Norge - ett föredöme?

I Kristianstadsbladet har under några dagar rasat en insändardebatt som började med att jag konstaterade att dålig politik får dåliga konsekvenser. Som exempel gavs Storbritannien, Spanien och Grekland. Länder vars socialdemokratiska regeringschefer S-ledaren Mona Sahlin inte verkar ha något emot att umgås med och inspireras av. Budgetunderskott och ofinansierade offentliga satsningar har varit den medicin som förskrivits mot den svåra finansiella oro som rasat de senaste 18 månaderna. Tvärt emot de svenska socialdemokraternas rekommendationer har ju Alliansregeringen markerat återhållsamhet och vägrat gå in med skattebetalarnas pengar i olika så kallade räddningsprojekt vars resultat och syften varit ganska oklara. Nu kommer ju också statistik som visar att budgetunderskottet i Sverige är lägst inom EU med ungefär 0,5 procent av BNP att jämföras med exempelvis de över 13 procent som Grekland i dag uppvisar.

Någon har ansett det varit fel att ta upp Grekland som ett dåligt S-exempel. Den nuvarande regeringen har ju tagit vid efter det borgerliga partiet ny demokrati. Det finns dock anledning att påminna om några saker. Från den dåvarande S-oppositionen var ju kritiken inte direkt högljudd mot de stora utgifterna som fanns tidigare. Socialdemokraterna styr sedan 2009 då partiet tog över efter fem år av borgerliga regeringar. Dessförinnan har det varit S. Under de senaste 30 åren har Grekland haft socialdemokrater ungefär två tredjedelar av tiden. 1998 gick 13 procent av BNP till räntebetalningar på statsskulden. Det är mindre i dag. Och när landet anslöt sig till euron 2001 på vad som i dag hävdas vara närmast bedrägliga förutsättningar styrdes landet av socialdemokraterna.

Få har velat använda Spanien eller Storbritannien som inspirerande exempel. Klokt! Men däremot har från S-håll Norge utropats vara ett föredöme. Titta på vårt västra grannland, utropas det. Ja, låt oss göra det! Ekonomin har hanterats genom att regeringen tagit ut 46 miljarder mer från Oljefonden än vad reglerna tillåter. Dessutom finns ett växande utanförskap. Den borgerliga oppositionen med höyre i spetsen påminner om att den i ungefärliga tal består av: 300 000 i sjukpension, 140 000 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 135 000 sjukskrivna, 70 000 arbetssökande, 50 000 socialhjälpsbehövande, 45 000 i avtalspension, 40 000 i olika övergångslösningar – allt som allt blir det cirka 800 000.

Sverige kan däremot användas som ett bra exempel, tycker jag. En del saker har det påmints om tidigare men tål att upprepas: ”När Alliansen tog över 2006 var den svenska statsskulden cirka 46 procent av BNP. Den sänktes med tio procentenheter under två år och ligger nu på 41 procent 2010 efter den svåraste ekonomiska oron på 70 år! Andra länder, oftast socialdemokratiskt styrda, har att hantera 90 procent eller mer i statsskuld. Där finns inget reformutrymme. Där är det besparingar och budgetneddragningar att vänta! I Sverige talar alla partier om kommande satsningar. Skillnaden är intressant!

Arbetslösheten är en stor utmaning. Det är just därför Alliansen önskar göra det enklare och billigare att anställa. Det har handlat om nystartsjobb men även halverad arbetsgivaravgift för unga. De rödgröna vill riva och slita i detta. De befogade frågor som skall ställas är om det skall löna sig bättre eller sämre att arbeta? Skall det bli billigare eller dyrare att anställa unga? Hittills är 70 000 fler sysselsatta 2009 än jämfört med 2006. 50 000 lyder prognosen för 2010 som resultat av den globala nedgången. Arbetslösheten är emellertid högre då fler nu kommit ut på arbetsmarknaden.”

Som jämförelse har Sverige bland de bästa offentliga finanserna i Europa. Den arbetslöshetschock som drabbat många andra har inte slagit lika hårt här. Beräknade 12 procent arbetslösa 2011 kan kanske som mest bli strax över 9 procent under 2010. Alla håller med om att det är för högt men samtidigt menar många seriösa bedömare att de åtgärder regeringen satt in är riktiga vid en kommande konjunkturuppgång.

Så frågan till alla socialdemokrater lyder: Är det budgetöverdragets storlek eller det växande utanförskapet som inspirerar mest av det som nu sker i Norge?