Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med
regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje
riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds
övriga ledamöter att delta.
I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren
som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”.
Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller
mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom
Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier
som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd
internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade
partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…
De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa
frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare
suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman
under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur
det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall
deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg.
I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som
Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och
smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot
detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har
orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat
emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem
som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när
förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter
prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?
Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en
konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges
engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en
plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats
återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare
tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot
internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet
hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett
internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New
York i slutet av oktober.
Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En
stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med
Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater
erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt
för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att
fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse
mellan människor.
På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte
kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:
”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv
linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella
förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast.
Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel
XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv
i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.
Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver
att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som
Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har
getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå
från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men
likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att
Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra
områden/…/
Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många
frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är
kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning
vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.
Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock
misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”
Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar