulf Berggren. Ingmar Bergmans favoritbiograf. När den stängdes räddades textilierna undan förgänglighet. Det finns en hög pall med litet ryggstöd också. Den använde mästerregissören vid en utfrågning en gång. Nu en tribut.

Som en förhållandevis liten biograf gäller det att sticka av mot de andra. Visningarna planeras ungefär två månader åt gången och det produceras en tryckt A4-sida för att locka ny publik. Det är dock många gamla stammisar som återkommer. I Båstad är det svårt att visa actionfilmer med mycket våld och slagsmål. De drar inte vidare många. Istället får nog kvaliteten sägas vara i centrum. De kommande veckorna visas exempelvis Il Divo, Italien, Still walking från Japan och den franska filmen om Coco Chanel. I september var det Augustilunch i Rom av Gianni di Gregorio och Lars von Triers Antichrist. Några världspremiärer har det också varit: Vi var nog först av alla med den senaste James Bond. Den visades två veckor före andra länder i Sverige och Storbritannien och vi ligger ju en timme före i tid. Många valde att börja klockan 00.07 den första tillåtna fredagen medan vi rullade igång 00.01 och utan reklam. Så Båstad var först!

Genom att ta ett lån kunde utrustning för digitalvisning köpas in. Det har blivit ett antal mycket uppskattade opera- och teatervisningar sedan dess. I pausen finns mat och dryck. Under hösten planeras bland annat fyra operaförställningar och samtliga är redan utsålda. Det kan möjligtvis bli repris av någon; Tosca, Aida eller Turandot. Investeringen är nu återbetald till banken tack vare många och välbesökta visningar av den första Stieg Larsson-filmen. Annars hade det nog inte gått.

Vad är då viktigast för en liten lokal biograf med ambitioner? Många besökare, förklarar Ulf Berggren. Svensk film har också en tendens att locka fler. En ny film baserad på en bok av Stieg Larsson är därför bra. Huruvida biljetten kostar 85, 95 eller 105 kronor är en mindre viktig fråga. Utbudet avgör. Och det är i ljuset av detta Mats Svegfors filmutredning skall ses. Hur skapa nya och stabilare villkor för svensk film? Inte minst är det en viktig fråga även för Scala Bio i Båstad. Som moderat ledamot i den parlamentariska referensgrupp Mats Svegfors haft att tillgå har jag redan skrivit en text om utredningen och några av dess förslag på den moderata kulturbloggen: http://moderatkultur.blogspot.com

tisdag 6 oktober 2009

Åland

Man kan förstå att generaler och militära strateger genom århundradena tittat glupskt på Åland. Med sitt läge i vattnen mellan Sverige och Finland erbjuds många möjligheter. Men frågan är avgjord. I dag är det en demilitariserad zon där det inte får finnas några soldater eller vapen. Trots en folkomröstning med ett överväldigande utslag på över 90 procent av dem som deltog att de önskade bli en del av Sverige avgjorde dåvarande Nationernas Förbund (NF) frågan till Finlands fördel. Men med särskilda rättigheter och ett självstyre för Åland. Sverige är en av ”garantimakterna” - alltså ett slags gudmor eller dopfé som har att se till att allt går rätt till. I den annars i grundlag fastslagna tvåspråkiga republiken utgör Åland ett undantag - här finns bara svenska.

Idag präglas väl bilden av färjetrafiken. Kortsemestrar med mat, dans och barbesök medan fartygen i maklig takt tar sig fram och tillbaka. Förbudet mot snusförsäljning inom EU-området har skapat stora problem då vinsterna från även denna tobaksprodukt är nödvändig för att klara marginalerna. Fler och fler flaggar över till svenskt då det finns ett blågult undantag.

Åland med 27 000 invånare är ju inte större än en svensk medelstor kommun. Det finns ändå 19 stycken inom hela området, den minsta på drygt 100 personer och Mariehamn som den största med drygt 11 000. Självstyret är långtgående. Den årliga budgeten är på ungefär 300 miljoner euro. Det finns en landskapsregering och ett lagting.

För ett självstyrande område betyder det nordiska arbetet en hel del. Det innebär att det finns ett organ där Åland tas på allvar och nära på har samma rättigheter och skyldigheter som de andra. För alla de svensktalande är det också betydelsefullt med kontakterna västerut. TV-tablåerna i de båda dagstidningarna presenterar ju huvudsakligen utbudet på den svenska och inte den finska sidan. Det finns politiker som uttryckt önskemål om att man borde införa den svenska tidszonen istället för den finska som är en timme före så att barnen slippa komma trötta till skolan efter att ha titta på film som börjar klockan 21 (alltså 22).

I Mariehamn är det nära till vattnet. Det finns många charmiga trähus. I ett av dem är det svenska generalkonsulatet inrymt. Endast Sverige och Ryssland har direkt diplomatisk närvaro på Åland. Utifrån svenskt perspektiv är det naturligt och självklart. Dels med en hel del konsulära ärenden men dels också med det särskilda förhållande som finns. Kronprinsessan Victoria har varit på besök och det blev en stor succé. Nu förväntas statsminister Reinfeldt också komma. Generalkonsuln påminner om att kanske bortåt hälften av alla som läser vidare efter gymnasiet väljer ett svenskt universitet eller en högskola. Försämra inte möjligheterna att läsa vidare för dem från Åland!

I samband med europvalrörelsen hade jag hjälp av två åländska politiker, Fredrik Karlström och Johan Ehn, med kampanj på Åland. Det finns ju en hel del med dubbelt medborgarskap. Till skillnad från finska EU-politiker hade jag radioreklam. Det hela resulterade i att ett antal personer uppsökte generalkonsulatet för att rösta. De vill stödja en moderat som gillade Åland. Tja, det ger ju onekligen uttrycket på kryss i Ålands skärgård en helt ny innebörd…

söndag 4 oktober 2009

Bananas!

Torsdag 1 oktober hamnade dokumentärfilmen Bananas! i riksdagen. Den kanske hade kommit dit ändå. Men nu var ett möte med visning organiserat för att markera mot storbolaget Dole som gör vad det kan för att bråka med regissören Fredrik Gertten och hans producent. De har stämts i domstol i Kalifornien och i sin tur gjort en motstämning. Det berömvärda initiativet till sammankomsten i riksdagen var taget av ledamöterna Mats Johansson (M) och Luciano Astudillo (S). I sig ett udda par vilka har få politiska beröringspunkter och det gör att de tillsammans verkligen understryker det parti- och blockpolitiskt övergripande som en manifestation likt denna innebär.

För ett antal månader sedan då riksdagens kulturutskott var på besök i Skåne presenterades en del av Region Skånes verksamhet vid en träff på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Bland annat kom det att handla om den imponerande filmsatsningen. Och då var Fredrik Gertten på plats och berättade om sin senaste film och det stöd han fått. Den verkade onekligen bra. Den dök även upp på Lilla filmfestivalen i Båstad. Däremellan hade den stoppats vid en större filmträff i Kalifornien. Dole hävdade sig nämligen vara utpekat som företag och med rätt grova anklagelser dessutom.

Redan i Helsingborg fick jag smak för Bannans! Att dessutom se filmen är ett politiskt ställningstagande i sig för yttrandefrihet och konstnärligt oberoende. Det gjorde det självklart att hörsamma inbjudan från Mats Johansson och Luciano Astudillo. Och filmen gjorde mig inte besviken. Ibland brukar Sverige pekas ut som en av världens ledande nationer ifråga om dokumentärfilm. Fredrik Gertten tillhör verkligen denna fina tradition! Det är ju inte alltid detta lämpar sig som långfilm utan kanske mer för ett kortare TV-format. Banans! är dock spännande som vilken långfilm som helst.

Det handlar om bananarbetare i Nicaragua som misstänks ha blivit sterila genom användandet av ett bekämpningsmedel på plantagerna. Och bruket skall ha fortsatt sedan kemibolaget själv velat avbryta produktion och användande. Något av huvudperson är en spansktalande advokat i USA som tar sig an fall mot löfte om procent på vad som dras in på skadestånd. Förlorar man målet utgår ingen ersättning. Dessutom en jurist som annonserar efter fler klienter på lokalbussarnas baksidor. Han röker cigarr och kör en röd Ferrari.

Det intelligenta med Gerttens film är att det är en tät berättad historia som handlar om bananarbetarnas villkor i kontrat mot det amerikanska bolaget, en latino till jurist i USA med alla fördomar han lockar fram och så det mycket speciella rättssystem som finns på andra sidan Atlanten. Det stämmande bolaget som försöker få filmen stoppad måste närmast ha storhetsvansinne därför att allt på inget sätt kretsar kring företaget som sådant och både Doles advokater som ledande företrädare ges rikliga möjligheter att utveckla sin syn. Visst är Gerttens film partiskt men inte på ett sätt som Dole tänker sig utan mer som den rätt vilken alla historieberättare tar sig. Han ger oss en story, sann eller osann, filtrerad eller ofiltrerad, men det är hans berättelse. Och det är ju ändå det konst handlar om. Att beröra. Att skapa tankar. Mitt första intryck efter att ha sett några sekvenser i Helsingborg visade sig vara helt korrekt: Banans! är bra och sevärd. Numera innebär dessutom varje visning en manifestation för yttrande- och tankefrihet! Den 9 oktober dyker den upp på ett antal biografer landet runt.

I en hel del media uppmärksammades visningen. DN skriver här: http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/riksdagen-fick-se-bananas-1.965348

torsdag 1 oktober 2009

Herr president och pappa Stoltenberg

Nordiska rådet har haft utskottsmöten på Åland. Den självstyrande ön mellan Sverige och Finland tog emot gästerna med höstvindar och bitande morgonkyla. Men man hade dessutom lyckats ordna två goda och intressanta talare; Nobelfredspristagaren och Finlands förre president Martti Ahtisaari samt Norges tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg.

Till det inledande förberedande mötet anlände republikens före detta statschef inte i något flygplan som i USA med den stolta beteckningen Air Force One utan däremot hade landskapsregeringen tagit fram sin fina svarta tjänstebil med det fräcka registreringsnumret Åland 1. Ur den fick han kliva ur. Vid ett offentligt möte i Mariehamn tillsammans med de församlade nordiska parlamentarikerna fungerade jag som samtalsledare och moderator mellan de två toppolitikerna. Och det två timmar långa mötet kom att kretsa kring nordisk försvars- och säkerhetspolitik men även kring det faktum att länderna aktivt deltar i fredsinsatser och konflikthanteringar världen runt. Inte minst Martti Ahtisaari har ju själv genom åren varit aktiv i ett antal svåra förhandlingar mellan stridande parter som i exempelvis Pakistan och Namibia. Och Norge har under en längre tid åtagit sig att agera mäklare i mycket inflammerade situationer som på Sri Lanka och i Mellanöstern.

Först fick själva protokollsfrågorna hanteras. Man säger knappast ”hörrudu” till en tidigare president och statschef. I USA är ju exempelvis alla avgångna ledare i Vita huset fortfarande ”president”. Och så är det även med riksdagsmän, har man en gång av folket valts till representant i kammaren är man ”riksdagsman”. Och i Finland kan man ibland vara något mer formell än i Sverige. Mycket riktigt! Landets nuvarande statschef skall tilltalas Fru Republikens president. Men är man före detta blir det bara Herr president! Och vad blir då en tidigare utrikesminister? Jag ställde frågan till Thorvald Stoltenberg. Skall jag säga herr tidigare utrikesminister, herr ambassadör eller pappa Stoltenberg (hans son är ju Norges statsminister). Ja, skrattade han. I vart fall inte herr ambassadör…

I sina inledningar kretsade de två ledande politikerna kring några för Norden viktiga utmaningar. Martti Ahtisaari anslog en hoppfull ton och menade att det går att göra kraftfulla diplomatiska insatser. Det går att förmå parterna att komma till förhandlingsbordet. Men det gäller också att våga tala med alla. Som exempel lyfte han flera gånger fram Mellanöstern där han menade att det terroriststämplade Hamas som stöddes av många palestinier vid allmänna val sedan kommit att bojkottas av omvärlden. Thorvald Stoltenberg hänvisade till den rapport han lagt fram på beställning av de fem nordiska ländernas regeringar och som i tretton punkter anger var det går att öka samarbetet kring utrikes- och säkerhetspolitik. Han menade dessutom att hans slutsatser tagits emot mycket väl. Framför allt underströks att klimatförändringar gör att det utifrån ett nordiskt perspektiv är lika angeläget att fundera vad som händer i de norra delarna av Europa som mer söderut. Nya rutter öppnas i och med smältande isar. Därför behövs gemensamt kustbevakningssystem, satellitövervakning och att Island inte överges nu när USA dragit hem sina trupper utan att andra länder kan ställa upp med luftövervakning. Martti Ahtisaari berömde Stoltenberg för att han i strukturen för fredsuppbyggnad angett fyra nödvändiga komponenter: En militär, en humanitär, en samhällsuppbyggande (som polis, domare, rättsväsende och valobservatörer) samt en biståndsdel.

På frågor var båda mycket noga med att understryka vikten av att delta i operationer som nu i Afghanistan. Det handlar om en insikt om att världen kommer allt närmare. Martti Ahtisaari berörde det faktum att soldater kan skadas och dödas med orden: Varje dödsfall är tragiskt, men fler avlider faktiskt av trafikolyckor i Finland. De små ländernas oberoende läge underströks av båda. Ingen känner sig hotat av Norge, Sverige eller Finland och just därför är diplomater och soldater härifrån särskilt användbara. Och med hjälpligt inlindad kritik mot republikens nuvarande president menade Martti Ahtisaari att det är naturligt att västvärldens länder sluter sig samman och att av den anledningen är Natoanslutning ett naturligt och föga radikalt steg att ta.

Två timmar gick fort. Sedan avtackning och därefter rullade Åland 1 bort längs Mariehamns gator.

söndag 27 september 2009

Politikerna och fantasilivet

För ungefär ett år sedan ringde telefonen i riksdagshuset i Stockholm. Det var Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD. Han hade tänkt sända ut en enkät till alla riksdagsledamöter och undrade hur man bäst gick till väga. Vi talades vid en stund och när jag förstod att det inte fanns något dolt syfte utan endast en stor nyfikenhet kring de förtroendevaldas kulturvanor tyckte jag att han skulle understryka just denna öppna attityd. För inte sällan när journalister och medieföreträdare hör av sig med enkäter eller frågor finns andra avsikter än bara att få reda på svaren. Ibland finns en tes där allt som bekräftar denna används medan det som jävar eller komplicerar bilden ratas. Dessutom var det uppenbarligen litet av en nyhet att ministrar inte behöver ha en riksdagsplats och att alla invalda statsråd ändå har en inkallad ersättare i kammaren.

Med tiden kom det ett antal svar till NST/HD och dessa kom att publiceras. Det gick att läsa om partivänners och riksdagskollegers bästa minnen från konst, litteratur och musik. Många lyfte fram J R R Tolkien. Bruce Springsteen hade sina anhängare. Det var svårt att finna någon gemensam nämnare eller röd tråd utifrån partipolitiskt hemvist. Och det nyskapande och experimentella lyste nästan helt med sin frånvaro vilket ändå kan förklaras med att det var just de bästa upplevelserna som efterlystes och dessa är ju oftast några man funderat på en längre tid istället för vad man läste, lyssnade eller såg på i förra veckan.

Gunnar Bergdahl hörde av sig igen och hade fått en ny idé. Kunde man inte göra en bok av alltihop? Sammanställa svaren. Och det var ju en intressant tanke och skulle kunna bli ett tidsdokument över dem som just nu sitter i riksdagen. Riksbankens jubileumsfond ställde upp med litet pengar och Carlssons blev förlaget. Under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg presenterades den färdiga skriften. Utöver NST/HDs kulturchef framme vid podiet var de inbjudna Siv Holma (V), ordförande i riksdagens kulturutskott, Leif Pagrotsky (S) och jag (M). Det blev en stunds samtal kring politik och kultur. Jag tror att fantasilivet har betydelse för det egna politiska arbetet. Dels är det ett sätt att försöka förstå hur andra människor resonerar och deras känslor men dels är det också något som kan göra att det egna personligheten växer och fördjupas. Insikten om att verkligheten är komplex och sammansatt skulle behövas istället för de förenklingar både politikerna som medierna kan förse oss med. Ett favoritexempel är Kjell Espmark och hans romaner från 1980-talet samlade i serien ”Glömskans tid”. Få har så träffande och exakt lyft fram olika aspekter av den svenska samtiden som han med historielöshet, enskildas utanförskap, ekonomisk girighet och Palmetiden.

Samma dag som pressträffen publicerade Svenska Dagbladet ett stort upplägg om boken. Där presenterades några av politikerna och deras svar. Och jag fick kommentera valet av bland andra Wislawa Szymborska och William Blake: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3563891.svd

Boken uppmärksammades också i en ledarkommentar i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3569083.svd

Även Smålandsposten har på ledarplats analyserat svaren men också kulturens ställning inom politiken. Under rubriken ”Det kulturella ointresset” presenteras några intressanta tankar: http://www.smp.se/ledare/det-kulturella-ointresset(1539532).gm