Sverige-Norge

Det är glädjande att den nordiska dimensionen inom försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken allt oftare lyfts fram. Efter att ha varit verksam i drygt sex år i Nordiska rådet är mitt intryck att ett redan nära samarbete faktiskt fördjupats ytterligare. Mycket bra! Det är också något speciellt att komma samman med politiska företrädare från andra delar av Norden (och faktiskt allt som oftast även med dem från Baltikum). Samtal blir alltid både djupare och mer otvungna. Gemensamma referensramar och delade värderingar underlättar verkligen utbyte!

 

Försvarsberedningen har nyligen besökt Danmark och Norge. Synnerligen givande samtal. Extra pikant är ju att regeringarna i både Oslo och Köpenhamn är S-styrda men att försvarspolitiken så tydligt vilar på Nato-engagemang. Kontrasten till Sverige är monumental. Den glädje och öppenhet att definiera det egna landet i förhållande till samarbetet inom ramen för Nato möts ju av motsvarande betongtystnad i Sverige! Hos oss finns inte en endast ledande eller framträdande socialdemokrat som ens vågar sniffa på de resonemang som är helt självklara och naturliga för partivänner i andra delar av Norden.

 

Tillsammans med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och vår gemensamma partisyster Ine Eriksen Søreide (Höyre), ordförande i Stortingets Försvars- och utrikesutskott, har jag på debattplats i Göteborgs-Posten skrivit något om delade utmaningar. Därmed markeras närhet både mellan Sverige-Norge men också moderaterna som ett regeringsparti och Höyre som förhoppningsvis ett annat efter höstens val:

 

”För några år sedan gav de nordiska regeringarna förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg uppdraget att ta fram en rapport om hur det går att samverka bredare och djupare. En hel del av förslagen är på väg att förverkligas. Frågorna kommer än mer att uppmärksammas i och med Nordiska rådets minisession som till våren ska hållas i Stockholm./…/

 

Morgondagens utmaningar ligger i de allt snabbare förändringar som globaliseringen medför. Dit hör den ekonomiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, globala flöden som energi- och flyktingsströmmar, terrorhot, organiserad brottslighet, klimatförändringar till exempel issmältningen i Arktis och oförutsägbar politisk utveckling i vårt närområde, bland annat Ryssland. Den säkerhetspolitiska miljön är komplex, oförutsägbar och många problem är gränslösa.

 

Försvarsberedningen har redan genom öppen hearing i Stockholm granskat betydelsen av råvarutillgångar, inte minst olja och gas med hjälp av expertis från bland annat Norge. Det tragiska terrorangreppet i Algeriet mot en gasanläggning med fem döda norrmän som följd eller Kinas växande intresse för gruvdrift på Grönland visar hur råvarutillgångar är en viktig dimension av säkerhetspolitiken.

 

Intressemässigt växer Arktisregionen i rask takt. Issmältningar gör det lönsammare att utvinna naturresurser på nordliga breddgrader och på sikt kommer nya handelsvägar öppnas. Östersjöns betydelse för starkare ekonomiska handelsflöden ökar. Här finns cirka 2000 fartyg om dygnet och motsvarande 15 procent av den globala handeln beräkna ske över Östersjön!/…/

 

Det finns goda exempel att lyfta fram. Ett sådant är övningsverksamheten på flygsidan mellan Norge, Sverige och Finland som pågått sedan 2008 – Cross Border Training North. Genom den gemensamma övningsverksamheten får våra flygvapen möjlighet att öva i större enheter och testa sin materiel. Nu inleder Sverige och Danmark något liknande. Tillsammans har Norge och Sverige utvecklat det mobila artillerisystemet Archer. Genom samutvecklingen att samutvecklingen beräknas vi ha sparat 400 miljoner kronor.

 

Med nya och fördjupade relationer understryks den vänskap och närhet som finns mellan våra länder.”

 

Hela artikeln i Göteborgs-Posten finns här:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1304433-vi-behover-samarbeta-mer-med-vara-grannar

Norsk storaffär! Förbjud exporten?

De senaste månaderna har förts en bitvis hetsig debatt om svensk export av försvarsmateriel. Regeringen har också beslutat att tillsätta en parlamentariskt bred utredning för att se om ytterligare regelförändringar kan behövas. I sig inget konstigt eller nytt då bestämmelserna kontinuerligt moderniserats: Det kom en ny utförsellag 1982, slutanvändarintyg 1984, 85 respektive 88 gjordes andra ändringar av regelverket, ett helt nytt regelverk kom på plats 1993 (det som nu är gällande) samt avslutningsvis EUs uppförandekod 2009.

En del röster kan höras för att exporten helt borde förhindras. Ett sådant i grunden orealistiskt synsätt ger MP uttryck för i sitt partiprogram vilket onekligen borde försvåra ett rödgrönt regeringssamarbete. För egen del gläds jag åt att Schweiz, men även andra nationer, visat intresse för JAS Gripen. Och för någon dag sedan ställde sig Stortinget i Oslo bakom en ny storaffär av betydelse för Sverige. Märkligt nog rätt dåligt speglad i media. På Newsmill hade jag en text där jag försökte problematisera detta med export av försvarsmateriel i ljuset av den beställning BAE Systems Hägglunds nu fått:

”En total kostnadsram om 9 345 miljoner norska kronor föreslås. Till det kommer genomförandekostnader på 224 miljoner. För svenskt vidkommande är det hela mycket intressant då 5,8 miljarder (närmare sju miljarder svenska kronor) ska användas för direktanskaffning från BAE Systems Hägglunds.

Det handlar om att uppgradera befintliga 103 stridsfordon. Ambitionen är vidare att förvärva ytterligare drygt 100 nya vagnar med olika förmågor och användningsområden. Den norska försvarsmakten satsar på en förstärkning och vidareutveckling av bataljonerna vid Troms respektive Österdals garnisoner.

Det finns anledning att dra några slutsatser av denna rätt omfattande affär som belysts förhållandevis bristfälligt i svenska media.

För det första hur det nordiska samarbetet stärks inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Med Norge har tidigare utvecklats det gemensamma artillerisystemet Archer som beräknas ha lett till lägre kostnader med bortåt 400 miljoner kronor. Sverige agerade framgångsrikt med Norge och Danmark under Libyenmissionen. Tillsammans med Finland finns vi på plats i Afghanistan. I kommitténs skrivelse till Stortinget nämns det nordiska samarbetet på materielsidan inom ramen för NORDEFCO.

Det är en glädjande utveckling att de nordiska länderna kommer varandra närmare. Det handlar om delade system men också övningar och utbildning. Av den anledningen borde det vara fullt rimligt att statsministrarnas nyligen presenterade förslag om luftövervakning och flygrondering av Island kan genomföras enkelt och otvunget på ett sätt som redan för tre år sedan skissades i den rapport om fördjupat samarbete som togs fram av Norges tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg. Sverige har dessutom i bred politisk enighet beslutat sig för att ännu en gång ta ansvar för en Nordisk stridsgrupp att ställas till EUs förfogande, den här gången under ena halvåret 2015.

För BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik är det en stor beställning. Det visar för det andra hur viktigt det är med öppenhet och modet att söka kostnadseffektivitet oberoende av land. Nu valde Norge en svensk lösning. Sverige föredrog något år tidigare en finsk lösning då svenskutvecklade Alligator förkastades till förmån för att FMV förvärvade finska Patria. En upphandling som överklagades och kritiserades. En del av de invändningar som restes byggde på att inhemsk industri borde stödjas. Den affären var värd 2,5 miljarder.

Vår förmåga att välja det bästa i förhållande till kostnad och kvalitet oberoende av leverantör leder till förtroende när vi uppmanar andra stater att göra på liknande sätt. Med tanke på den ekonomiska och finansiella oro som råder i Europa är risken stor att ett antal länder använder sina försvarsutgifter som ett slags budgetregulator. En konsekvens kan vara större noggrannhet vid upphandlingar och ambitionen att gå utanför det egna landet vid köp av försvarsmateriel för att på sätt hålla igen på utgifterna/…/

De krafter som ropar på begränsningar och ser exporten av försvarsmateriel som ett problem kan knappast glädja sig åt det norska Stortingets beslut i dag. Men för oss andra är det bra med den här affären. Den har en nordisk dimension, den är helt i linje med svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen och den stärker en bransch som direkt beräknas sysselsätta 30 000 personer och indirekt 100 000."

Artikeln på Newsmill finns här i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/13/ny-vapenexportaff-r-ger-jobb-i-sverige

Norge visar vägen i Stasi-öppenhet

En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…

JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.

Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?

I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!

Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”

Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.

En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!

Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.

Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/

Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”

Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.

Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/

DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”

I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”

Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”

Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”

Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?

Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”

Nordiska hinder

I riksdagen har det varit ett heldagsseminarium om gränshinder. Nordiska rådet var medarrangör. På plats fanns parlamentariker från Sverige, Norge, Finland och Åland. Det fanns tjänstemän från olika nivåer och ett par olika nordiska ministrar. Således en bra samling. Några dagar dessförinnan hade arbetsmarknadsministrarna träffats för att tala om vilka barriärer som kan tas bort. Och Jan Björklund hade tillkännagett att Sverige satsar en årlig miljon på att stärka finskans ställning i Sverige. Ifråga om ambitioner råder ingen tvekan om den önskade färdriktningen!

En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.

Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.

Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!

Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!

En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!

Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!

Danskar och norrmän röstar fel!

Var för två veckor sedan på Höyres valvaka i Oslo. Det jublades stort när det stod klart att moderaternas systerparti i Norge var nattens stora segrare. För den som tolkat alla tecken i skyn var det kanske inte fullt lika konstigt även om styrkan i framgången imponerade! Några dagar före den avgörande måndagen hade skolvalet räknat och där nådde Höyre historiskt höga nivåer. Även Arbeiderpartiet gick framåt. Få förvånas dock över att statsminister Jens Stoltenberg samlat ett starkt stöd bakom sig efter sitt berömvärda sätt att leda sin nation efter dödsskjutningarna 22 juli.

Dessvärre är ju inte Norge något undantag. Återkommande beskrivs det som händer i utlandet utifrån ett vänsterperspektiv. Så många gånger har tyskar, britter, fransmän, spanjorer och amerikaner röstat fel! I själva verket handlar det om en strukturell obalans. Av mina Facebook-vänner att döma är detta en fråga som berör vilket märktes då jag lagt ut en länk till en artikel som jag skrivit.

Om detta har jag nämligen haft en debattartikel i Kvällsposten. Bland annat skriver jag: ”Ifall det finns möjliga invändningar mot hur det danska valet beskrivits i Sverige är det inget emot de norska lokalvalen måndag 12 september! Moderaternas systerparti Höyre ökade nästan nio procentenheter. Partiledaren Erna Solberg utsågs till valets drottning och ses nu som den självklara utmanaren som statsministerkandidat inför stortingsvalet 2013.

För Fremskrittspartiet halverades nära på resultatet jämfört med för fyra år sedan. De senaste åren har en nordisk trend varit att populistiska och invandrarkritiska partier gått fram. Att Dansk folkeparti också förlorar mark kan visa att toppen nu passerats.

Liberala Venstre i Norge gjorde sitt bästa val på 40 år. För det norska vänsterpartiet blev det närmast ett sammanbrott då en tredjedel av röststödet förlorades. Redan på valnatten meddelade Kristin Halvorsen sin avgång som partiledare.

För dem som huvudsakligen följt den norska valrörelsen speglad av svenska media måste allt detta vara lika oväntat som osannolikt. Merparten av rapporteringen har ju handlat om Arbeiderpartiet. Förvisso nåddes framgångar och det är en styrkeuppvisning för ett ledande regeringsparti att öka under ett mellanval. Journalistiskt torde det dock inte vara en större bragd att inse att regeringschefen Jens Stoltenberg efter sitt tydliga och ansvarsaxlande uppträdande efter det fruktansvärda som hände den 22 juli stärkt sin ställning bland norrmännen.

För den som har velat se har det onekligen funnits tydliga tecken att tyda. Opinionsmätningar har visat på problem för populisterna och möjligheter för mer seriösa borgerliga partier att gå framåt. De norska skolvalen blev en formidabel succé för Höyre med bästa resultatet någonsin även om svenska media valde att lyfta fram Arbeiderpartiets framgångar.

Rimligtvis borde det norska valet och hur det beskrivits i grannlandet Sverige leda till självkritik inom media. ”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2569225/debatt-skev-utrikesbevakning

Vilken valvaka!

Måndag 12 september klockan 21.00 stängde vallokalerna i Norge. En kort stund senare levererades de första prognoserna från lokalvalen. Framgångar för Höyre och tillbakagångar för Fremskrittspartiet. Vid midnatt då det mesta var färdigräknat visade det sig att trenderna förstärkts. För Höyre innebar det plus 8,8 procentenheter! Fremskrittspartiet tappade mycket och med drygt 11 procent handlar det om ett halverat stöd jämfört med opinionsmätningar för ett år sedan. Och vänsterpartiets norska motsvarighet förlorade drygt en tredjedel av sina väljare sedan 2007. Kristin Halvorsen meddelade sin avgång som partiledare redan på valnatten.

De stora städerna fortsätter i allt väsentligt att vara borgerligt styrda. I nordliga Tromsö tredubblade Höyre stödet och en traditionell röd kommun målades plötsligt blå! Huvudstaden Oslo har i praktiken haft icke-socialistisk majoritet sedan mitten av 1970-talet. Höyre blev största parti i Oslo med drygt tio procentenheter ökat röststöd. Särskilt roligt är att tidigare M-medarbetaren Maria Angell-Dupont med sina skånska rötter valts in som en av 22 byrådsledamöter för Höyre. Runt 900 personkryss blev det och en hel del uppmärksamhet då hon som svensk uppmanat just svenskar med rätt att delta i de lokala valen att använda sin rösträtt.

Jag befann mig på plats i Oslo på Höyres valvaka. Det var en fantastisk stämning. De senaste valen har resultaten varit tämligen mediokra. Plus 8,8 procentenheter var en kännbar revansch. För partiledaren Erna Solberg var det något av en personlig triumf då hon tidigare utsatts för visst internt ifrågasättande. Tvärtom har hon visat sig vara en slitvarg värd stor respekt. Hon har orkat även de dagar då det inte har varit så lätt. Erna Solberg är nu den självklara utmanaren till socialdemokraten Jens Stoltenberg som statsminister.

Höyre har nått stora framgångar i hela landet. Speciellt märkbar har det växande stödet i Nordnorge varit. Det visar att man är ett parti för alla! Intressant är att man prövat kampanjmetoder som moderaterna även använde i valet 2010. Det har knackats mängder med dörrar och med busskampanjer har snabba nedslag gjorts runt om i Norge. Tydlig skillnad märks också där man haft starka lokala kandidater som är kända och närvarande. Dessa personer har bidragit med ett mervärde till det egna partiet. Tack vare de många som varit ute och talat politik har nya grupper fått träffa Höyrefolk. Den personliga kontakten blir allt viktigare inom politiken. Medborgare vill inte endast veta vad partierna står för utan vilka personer som är dess bärare. Här finns nog en stor förklaring till ökat stöd i områden även med traditionellt svagt ställning där man ökat från 8-10 procent till 18-25 utöver att redan sedan tidigare starka valdistrikt hållits!

Fremskrittspartiet är en av många nordiska rörelser som politiskt samlar grupper kritiska mot invandring och i övrigt ger uttryck för inskränkthet. Det stora raset kan indikera att högplatån nu kan ha passerats. I tider av ekonomisk oro värdesätts ansvarstagande och tydlighet, då är det inte populisterna som väljarna vill hålla i handen.

Valvakans jubel ljuder fortsatt i öronen. Det får gärna ha sin fortsättning 2013 då det på nytt är dags att följa ett val i Oslo!

Tal vid Ljusfesten 2011

Ängelholmare!

Får man vara glad och skratta trots allt som händer? Det finns så mycket sorg och smärta. De flesta av oss har personliga erfarenheter. Av människor som vi älskar som gått bort. Av sjukdom, vår egen eller andras. Vi berörs av svält och naturkatastrofer. Och en kväll som denna går mångas tankar till det som skedde i Norge för i dag två veckor sedan. Under dagen och kvällen fredag 22 juli kom många av oss att förstå och få inblick i det hemska som skett i vårt grannland. Vi såg bilder på vad bilbomben åstadkommit för förödelse utanför regeringsbyggnaderna i Oslo, vi såg de första bilderna från Utöya.

Så frågan är får man vara glad och skratta trots allt som händer? Tanken har säkert slagit en del av er, och den har i var fall slagit mig. För någon dag sedan träffade jag på en sandstrand en norsk familj där föräldrarna skrattade tillsammans med sina barn. Får man göra så, trots allt som händer? Mitt svar lyder: Självfallet!

För det är just det normala, det vardagliga, det alldagliga – vår vardagsglädje – som terrorister och våldsverkare vill förstöra, riva sönder och krossa. Det bästa sättet att visa att våldet och hatet inte har plats i vår tillvaro är just en återgång till det normala livet. Inte för att glömma eller strunta i det hemska som skett, men för att visa att de elaka och onda känslorna inte styr eller griper tag. Det är inte den som skrämmer, hotar och dödar som ska få bestämma. I samband med det som skett i Norge har det konstaterats att om det kan finnas så mycket ont som det som styrt handlingarna i Oslo och Utöya så måste vi andra visa att det finns så mycket mer gott och ljust.

En Ljusfest i Ängelholm är ett tydligt sätt att markera att det finns just värme, vänskap och medmänsklighet. Där glädjen finns kan inte vreden styra. Där ljuset råder kan inte mörkret härska.

Det har varit två svåra veckor för Norge. Fram till 1905 i knappt 100 år rådde en union med Sverige. Då talades om brödrafolken. Jag tror att vi alla kan säga att vi står närmare norrmännen i dag än någonsin. Vi är systrar och bröder i den sorg och smärta som vi delar. Vi har alla beundrat statsminister Jens Stoltenberg och hans förmåga att leda sin nation under denna svåra prövning. När han har talat så har han talat också till oss. När han har tröstat så har han också tröstat oss. När han har delat människor sorg och bedrövelse så har han också delat vår sorg och bedrövelse. Så är det med systrar och bröder – vi delar sorgen och trösten. Vi delar också glädjen. Möjligtvis inte den glädje Norge har i skidspåren, eller Norges glädje i ishockeyrinken, eller Norges glädje när det är dags för skridskoåkning, eller… Vi försöker i alla fall dela glädjen.

I nästan två veckor har en kondoleansbok funnits att skriva i på Stadshuset i Ängelholm. Jag har med den ikväll. Här finns självfallet namnteckningar från Rune Johansson, Åsa Herbst, Liss Böcker och BrittMarie Hansson tillsammans med hundratals andra namn och hälsningar. En familj skriver: ”Till Norges folk och särskilt alla direkt drabbade av fredagens terrordåd framför vi vårt varmaste deltagande.” En annan har noterat: ”Jag känner mycket starkt för vårt broderland Norge – ett land i sorg. De norska medborgarna har visat storhet i den fruktansvärda katastrof som drabbat dem. Och statsminister Jens Stoltenberg visade i sitt tal stor medmänsklighet och statsmannaskap. Hans ord var så fint valda – de rörde – och berörde mig djupt i mitt hjärta.” Eller som Ingegerd skriver: ”Tänker på er i Norge. Må kärleken segra. Varför, varför.”

Vi i Sverige har i modern tid upplevt det fruktansvärda av två politiska mord. Först på landets statsminister. Sedan på landets utrikesminister. Även om vi kanske inte kan förstå och känna hela vidden av det som hänt i Norge kan vi dela känslor. Genom åren har jag själv besökt mängder med politiska möten, allt från SSU-läger med socialdemokratiska ungdomar till sammankomster med andra ungdomsförbund och äldre partifolk. Det som gör tragedin vid Utöya så extra hemsk är att så många unga – barn och ungdomar – urskillningslöst dödades. I denna krets fanns kanske morgondagens statsminister, utrikesminister eller justitieminister på precis samma sätt som dagens statsminister, utrikesminister och justitieminister har funnits på Utöya för tjugo år sedan. För så är det med alla dem som engagerar sig i dag att de kan vara morgondagens och framtidens ledare.

Allt detta gör mig så bedrövad. Demokrati och ett öppet samhälle kräver engagerade medborgare. Ibland kan det också glömmas bort att den politiskt aktive är en människa av kött och blod. Det finns många politiskt aktiva vars åsikter jag inte delar, och det finns dem som inte delar mina tankar. Men det som gör demokrati och ett öppets samhälle starkt är mångfalden. Respekten för och insikten om mångfalden. Därför är det viktigt att hålla i minnet att svaret på de fruktansvärda skott vars ekon genljuder i mångas inre inte är vårt eget hat, vår egen rädsla eller vår egen extremism. Svaret är lugn, värdighet, medmänsklighet och just en återgång till det normala. Att det fruktansvärda skett kan inte sökas utifrån och skyllas på andra samhällsföreteelser som Internet eller vem som flyttat hit varifrån. Ansvaret är alltid personligt. Och vi har alla, alltid, ett personligt ansvar varje dag, varje stund, för våra egna ord, tankar och handlingar.

I samband med sorgehögtider från Norge har vi sett hur rosor sträckts upp i luften. Hur människor visat sympati och medtanke. Vårt sätt blir att skratta och ha det bra på Ljusfesten i Ängelholm. Inte för att glömma, utan för att minnas.

Låt oss komma ihåg att det är ljuset som fördriver mörkret. Det är mörkret som fördrivs av ljuset, och kylan fördrivs av värmen. Låt oss visa det tillsammans. Ikväll! Och alla kommande dagar!

Försvarets nordliga dimension

Vädrets makter kan vara oberäkneliga. I över 36 timmar har det obönhörligen regnat i Norrbotten mellan måndag och tisdag. Känslan är att det snarast är dags att börja samla bräder och annat material för att påbörja bygget av en ny Noaks ark. För den stora flygdag som genomfördes i Luleå söndag 19 juni var det dock på alla sätt bra att nederbörden kom först dagen därpå. För lika fint som det var under uppvisningspassen lika bedrövligt har det kommit att vara dagarna därpå. Och för de över 40 000 besökarna var det kul att det var på det här sättet istället för omvänt. Flygdagen blev superlyckad. Vackra vita moln mot blå himmel som utgjorde en perfekt bakgrund för rollar och loopingar. Äldre plan charmade som Tunnan. Draken hade naturligtvis tidigare varit baserad på flottiljen F10. För egen del imponeras jag av amerikanska F/A-18 Hornet som med sina två motorer är ett kraftpaket med fantastiska förmågor. En av de inbjudna ambassadörer som var på plats sade sig förundrad över att Hornet tillåtits flyga på F21, men sedan sa han sig förstå då det gav en så tydlig kontrast till fördel för Jas 39 Gripen! Charmigt och elegant sagt!

Flygdagen gav en utmärkt möjlighet att träffa duktiga företrädare för olika delar av Försvarsmakten. Det fanns även andra inbjudna. Många bra samtal kunde föras samtidigt som det gick att titta på allt från den nyligen levererade Helikopter 14 till det väldiga C-17 som är baserat i Ungern. Flottiljchefen Per 9:an Nilsson, med sina rötter i Ängelholm, hade all anledning att vara stolt över arrangemanget. Med på Flygdagen var kollegan Stefan Caplan som för moderaterna bland annat är ansvarig för kontakterna med försvarets frivilligorganisationer - han bytte många visitkort och lovade att komma på studiebesök. Bra!

Vad som slår mig i kontakter med dem som kommer från andra länder är med vilken uppskattning de talar om Sverige. De imponeras över insatser i Afghanistan. Jas 39 Gripen och dess spaningskapsel som används i Libyen får högsta beröm och anses vara världsledande. Officerare, soldater och sjömän sägs vara de bästa och utmärker sig på ett synnerligen positivt sätt. Det finns anledning att vara stolt över det Sverige representerar och hur tilldelade uppgifter löses. Sverigedemokrater brukar hävda ha ett klappande hjärta för nationen men samtidigt är SD det parti tillsammans med V som är mest skeptisk då det ska beslutas om utländska uppdrag. De ställer inte precis upp bakom sådant vi är väldigt bra på och som bemöts med omvärldens gillande blickar.

Tisdagen kom att innebära besök vid I19/A9. Från garnisonsstaden Boden har rätt många av dem som tjänstgjort utomlands kommit. Viktiga erfarenheter som man sedan kan dra nytta av inom Försvarsmakten. Här uppe och i Arvidsjaur finns också kunskaper om det subarktiska villkoren. Sträng kyla och mycket snö ställer andra krav på utrustning och utbildning. Dessutom är jag helt övertygad om att detta område kommer att växa i betydelse då klimatförändringar och ny teknik skapar förutsättningar för en nordlig passage vilket gör att det endast är en tidsfråga innan transporter och råvaruutvinning kommer att explodera norr om Ryssland. Det kommer också att leda till ett ändrat säkerhetspolitiskt läge. I19/A9 besökte jag tillsammans med M-kollegan Johan Johansson som onekligen gick som en son i huset. Men så har han också varit kapten på plats. För Norrbotten är det bra med en försvarsintresserad riksdagsledamot.

Dagen före hade jag haft möjlighet att besöka F21 i Luleå tillsammans med Johan Forssell (M) från Stockholm. Möjlighet gavs att detaljstudera en Jas 39 Gripen. Den har onekligen kapacitet samtidigt som jag slås av över hur tekniken krymper men också att marginalerna är förhållandevis små. Det måste göras en ständig avvägning mellan vikten och vad planet ska bära och hur länge det kan vara i luften. Samtidigt är det ett plan med många goda egenskaper och imponerande är att det både kan starta som landa på mycket korta sträckor (runt 400-500 meter). Sverige är fortfarande ett ledande industriland som har visat sig kunna besitta förmågan till utvecklandet av ännu ett eget plan.

Både F21 och I19/A9 betonar det nordiska samarbetet. Och här handlar det inte om några skrivbordsprodukter utan om vardag och verklighet. Med Norge har utvecklats artilleripjäs, ammunition och radar - Archer och Arthur som används i båda länderna. Och det finns ett erbjudande till Finland om landet vill ansluta sig. På ett naturligt och självklart sätt beskrivs hur gemensamma övningar planeras. Visserligen finns ett och annat byråkratiskt hinder att riva ned men färdriktningen råder det inget som helst tvivel om. Norden är en självklarhet! Så även på flygsidan där Rovaniemi i Finland bildar en linje med Bodö i Norge där Luleå i Sverige befinner sig i mitten. Perfekt för övning men också då andra behov kan uppstå. I grunden talas det alldeles för litet om detta! I de norra delarna av våra länder tas detta kanske för självklart men samtidigt finns det anledning att politiskt understryka hur viktigt och värdefullt det är! För Sverige som ett avlångt land är det också väsentligt att veta att förhållandena är olika. För framtiden finns onekligen två stora områden att agera inom: Östersjön och Barentsområdet.

Tillsammans med vänner om Norden

I Kvällsposten har jag haft en debattartikel om Norden och det kommande svenska valet. Som länder påverkar vi varandra. Fortsatt Alliansstyre vore bra för alla borgerligt sinnade i närområdet. Som medundertecknare har jag haft: Per-Kristian Foss (Høyre), Stortingsrepresentant och tidigare finansminister i Norge, Anne-Mari Virolainen (Samlingspartiet), Riksdagsledamot och vice partiordförande i Finland, Fredrik Karlström (Obunden samling), Lagtingsledamot på Åland, Jørgen Lundsgaard (KF), Folketingsledamot i Danmark, samt Bjarni Benediktsson (Självständighetspartiet), Alltingsledamot, partiordförande och statsministerkandidat på Island.

Bland annat skriver vi: ” Nya moderaterna är i ständig förändring och förnyelse. Ett fast och nära borgerligt samarbete inom Alliansen är ett föredöme. Därmed inspireras även partier och politiker i andra länder att själv ompröva och våga pröva nya vägar. Det sker helt i enlighet med våra grundläggande idéuppfattningar. Att vara konservativ betyder i politiskt sammanhang att man önskar att förbättra och förnya samhället men söker samtidigt att bevara det bästa av den tradition vi redan har. Det liberala innebär övertygelsen om ett öppet rättsamhälle som säkrar den enskilda individens frihet och integritet. God politik handlar om samarbete/…/

Norden sticker ut. Det handlar om länder med förhållandevis hög skattenivå men också väl utbyggda välfärdssamhällen. Grunden för att behålla och utveckla en skola, ett hälsosystem och ett rättsväsende med höga ambitioner är en politik som tryggar välfärden genom att stimulera tillväxt, skapa nya jobb och göra arbete mer lönsamt.

För oss som aktiva ledamöter av Nordiska rådet är den nordliga dimensionen av stor betydelse. Mycket görs redan i dag men det finns alla skäl att gå vidare och fördjupa. De senaste åren har arbetet med att ta bort olika former av gränshinder prioriterats. Rörligheten är central och gynnar oss alla.”

Debattartikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2125442/debatt-alliansen-ar-ett-foredome

Norge - ett föredöme?

I Kristianstadsbladet har under några dagar rasat en insändardebatt som började med att jag konstaterade att dålig politik får dåliga konsekvenser. Som exempel gavs Storbritannien, Spanien och Grekland. Länder vars socialdemokratiska regeringschefer S-ledaren Mona Sahlin inte verkar ha något emot att umgås med och inspireras av. Budgetunderskott och ofinansierade offentliga satsningar har varit den medicin som förskrivits mot den svåra finansiella oro som rasat de senaste 18 månaderna. Tvärt emot de svenska socialdemokraternas rekommendationer har ju Alliansregeringen markerat återhållsamhet och vägrat gå in med skattebetalarnas pengar i olika så kallade räddningsprojekt vars resultat och syften varit ganska oklara. Nu kommer ju också statistik som visar att budgetunderskottet i Sverige är lägst inom EU med ungefär 0,5 procent av BNP att jämföras med exempelvis de över 13 procent som Grekland i dag uppvisar.

Någon har ansett det varit fel att ta upp Grekland som ett dåligt S-exempel. Den nuvarande regeringen har ju tagit vid efter det borgerliga partiet ny demokrati. Det finns dock anledning att påminna om några saker. Från den dåvarande S-oppositionen var ju kritiken inte direkt högljudd mot de stora utgifterna som fanns tidigare. Socialdemokraterna styr sedan 2009 då partiet tog över efter fem år av borgerliga regeringar. Dessförinnan har det varit S. Under de senaste 30 åren har Grekland haft socialdemokrater ungefär två tredjedelar av tiden. 1998 gick 13 procent av BNP till räntebetalningar på statsskulden. Det är mindre i dag. Och när landet anslöt sig till euron 2001 på vad som i dag hävdas vara närmast bedrägliga förutsättningar styrdes landet av socialdemokraterna.

Få har velat använda Spanien eller Storbritannien som inspirerande exempel. Klokt! Men däremot har från S-håll Norge utropats vara ett föredöme. Titta på vårt västra grannland, utropas det. Ja, låt oss göra det! Ekonomin har hanterats genom att regeringen tagit ut 46 miljarder mer från Oljefonden än vad reglerna tillåter. Dessutom finns ett växande utanförskap. Den borgerliga oppositionen med höyre i spetsen påminner om att den i ungefärliga tal består av: 300 000 i sjukpension, 140 000 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 135 000 sjukskrivna, 70 000 arbetssökande, 50 000 socialhjälpsbehövande, 45 000 i avtalspension, 40 000 i olika övergångslösningar – allt som allt blir det cirka 800 000.

Sverige kan däremot användas som ett bra exempel, tycker jag. En del saker har det påmints om tidigare men tål att upprepas: ”När Alliansen tog över 2006 var den svenska statsskulden cirka 46 procent av BNP. Den sänktes med tio procentenheter under två år och ligger nu på 41 procent 2010 efter den svåraste ekonomiska oron på 70 år! Andra länder, oftast socialdemokratiskt styrda, har att hantera 90 procent eller mer i statsskuld. Där finns inget reformutrymme. Där är det besparingar och budgetneddragningar att vänta! I Sverige talar alla partier om kommande satsningar. Skillnaden är intressant!

Arbetslösheten är en stor utmaning. Det är just därför Alliansen önskar göra det enklare och billigare att anställa. Det har handlat om nystartsjobb men även halverad arbetsgivaravgift för unga. De rödgröna vill riva och slita i detta. De befogade frågor som skall ställas är om det skall löna sig bättre eller sämre att arbeta? Skall det bli billigare eller dyrare att anställa unga? Hittills är 70 000 fler sysselsatta 2009 än jämfört med 2006. 50 000 lyder prognosen för 2010 som resultat av den globala nedgången. Arbetslösheten är emellertid högre då fler nu kommit ut på arbetsmarknaden.”

Som jämförelse har Sverige bland de bästa offentliga finanserna i Europa. Den arbetslöshetschock som drabbat många andra har inte slagit lika hårt här. Beräknade 12 procent arbetslösa 2011 kan kanske som mest bli strax över 9 procent under 2010. Alla håller med om att det är för högt men samtidigt menar många seriösa bedömare att de åtgärder regeringen satt in är riktiga vid en kommande konjunkturuppgång.

Så frågan till alla socialdemokrater lyder: Är det budgetöverdragets storlek eller det växande utanförskapet som inspirerar mest av det som nu sker i Norge?

Belönat nordiskt vemod

Det brukar väcka stor uppmärksamhet när någon tilldelats ett av Nordiska rådets årliga pris. Litteratur, film, musik och miljö är de fyra områden som uppmärksammas. För 2009 skedde utdelningen i Stockholm i samband med Nordiska rådets 61:a session. Ceremonin hölls samman på ett effektivt sätt av riksdagskollegan Mats Johansson.

På plats i Kulturhuset fanns författaren Per Petterson från Norge. Förutom äran fick han också en ansenlig mängd pengar (i danska kronor) för 2009 års litteraturpris. Ärligen skall erkännas att jag inte riktigt var bekant med hans skrivande även om han nått stor framgång med romanen Ut och stjäla hästar. Nu belönades han för Jag förbannar tidens flod (Albert Bonniers förlag, i översättning av Urban Andersson).

Enligt bokens baksida var hans förra, till engelska översatta, roman utsedd till en av de tio bästa böckerna i USA 2007. Jag skall försöka finna den på svenska (utgiven 2005) på ett antikvariat. För hans stil är lågmält vacker.

Jag förbannar tidens flod handlar om en son som på många plan gjort sin mor besviken. Han följer henne i fotspåren när hon efter besked om cancer åker från familjen i Norge till barndomens Danmark. Både hon som det numera 37-år gamla barnet ser tillbaka på det som varit och de val som gjorts.

Mamman älskar böcker. Hon fick aldrig chansen att läsa vidare. En av sönerna har uppenbarligen begåvats med huvud för studier. Dock avbryts dessa då han av sin maoistiska particell rekommenderas ansluta sig till arbetarklassen istället för att bli akademiker. När han hoppar av för att bli skiftarbetare motsvarar han inte de förväntningar många haft på honom. I efterhand kan han finna det märkligt att aktivt söka sig till arbetarklassen då han är sprungen ur den! Men då är det väl sent att komma på det. Precis som det är sent att säga alla de rätta orden till människor runt omkring.

Det finns ett vemod i Per Pettersons senaste roman som verkligen kan kallas skandinaviskt. Något som knyter an till inte minst filmer från 1960-talet. Minnesfragmenten är exakt återgivna och det är knappast en tillfällighet att författaren är generös med angivelser av namn på orter, gator och stadsdelar medan personnamn förekommer ganska sällan. Människorna i romanfiguren Arvids värld har något dimmlikt över sig medan husen, torgen och hamnkvarteren är mer handfasta.

Tiden har sin gång. Alla val som görs leder inte till det avsedda eller visar sig i efterhand ha varit helt felaktiga. Det går dock inte att stoppa klockan. I Per Pettersons bitvis rätt sorgliga romanvärld kan dessutom minnen och det förgångna solkas ned av nutiden, samtiden och vardagens besvikelser. Men ändå beskrivs det djupt mänskliga.

Nordiska rådets litteraturpris 2009 har tilldelats en intressant och välskrivande norsk författare. Och för egen del tänker jag undvika Mao-citatet ”Jag förbannar tidens flod” genom att rätta till ett par år gammalt misstag och nu läsa Ut och stjäla hästar.