Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

Hela artikeln på SvD Brännpunkt finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-har-mycket-att-vinna-pa-samarbete-med-finland_7335880.svd

Pekka istället för Paavo

Första omgången av presidentvalet i Finland resulterade i två vinnare och tre förlorare bland de totalt åtta kandidater som ställde upp. Att det jublades bland många samlingspartister är begripligt då den tidigare partiledaren Sauli Niinistö fick 37 procent av rösterna. Han spås allmänt bli den som slutgiltigt segrar i den andra omgången 5 februari. Därmed skulle partiet inte bara ha statsministerämbetet utan även statschefsposten. En stark kontrast till Finland bara för något år sedan med Samlingspartiet utanför regeringsställning och med en rad av socialdemokratiska presidenter. Sauli Niinistö visar också med sina 37 procent att han haft förmågan att gå långt bortom den egna partikretsen för att locka anhängare även om det lilla smolket i glädjebägaren är att han haft ännu starkare stöd i gjorda opinionsmätningar och att ambitionen nog var över 40 procent. På den valvaka jag besökte i Helsingfors träffade jag Bjarne Kallis, en stark kristdemokratisk profil och tidigare presidentkandidat, som nu helhjärtat stödde Niinistö. Och istället för att kopplas ihop med ett bestämt parti har Niinistös supportrar burit pins i form av rullskridskor för der är en sport han själv gillar att utöva.

Personvalsinslaget är tydligt. En del väljare betonar just detta att det gäller att fundera igenom vad man själv står för att sedan försöka finna en passande kandidat. Även ett visst mått av taktikröstande kan kanske märkas där många planerar för den andra omgången. Att de grönas Pekka Haavisto kom på en hedrande andraplats är kanske den stora valskrällen. Särskilt väl har han gått i Helsingfors med nära på lika stark uppbackning som Niinistö. Även i en del andra större städer finns stöd. Ett lugnt och värdigt sätt gör honom till en mycket respekterad kandidat. Statsministern förklarade på Niinistös valvaka att de två personer som nu får mötas i den avgörande sammandrabbningen båda är värdiga och goda representanter för Finland. De gröna är ju ett uttalat mycket mer liberalt och ideologiskt medvetet parti än det i Sverige. Skämtsamt brukar det benämnas som ”Samlingspartiets parkavdelning”. För många finländare som skämts över sannfinländarnas framgångar i förra årets riksdagsval kan en röst på Haavisto också tolkas som en protest mot den grova retoriken.

Centernestorn Paavo Väyrynen har nu gjort sin sista presidentvalskampanj. Han har försökt och försökt. Nu blev det en tredjeplats och därmed snuvade Haavisto honom på en andra omgång. För centern som länge betraktats som ett statsbärande parti i Finland är detta känsligt då riksdagsvalet också blev en besvärande tillbakagång. De kommande månaderna lär det grubblas kring vilket förhållningssätt som partiet ska inta. I oktober är det dags för lokalval där de för fyra år sedan ledde till att Samlingspartiet då smått sensationellt blev landets största parti. Motstånd mot kommunsammanslagningar och missnöje kan bli den väg centern väljer. Samtidigt finns en stor fara i att bara vara emot och inte för någonting.

Och rent tragiskt blev det för förre statsministern Paavo Lippponen som inte ens kom upp i sju procent! Nordens socialdemokrater kan generellt sägas ha det kämpigt och utmanas. Efter en lång rad av år med kontroll över presidentämbetet kommer så detta magplask i valet. Även borgerliga sympatisörer kan lida med Lipponen som är respekterad och högaktad, inte minst som en stark EU-vän. Hans politiska karriär avslutas nu på ett närmast förnedrande sätt. För socialdemokraterna som ett av regeringens sex partier kan detta dåliga resultat också tas som intäkt på att man måste profilera sig. Det kan leda till slitningar speciellt som nu stora besparingar och neddragningar planeras på grund av ett kärvt ekonomiskt läge.

Eva Biaudet från Svenska folkpartiet har varit duktig med sin kampanj och har stark utstrålning. Hon är långt bättre än de cirka 2,7 procent av rösterna som skrapades ihop. Sannolikt är det så att hennes möjliga väljargrupper delats upp mellan två andra. De mer borgerliga krafterna stödde Niinistö på en gång medan de vänsterliberala krafter som står henne närmast haft en ännu tydligare lysande stjärna i Haavisto. Av alla dem som kan ses som förlorare efter söndagens val är Eva Biaudet den som har framtiden för sig. Dock räckte den inte till en andra omgång 5 februari!