Öresundsintegration

I fredags debatterades ett antal interpellationer i kammaren. En av dem var ställd av Hillevi Larsson (S) och handlade om Öresundsintegration. Vidare mycket nytt hade hon inte att komma med. Samtidigt är det ju alltid bra att frågeställningar om läget kring Skåne och Själland dryftas.

En av hennes huvudteser var att det nuvarande skatteavtalet mellan Sverige och Danmark är dåligt. Det finns all anledning att hålla med. Danska medborgare som bor i Sverige men arbetar på andra sidan Öresund betalar skatt där de jobbar. Det innebär att ett antal kommuner går miste om intäkter samtidigt som alla kan nyttja den lokala servicen. Regeringen har slitit med frågan men tyvärr inte lyckats förmå motparten att tänka om. Visst försökte Hillevi Larsson lägga skulden på Alliansen. Jag tillhörde dock dem som påminde om att den nuvarande överenskommelsen tecknades 2003. Kanske kunde hon istället fråga hur dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) tänkte - eller mer korrekt inte tänkte!

Jag tycker regeringen har varit ambitiös i försöken att riva gränshinder. Ett stort problem är dock att skatter och ersättningssystem är länkade till varandra. Görs en förändring inom ett område finns risken att det kan få oönskade konsekvenser inom en helt annan sektor. Inom ramen för det nordiska arbetet har tillsatts en Gränshinderskommission. Runt 30 mer eller mindre stora och små förtretligheter har hittills avskaffats.

I debatten påminde jag om att utgångspunkten måste vara individen. Vad kan göras för att underlätta vardagen? ”Det centrala när det gäller Öresundsintegration men även när det gäller andra gränsregioner som mellan Värmland och Norge och i Tornedalen är att man hela tiden ska ha medborgarperspektivet. Hur kan vi göra vardagen enklare? Hur kan vi bo på den ena sidan, arbeta på den andra, studera på den tredje och njuta av kultur på den fjärde? Det är vad integration handlar om oavsett om vi har Öresundsperspektivet som i den här interpellationen eller ett bredare nordiskt perspektiv.
Den slutsats som man framför allt kan dra i ministerns svar är att det också på en annan nivå, nämligen EU-nivån, sker stora regelförändringar. Det gäller till exempel mobiltelefoner och också när det gäller bank- och kreditkort. Där kan mer göras i Norden. Jag ser att ministern nickar instämmande.
Jag brukar återkomma till frågan att det finns rätt fåniga kort- och bankavgifter för transaktioner nordiska länder emellan. Det är frustrerande att stå i Helsingborg och göra en transaktion till Helsingör där man kan vinka till varandra och det blir dyrare än om man skulle göra samma typ av transaktion från Helsingborg till Pajala. Det finns skäl att göra något åt det.”

Men det finns samtidigt fler konstigheter: ”Om du exempelvis som svensk boende i Sverige jobbar i Danmark och dessutom har ett extraknäck i Sverige ska din danska arbetsgivare betala svensk arbetsgivaravgift för dig. Detta problem trodde man att man hade löst i och med att Danmark tillät skattereduktion med motsvarande belopp om den svenska arbetstagaren betalade in arbetsgivaravgiften. Detta går inte rent praktiskt. En privatperson kan tydligen inte betala in arbetsgivaravgift i Sverige.
Detta är en av många detaljer som för den enskilda är frustrerande och irriterande och som det är viktigt att vi försöker på olika sätt politiskt lösa.”

Avslutningsvis så berättade jag om den motion som jag skrivit som undertecknats av de moderata riksdagsledamöterna från Skåne om ett gemensamt porto: ”Nu när det danska och det svenska postväsendet har gått samman skulle idén om ett svensk-danskt eller kanske, i all ödmjukhet, skånsk-själländskt porto vara bra. Det är rätt konstigt att det tar längre tid och är dubbelt så dyrt att skicka ett brev från Ängelholm till Köpenhamn än från Ängelholm till Kiruna. Det uppfattas som lite märkligt.”

Om det inte kommer fler interpellationer på detta tema ges dock alla förutsättningar att fortsätta debatten då skrivelserna om det nordiska frågorna skall behandlas den 22 juni. Jag tänker i vart fall skriva upp mig på talarlistan!