Pekka istället för Paavo

Första omgången av presidentvalet i Finland resulterade i två vinnare och tre förlorare bland de totalt åtta kandidater som ställde upp. Att det jublades bland många samlingspartister är begripligt då den tidigare partiledaren Sauli Niinistö fick 37 procent av rösterna. Han spås allmänt bli den som slutgiltigt segrar i den andra omgången 5 februari. Därmed skulle partiet inte bara ha statsministerämbetet utan även statschefsposten. En stark kontrast till Finland bara för något år sedan med Samlingspartiet utanför regeringsställning och med en rad av socialdemokratiska presidenter. Sauli Niinistö visar också med sina 37 procent att han haft förmågan att gå långt bortom den egna partikretsen för att locka anhängare även om det lilla smolket i glädjebägaren är att han haft ännu starkare stöd i gjorda opinionsmätningar och att ambitionen nog var över 40 procent. På den valvaka jag besökte i Helsingfors träffade jag Bjarne Kallis, en stark kristdemokratisk profil och tidigare presidentkandidat, som nu helhjärtat stödde Niinistö. Och istället för att kopplas ihop med ett bestämt parti har Niinistös supportrar burit pins i form av rullskridskor för der är en sport han själv gillar att utöva.

Personvalsinslaget är tydligt. En del väljare betonar just detta att det gäller att fundera igenom vad man själv står för att sedan försöka finna en passande kandidat. Även ett visst mått av taktikröstande kan kanske märkas där många planerar för den andra omgången. Att de grönas Pekka Haavisto kom på en hedrande andraplats är kanske den stora valskrällen. Särskilt väl har han gått i Helsingfors med nära på lika stark uppbackning som Niinistö. Även i en del andra större städer finns stöd. Ett lugnt och värdigt sätt gör honom till en mycket respekterad kandidat. Statsministern förklarade på Niinistös valvaka att de två personer som nu får mötas i den avgörande sammandrabbningen båda är värdiga och goda representanter för Finland. De gröna är ju ett uttalat mycket mer liberalt och ideologiskt medvetet parti än det i Sverige. Skämtsamt brukar det benämnas som ”Samlingspartiets parkavdelning”. För många finländare som skämts över sannfinländarnas framgångar i förra årets riksdagsval kan en röst på Haavisto också tolkas som en protest mot den grova retoriken.

Centernestorn Paavo Väyrynen har nu gjort sin sista presidentvalskampanj. Han har försökt och försökt. Nu blev det en tredjeplats och därmed snuvade Haavisto honom på en andra omgång. För centern som länge betraktats som ett statsbärande parti i Finland är detta känsligt då riksdagsvalet också blev en besvärande tillbakagång. De kommande månaderna lär det grubblas kring vilket förhållningssätt som partiet ska inta. I oktober är det dags för lokalval där de för fyra år sedan ledde till att Samlingspartiet då smått sensationellt blev landets största parti. Motstånd mot kommunsammanslagningar och missnöje kan bli den väg centern väljer. Samtidigt finns en stor fara i att bara vara emot och inte för någonting.

Och rent tragiskt blev det för förre statsministern Paavo Lippponen som inte ens kom upp i sju procent! Nordens socialdemokrater kan generellt sägas ha det kämpigt och utmanas. Efter en lång rad av år med kontroll över presidentämbetet kommer så detta magplask i valet. Även borgerliga sympatisörer kan lida med Lipponen som är respekterad och högaktad, inte minst som en stark EU-vän. Hans politiska karriär avslutas nu på ett närmast förnedrande sätt. För socialdemokraterna som ett av regeringens sex partier kan detta dåliga resultat också tas som intäkt på att man måste profilera sig. Det kan leda till slitningar speciellt som nu stora besparingar och neddragningar planeras på grund av ett kärvt ekonomiskt läge.

Eva Biaudet från Svenska folkpartiet har varit duktig med sin kampanj och har stark utstrålning. Hon är långt bättre än de cirka 2,7 procent av rösterna som skrapades ihop. Sannolikt är det så att hennes möjliga väljargrupper delats upp mellan två andra. De mer borgerliga krafterna stödde Niinistö på en gång medan de vänsterliberala krafter som står henne närmast haft en ännu tydligare lysande stjärna i Haavisto. Av alla dem som kan ses som förlorare efter söndagens val är Eva Biaudet den som har framtiden för sig. Dock räckte den inte till en andra omgång 5 februari!

Finlands val - Sveriges medier

Som politiskt intresserad är ju alltid alla former av val spännande. I många andra länder finns också personer som jag känner vilka kandiderar, eller åtminstone partier som ställer upp vilka jag haft kontakt med. Det personliga skänker krydda och nerv.

Sedan finns det politiska förändringar som är viktiga och av betydelse för Sverige som land beroende på vilken politik som kommer att drivas som resultat av folkets val. Just nu visas ett stort intresse för det som sker i USA. På sitt sätt är det begripligt då landet är en dominerande aktör inom snart sagt alla områden globalt sett. Däremot kan det tyckas litet udda att svenska medier rent av kan följa republikanska partiets primärval i Iowa men struntar i det stundande presidentvalet i Finland.

I förhållande till sin betydelse för Sverige – både i form av ”hemmamarknader” för svensk industri och företagsamhet och genom en koppling i form av historia, traditioner och kultur – visas vårt närområde Norden och Östersjöregionen ett förhållandevis svagt medialt intresse. Detta nyhetsrapporteringens synfel gör att vi kan ha svårt att rätt uppfatta och förstå vår närmiljö. Perspektiven blir skeva.

Inför finska presidentvalets första omgång 22 januari har jag på Newsmill både spekulerat om resultatet som sådant (Sauli Niinistö från Samlingspartiet vinner men först i den andra omgången som hålls i början av februari) som resonerat kring de nyhetsvärderingar som görs av redaktioner i Sverige kring händelser i vår nordiska omvärld:

”Däremot är det närmast systematiska ointresset för vad som sker i Norden och även i viktiga grannländer som Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland lika allvarligt som obegripligt. Delstatsval i Nordtyskland blir inte många gånger mer än ett par meningar lång notis i dagspressen trots ekonomisk, historisk och kulturell koppling till vårt land. Dessutom med ett betydande självstyre då Tyskland just är en förbundsrepublik.

Ett total obevisat och ovetenskapligt antagande som jag ändå är övertygad om stämmer är att fler svenskar kan räkna upp åtminstone en av USAs femtio delstatsguvernörer än namnet på Islands nuvarande president.

Faran med detta mediala partiella synfel är att vi inte rätt förstår vikten och betydelsen av vårt eget närområde. Det är Norden och Nordeuropa som är vår industris och våra företags hemmamarknad. Norge är efter Tyskland vårt lands viktigaste exportmarknad (över 55 miljarder eller motsvarande 9,1 procent). Danmark och Finland kommer strax därefter med ett värde av cirka 36 miljarder eller totalt 5,9 procent respektive 35,8 miljarder eller 5,8 procent. Glädjande nog vävs vi alltmer ihop. Det blir allt vanligare att bo i ett land men jobba i ett annat. I både Köpenhamn och Oslo får man ibland känsla av att svenska är servicespråket med många duktiga ungdomar på plats i butiker, på caféer och barer. Men när företag går samman, banker etableras på andra sidan Östersjön, försvarsmakt och Kustbevakning samövar så följs det inte av insikten om den politiska utvecklingen hos våra grannar och allierade/…/

Även om Finlands president fått en försvagad ställning jämfört med klassiska innehavare som Paasikivi och Kekkonen så är statschefens position stark både som opinionsbildare och rent konstitutionellt i utrikes- och försvarsfrågor. Sverige kommer obönhörligen att påverkas av den kurs presidenten tar ut. Och kraften kan naturligtvis förstärkas om detta sker i samverkan med både den egna som andra länders regeringar. Tillsammans kan Norden åstadkomma mycket!

Rätt allmänt tippas samlingspartisten Sauli Niinistö bli republikens näste president. Det antas emellertid krävas en andra omgång där han ställs mot den kandidat som får näst flest röster. Där finns ett värde att kanske rapportera om förre socialdemokratiska statsministern Paavo Lipponens svårigheter att nå ett starkare stöd trots att hans duglighet och ärliga uppsåt beröms även av meningsmotståndare. Och nog kan analyser göras på att förra riksdagsvalets raket sannfinländarnas Timo Soini inte tycks ha samma personliga dragningskraft den här gången. Kan det bero på att de som uppfattat sig som bortglömda och i periferin istället lockats av den centerpartistiska nestorn Paavo Väyrynen som tagit striden med och kanske om populismen i skogslänen?

Tja, om allt detta finns åtskilligt att berätta. USA-bevakningen är viktig men trots det anser jag att Finland förtjänar större uppmärksamhet än Iowa! Årets presidentval är betydelsefullt - på både denna som andra sidan Atlanten!”

Inlägget på Newsmill finns här i sin helhet:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/19/finland-r-viktigare-n-iowa