Bohmanfonden

För en tid sedan valdes jag till ordförande för Bohmanfonden. Grundkapitalet samlades in i samband med Gösta Bohmans bortgång och begravning. Stockholms handelskammare stod då för en betydande del av pengarna tillsammans med moderaterna.

 

24 april var det dags för årssammankomst 2013. Timbro hade via dess VD Markus Uvell generöst ställt upp med lokal, teknik samt plockmat. Uppslutningen var god med 60-talet personer på plats. Tyvärr är det ju tråkigt att många goda arrangemang, likt detta, så ofta geografiskt blir låst av att hållas i Stockholm eller huvudstadens närhet. Det gör det många gånger svårt för intresserade från andra håll av landet att delta och bidra.

 

Mötet började med PJ Anders Linder, den 24 april politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet men redan 24 timmar senare presenterad som ny chef för den svenska borgerlighetens mest kvalificerade intellektuella röst i form av Axess. PJ Anders Linder är både en god och tankeväckande skribent och talare. Han gjorde ingen besviken! I lätt ton men med fina exempel och följande en tydlig linje visade han på Gösta Bohmans relevans för dagens borgerlighet. Som M-ledare medverkade han till att svänga ett politiskt klimat som hade radikaliserats och skenat under 1960-talet. Fast fotad i ideologi och idévärld framförde han en bitande kritik. Att ha en tydlig värderingskompass var dock för Gösta Bohman inte detsamma som att undvika kompromisser och uppgörelser. Det gällde emellertid att veta vad man förhandlat bort. Han bars dessutom av övertygelsen att allt hade blivit bättre bara de egna tankarna fått fullt genomslag. Särskilt uppskattar jag hur PJ Anders Linder visar att Gösta Bohman var en skrivande och läsande politiker. Här finns något för kommande generationer att lära sig. Det gjorde det möjligt för honom att fånga in nya perspektiv. Inte minst framhävde han en S-personlighet som Alf Ahlberg vilket jag finner sympatiskt. Både därför att personen ifråga är värd uppmärksamhet som i sak då det alldeles för sällan händer att meningsmotståndare är hyggliga mot varandra. PJ Anders Linder noterade fyndigt att gamla socialdemokrater var som vin för Gösta Bohman: De blev bättre med tiden.

 

Lars Tobisson, tidigare partisekreterare, vice ordförande och gruppledare i riksdagen, talade om sin kommande bok om Gösta Bohman. Utgivning är planerad till sommaren/hösten 2013 och förlaget är Atlantis. Han uppehöll sig rätt mycket om hur Gösta kom in i politiken. Det var inte alldeles självklart att Stockholms Handelskammare skulle väljas bort till förmån för riksdagsarbete. Och i rätt sen ålder skedde växlingen. Inte minst hade han tidigare engagerat sig kring stadsbyggnadsfrågor och hur Stockholms city skulle utvecklas. De som i dag bryr sig om estetisk gestaltning och funktionalitet ur ett mänskligt perspektiv torde ha haft en vapenbroder i den forne M-ledaren. Det var tydligt att Lars Tobisson ibland nästan var märkbart rörd över att få lyfta fram dessa aspekter av en vän och arbetskollega. Han gjorde det på ett charmant sätt.

 

Anna Kinberg Batra, moderaternas gruppledare i riksdagen, fick sköta det formella överlämnandet av Bohmanstipendiet på 25 000. Hon höll inför prisutdelningen en fin introduktion om att det går att vara både idépolitiker och verksam i en skarp politisk miljö som riksdagen. Årets mottagare, riksdagskollegan Mats Johansson, visste inget om priset och blev synbart paff där han satt bland sammankomstens deltagare. På många sätt är han en värdig mottagare. Han har varit en tydlig röst på Svenska Dagbladet. Utöver mängder med artiklar har han också utgivit böcker. Han kom att i många år prägla Timbros verksamhet. Fordom var han informationschef på moderaterna under just Gösta Bohmans tid som partiledare. Extra roligt var överraskningsmomentet vilket dessutom säkert besparade publiken ett par minuters tacktalstid ifall han hunnit förbereda sig och inte som nu tvingas tala helt fritt ur hjärtat…

 

Bohmanfondens motivering löd: ”Mats Johansson har under lång tid varit en tydlig röst för rättsstat, marknadsekonomi och frihetens idéer. Med finslipade argument och orädd i debatten har han tagit strid, både hemma och utomlands. Det handlar om ett konsekvent försvar av det öppna samhället. Ett hängivet engagemang har också tagit sig uttryck i konkreta projekt. Senast i raden är bilandet av Frivärld – en utrikespolitisk tankesmedja som snabbt, målmedvetet och utan blygsamhet redan intagit en viktig plats i det offentliga samtalet.”

 

Avslutningen på en lyckad kväll blev att helt i Gösta Bohmans anda lyfta fram läsandet och skrivandet genom två plattformar, inte minst för yngre skribenter, i form av Svensk Tidskrift och Frivärld Magasin. Här finns möjligheter för intressanta texter och spännande tankar.

 

Svensk Tidskrift har artikel om och bilder från Bohmanfondens årssammankomst:

http://www.svensktidskrift.se/?p=61438

Bara retorik?

Stora Retorikpriset har i dagarna delats ut. I år var det Jessika Gedin, känd via bland annat TV-programmet Babel, som hedrades. Så vitt jag kan bedöma en värdig mottagare. Retorik är ett klassiskt ämne som stundom dras med dåligt rykte. Påståendet om ”bara retorik” kan slungas iväg. Det är dock viktigt att skilja innehållslöst prat - som just inte betyder någonting - från genomtänkta och vackert eller drastiskt formulerat tal! Historien är också full av goda och inspirerande exempel. På Sveriges Televisions debattsida har jag ett inlägg om retorikens betydelse, inte minst i skolans värld för elever och lärare:

 

”Winston Churchill hjälpte till att föra fram sin nation till nya uppoffringar men också segrar med hjälp av sin talekonst som nådde långt utanför parlamentsbyggnaden i London. John F Kennedy och Margaret Thatcher kunde göra sig till symboler för sin tid; 1960- respektive 1980-talet. Och de skickligaste folkförförarna som satt länder och kontinenter i brand har vanligtvis varit duktiga demagoger.

 

Att förstå och känna igen god retorik är en tillgång. Än mer att själv kunna använda sig av den för att upplysa, påverka och övertyga. Men också att vara tillräckligt insatt för att kunna se igenom vackra formuleringsflätor och finna de verkliga budskapen och argumenten som bär/…/

 

I samband med allmänna motionstiden lämnade jag förra året in ett förslag i riksdagen om behovet av mer retorik i skolan.

 

Skolan innebär både möjligheter som nya utmaningar för eleven. Krävande inlärningsmoment, nya sociala situationer och tuffa prövningar utvecklar den enskilda. För vissa är dessa prövningar så krävande att de väljer att stanna hemma. Att tala inför klassen är enligt många det värsta som finns.

 

Eleverna ska hålla i presentationer men får begränsad möjlighet att träna på det. Enligt en undersökning som Utbildningsradion gjort har var femte elev skolkat för att slippa hålla en redovisning inför klassen. Ytterligare en femtedel har på allvar funderat på att skolka, enbart för att slippa stå inför sina klasskamrater och prata. Det lär även finnas en undersökning där svensken fick lista sina största rädslor. På första plats kom att tala inför publik, på andra plats kom döden. Längre ner på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk.

 

Rädslan är befogad, talaren ställs ensam inför en stor grupp och man känner sig lätt avklädd och granskad. Ska eleverna slippa oroa sig för publika framträdanden måste de ges möjligheten att träna på retorik. Genom att ha retorik som ett levande inslag i skolan får eleverna en naturlig relation till att stå inför klassen och tala. Men också förstå ordens valörer och vikten av ett levande och varierat språk.”

 

Här finns hela inlägget på Sveriges Televisions debatt:

http://debatt.svt.se/2013/03/18/med-retorik-pa-schemat-blir-blyga-svenskar-battre-talare/

Operation Atalanta

Sveriges riksdag har diskuterat fortsatt deltagande i Operation Atalanta i Adenviken och Indiska oceanen. För egen del har jag haft förmånen att sitta ordförande för det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskott som haft att bereda ärendet. Vänsterpartiet som reserverat sig fick inleda i kammaren onsdag 6 mars. Därefter följde jag som företrädare för alla de partier som står bakom. I mitt anförande försökte jag lyfta fram argumenten för och vårt ansvar:

 

Det handlar om att säkra humanitära hjälpsändningar som transporteras via fartyg men också att förhindra det sjöröveri som är ett hot mot internationell handel och som hjälper till att trasa sönder länder och samhällen i regionen. EU har genom sina deltagande medlemsländer axlat sin del av det internationella ansvaret sedan 8 december 2008. Sverige har varit på plats tidigare, både genom Försvarsmaktens försorg som genom Kustbevakningen.

 

Rapsodiskt kan bilden tecknas av de senaste årens händelser i Somalia med politiskt sönderfall, våld och övergrepp. Under lång tid, vi talar om över två decennier, har det saknats fungerande regering. Människor har plågats av inbördeskrig och nyhetsrapporteringen har präglats av rapportering om Al Shababs övergrepp. Nu har våldsgrupperna sedan 2011 drivits ut ur huvudstaden Mogadishu och det finns tecken på växande politisk stabilitet, om än från tidigare låga nivåer.

 

Den humanitära situationen i Somalia är en av de svåraste i världen med cirka 3,8 miljoner människor i behov av hjälp. Av dessa är runt 2 miljoner direkt beroende av humanitära insatser utifrån för sin överlevnad. Det finns 1,1 miljoner internflyktingar i Somalia och 1 miljon somaliska flyktingar i regionen. 236 000 barn uppskattas vara akut undernärda. Svälten i vissa områden har krävt tiotusentals dödsoffer.

 

Det är i ljuset av detta Sveriges och EUs närvaro ska ses!

 

Livlinan har varit mattransporter och andra förnödenheter i FNs regi. Från och med november 2007 har FNs livsmedelsprogram transporterat mer än 800 000 ton mat till Somalia. Behovet av att skicka humanitär hjälp med sjötransporter till Somalia 2013 bedöms förbli fortsatt omfattande med tanke på läget. Sjövägen är det mest effektiva sättet att nå de hjälpbehövande. Varje kapat fartyg kan innebära tragik för alla dem som väntar på lasten.

 

Det goda med insatser som Operation Atalanta är att sedan 2008 har inga fartyg med förnödenheter från FNs livsmedelsprogram attackerats! Vi är med och gör nytta. Vi är med och gör skillnad!

 

Utöver Operation Atalanta deltar även Sverige på andra sätt för att mildra nöden: Sverige har under 2012 bidragit med betydande belopp i humanitärt stöd till Somalia. Stöd som går via FN, Rödakors- och röda halvmånerörelsen och enskilda organisationer. Under 2011 bidrog Sverige med 438 miljoner kronor i humanitärt stöd till Somalia. Av dessa gick 74 miljoner kronor till FNs livsmedelsprogram.

 

Utöver de viktiga mattransporterna handlar det också om att säkra ett av de mest trafikerade fartygsområdena i världen. Via Adenviken går fartygen på väg till och från Suezkanalen. Det handlar om 33 000 handelsfartyg per år. Under 2012 noterades en minskning av piraternas framgångar till havs. I jämförelse med 2011 reducerades både antalet attacker (från 317 till 89) och antalet framgångsrika kapningar (från 25 till 13). Minskningarna kan bero på en kombination av åtgärder. Dels internationell närvaro som exempelvis Operation Atalanta men också att ett växande antal länder tillåter beväpning ombord på den egna handelsflottan. Fartygen utrustas också med taggtråd, vattenkanoner, höga fribord, registrering och anmälan inför passage i högriskområden. Till allt detta kommer också ett illegalt och oreglerat fiske som hotar både fiskbeståndet som inkomstmöjligheterna för somaliska fiskare.

 

Genom avtal med olika länder som Seychellerna, Mauritius och Kenya finns möjligheter att döma och hålla i fängelse de pirater och sjörövare som fångas in. Det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskottet, vars betänkande vi behandlar, påminner om att en till annat land överförd person ska behandlas humant och inte utsättas för tortyr eller andra övergrepp. Personerna ska inte utsättas för inhuman behandling och den rättsliga prövningen ska vara rättvis och öppen och göras av en kompetent, oberoende och opartisk instans. Utskottet påminner också om att det i regeringens proposition saknas hänvisningar till FNs säkerhetsrådsresolutioner 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter. De utgör självklara beståndsdelar i det viktiga freds- och säkerhetsfrämjande arbete som sker inom ramen för Operation Atalanta.

 

Det svenska bidraget utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter, säkrings- och bordningsstyrka samt med förberedda utrymmen för sjukvård och kirurgi. Totalt sett handlar det om att ställa till förfogande en väpnad styrka bestående av högst 260 personer. Det handlar om högst fyra månader från den 6 april i år.

 

HMS Carlskrona återvänder till Adenviken efter att ha varit där tidigare. HMS Malmö och Stockholm samt stödfartyget HMS Trossö var på plats maj till september 2009. Maj j till november 2010var som nämnts HMS Carlskrona där med bland annat en säkrings- och bordningsstyrka. Sverige har också haft ledningsansvaret för Operation Atalantas styrkehögkvarter och bidragit med en helikopterenhet. Sverige har också vid två tillfällen, under perioderna mars till juni 2010 och oktober 2012 till februari 2013 bidragit med ett sjöövervaknings-flygplan från Kustbevakningen.

 

Avslutningsvis: Insatserna medverkar till att göra skillnad! Det handlar om vårt bidrag för att försöka skapa något drägligare och bättre villkor för hårt utsatta och plågade människor. Samtidigt så ska vi alltid vara medvetna om att den här typen av uppdrag också är förenade med risker. Det kan handla om fredsfrämjande uppdrag och krishanteringsinsatser. Det kan bli skarpt läge. Vi har som landets främsta politiska företrädare i Riksdagen genom vårt bifall axlat ansvar för insatsen. Och den utförs av duktiga kvinnor och män. Sveriges insats i Operation Atalanta är i de nödlidandes intresse. Är i vårt lands intresse. Och en del av det internationella ansvar som visas inom ramen för EUs gemensamma insatser.

Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.

 

I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…

 

De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?

 

Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.

 

Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.

 

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:

 

”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.

 

Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/

 

Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.

 

Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”

 

Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ska-vi-nobba-fn-stodd-insats-for-att-nato-leder-den_7919382.svd

Sverige-Norge

Det är glädjande att den nordiska dimensionen inom försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken allt oftare lyfts fram. Efter att ha varit verksam i drygt sex år i Nordiska rådet är mitt intryck att ett redan nära samarbete faktiskt fördjupats ytterligare. Mycket bra! Det är också något speciellt att komma samman med politiska företrädare från andra delar av Norden (och faktiskt allt som oftast även med dem från Baltikum). Samtal blir alltid både djupare och mer otvungna. Gemensamma referensramar och delade värderingar underlättar verkligen utbyte!

 

Försvarsberedningen har nyligen besökt Danmark och Norge. Synnerligen givande samtal. Extra pikant är ju att regeringarna i både Oslo och Köpenhamn är S-styrda men att försvarspolitiken så tydligt vilar på Nato-engagemang. Kontrasten till Sverige är monumental. Den glädje och öppenhet att definiera det egna landet i förhållande till samarbetet inom ramen för Nato möts ju av motsvarande betongtystnad i Sverige! Hos oss finns inte en endast ledande eller framträdande socialdemokrat som ens vågar sniffa på de resonemang som är helt självklara och naturliga för partivänner i andra delar av Norden.

 

Tillsammans med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och vår gemensamma partisyster Ine Eriksen Søreide (Höyre), ordförande i Stortingets Försvars- och utrikesutskott, har jag på debattplats i Göteborgs-Posten skrivit något om delade utmaningar. Därmed markeras närhet både mellan Sverige-Norge men också moderaterna som ett regeringsparti och Höyre som förhoppningsvis ett annat efter höstens val:

 

”För några år sedan gav de nordiska regeringarna förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg uppdraget att ta fram en rapport om hur det går att samverka bredare och djupare. En hel del av förslagen är på väg att förverkligas. Frågorna kommer än mer att uppmärksammas i och med Nordiska rådets minisession som till våren ska hållas i Stockholm./…/

 

Morgondagens utmaningar ligger i de allt snabbare förändringar som globaliseringen medför. Dit hör den ekonomiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, globala flöden som energi- och flyktingsströmmar, terrorhot, organiserad brottslighet, klimatförändringar till exempel issmältningen i Arktis och oförutsägbar politisk utveckling i vårt närområde, bland annat Ryssland. Den säkerhetspolitiska miljön är komplex, oförutsägbar och många problem är gränslösa.

 

Försvarsberedningen har redan genom öppen hearing i Stockholm granskat betydelsen av råvarutillgångar, inte minst olja och gas med hjälp av expertis från bland annat Norge. Det tragiska terrorangreppet i Algeriet mot en gasanläggning med fem döda norrmän som följd eller Kinas växande intresse för gruvdrift på Grönland visar hur råvarutillgångar är en viktig dimension av säkerhetspolitiken.

 

Intressemässigt växer Arktisregionen i rask takt. Issmältningar gör det lönsammare att utvinna naturresurser på nordliga breddgrader och på sikt kommer nya handelsvägar öppnas. Östersjöns betydelse för starkare ekonomiska handelsflöden ökar. Här finns cirka 2000 fartyg om dygnet och motsvarande 15 procent av den globala handeln beräkna ske över Östersjön!/…/

 

Det finns goda exempel att lyfta fram. Ett sådant är övningsverksamheten på flygsidan mellan Norge, Sverige och Finland som pågått sedan 2008 – Cross Border Training North. Genom den gemensamma övningsverksamheten får våra flygvapen möjlighet att öva i större enheter och testa sin materiel. Nu inleder Sverige och Danmark något liknande. Tillsammans har Norge och Sverige utvecklat det mobila artillerisystemet Archer. Genom samutvecklingen att samutvecklingen beräknas vi ha sparat 400 miljoner kronor.

 

Med nya och fördjupade relationer understryks den vänskap och närhet som finns mellan våra länder.”

 

Hela artikeln i Göteborgs-Posten finns här:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1304433-vi-behover-samarbeta-mer-med-vara-grannar

Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.

 

Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.

 

Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.

 

Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.

 

En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.

 

Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.

 

Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.

 

En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.

 

Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.

 

Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!

 

Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.

 

Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!

Olika bud om budgeten

Det har onekligen varit intensiva och händelserika dagar – och nätter! – då EUs stats- och regeringschefer förhandlat fram en långtidsbudget. Sverige torde vara det land som gått längst när det gäller att regeringens positioner ska förankras i parlamentet. För det ändamålet finns EU-nämnden. För oss ledamöter och ersättare har SMS och e-post kommit alla tider på dygnet för att hålla oss underrättade om händelseutvecklingen. Ett avstämningsmöte fick klaras av 03.00 med några på plats i Stockholm och andra uppkopplade per telefon. Det går att ha mycket kraftiga och befogade synpunkter på det europeiska beslutsfattandet där den här typen av viktiga avgöranden kramas fram under ett par timmar av mangling. Inget torde bli bättre av att det sker på natten. För egen del uppskattas en mer ordnad process med bra bakgrundsmaterial och gedigna konsekvensanalyser.

 

Nu kanske det ändå inte är klart fast de ledande företrädarna för EUs 27 medlemsstater är överens. Europaparlamentet ska säga sitt. Och redan kan en del märkliga tongångar höras därifrån. Samtidigt som exempelvis socialdemokraterna i Sverige klagar över att vårt lands budgetrabatt inte blev högre så ondgör sig företrädare för samma parti på plats i Bryssel över att det inte blev mer pengar i budgeten! De senare funderar på att fälla förslaget! Och Europaparlamentets socialdemokratiske talman uppges ha gått så långt att han önskar sluten omröstning så att inte ledamöterna behöver skylta med att de önskar mer. Hela poängen är väl just att politiskt ansvar ska kunna utkrävas! Det är därför val genomförs, för att pröva och granska.

 

För någon dag sedan skrev jag med M-gruppledaren Anna Kinberg Batra och EU-nämndens Gustav Blix i Göteborgs-Posten om att Europa inte behöver nya institutioner utan ansvarstagande:

 

”Den inre marknaden har med rätta pekats ut som motorn för Europas tillväxt. Vi anser att fokus för EU:s institutioner och beslutsfattare bör vara att utveckla och fördjupa den inre marknaden för att förbättra framtidsvillkoren för EU:s medborgare. Det handlar om både jobb som välstånd. Under de senaste årens krishantering har alltför många politiker i EU fastnat i en diskussion, långt ovanför medborgarnas huvuden, om hur teoretiska system ska se ut för att hantera framtida kriser i unionen, i stället för att komma med lösningar på de akuta problemen.

 

Europa behöver reformer. Åtgärder för att komma till rätta med stängda handelsområden och förverkliga den inre marknaden. Det handlar inte minst om att bryta ner de hinder som fortfarande bromsar den så viktiga gränsöverskridande tjänstemarknadens utveckling och om att få igång en fungerande digital marknad. Det handlar också om att hela tiden bejaka EU:s relationer till sin omvärld. Att få till stånd fördjupade frihandelsavtal mellan EU och exempelvis USA är av stor vikt. I varje medlemsland krävs det också tuffa prioriteringar av utgifter och kostnader. En tillväxtstrategi som vågar utmana förmåner, byråkrati och överregleringar/…/

 

Debatten om Europas framtid och Europeiska unionens framtid är mycket viktig. Tyvärr visar sig för få vara intresserade av vad medborgarna önskar eller vad som bäst skapar ett demokratiskt beslutfattande. Dessutom tenderar dessa fördragsdiskussioner att skugga de verkliga reformer som varje nation behöver, rent av måste, göra.”

 

Här finns hela debattartikeln:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1262469-europa-behover-reformer-inte-nya-institutioner