torsdag 28 oktober 2010

Riga för 19 år sedan

För 19 år sedan föddes dottern på Ängelholms BB. Mycket har hänt sedan dess. Medan hon blivit större och vuxit till sig så har sjukhuset gjorts mindre. Det handlar onekligen om utvecklingslinjer i två helt olika riktningar.

Som förälder blir man stolt och glad över att se ens egna barn växa upp, mogna och axla ett ökat ansvar. Samtidigt går tankarna till den tid som varit. Rent objektivt så inser jag att 19 år är ganska länge sedan. Det känns dock nära i tid. Å andra sidan innebär 19 år i andra riktningen från i dag räknat att dottern då fyller 38! Det är avlägset och långt borta!

Hustrun var ensam på Ängelholms BB då dottern föddes. Själv befann jag mig i Riga på resa med koncernledningen och andra företrädare för Nya Wermlandstidningen. Personer som jag då arbetade för och tillsammans med.

För 19 år sedan handlade det om en övergång från det kommunistiska förtrycket i riktning mot frihet och demokrati. Leninstatyn i centrala Riga hade månaderna före puttats ned från sin sockel till människornas oförställda glädje. Folk hade dessförinnan dödats och skadats då Sovjetunionen i sina sista dödsryckningar beordrat speciella säkerhetsstyrkor att angripa centrala byggnader för att försöka förhindra frihetsvinden från att blåsa fram. En blodsbesudlad order som det fortfarande inte är helt klarlagt vem som ytterst var ansvarig för. Det är dock svårt att tänka sig att något så pass viktigt skedde med mindre än att generalsekreterare Gorbatjov själv informerats. Fortfarande i dag förnekar många hans delaktighet i mycket av det hemska som skedde under 1980- och början av 90-talet.

Riga var vid denna tidpunkt en sliten stad hårt märkt av den sovjetiska tiden. Vi bodde på ett hotell i centrala Riga. De flesta måltider var förbeställda men en kväll gick vårt sällskap på 15-18 personer ut för att äta och dricka. Allt som var möjligt att beställa togs in och när notan kom slutade den på drygt 400 kronor. För oss alla. Det säger något om hur förhållandevis fattigt och utsuget Lettland var vid denna tidpunkt.

Från hotellet gick det att beställa samtal till utlandet. Det tog åtta timmar att få några minuters öppen ledning och ansvarig i receptionen var en storväxt kvinna som förde tankarna till kulstöterska. Jag ringde hem rätt ofta. Tyvärr fick man inte förbeställa till en viss tid utan ett nytt samtal var endast möjligt efter att det senaste till samma telefonnummer avslutats. En kväll löd hustruns besked från Ängelholm att det vore bra ifall jag kom hem. Åtta timmar senare skulle jag berätta att jag bokat om till ett Aeroflot-plan som strax skulle gå. Ingen svarade. Ytterligare åtta timmar senare var jag hemma och kunde på Ängelholms BB ta den nyfödda dottern i famn.

Något år senare var jag åter i Riga och upptäckte då att med frihet och öppenhet hade kommit butiker och fullt fungerande telefonkiosker. Och för någon vecka sedan var jag där igen och noterade då fina förbindelser för mobil och Internettrafik. I dag har också många av de vackra husen räddats undan skabbigt förfall genom påkostade fasadrenoveringar. Riga är i dag en vacker Hansastad vid Östersjön med rikt affärsutbud och mycket att titta på.

Så var det inte för 19 år sedan! Men varje nytt besök i Riga kommer att påminna mig om två saker. Min dotters respektive Lettlands födelse. I båda fallen gjorde det ont men där åren visat på livsglädje och förmåga.

onsdag 27 oktober 2010

Afghanistan: ABC-bok eller AK4?

Det har varit mycket diskussion kring Sveriges insats i Afghanistan tillsammans med 46 andra länder på gemensamt FN-uppdrag. I fokus den senaste tiden har varit tragiken kring en dödad soldat och några som skadats. Det har skapats omedelbar insikt om både vad som händer på plats som insatsernas faror och utsatthet. Det parlamentariska läget i riksdagen har hittills varit oklart - kommer de rödgröna partierna att göra gemensam sak med SD. Förhandlingar har därför förts mellan regeringen och oppositionsledare Mona Sahlin.

För några dagar sedan har jag i ett par tidningar haft en debattartikel om den svenska afghanistanpolitiken:

”Det är inte ofta man som ledamot av något utskott i riksdagen måste pressa sig förbi en mur av journalister och fotografer för att ta sig in i sammanträdesrummet. Men det händer. Nu senast för någon dag sedan då Överbefälhavaren Sverker Göransson träffade försvars- respektive utrikesutskottet med anledning av händelserna i Afghanistan/…/
Det förs en diskussion om huruvida civila satsningar är att föredra framför militära insatser. Det enkla och självklara svaret är att båda saker behövs. Det handlar om att försöka skapa strukturer i ett land med svag centralregering och starkt präglat av strider och krig sedan Sovjetunionen rullade in för 30 år sedan. Målet för alla parter är att lämna över till de afghanska myndigheterna själva. Tyvärr finns det mycket kvar att önska. Landets polisstyrka är på cirka 110 000 man och är svårt märkt av låga löner och hög korruption. Det gör det vanskligt för civilbefolkningen att räkna med den för sin säkerhet. Landets försvarsmakt består av 130 000 personer. Av dessa är dock mindre än hälften i dag operativa och ännu färre kan sägas ha uppnått mål för att klara av svåra situationer/…/
De senaste åren går det att se att svenska trupper tillsammans med kolleger från andra länder åstadkommer skillnad. Människor kan känna trygghet då talibaner bekämpas. Flickor får gå till skolan och försök görs att bygga upp grundläggande hälsovård. Saffransodlingar ersätter vallmo och på lång sikt betyder det mycket för narkotikabekämpningen/…/
Samtidigt handlar det om ett både fullt rimligt och relevant uppdrag. För egen del tycker jag det vore en styrka att när stora medieuppbåd möter upp så kan vi i Sverige peka på bred politisk samstämmighet om det viktiga som uträttas av svenskar på plats i Afghanistan. Ingen tvekan råder heller om att ABC-böcker betyder mer än AK4. Men det gäller att barnen på väg till skolan, befolkningen i vallokalerna, journalisterna på tidningarna och domarna i rättssalarna känner trygghet. Och då måste svenska soldater ha någon att lämna över till. Det är om detta debatten borde handla!”

Debattartikeln kan bland annat hittas på Kristianstadsbladets hemsida: http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1275751/Ett-rimligt-relevant-och-viktigt-uppdrag.html

tisdag 26 oktober 2010

Al Gore och ekonomins verktygslåda

Al Gore är en person som väcker känslor. När USAs förre vicepresident talar om miljö och klimat möts han ofta av starka reaktioner. Det finns dem som lyssnar med himlande ögon och bekräftar orden med ständigt nickande bifall. Och sedan finns det dem som frustande och ilsket hävdar att han är en charlatan och cyniker.

För egen del hade jag fram till tisdag 26 oktober 2010 aldrig träffat honom. Att sitta i ett sammanträdesrum tillsammans med tjugotalet andra personer gjorde att det fanns en närhet och direkthet. Med den skicklighet och professionalism som kännetecknar amerikanska politiker tar han sig också an den publik som möter honom - så även vi som var i Uppsala denna dag. Han må ha lämnat kongressbyggnaden och Vita huset men rör sig ändå i ledande kretsar. Ännu ett tveksamt utdelat Nobelpris skänker dessutom självfallet viss glans.

Svenska Kyrkan tillsammans med Kyrkans pensionskassa har sedan 2008 investerat drygt 800 miljoner kronor i en fond administrerad av Londonbaserade Generation som Al Gore är ordförande för. Det var i den egenskapen som han var på Sverigebesök. Morgonen inleddes med visning av Domkyrkan och kaffesamkväm med ärkebiskop Anders Wejryd.

Det jag verkligen gillade och uppskattade var den långsiktighet som betonades. Generation med sin placeringspolicy har visat sig vara mycket framgångsrika med god avkastning. Det går således att kombinera att vara klimatsmart och överge kvartalskapitalismen och samtidigt vara lönsam. Ryckigheten, de tvära kasten och kortsiktigheten kan i sig vara kostsam och innebära förlust av tid och pengar.

Det finns ingen motsättning mellan att ta ansvar och samtidigt vara en god kapitalist. Tvärtom har det med varandra att göra. I dag handlar det om att tänka klimatsmart, skapa förutsättningar för kreativitet och fantasi samt socialt ansvarstagande.

Ibland finns det anledning att dra sig till minnes vad som hänt. Just nu lever vi i sviterna av den globala finnanskris som följde på den fastighetsbubbla som sprack. Det visar hur snabbt det kan gå men också hur svåra följderna kan bli. Därför måste man ständigt fundera igenom en fungerande ekonomis spelregler men också hur pengarna kan användas för att göra nytta. Svenska Kyrkan gör skillnad genom att investera i Generation.

Al Gore påminde om Mark Twains ord: Om det enda verktyg vi har att använda är en hammare kommer varje lösningsbart problem att ha formen av en spik. Av precis det skälet behövs fler verktyg inom ekonomin och inte endast de mikrosekundsnabba kursrörelser som kan avläsas på dataskärmar. Det finns fler lösningsbara problem än vad som kan fångas in av ettor och nollor. Ansvarstagande, långsiktighet och social insikt bör vara delar av verktygslådan!

söndag 24 oktober 2010

Kön. ålder, religion och region?

Tänk tanken: Inga stockholmare bland landets ledande politiska företrädare! Nog hade det blivit synpunkter. Och ilska över att ingen från Nacka, Sollentuna, Solna eller Stockholms stad funnits representerade. Men när samma sak händer Skåne och Västsverige rycks det på axlarna. Sånt händer…

Är jag då för kvotering? I grunden inte! Varken när det gäller kön, ålder, eller bakgrund. Däremot är det aldrig fel med medvetenhet. I en artikel i Kvällsposten har jag pläderat för eftertanke. Jag har fått en hel del kommentarer, intressant nog mer kritiska ju närmare personen bor Stockholm och mer positiva ju närmare personen bor Skåne. Onekligen något att tänka på!

Jag skrev följande:” I Sofia Arkelsten har M fått en partisekreterare som genom engagemang flyttat fram partiets positioner inom miljö- och klimatfrågorna. Den uttalade ambitionen är att nå grupper som tvekar inför Moderaterna: exempelvis unga och miljöengagerade.
Statsminister Fredrik Reinfeldts nya regeringssammansättning är också led i att både hantera de kommande årens politiska utmaningar och parlamentariska läge som att förbereda sig på 2014 och den därpå följande mandatperioden.
Liksom när man passerar en vältrafikerad vägkorsning gäller det att inom politiken ha uppsikt över alla riktningar.
Det är farligt att endast titta åt ett håll./…/
Jag tror inte att det handlar om var folks brevlådor är placerade. Och jag tror inte heller att grupper i olika delar av landet kan tillskrivas kollektiva egenskaper.
Däremot är jag rätt övertygad om att människor formas och påverkas av sin närmiljö. Vem man träffar, vilka föreningar man är med i och det lokala medieflödet. Det gäller att fånga olika erfarenheter och betona mångfalden inte bara i teorin utan också i praktiken.”

Hela artikeln finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2179629/debatt-det-ar-dags-att-bryta-stockholmsfixeringen

onsdag 13 oktober 2010

Storkyrkan viktigare än riksdagshuset?

Vid den här tiden för en vecka sedan gick debattens vågor höga om biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan inför riksdagens ledamöter och sverigedemokraternas därpå följande protesterande utmarsch. Vem hade provocerat vem? I en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet försökte jag resonera kring det inträffade. Det resulterade sedan i nästan 600 kommentarer på tidningens hemsida, ett antal blogginlägg och både positiva som negativa reaktioner direkt till mig. Fascinerande!

Jag tycker också det är intressant att en del av min debattartikels nyanser inte alls fångats. Det har mest blivit huruvida man är för eller emot Eva Brunne och därmed för eller emot den demonstration ett antal vänstergrupper arrangerat dagen före riksdagens öppnande.

För egen del finns det väl anledning att slå fast att jag inget har gemensamt med skräniga och gapiga rödmärkta politiska företrädare. Och det finns mycket som biskopen tycker som jag inte tycker. Å andra sidan anser jag att vi måste slå vakt om predikstolens frihet. Vi behöver obekväma och talföra präster. Svenska kyrkan måste vara mer än menlösa predikningar och ljuständningsceremonier. Det är utmärkt när människor tvingas förhålla sig till det som förkunnas. Och det är fullt rimligt att människovärdet tas som utgångspunkt!

Just därför är det litet märkligt att endast ett begränsat fåtal upptäckt att min debattartikel också var ett önskemål om fler olika röster i Svenska kyrkan. På samma sätt som det finns behov av Eva Brunne behövs också bland präster och andra ledande personer dem som tillhör andra tolkningstraditioner. Och visst finns en fara i en vänsterpolitiserad kyrka. Alla som applåderade biskopen bör själva fundera när de senast hörde en röst i Svenska kyrkan som gick på tvärs mot deras egna uppfattningar. För mig är det önskvärda nämligen verklig pluralism. Det positiva är dock ett växande intresse för just det religiösa. Vem kommer längre ihåg statsministerns regeringsförklaring från förra veckan? En frivillig gudstjänst i Storkyrkan kom nämligen att vara samhälleligt intressantare genom att kretsa kring samexistensens villkor än alla högtidligheterna i riksdagshuset!

Bland annat skrev jag i Svenska Dagbladet: ”Själv tycker jag att evangeliet måste ges en personlig tolkning i predikstolen. Det är knappast första gången någon inte varit helt förtjust i någon annans förkunnelse. Men då hanteras det på annat sätt.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.

Kritikerna menar att predikan är ett tecken på en politiserad kyrka. Det finns långt bättre exempel! Biskopen har fullgjort sitt uppdrag att ge en personlig utläggning. Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena.

Att några Sverigedemokrater väljer att protestera på ett övertydligt sätt fäster dock inte uppmärksamheten på detta. Att partiledaren dessutom klätt sig i folkdräkt för att visa respekt för landets statschef samtidigt som han anser att det står honom fritt att trava ut först av alla mitt under gudstjänsten i närvaro av den kungliga familjen säger något om att det teatrala föredras framför det innehållsliga.”

Brännpunktsartikeln finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kyrkan-behover-de-obekvama-rosterna_5460131.svd

fredag 1 oktober 2010

Nu börjar det

Med två veckors distans till valet 19 september går det nu att börja sammanfatta och dra slutsatser för framtiden. I dag kom också beskedet om Per Schlingmanns avgång som moderaternas partisekreterare. Precis som för fyra år sedan fick jag reda på det under pågående Kyrkomöte. Under dagen har det varit möte med partistyrelsen per telefon. Sofia Arkelsten som ny partisekreterare och Gunilla Sjöberg som biträdande är en mycket lyckad kombination. Sofia Arkelsten har som talesperson i miljö- och klimatfrågor visat på ett starkt engagemang och stor entusiasm. Humöret är alltid på topp! Gunilla Sjöberg har varit ansvarig för ”fältet” med bland annat alla ombudsmän. Att inrätta tjänsten som biträdande partisekreterare är ett sätt att markera ökad vikt av själva partiorganisationen i ett nu fortsatt växande parti. Med Sofia i mer externa sammanhang och Gunilla i mer interna finns förutsättningar att hantera utmaningar som det faktum att samma moderata parti kan nå knappt en procent av väljarna i Arjeplog medan det landar på runt 50 procent i Lomma!

På flera ställen lanseras idén om att Per Schlingmann går till statsrådsberedningen och fungerar som samarbetsman inom Alliansen medan dagens innehavare statssekretare H G Wessberg lämnar samma uppdrag och Rosenbad för att istället som nybliven riksdagsman ta hand om den 107 personer starka moderata gruppen på Helgeandsholmen. Smart och elegant samt en tydlig markering om riksdagens ökade betydelse – det är här många uppgörelser kommer att snickras och förhandlas fram.

Dagen har annars präglats av olika besked om talmansposten. Morgonen inleddes med att tidningarna kunde berätta att de rödgröna och Alliansen var överens om att endast Per Westerberg (M) skulle nomineras. På eftermiddagen kom så uppgifter om att Kent Härstedt (S) skulle motnomineras. Det kan finnas anledning att ta allt med en smula salt. Kent Härstedt tillhör ju inte precis socialdemokratins innersta cirkel och är dessutom förslagen som kommunalråd hemma i Helsingborg. Troligtvis mer förhandlingsspel än genuint menat!

För egen del väntar nu en helg och kommande vecka med mycket arbete i Stockholm. Ny mandatperiod innebär både förändrade rutiner som nya lokaler. Så det blir dagar av nedpackning följt av uppackning. I sammanhanget är det dock gott att resa upp till huvudstaden som en av de mest kryssade riksdagsledamöterna i Skåne. 3238 kryss gav 5,31 procent. Det känns både ansvarsfullt och värmande att så pass många människor velat ge mig en extra uppmuntrande klapp på axeln genom att med pennan markera mitt namn på valsedeln. Med dagens regler får dock detta inte någon som helst praktisk betydelse. Det behövs åtta procent på av partiet avgivna röster i valkretsen för att kryssa sig förbi. Vanligtvis en tuff uppgift. Men riksdagen har en vilande grundlagsförändring. Ifall den bifalls nu en andra gång under innevarande mandatperiod ändras reglerna till 2014. Och då sänks gränsen för att bli personvald till fem procent. 3238 hade då varit alldeles tillräckligt.