söndag 17 februari 2013

Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.
 
I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…
 
De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?
 
Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.
 
Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.
 
På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:
 
”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.
 
Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/
 
Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.
 
Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”
 
Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

fredag 15 februari 2013

Sverige-Norge

Det är glädjande att den nordiska dimensionen inom försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken allt oftare lyfts fram. Efter att ha varit verksam i drygt sex år i Nordiska rådet är mitt intryck att ett redan nära samarbete faktiskt fördjupats ytterligare. Mycket bra! Det är också något speciellt att komma samman med politiska företrädare från andra delar av Norden (och faktiskt allt som oftast även med dem från Baltikum). Samtal blir alltid både djupare och mer otvungna. Gemensamma referensramar och delade värderingar underlättar verkligen utbyte!
 
Försvarsberedningen har nyligen besökt Danmark och Norge. Synnerligen givande samtal. Extra pikant är ju att regeringarna i både Oslo och Köpenhamn är S-styrda men att försvarspolitiken så tydligt vilar på Nato-engagemang. Kontrasten till Sverige är monumental. Den glädje och öppenhet att definiera det egna landet i förhållande till samarbetet inom ramen för Nato möts ju av motsvarande betongtystnad i Sverige! Hos oss finns inte en endast ledande eller framträdande socialdemokrat som ens vågar sniffa på de resonemang som är helt självklara och naturliga för partivänner i andra delar av Norden.
 
Tillsammans med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och vår gemensamma partisyster Ine Eriksen Søreide (Höyre), ordförande i Stortingets Försvars- och utrikesutskott, har jag på debattplats i Göteborgs-Posten skrivit något om delade utmaningar. Därmed markeras närhet både mellan Sverige-Norge men också moderaterna som ett regeringsparti och Höyre som förhoppningsvis ett annat efter höstens val:
 
”För några år sedan gav de nordiska regeringarna förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg uppdraget att ta fram en rapport om hur det går att samverka bredare och djupare. En hel del av förslagen är på väg att förverkligas. Frågorna kommer än mer att uppmärksammas i och med Nordiska rådets minisession som till våren ska hållas i Stockholm./…/
 
Morgondagens utmaningar ligger i de allt snabbare förändringar som globaliseringen medför. Dit hör den ekonomiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, globala flöden som energi- och flyktingsströmmar, terrorhot, organiserad brottslighet, klimatförändringar till exempel issmältningen i Arktis och oförutsägbar politisk utveckling i vårt närområde, bland annat Ryssland. Den säkerhetspolitiska miljön är komplex, oförutsägbar och många problem är gränslösa.
 
Försvarsberedningen har redan genom öppen hearing i Stockholm granskat betydelsen av råvarutillgångar, inte minst olja och gas med hjälp av expertis från bland annat Norge. Det tragiska terrorangreppet i Algeriet mot en gasanläggning med fem döda norrmän som följd eller Kinas växande intresse för gruvdrift på Grönland visar hur råvarutillgångar är en viktig dimension av säkerhetspolitiken.
 
Intressemässigt växer Arktisregionen i rask takt. Issmältningar gör det lönsammare att utvinna naturresurser på nordliga breddgrader och på sikt kommer nya handelsvägar öppnas. Östersjöns betydelse för starkare ekonomiska handelsflöden ökar. Här finns cirka 2000 fartyg om dygnet och motsvarande 15 procent av den globala handeln beräkna ske över Östersjön!/…/
 
Det finns goda exempel att lyfta fram. Ett sådant är övningsverksamheten på flygsidan mellan Norge, Sverige och Finland som pågått sedan 2008 – Cross Border Training North. Genom den gemensamma övningsverksamheten får våra flygvapen möjlighet att öva i större enheter och testa sin materiel. Nu inleder Sverige och Danmark något liknande. Tillsammans har Norge och Sverige utvecklat det mobila artillerisystemet Archer. Genom samutvecklingen att samutvecklingen beräknas vi ha sparat 400 miljoner kronor.
 
Med nya och fördjupade relationer understryks den vänskap och närhet som finns mellan våra länder.”
 
Hela artikeln i Göteborgs-Posten finns här:

onsdag 13 februari 2013

Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.
 
Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.
 
Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.
 
Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.
 
En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.
 
Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.
 
Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.
 
En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.
 
Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.
 
Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!
 
Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.
 
Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!

söndag 10 februari 2013

Olika bud om budgeten

Det har onekligen varit intensiva och händelserika dagar – och nätter! – då EUs stats- och regeringschefer förhandlat fram en långtidsbudget. Sverige torde vara det land som gått längst när det gäller att regeringens positioner ska förankras i parlamentet. För det ändamålet finns EU-nämnden. För oss ledamöter och ersättare har SMS och e-post kommit alla tider på dygnet för att hålla oss underrättade om händelseutvecklingen. Ett avstämningsmöte fick klaras av 03.00 med några på plats i Stockholm och andra uppkopplade per telefon. Det går att ha mycket kraftiga och befogade synpunkter på det europeiska beslutsfattandet där den här typen av viktiga avgöranden kramas fram under ett par timmar av mangling. Inget torde bli bättre av att det sker på natten. För egen del uppskattas en mer ordnad process med bra bakgrundsmaterial och gedigna konsekvensanalyser.
 
Nu kanske det ändå inte är klart fast de ledande företrädarna för EUs 27 medlemsstater är överens. Europaparlamentet ska säga sitt. Och redan kan en del märkliga tongångar höras därifrån. Samtidigt som exempelvis socialdemokraterna i Sverige klagar över att vårt lands budgetrabatt inte blev högre så ondgör sig företrädare för samma parti på plats i Bryssel över att det inte blev mer pengar i budgeten! De senare funderar på att fälla förslaget! Och Europaparlamentets socialdemokratiske talman uppges ha gått så långt att han önskar sluten omröstning så att inte ledamöterna behöver skylta med att de önskar mer. Hela poängen är väl just att politiskt ansvar ska kunna utkrävas! Det är därför val genomförs, för att pröva och granska.
 
För någon dag sedan skrev jag med M-gruppledaren Anna Kinberg Batra och EU-nämndens Gustav Blix i Göteborgs-Posten om att Europa inte behöver nya institutioner utan ansvarstagande:
 
”Den inre marknaden har med rätta pekats ut som motorn för Europas tillväxt. Vi anser att fokus för EU:s institutioner och beslutsfattare bör vara att utveckla och fördjupa den inre marknaden för att förbättra framtidsvillkoren för EU:s medborgare. Det handlar om både jobb som välstånd. Under de senaste årens krishantering har alltför många politiker i EU fastnat i en diskussion, långt ovanför medborgarnas huvuden, om hur teoretiska system ska se ut för att hantera framtida kriser i unionen, i stället för att komma med lösningar på de akuta problemen.
 
Europa behöver reformer. Åtgärder för att komma till rätta med stängda handelsområden och förverkliga den inre marknaden. Det handlar inte minst om att bryta ner de hinder som fortfarande bromsar den så viktiga gränsöverskridande tjänstemarknadens utveckling och om att få igång en fungerande digital marknad. Det handlar också om att hela tiden bejaka EU:s relationer till sin omvärld. Att få till stånd fördjupade frihandelsavtal mellan EU och exempelvis USA är av stor vikt. I varje medlemsland krävs det också tuffa prioriteringar av utgifter och kostnader. En tillväxtstrategi som vågar utmana förmåner, byråkrati och överregleringar/…/
 
Debatten om Europas framtid och Europeiska unionens framtid är mycket viktig. Tyvärr visar sig för få vara intresserade av vad medborgarna önskar eller vad som bäst skapar ett demokratiskt beslutfattande. Dessutom tenderar dessa fördragsdiskussioner att skugga de verkliga reformer som varje nation behöver, rent av måste, göra.”
 
Här finns hela debattartikeln:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1262469-europa-behover-reformer-inte-nya-institutioner