Första omgången av presidentvalet i Finland resulterade i två vinnare och tre förlorare bland de totalt åtta kandidater som ställde upp. Att det jublades bland många samlingspartister är begripligt då den tidigare partiledaren Sauli Niinistö fick 37 procent av rösterna. Han spås allmänt bli den som slutgiltigt segrar i den andra omgången 5 februari. Därmed skulle partiet inte bara ha statsministerämbetet utan även statschefsposten. En stark kontrast till Finland bara för något år sedan med Samlingspartiet utanför regeringsställning och med en rad av socialdemokratiska presidenter. Sauli Niinistö visar också med sina 37 procent att han haft förmågan att gå långt bortom den egna partikretsen för att locka anhängare även om det lilla smolket i glädjebägaren är att han haft ännu starkare stöd i gjorda opinionsmätningar och att ambitionen nog var över 40 procent. På den valvaka jag besökte i Helsingfors träffade jag Bjarne Kallis, en stark kristdemokratisk profil och tidigare presidentkandidat, som nu helhjärtat stödde Niinistö. Och istället för att kopplas ihop med ett bestämt parti har Niinistös supportrar burit pins i form av rullskridskor för der är en sport han själv gillar att utöva.
Personvalsinslaget är tydligt. En del väljare betonar just detta att det gäller att fundera igenom vad man själv står för att sedan försöka finna en passande kandidat. Även ett visst mått av taktikröstande kan kanske märkas där många planerar för den andra omgången. Att de grönas Pekka Haavisto kom på en hedrande andraplats är kanske den stora valskrällen. Särskilt väl har han gått i Helsingfors med nära på lika stark uppbackning som Niinistö. Även i en del andra större städer finns stöd. Ett lugnt och värdigt sätt gör honom till en mycket respekterad kandidat. Statsministern förklarade på Niinistös valvaka att de två personer som nu får mötas i den avgörande sammandrabbningen båda är värdiga och goda representanter för Finland. De gröna är ju ett uttalat mycket mer liberalt och ideologiskt medvetet parti än det i Sverige. Skämtsamt brukar det benämnas som ”Samlingspartiets parkavdelning”. För många finländare som skämts över sannfinländarnas framgångar i förra årets riksdagsval kan en röst på Haavisto också tolkas som en protest mot den grova retoriken.
Centernestorn Paavo Väyrynen har nu gjort sin sista presidentvalskampanj. Han har försökt och försökt. Nu blev det en tredjeplats och därmed snuvade Haavisto honom på en andra omgång. För centern som länge betraktats som ett statsbärande parti i Finland är detta känsligt då riksdagsvalet också blev en besvärande tillbakagång. De kommande månaderna lär det grubblas kring vilket förhållningssätt som partiet ska inta. I oktober är det dags för lokalval där de för fyra år sedan ledde till att Samlingspartiet då smått sensationellt blev landets största parti. Motstånd mot kommunsammanslagningar och missnöje kan bli den väg centern väljer. Samtidigt finns en stor fara i att bara vara emot och inte för någonting.
Och rent tragiskt blev det för förre statsministern Paavo Lippponen som inte ens kom upp i sju procent! Nordens socialdemokrater kan generellt sägas ha det kämpigt och utmanas. Efter en lång rad av år med kontroll över presidentämbetet kommer så detta magplask i valet. Även borgerliga sympatisörer kan lida med Lipponen som är respekterad och högaktad, inte minst som en stark EU-vän. Hans politiska karriär avslutas nu på ett närmast förnedrande sätt. För socialdemokraterna som ett av regeringens sex partier kan detta dåliga resultat också tas som intäkt på att man måste profilera sig. Det kan leda till slitningar speciellt som nu stora besparingar och neddragningar planeras på grund av ett kärvt ekonomiskt läge.
Eva Biaudet från Svenska folkpartiet har varit duktig med sin kampanj och har stark utstrålning. Hon är långt bättre än de cirka 2,7 procent av rösterna som skrapades ihop. Sannolikt är det så att hennes möjliga väljargrupper delats upp mellan två andra. De mer borgerliga krafterna stödde Niinistö på en gång medan de vänsterliberala krafter som står henne närmast haft en ännu tydligare lysande stjärna i Haavisto. Av alla dem som kan ses som förlorare efter söndagens val är Eva Biaudet den som har framtiden för sig. Dock räckte den inte till en andra omgång 5 februari!
Visar inlägg med etikett Helsingfors. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Helsingfors. Visa alla inlägg
söndag 22 januari 2012
måndag 26 oktober 2009
Några dagar med Norden
Riksdagshuset i Stockholm fylls på med parlamentariker och tjänstemän från de fem nordiska länderna och tre självstyrande områdena (Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island samt Åland, Färöarna och Grönland). Det är dags för Nordiska rådets 61:a session. I år är platsen den svenska huvudstaden. Dessförinnan har det varit Helsingfors, Oslo och Köpenhamn. Nästa år blir det Reykjavik. Under några dagar kommer valda politiker samman med statsråd och regeringsföreträdare. Tillsammans mejslas bra förslag fram till nytta för Norden och den gemensamma utvecklingen.
För egen del har jag bland annat en motion om nolltolerans mot narkotika i Norden. I samband med utskottsbehandlingen har socialistiska företrädare från Danmark velat göra förändringar och mjuka upp en del formuleringar. Förklaringen är enkel, det finns lokala politiska krafter i den danska huvudstaden som önskar se legalisering av vissa preparat. Just därför är det också viktigt att säga nej från alla dem som önskar att en tydlig hållning mot knarket skall bestå!
En annan viktig fråga är arbetet mot olika former av gränshinder. Det handlar om att ta bort i vissa fall små men för den enskilda fåniga och ibland direkt förhindrande regler de nordiska länderna emellan. I förra veckan var den årliga debatten i riksdagen om Nordenpolitiken och då kunde regeringen rapportera om olika förbättringar. Det har exempelvis blivit enklare för danska körskollärare bosatta i Sverige att förnya sitt körkort i Danmark. Det har blivit lättare för den som inte är svensk medborgare att få ett ID-kort. Danska medborgare har möjlighet att köra dansk firmabil i Sverige. Och det ska bli tydligare gränsregional statistik. Stort och smått om varandra!
Det intressanta med den skrivelse som behandlades var att den kommit att hanteras av utrikesutskottet. Mot detta kan man ju ha befogade invändningar. För Skåne, för Värmland och för Tornedalen är inte detta på något sätt UD utan en del av det dagliga livet! Just kampen mot gränshinder har en särskild nordisk dimension. En del kritiker mot det nordiska samarbetet lyfter gärna fram EU, men jag tror att det som kan vara krångligt för 10 000 eller 15 000 personer i Värmland och Norge enklare kan hanteras av ett samarbete med 25 miljoner medborgare än av ett med 500 miljoner medborgare. Därför behöver vi både EU och Norden, både fokus på de stora och övergripande frågorna och på de mindre detaljerna. Jag är helt övertygad om att vägen till ett närmare Nordensamarbete går via att alla fem länder också är EU-medlemmar.
I riksdagen har det väckts motioner om att Nordiska rådet skall avskaffas. Ingen av de cirka två dussin undertecknarna fanns dock på plats när det var dags för debatt. Ingen hade föranmält sig och ingen släntrade in under meningsutbytet. Så djup var den övertygelsen!
Innan det nordiska toppmötet drar igång på tisdagens eftermiddag med regeringschefer och oppositionsledare på plats och beslut klubbas onsdag och torsdag är det dags för utskottsbehandling av en del ärenden på tisdag morgon. Jag sitter i medborgar- och konsumentutskottet. Vi har under 2009 fördjupat vårt arbete kring migrationsfrågor men även kring samernas situation. För 2010 är tanken att rikta fokus mot konsumentfrågor, bland annat alla de regler och avgifter som finns när man gör bank- och korttransaktioner mellan de olika länderna. Det skall vara enkelt att leva, bo och verka i Norden. Inom detta område finns en hel del att göra!
För egen del har jag bland annat en motion om nolltolerans mot narkotika i Norden. I samband med utskottsbehandlingen har socialistiska företrädare från Danmark velat göra förändringar och mjuka upp en del formuleringar. Förklaringen är enkel, det finns lokala politiska krafter i den danska huvudstaden som önskar se legalisering av vissa preparat. Just därför är det också viktigt att säga nej från alla dem som önskar att en tydlig hållning mot knarket skall bestå!
En annan viktig fråga är arbetet mot olika former av gränshinder. Det handlar om att ta bort i vissa fall små men för den enskilda fåniga och ibland direkt förhindrande regler de nordiska länderna emellan. I förra veckan var den årliga debatten i riksdagen om Nordenpolitiken och då kunde regeringen rapportera om olika förbättringar. Det har exempelvis blivit enklare för danska körskollärare bosatta i Sverige att förnya sitt körkort i Danmark. Det har blivit lättare för den som inte är svensk medborgare att få ett ID-kort. Danska medborgare har möjlighet att köra dansk firmabil i Sverige. Och det ska bli tydligare gränsregional statistik. Stort och smått om varandra!
Det intressanta med den skrivelse som behandlades var att den kommit att hanteras av utrikesutskottet. Mot detta kan man ju ha befogade invändningar. För Skåne, för Värmland och för Tornedalen är inte detta på något sätt UD utan en del av det dagliga livet! Just kampen mot gränshinder har en särskild nordisk dimension. En del kritiker mot det nordiska samarbetet lyfter gärna fram EU, men jag tror att det som kan vara krångligt för 10 000 eller 15 000 personer i Värmland och Norge enklare kan hanteras av ett samarbete med 25 miljoner medborgare än av ett med 500 miljoner medborgare. Därför behöver vi både EU och Norden, både fokus på de stora och övergripande frågorna och på de mindre detaljerna. Jag är helt övertygad om att vägen till ett närmare Nordensamarbete går via att alla fem länder också är EU-medlemmar.
I riksdagen har det väckts motioner om att Nordiska rådet skall avskaffas. Ingen av de cirka två dussin undertecknarna fanns dock på plats när det var dags för debatt. Ingen hade föranmält sig och ingen släntrade in under meningsutbytet. Så djup var den övertygelsen!
Innan det nordiska toppmötet drar igång på tisdagens eftermiddag med regeringschefer och oppositionsledare på plats och beslut klubbas onsdag och torsdag är det dags för utskottsbehandling av en del ärenden på tisdag morgon. Jag sitter i medborgar- och konsumentutskottet. Vi har under 2009 fördjupat vårt arbete kring migrationsfrågor men även kring samernas situation. För 2010 är tanken att rikta fokus mot konsumentfrågor, bland annat alla de regler och avgifter som finns när man gör bank- och korttransaktioner mellan de olika länderna. Det skall vara enkelt att leva, bo och verka i Norden. Inom detta område finns en hel del att göra!
söndag 2 augusti 2009
Borgar- eller maktstad?
Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors anser jag mig ha besökt så pass många gånger att det går att ha någon åsikt om dessa tre nordiska storstäder. Förvisso byhålor i jämförelse med megalopolis världen runt eller samhällen som i bästa fall blir en röd punktmarkering på en kinesisk karta. Men här finns något av platsens poesi och igenkännbarhet för en skandinav.
Det är tre städer som lämpar sig utmärkt att flanera omkring i. Bitvis finns vacker arkitektur och fläckvis helt förstörda stadskärnor som exempelvis Klarakvarteren. Ett ständigt närvarande vatten gör bilden levande och under sommarmånaderna är kombinationen av grönska och glitter oemotståndlig. Huvudsakligen kommer jag under de vanliga arbetsveckorna i Stockholm att röra mig på en rätt begränsad yta av några kvarter. Och så är det ju ofta även vid besök på andra håll att man hamnar i city och sedan blir det inte mer. Varje gång det av någon anledning blir besök på Söder, yttre delarna av Kungsholmen eller någon annanstans slås man av hur vackert det kan vara.
Tre viktiga administrativa städer med sina respektive parlament, ministerier och myndigheter har naturligtvis klara likheter. Men det finns också betydande skillnader som gärna framträder ännu litet skarpare vid en mer eller mindre planlös vandring, ett strövtåg.
Köpenhamn känns som en utpräglad borgarstad. Handeln och kommersen har påverkat stadsbilden med många affärslokaler, restauranger och utskänkningslokaler på första plan eller i källarnivå. Solida stenhus döljer innergårdar. Människa och marknad finns på samma utrymme. Det är bryggarkungar som försett folk med konstsamlingar. Många av kvarteren med hundra år eller mer på nacken tycks vara trivsamma, funktionella men en aning likartade. Helt klart märks dock att Köpenhamn präglats av ett borgerskap med självkänsla och en ambition av ”god smak”. Något som fortfarande idag kan märkas genom bredare debatt och kulturintresse i danska tidningar än jämfört med exempelvis svenska.
Stockholm är tydligare en maktstad. Både de offentliga som privata inrättningarna utstrålar mer myndighet. Det är tyngre och gedignare oavsett om det handlar om Handelsbankens koloss vid Kungsträdgården, Grand Hotel eller de pompösa byggnaderna vid Strandvägen. I Storköpenhamn bor cirka en fjärdedel av Danmarks befolkning vilket leder till mindre behov att utstråla huvudstad då den naturligt är det. Stockholm måste, känns det, tydligare markera i arkitektur och estetik.
Helsingfors känns yngst av de tre med ett par monumentalbyggnader från 1800-talet och tidigt 1900-tal som snarats är uttryck för en vilja att synliggöra den egna identiteten. Med klara jugendinfluenser är det alltid lika givande att promenera för att titta på ornamentering, fönsterbågar och magiska väsen som håller uppe balkonger eller pryder portgångar. En bit utanför centrum stöter man på betongbebyggelse som förvisso finns i många andra länder men som ändå har drag av vad som skulle kunna beskrivas som Öst- och Centraleuropa.
Det är tre städer värda att på måfå upptäcka, rent av att gå vilse i, för att just se detaljer och enskildheter som ändå kanske avslöjar en del om borgerskap och maktestetik. Mångas favorit i Stockholm, vackra Gamla Stan, hotades ju för några årtionden sedan av så kallat progressiva politiker som sades ogilla dessa påminnelser om det föråldrade. Kanske rent av även det sköna retade en smula. Nu blev det inte asfalt, motorväg och parkeringsgarage vilket det flesta är oerhört tacksamma för idag. Ännu en påminnelse om att det inte nödvändigtvis är fel med historia, tradition, förankring och värden bortom en flimrande samtid.
Det är tre städer som lämpar sig utmärkt att flanera omkring i. Bitvis finns vacker arkitektur och fläckvis helt förstörda stadskärnor som exempelvis Klarakvarteren. Ett ständigt närvarande vatten gör bilden levande och under sommarmånaderna är kombinationen av grönska och glitter oemotståndlig. Huvudsakligen kommer jag under de vanliga arbetsveckorna i Stockholm att röra mig på en rätt begränsad yta av några kvarter. Och så är det ju ofta även vid besök på andra håll att man hamnar i city och sedan blir det inte mer. Varje gång det av någon anledning blir besök på Söder, yttre delarna av Kungsholmen eller någon annanstans slås man av hur vackert det kan vara.
Tre viktiga administrativa städer med sina respektive parlament, ministerier och myndigheter har naturligtvis klara likheter. Men det finns också betydande skillnader som gärna framträder ännu litet skarpare vid en mer eller mindre planlös vandring, ett strövtåg.
Köpenhamn känns som en utpräglad borgarstad. Handeln och kommersen har påverkat stadsbilden med många affärslokaler, restauranger och utskänkningslokaler på första plan eller i källarnivå. Solida stenhus döljer innergårdar. Människa och marknad finns på samma utrymme. Det är bryggarkungar som försett folk med konstsamlingar. Många av kvarteren med hundra år eller mer på nacken tycks vara trivsamma, funktionella men en aning likartade. Helt klart märks dock att Köpenhamn präglats av ett borgerskap med självkänsla och en ambition av ”god smak”. Något som fortfarande idag kan märkas genom bredare debatt och kulturintresse i danska tidningar än jämfört med exempelvis svenska.
Stockholm är tydligare en maktstad. Både de offentliga som privata inrättningarna utstrålar mer myndighet. Det är tyngre och gedignare oavsett om det handlar om Handelsbankens koloss vid Kungsträdgården, Grand Hotel eller de pompösa byggnaderna vid Strandvägen. I Storköpenhamn bor cirka en fjärdedel av Danmarks befolkning vilket leder till mindre behov att utstråla huvudstad då den naturligt är det. Stockholm måste, känns det, tydligare markera i arkitektur och estetik.
Helsingfors känns yngst av de tre med ett par monumentalbyggnader från 1800-talet och tidigt 1900-tal som snarats är uttryck för en vilja att synliggöra den egna identiteten. Med klara jugendinfluenser är det alltid lika givande att promenera för att titta på ornamentering, fönsterbågar och magiska väsen som håller uppe balkonger eller pryder portgångar. En bit utanför centrum stöter man på betongbebyggelse som förvisso finns i många andra länder men som ändå har drag av vad som skulle kunna beskrivas som Öst- och Centraleuropa.
Det är tre städer värda att på måfå upptäcka, rent av att gå vilse i, för att just se detaljer och enskildheter som ändå kanske avslöjar en del om borgerskap och maktestetik. Mångas favorit i Stockholm, vackra Gamla Stan, hotades ju för några årtionden sedan av så kallat progressiva politiker som sades ogilla dessa påminnelser om det föråldrade. Kanske rent av även det sköna retade en smula. Nu blev det inte asfalt, motorväg och parkeringsgarage vilket det flesta är oerhört tacksamma för idag. Ännu en påminnelse om att det inte nödvändigtvis är fel med historia, tradition, förankring och värden bortom en flimrande samtid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
