Tomheten som förenar

För ett antal år sedan var jag i Jerusalem med en grupp yngre borgerliga journalister och redaktörer. Det var ett späckat och mycket givande program. Självfallet ett antal besök i staden och närområdet. Och det var hänförande att vandra omkring på gator och bland hus som funnits i tusentals år. De tre abrahmitiska religionerna gjorde sig alla påminda med trosbekännare i olika klädedräkter på väg till religiösa platser som var och en av dem särskilt vördade - här fanns judar, kristna och muslimer. Desto mer man försökte sätta sig in i konflikterna desto mer komplicerat blev det. Palestinska människorättsaktivister som klagade över förföljelser och avrättningar från den egna myndigheten. Judar som kände oro för att dödas i meningslösa självmordsdåd uteslutande för att de var just judar. Och kollektiv bestraffning även om Israel förnekade att så var fallet.

Något särskilt var det att besöka olika kyrkor och religiösa minnesmärken som uppförts av kristna. Ett par platser konkurrerade om att vara just där Jesu grav varit belägen. Det sista huset vi besökte var nog med all säkerhet inte vad det påstods vara. Men det var en liten byggnad med en vacker doftande trädgård och när man besökte rummet som hävdades ha varit just där kroppen legat gick det att se en liten handskriven skylt: ”Han finns inte här!”

Och så är det. Kristendomens sanna mysterium är ju att kvinnorna kommer till en tom grav.

Under mina år som politisk skribent fascinerades jag över alla kolleger som gärna skrev julbetraktelser den 24 december på kristet tema men sedan fullständigt struntade i påsken. Om den ena helgen var till åminnelse av Walt Disney i TV klockan 15 så är den andra av ännu mer oklar status, kanske till åminnelse av det välfyllda påskägget med småplock från Coop för 3,95 hektot! Det centrala för kristenheten, även om dagarna kan infalla olika beroende på vilken kalender som används, är ju påsken. Pinandet och förföljelsen som slutar med korsfästelsen, döden och att Jesus läggs i graven. Och så påskdagen då uppståndelsen manifesteras.

Självfallet kan alltid olika aspekter av Jesu liv och gärningar uppmärksammas och analyseras. Offret på korset. Det hjärtskärande i Maria som sörjer sin son. Det ofattbara är dock att graven var tom då den besöktes på tredje dagens morgon.

För egen del har jag alltid fascinerats av andra religioner och de gudar som presenterats över tiderna. Det har många gånger handlat om titaner med fantastiska gåvor och förmågor. Kristenheten framhäver istället en sann människa som blir slagen, blöder och dör. För att sedan uppstå.

Passionsdramat är central för alla kristna. I år har jag dessutom tittat på en del av påskprocessionerna som arrangeras av den romersk-katolska kyrkan i Las Palmas. Mäktiga uppvisningar med många deltagare och olika vagnar där figurer beskriver just påskdramat. En del av dessa traditioner är från en tid då färre var läskunniga och kristen undervisning kunde ta sig detta mer suggestiva uttryck. Det är som att se tablåer eller små scener. En god påminnelse.

Långfredagens mörker och sörjande moder har övergått i påskdagen. Och då är vi alla i Jerusalem: ”Han finns inte här”.

På ett sätt kan vi sägas samlas kring tomheten. En gravkammare utan kropp. Det är samtidigt det mest innehållsrika löfte någon religion någonsin erbjudit.