onsdag 25 januari 2012

Den moraliska handlingens räckvidd

För några dagar sedan invigde utrikesminister Carl Bildt en vandringsutställning om Raoul Wallenbergs liv och gärning. Den visas just nu i Budapest och fortsätter sedan bland annat till Moskva och Berlin för att sluta i Israel. I något mindre skala men med samma typ av upplägg finns en liknande på Lidingö. Jag träffade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindqvist för en tid sedan som uttryckte stoltheten som finns över denne svensk vars barn- och ungdom tillbringades här. För drygt tio år sedan var jag på en månadslång resa i USA tack vare stipendium från Rotary och just då lanserades ett frimärke för att hedra den svenske diplomatens gärning. Wallenberg är på många sätt mer känd och omtalad utomlands än i Sverige. I riksdagshuset finns dock på väg till kammaren ett minneshörn och här brukar jag ofta stanna till med gäster som guidas runt och peka på den lilla fickalmanackan, stenarna från Budapest och ljusstakarna som finns samlade i en monter för att påminna om hans storartade insatser.

2012 är det 100 år sedan han föddes. Det tas nu som utgångspunkt för en ökad aktivitetsgrad. I riksdagen genomfördes en minnesceremoni 17 januari – just den dagen 1945 tillfångatogs Raoul Wallenberg av Röda armén. Hans öde har varit okänt sedan dess även om makten i Moskva uppgett att han dog 1947 i rysk fångenskap. I Svensk Tidskrift har jag haft en artikel om riksdagens högtidlighållande men också en reflektion kring det personliga hjältemodet och den moraliska handlingens räckvidd. Humaniteten och medmänskligheten är fortfarande med nära på 70 års distans till räddningsinsatserna i Budapest ett glittrande ljus. Mörkret har inte tagit överhanden och bitit sig fast:

”Vad som berör är just att den lilla människans handlingar har betydelse. Det vi gör i dag kan påverka villkoren för andra. Och inte bara för de levande utan också för kommande generationer. Det finns en stor tacksamhet från barn och barnbarn och andra släktingar till dem vars hela familjer inte slutade i en brännugn i Auschwitz eller något annat läger! Det är en påminnelse om den moraliska handlingens räckvidd. Professor Svante Nordin har med en stor bok om 1900-talets filosofer gjort succé på den svenska fackboksmarknaden. Denna tegelsten av kunskap köps, läses och kommenteras. Ett av de viktiga påpekanden som gjorts från Svante Nordins sida är behovet av historien. Den är närvarande. Inte i form av banala kronologier och årtalsexercis utan insikten om civilisationsprocessen. Det välstånd och den trygghet många i dag känner tas för självklar och given. Det är den inte! Hela nationers sammanbrott som vi bevittnat i vårt närområde och i närtid - där bokstavligen broder ställts i kamp mot broder - visar på den bräcklighet som finns. Och då behövs kunskapen och insikten om den enskilda individens förmåga. Det går att göra skillnad! Det gjorde Raoul Wallenberg. Och det är därför det fortfarande gör så ont att det inte fanns någon hjälpande hand att bistå den man som hjälpt så många andra och som fångades in av Röda armén 17 januari 1945.

15-20 minuter går ganska fort. Vi avgöra själva som människor, ansvariga för egna handlingar, vad vi fyller den stunden på jorden med för innehåll.”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=41084

söndag 22 januari 2012

Pekka istället för Paavo

Första omgången av presidentvalet i Finland resulterade i två vinnare och tre förlorare bland de totalt åtta kandidater som ställde upp. Att det jublades bland många samlingspartister är begripligt då den tidigare partiledaren Sauli Niinistö fick 37 procent av rösterna. Han spås allmänt bli den som slutgiltigt segrar i den andra omgången 5 februari. Därmed skulle partiet inte bara ha statsministerämbetet utan även statschefsposten. En stark kontrast till Finland bara för något år sedan med Samlingspartiet utanför regeringsställning och med en rad av socialdemokratiska presidenter. Sauli Niinistö visar också med sina 37 procent att han haft förmågan att gå långt bortom den egna partikretsen för att locka anhängare även om det lilla smolket i glädjebägaren är att han haft ännu starkare stöd i gjorda opinionsmätningar och att ambitionen nog var över 40 procent. På den valvaka jag besökte i Helsingfors träffade jag Bjarne Kallis, en stark kristdemokratisk profil och tidigare presidentkandidat, som nu helhjärtat stödde Niinistö. Och istället för att kopplas ihop med ett bestämt parti har Niinistös supportrar burit pins i form av rullskridskor för der är en sport han själv gillar att utöva.

Personvalsinslaget är tydligt. En del väljare betonar just detta att det gäller att fundera igenom vad man själv står för att sedan försöka finna en passande kandidat. Även ett visst mått av taktikröstande kan kanske märkas där många planerar för den andra omgången. Att de grönas Pekka Haavisto kom på en hedrande andraplats är kanske den stora valskrällen. Särskilt väl har han gått i Helsingfors med nära på lika stark uppbackning som Niinistö. Även i en del andra större städer finns stöd. Ett lugnt och värdigt sätt gör honom till en mycket respekterad kandidat. Statsministern förklarade på Niinistös valvaka att de två personer som nu får mötas i den avgörande sammandrabbningen båda är värdiga och goda representanter för Finland. De gröna är ju ett uttalat mycket mer liberalt och ideologiskt medvetet parti än det i Sverige. Skämtsamt brukar det benämnas som ”Samlingspartiets parkavdelning”. För många finländare som skämts över sannfinländarnas framgångar i förra årets riksdagsval kan en röst på Haavisto också tolkas som en protest mot den grova retoriken.

Centernestorn Paavo Väyrynen har nu gjort sin sista presidentvalskampanj. Han har försökt och försökt. Nu blev det en tredjeplats och därmed snuvade Haavisto honom på en andra omgång. För centern som länge betraktats som ett statsbärande parti i Finland är detta känsligt då riksdagsvalet också blev en besvärande tillbakagång. De kommande månaderna lär det grubblas kring vilket förhållningssätt som partiet ska inta. I oktober är det dags för lokalval där de för fyra år sedan ledde till att Samlingspartiet då smått sensationellt blev landets största parti. Motstånd mot kommunsammanslagningar och missnöje kan bli den väg centern väljer. Samtidigt finns en stor fara i att bara vara emot och inte för någonting.

Och rent tragiskt blev det för förre statsministern Paavo Lippponen som inte ens kom upp i sju procent! Nordens socialdemokrater kan generellt sägas ha det kämpigt och utmanas. Efter en lång rad av år med kontroll över presidentämbetet kommer så detta magplask i valet. Även borgerliga sympatisörer kan lida med Lipponen som är respekterad och högaktad, inte minst som en stark EU-vän. Hans politiska karriär avslutas nu på ett närmast förnedrande sätt. För socialdemokraterna som ett av regeringens sex partier kan detta dåliga resultat också tas som intäkt på att man måste profilera sig. Det kan leda till slitningar speciellt som nu stora besparingar och neddragningar planeras på grund av ett kärvt ekonomiskt läge.

Eva Biaudet från Svenska folkpartiet har varit duktig med sin kampanj och har stark utstrålning. Hon är långt bättre än de cirka 2,7 procent av rösterna som skrapades ihop. Sannolikt är det så att hennes möjliga väljargrupper delats upp mellan två andra. De mer borgerliga krafterna stödde Niinistö på en gång medan de vänsterliberala krafter som står henne närmast haft en ännu tydligare lysande stjärna i Haavisto. Av alla dem som kan ses som förlorare efter söndagens val är Eva Biaudet den som har framtiden för sig. Dock räckte den inte till en andra omgång 5 februari!

torsdag 19 januari 2012

Finlands val - Sveriges medier

Som politiskt intresserad är ju alltid alla former av val spännande. I många andra länder finns också personer som jag känner vilka kandiderar, eller åtminstone partier som ställer upp vilka jag haft kontakt med. Det personliga skänker krydda och nerv.

Sedan finns det politiska förändringar som är viktiga och av betydelse för Sverige som land beroende på vilken politik som kommer att drivas som resultat av folkets val. Just nu visas ett stort intresse för det som sker i USA. På sitt sätt är det begripligt då landet är en dominerande aktör inom snart sagt alla områden globalt sett. Däremot kan det tyckas litet udda att svenska medier rent av kan följa republikanska partiets primärval i Iowa men struntar i det stundande presidentvalet i Finland.

I förhållande till sin betydelse för Sverige – både i form av ”hemmamarknader” för svensk industri och företagsamhet och genom en koppling i form av historia, traditioner och kultur – visas vårt närområde Norden och Östersjöregionen ett förhållandevis svagt medialt intresse. Detta nyhetsrapporteringens synfel gör att vi kan ha svårt att rätt uppfatta och förstå vår närmiljö. Perspektiven blir skeva.

Inför finska presidentvalets första omgång 22 januari har jag på Newsmill både spekulerat om resultatet som sådant (Sauli Niinistö från Samlingspartiet vinner men först i den andra omgången som hålls i början av februari) som resonerat kring de nyhetsvärderingar som görs av redaktioner i Sverige kring händelser i vår nordiska omvärld:

”Däremot är det närmast systematiska ointresset för vad som sker i Norden och även i viktiga grannländer som Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland lika allvarligt som obegripligt. Delstatsval i Nordtyskland blir inte många gånger mer än ett par meningar lång notis i dagspressen trots ekonomisk, historisk och kulturell koppling till vårt land. Dessutom med ett betydande självstyre då Tyskland just är en förbundsrepublik.

Ett total obevisat och ovetenskapligt antagande som jag ändå är övertygad om stämmer är att fler svenskar kan räkna upp åtminstone en av USAs femtio delstatsguvernörer än namnet på Islands nuvarande president.

Faran med detta mediala partiella synfel är att vi inte rätt förstår vikten och betydelsen av vårt eget närområde. Det är Norden och Nordeuropa som är vår industris och våra företags hemmamarknad. Norge är efter Tyskland vårt lands viktigaste exportmarknad (över 55 miljarder eller motsvarande 9,1 procent). Danmark och Finland kommer strax därefter med ett värde av cirka 36 miljarder eller totalt 5,9 procent respektive 35,8 miljarder eller 5,8 procent. Glädjande nog vävs vi alltmer ihop. Det blir allt vanligare att bo i ett land men jobba i ett annat. I både Köpenhamn och Oslo får man ibland känsla av att svenska är servicespråket med många duktiga ungdomar på plats i butiker, på caféer och barer. Men när företag går samman, banker etableras på andra sidan Östersjön, försvarsmakt och Kustbevakning samövar så följs det inte av insikten om den politiska utvecklingen hos våra grannar och allierade/…/

Även om Finlands president fått en försvagad ställning jämfört med klassiska innehavare som Paasikivi och Kekkonen så är statschefens position stark både som opinionsbildare och rent konstitutionellt i utrikes- och försvarsfrågor. Sverige kommer obönhörligen att påverkas av den kurs presidenten tar ut. Och kraften kan naturligtvis förstärkas om detta sker i samverkan med både den egna som andra länders regeringar. Tillsammans kan Norden åstadkomma mycket!

Rätt allmänt tippas samlingspartisten Sauli Niinistö bli republikens näste president. Det antas emellertid krävas en andra omgång där han ställs mot den kandidat som får näst flest röster. Där finns ett värde att kanske rapportera om förre socialdemokratiska statsministern Paavo Lipponens svårigheter att nå ett starkare stöd trots att hans duglighet och ärliga uppsåt beröms även av meningsmotståndare. Och nog kan analyser göras på att förra riksdagsvalets raket sannfinländarnas Timo Soini inte tycks ha samma personliga dragningskraft den här gången. Kan det bero på att de som uppfattat sig som bortglömda och i periferin istället lockats av den centerpartistiska nestorn Paavo Väyrynen som tagit striden med och kanske om populismen i skogslänen?

Tja, om allt detta finns åtskilligt att berätta. USA-bevakningen är viktig men trots det anser jag att Finland förtjänar större uppmärksamhet än Iowa! Årets presidentval är betydelsefullt - på både denna som andra sidan Atlanten!”

Inlägget på Newsmill finns här i sin helhet:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/19/finland-r-viktigare-n-iowa

tisdag 17 januari 2012

De senaste turerna i försvarsdebatten

Ibland blir något som upprepas tillräckligt många gånger taget för en sanning. Lite slängigt sägs att det är ”något alla känner till”. Så påstås det nu exempelvis om försvaret och personalförsörjningen. Det talas om underfinansiering som om det vore ett faktum. När krav sedan ställs på faktaredovisning blir det tunnare. Någon hänvisar till en nyligen publicerad (i och för sig intressant) rapport från Officersförbundet. Andra till att det kan behövas mer pengar under nästa försvarsperiod från 2015 och framåt. Längst har kanske socialdemokrater gått de senaste dagarna som talat om ”kraschlandning”.

För egen del tycker jag att det är viktigt att landets försvarspolitiker har ett gediget underlag för ställningstaganden och beslut. Just nu finns inget från Försvarsmakten som inger omedelbar oro. Till de cirka 3 200 utbildningsplatserna har funnits ungefär 32 000 sökande. Försvarsmakten uppger att den rekryterar i tänkt takt med sikte på att hela den nya organisationen ska finnas på plats vid utgången av 2014 och vara fullt insatsberedd några år därefter. Till det kommer att Alliansen i budgeten för 2012 anslagit ytterligare 230 miljoner till just förbandsverksamhet och 700 miljoner för 2013.

Ett av de märkliga inslagen i de senaste dagarnas försvarsdebatt är Håkan Juholts kritik mot att statsminister Fredrik Reinfeldt drivit igenom det nya personalförsörjningssystemet med hjälp av SD. Rätt kvickt påmindes S om att sverigdemokraterna inte ens fanns i riksdagen då beslut fattades. Än mer pikant blir det då nu socialdemokraterna meddelar att man accepterar den nya ordningen och inte har för avsikt att ändra. Det är ett bra om än föga oväntat besked. Men då hade det ju varit bättre så tidigt som möjligt med en konstruktiv opposition som verkligen vill vara med och utveckla och säkra personalförsörjningen istället för att bara stå bredvid och klaga och hitta alla fel. För självfallet innebär varje stor reform att det under genomförandetiden kommer att finnas utmaningar och problem att lösa under vägen. Låt oss då göra det tillsammans!

Dessutom finns det anledning att jämföra den svenska debatten med hur det ser ut i andra länder. I Finland talas om stora neddragningar inom försvarsmakten på grund av det ekonomiska läget i landet. Till och med USA talar om besparingar. I Sverige används inte försvaret som något gummiband som kan dras fram och tillbaka av budgetskäl! I dagarna är också nya helikoptrar (Black Hawk) levererade insatsklara med förare, tekniker och utrustning cirka 1,5 år efter riksdagsbeslut. När vår verklighet är att diskutera utveckling är andras vardag avveckling!

På Politikerbloggen tar jag upp socialdemokraternas senaste utspel i försvarsdebatten. Bland annat påminner jag om att Alliansen kommit överens med socialdemokraterna den senaste tiden om flera viktiga saker såsom en nordisk försvarsgrupp, fortsatt närvaro i Afghanistan respektive Kosovo. Själv tycker jag det är bra med breda överenskommelser. Låt oss hedra dessa! På Politikerbloggen drar jag en slutsats: ”Men i så fall är Håkan Juholts förhandlingsinvit särskild bakvänd när han uppenbart helt felaktigt hävdar att en ny försvarspolitik drivs igenom med SD. Det är inte fel att närma sig förhandlingsparter med viss respekt. Det utgår jag ifrån att vi Alliansen gör.

Håkan Juholt är välkommen att berätta vad han är för.”


I Studio Ett, radions P1, tisdag 17 januari deltar jag i en debatt om försvarspolitiken. Det inslaget finns här:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637

Hela mitt inlägg på Politikerbloggen finns här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2012/01/17/47514/

fredag 13 januari 2012

Spansk sammanfattning

Spanien är hårt märkt av hög arbetslöshet. I de flesta bostadsområden finns skyltar om möjlighet att hyra eller köpa lägenheter. En del verkar ha hängt rätt länge utan att förmå locka någon spekulant. På många håll är det brunt papper i skyltfönstren istället för varor. Ekonomin är den stora utmaningen. Därför kastades nästan bokstavligen talat de regerande socialisterna ut ur regeringskvarteren i samband med de tidigarelagda allmänna valen för en tid sedan. Borgerliga PP säkrade egen majoritet.

Den nya ledningen under premiärminister Mariano Rajoy tycker nog själv att den rivstartat då tidigare löfte snabbt brutits om att det inte blir några skattehöjningar. För en dryg vecka sedan lanserades ett paket av skatte- och avgiftshöjningar tillsammans med förslag på nedskärningar. Mer ska komma, meddelas det. Marknaderna och EU har inte reagerat alldeles positivt utan vill se ännu tydligare krafttag. Traditionell socialistisk politik har satt sina djupa spår i Spanien. Det har gjorts av med långt mer pengar än vad som kommit in. Det är den ohållbara situation som nu ska hanteras. Samtidigt som folk blir arga över att skatter och avgifter ökar krymps också konsumtionsutrymmet. Det gör det ännu svårare både för den lokala affärsidkaren som den som säljer sin bostad. Samtidigt är det rätt av Rajoy att utnyttja de möjligheter som det nyligen genomförda maktskiftet medger. Det är den närmaste tiden han kan avslöja de ekonomiska utmaningarna med sina allra dystraste prognoser och sedan peka på den tidigare regeringen. Rätt snart kommer den breda allmänheten att anse att det är premiärministern och PP som är ansvarigt för allt. Vid den omröstning som genomförts i parlamentet om den första omgången åtgärder fick regeringen stöd även av det katalanska partiet CiU. Det är en viktig markering om bredd och djup i ambitionen att skapa ordning och axla ansvar. Rajoy har också lovat att han själv ska vara tydlig gentemot marknadernas aktörer och andra länders regeringar.

Det är inte bara den spanska staten som har problem. Bankväsendet brottas med svårigheter. Regionerna med mycket stor autonomi redovisar underskott. Vissa rent av förfärande höga vilket kommer att tvinga Madrid att genomföra tuffa åtgärder. För PP kan det bli slitningar då partiet styr både nationellt som regionalt. Utöver den rent kamerala sidan borde den spanska regeringen också göra något åt den omfattande byråkratin. Spanien som ett populärt turistland drar stor nytta av alla utlänningar som äger egen bostad. Men köp och försäljning i likhet med ombyggnationer kan vara förenat med mycket pappersarbete och ibland höga kostnader. Att rensa bland paragraferna och förenkla skulle rätt snabbt nog visa sig vara en synnerligen bra affär för Spanien. Frågan är om man vågar utmana alla småpåvar?

Utrikespolitiskt signalerar den nya regeringen fortsatt starka band med Syd- och Latinamerika. Spanien är en viktig bronation mellan Europa och kontinenten på andra sidan Atlanten. Med tanke på att ekonomierna i länder som Chile och Peru utvecklas positivt kan detta också innebära goda möjligheter. Mariano Rajoy har även valt att i likhet med sina företrädare göra det första officiella utlandsbesöket i Marocko. Det är en signal om Spaniens roll i Medelhavsområdet vars betydelse kraftigt ökat i och med den arabiska våren och de politiska förändringar som nu sker i Nordafrika.

Medan PP och de borgerliga politikerna har att hantera det svåra ekonomiska läget är socialisterna fullt upptagna med det egna politiska läget. Vid den kommande partikongressen ska ny ledare väljas efter förre premiärministern Zapatero. Tanken var att det skulle bli den tidigare vice-regeringschefen Rubalcaba. Men efter det mycket dåliga valresultatet utmanas han av Carme Chacón som redan tidigare visat ambitioner att få leda PSOE. Spanska medier rapporterar en hel del kring de tvås kamp men också hur lokala partiavdelningar tar ställning för den ena respektive den andra. På samma gång är det exempel på öppenhet i ett inre partiarbete som det tydliggör splittring. Det är inte alldeles lätt att förstå de politiska skillnaderna de två rivalerna emellan.

För många svenskar är Spanien ett charmigt turistland. Och så är det självfallet. Men än viktigare är att Spanien också är en tung europeisk ekonomi och ett betydande EU-land. Hade spanjorerna talat engelska istället för den vackra spanskan hade nog kontakterna med oss i Nordeuropa varit långt bättre. Det hade vi alla haft nytta och glädje av!

tisdag 10 januari 2012

Monarkist javisst!

Visst är det pikant, för att inte säga cyniskt, att de tidningar som först kommer med stora avslöjanden och sprider påståenden som på goda grunder verkar felaktiga eller starkt överdrivna först bedyrar sanningshalten och sedan levererar så kallade granskande reportage där allt säljs som nyheter då det hela inte varit korrekt! Det finns således anledning att förhålla sig skeptisk och avvaktande till mediedrev. När alla reportrar tycks springa i en riktning borde någon tänka tanken om vad som kan finnas ifall man styr stegen i rakt motsatt håll!

Under en tid har Carema varit på mångas läppar. Ingen påstår att allt är perfekt inom detta vårdbolag lika litet som verksamheten andra företag eller kommuner genom egna förvaltningar ansvar för. Risken är bara att överdrifter eller fakta som undanhålls skapar felaktiga bilder. Och sedan reagerar den breda allmänheten och med den politikerna. Det finns goda skäl att bredda och nyansera.

Och att en person som skryter över sin kriminella bakgrund har getts möjligheten att inför lanseringen av en bok dominera media med påstådd bild på kungen borde ha lett till att många långt, långt tidigare dragit öronen åt sig. Tvärtom har den ena kvällstidningens sida efter den andra hetsat fram nästan en konstitutionell debatt fram till att det gick att sälja lösnummer på att visa att presenterat foto nog var fejkat.

Det goda med den senaste tidens mediala tvära kast är väl att människor förhoppningsvis blir litet mer tvivlande. Kanske ställs några fler relevanta motfrågor.

För egen del har jag varit avvaktande. Allra helst när det gäller medias så kallade avslöjanden om kungen och den gjorda kopplingen till vårt nuvarande statsskick. Frågan om monarki kan ju rimligtvis inte avgöras av några sidor i Expressen! Och frågan om Carl XVI Gustaf ska abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria får väl dels anses vara oförskämd att ställa med vetskap om tidningsskriveriernas bristande sanningshalt och dels avgörs den inte av enskilda riksdagsledamöter eller proffstyckare utan av kungen själv!

Synen på statsskick kan rimligtvis inte baseras på tillfälliga opinionskast. Däremot går det inte att komma ifrån att den konstitutionella monarkin har tjänat oss väl under lång tid. Sverige har utvecklats till ett välmående och demokratiskt land. Kungen har framstått som symbol och därmed något av garant. Svenska Dagbladet hade för en tid sedan en sammanställning av en enkät som gjorts bland riksdagsmännen och som visade ett starkt stöd för den nuvarande ordningen. Sedan var det tre personporträtt, dels av en MP-ledamot som ville ha valkungadöme, en från V som föga förvånande krävde republik och så jag som ställde mig bakom det nuvarande systemet. Där gjorde jag också ett försök till distinktion mellan att vara rojalist och monarkist. För egen del är jag det senare och det har kommenterats av flera på ett positivt sätt. Att vara rojalist är för mig att följa flärden och glamouren kring det kungliga, det handlar om namn, personer och platser. Inget ont i det men det är något jag kan rätt litet om. Som monarkist är jag dock övertygad om att den nuvarande ordningen är bra och håller över tid. Därför ska den bevaras och försvaras.

tisdag 3 januari 2012

Om socialkonservatism

Sverigedemokraterna påstår att partiet ändrat ideologisk inriktning. Ut med nationalismen och in med socialkonservatismen. Jag har på olika sätt försökt visa att SD inte på något sätt rört sig som konsekvens av den hävdade förändringen. Samma politik nu som då. Trots allt fyller ändå etiketter och ideologiska markörer ett visst värde. SD-folket försöker hävda att socialkonservatism är vad partiet i praktisk politik står för. Inget kan vara mer felaktigt!

Ett tidigare inlägg av mig har besvarats av Mattias Karlsson som är den inom partiet som huvudsakligen ansvarat för förändringen. Han har så att säga bytt ut neonskyltarna och ändrat dekoren samtidigt som butiken fortsätter att prångla ut samma sekunda varor som tidigare.

Då jag hävdar att konservatism kan vara kosmopolitisk och öppen varnar han för ’islamisering’ och ’massinvandring’. Inte med ett ord försöker han knyta an till bildningstradition eller respekt för det hävdvunna.

Jag skriver: ”En bärande del av konservatismens kritik mot socialismen och kommunismen har varit dessa ideologiers vilja att sätta klass mot klass, grupp mot grupp. Motsättningar ska underblåsas. Det finns anledning att på konservativ grund rikta precis samma invändningar mot sverigedemokraternas sätt att resonera.

I deras Sverige tycks saknas ett ’tillsammans’. Istället handlar det om ett ’vi’ mot ’dem’. För egen del föredrar jag en politik som ser till helheten och som lägger ned kraft på att hålla ihop samhället/…/

Det hävdas att politiken går ut på att slå vakt om välfungerande institutioner och bevarandet av djupt rotade, traditionella gemenskaper. För egen del har jag svårt att se detta utan arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Den bildning, rättsordning och samhällssyn som jag strävar efter söker sina rötter tillbaka i andra kulturer.

Jag tror inte att Sverigedemokraternas byte av ideologisk utgångspunkt i det egna programmet betyder en millimeters verklig förflyttning. SD tycker och uppträder på likartat sätt före som efter de nya skrivningarna. Att nationalismen tonas ned och andra ideologiska etiketter används är försök att göra den egna politiken mer aptitlig.”

En replik till Mattias Karlsson kan i sin helhet läsas här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/27/47446/