söndag 20 oktober 2013

Det första Unckelstipendiet

Lördag 19 oktober 2013 delades för första gången Unckelstipendiet ut. Som företrädare för den beslutande kommittén höll jag ett litet anförande medan partiordförande Fredrik Reinfeldt överlämnade diplom, prissumma och blommor:

Vi befinner oss i Per Unckels Östergötland.

Per Unckel var en kär vän till många av oss.
Han var ett föredöme.
Han var idépolitikern som också visade tydlig handlingskraft.

Per Unckel var make och pappa. När vi nu för första gången delar ut ett minnesstipendium till hans ära och som bär hans namn är det väldigt fint att det kan ske i närvaro av Titti Unckel och sonen Carl-Gustav.

Per Unckel berörde och berikade. Han berörde människor och berikade debatterna.

20 september 2011 avled Per Unckel drygt 60 år gammal. Han gjorde det mitt i livet och mitt i steget. Just då som landshövding i Stockholm. Tidigare folkomröstningsgeneral, partisekreterare, utbildningsminister, ungdomsförbundsordförande och tongivande röst i Sveriges riksdag. Mellan 2003 och 2006 var han högste tjänsteman, generalsekreterare, vid Nordiska ministerrådet och koordinerade därmed samman politiken för de nordiska länderna. En naturlig utgångspunkt för honom var det nordiska och Östersjöperspektivet.

I samband med hans begravning skedde en insamling som utgjort grund för det stipendium som bär hans namn. I dag är första gången denna utmärkelse och 55 000 kronor kommer att delas ut. Så ska även ske framgent vid våra kommande arbetsstämmor vart fjärde år.

Syftet är att premiera och uppmuntra unga för att möjliggöra utveckling av samarbete med de nordiska och baltiska länderna. Förslag till stipendiat kan lämnas av medlem i Moderaterna eller någon av Moderaternas sidoorganisationer.

Av inkomna förslag har partistyrelsens arbetsutskott i egenskap av stipendiekommitté fastnat för ett.

Unckelstipendiet för 2013 Tilldelas
Moderata Ungdomsförbundet för att i Per Unckels anda, i tilltro till människor och deras självbestämmande, stärka arbetet och utöka samarbetet i Norden och Baltikum genom arrangerandet av ett idéseminarium med unga politiska företrädare från Östersjöregionen.

Det känns fullständigt naturligt att det ungdomsförbund som betytt så mycket för Per Unckel men som Per Unckel själv betytt så mycket för blir den första mottagaren.

Som MUFs ordförande Erik Bentzeboe själv skriver: ”Per Unckel lämnade ett permanent minne kvar bakom sig såväl inom Moderaterna som inom Moderata Ungdomsförbundet. Hans hängivenhet i sin tilltro till människor och deras självbestämmande kände inga gränser.”

MUF beskriver sitt projekt: ”Moderata Ungdomsförbundet ser möjligheten att använda stipendiet för att stärka vårt samarbete och våra relationer mellan de politiska center-höger organisationerna i Skandinavien samt runt om Östersjön. Året 2013 kommer att vara ett intensivt valår runt om i regionen. Att använda de valrörelser som sker för att knyta kontakter, tydliggöra en större tillhörighet internationellt och stärka relationerna samtidigt som en kunskapsöverföring möjliggörs är ett spännande sätt att utveckla relationerna.”

Per Unckel var idépolitiker och pragmatiker. Han var som minister friskolereformator. Den alltid självklara utgångspunkten för Per Unckel var människan. Dennes möjligheter och sfär. Politiken blev många gånger för honom att förenkla och förbättra. I synen på det nordiska och i samarbetet med de tre baltiska republikerna var det rivandet av hinder och barriärer som utgjorde det centrala. Att bygga tillit och att skapa en politisk samsyn förutsätter utbyte och kontakter. Ett sådant seminarium som MUF vill genomföra, och nu får ekonomiska möjligheter att realisera, känns således helt rätt.

I samband med att Per Unckel blev generalsekreterare för Nordiska ministerrådet markerade han ett antal av de områden som skulle prioriteras under hans ledning. Första utgångspunkten var medborgarnas Norden och just enkelheten att plugga, handla och arbeta mellan länderna: "Om man kan köra grävskopa i Finland, kan man göra det också i Sverige"

Det finns anledning att ständigt påminna om det perspektivet. Ingen kan göra det bättre än Moderata Ungdomsförbundet! Dags för i alla fall i politisk mening nordisk-baltisk grävskopsgrävning!

torsdag 3 oktober 2013

Tar vid efter Cristina

Pressmeddelande torsdag 3 oktober 2013
 
Hans Wallmark (M), riksdagsledamot från Ängelholm, tar över som vice ordförande för den svenska delegationen i Nordiska rådet efter Cristina Husmark Pehrsson (M). Wallmark blir därmed också även delegationsledare för moderaterna i Nordiska rådet.

- Det är hedersamt att få efterträda Cristina Husmark Pehrsson som är en av de mest gedigna och hårt arbetande politiska företrädare som jag känner. Både som minister med ansvar för de nordiska frågorna och som moderat ledare i Nordiska rådet har hon visat ett tydligt engagemang åt att göra något åt gränshindersfrågor och att underlätta för fördjupad handel och utbyte, säger Hans Wallmark

- Norden och de nordiska samarbetsfrågorna har legat mig varmt om hjärtat i många år och det har varit en förmån att få arbeta med dem, både som statsråd och riksdagsledamot, via Nordiska Rådet. När jag nu lämnar mina förtroendeuppdrag, i samband med att jag inte ställer upp till omval, känns det tryggt att överlämna stafettpinnen till Hans Wallmark som jag vet har ett djupt och långvarigt engagemang för det nordiska samarbetet, säger Cristina Husmark Persson.

Nordiska rådet är en del av det som binder samman. Tillsammans med valda från parlament i övriga fyra andra länder och tre självstyrande områden gäller det att på olika sätt underlätta i vardagen.

söndag 15 september 2013

Borgerligt alternativ

Söndag 15 september. Valsöndag! Om ungefär ett år är det ju dags igen, men då för de allmänna valen. Nu är det landets nästan sju miljoner medlemmar i Svenska kyrkan som ska ta fram sina företrädare.

För egen del är det första gången sedan 1990-talet som jag inte kandiderar. Annars har jag axlat rätt många förtroendeuppdrag inom det kristna samfund som är mitt: Kyrkofullmäktige, kyrkoråd, kyrkomöte och kyrkostyrelse för att nämna några. Vid det senaste valet till kyrkomötet var jag rent av den ledamot som fick flest kryss av alla i hela landet. Ett starkt stöd som jag verkligen känt att jag burit med mig.

Som ledamot av partistyrelsen har jag också varit med om att lotsa igenom vårt beslut om att inte längre under partibeteckning ställa upp i de kyrkliga valen. Det har varit ett ställningstagande som växt fram, inte helt utan motstånd och kritik. Men jag tror att det finns ett växande ifrågasättande av att partier och politiker bara engagerar sig av omsorg om den egna rörelsen och inte av kärlek till kyrkan. Moderaterna har visat vägen genom att tänka nytt och våga förändra. Det är dock inte samma sak som att personer med politiska uppdrag bör hålla sig undan. Tvärtom. De kan tillföra viktiga erfarenheter och kontaktytor. Själv har jag också röstat på personer med stort samhällsengagemang som jag vet även kan göra stor nytta för Svenska kyrkan.

Inför årets val har jag i några tidningar skrivit om moderaternas beslut men också att det finns en hel del M-företrädare som kommit att engagera sig i den nya nomineringsgruppen Borgerligt alternativ:

”Två helt olika tendenser kan iakttas. Från socialdemokratiskt håll görs uppenbart allt för att öka politiseringen. Partiet ser detta som ett val bland andra. Ungdomsförbundet SSU utropar att Jesus var sosse och förra statsrådet Margareta Winberg intervjuas varför hon som ateist kandiderar för S i kyrkovalet.

Moderaterna å sin sida valde vid den senaste partistämman att inte längre ställa upp under egen partibeteckning. Med anledning av de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten sedan år 2000 har det kommit att uppfattas som ett naturligt steg att ta. M har valt rätt väg då det finns en växande misstänksamhet mot partipolitik i Svenska kyrkan.

Att partier tar ett steg tillbaka – som moderaterna – eller borde göra det ska dock inte ses som att det inte är värdefullt med politiskt aktiva. Det är bra för Svenska kyrkan med förtroendevalda som har med sig olika perspektiv och erfarenheter. Politiker bär med sig kunskaper om hur valda församlingar fungerar. En folkkyrka i ordets rätta bemärkelse bygger också på att inte endast präster, diakoner och andra som är anställda av kyrkan utan också lekmän kommer samman i ett gemensamt styre.

Andra partier får motivera sitt respektive ställningstagande men som ledamot av partistyrelsen vet jag att vi gjort detta med respekt för alla moderater som i dag är kyrkligt aktiva och av omsorg om Svenska kyrkan.”

Här i Nya Wermlands-Tidningen finns exempelvis artikeln:
http://nwt.se/asikter/debatt/article1377392.ece

söndag 28 april 2013

Bohmanfonden

För en tid sedan valdes jag till ordförande för Bohmanfonden. Grundkapitalet samlades in i samband med Gösta Bohmans bortgång och begravning. Stockholms handelskammare stod då för en betydande del av pengarna tillsammans med moderaterna.
 
24 april var det dags för årssammankomst 2013. Timbro hade via dess VD Markus Uvell generöst ställt upp med lokal, teknik samt plockmat. Uppslutningen var god med 60-talet personer på plats. Tyvärr är det ju tråkigt att många goda arrangemang, likt detta, så ofta geografiskt blir låst av att hållas i Stockholm eller huvudstadens närhet. Det gör det många gånger svårt för intresserade från andra håll av landet att delta och bidra.
 
Mötet började med PJ Anders Linder, den 24 april politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet men redan 24 timmar senare presenterad som ny chef för den svenska borgerlighetens mest kvalificerade intellektuella röst i form av Axess. PJ Anders Linder är både en god och tankeväckande skribent och talare. Han gjorde ingen besviken! I lätt ton men med fina exempel och följande en tydlig linje visade han på Gösta Bohmans relevans för dagens borgerlighet. Som M-ledare medverkade han till att svänga ett politiskt klimat som hade radikaliserats och skenat under 1960-talet. Fast fotad i ideologi och idévärld framförde han en bitande kritik. Att ha en tydlig värderingskompass var dock för Gösta Bohman inte detsamma som att undvika kompromisser och uppgörelser. Det gällde emellertid att veta vad man förhandlat bort. Han bars dessutom av övertygelsen att allt hade blivit bättre bara de egna tankarna fått fullt genomslag. Särskilt uppskattar jag hur PJ Anders Linder visar att Gösta Bohman var en skrivande och läsande politiker. Här finns något för kommande generationer att lära sig. Det gjorde det möjligt för honom att fånga in nya perspektiv. Inte minst framhävde han en S-personlighet som Alf Ahlberg vilket jag finner sympatiskt. Både därför att personen ifråga är värd uppmärksamhet som i sak då det alldeles för sällan händer att meningsmotståndare är hyggliga mot varandra. PJ Anders Linder noterade fyndigt att gamla socialdemokrater var som vin för Gösta Bohman: De blev bättre med tiden.
 
Lars Tobisson, tidigare partisekreterare, vice ordförande och gruppledare i riksdagen, talade om sin kommande bok om Gösta Bohman. Utgivning är planerad till sommaren/hösten 2013 och förlaget är Atlantis. Han uppehöll sig rätt mycket om hur Gösta kom in i politiken. Det var inte alldeles självklart att Stockholms Handelskammare skulle väljas bort till förmån för riksdagsarbete. Och i rätt sen ålder skedde växlingen. Inte minst hade han tidigare engagerat sig kring stadsbyggnadsfrågor och hur Stockholms city skulle utvecklas. De som i dag bryr sig om estetisk gestaltning och funktionalitet ur ett mänskligt perspektiv torde ha haft en vapenbroder i den forne M-ledaren. Det var tydligt att Lars Tobisson ibland nästan var märkbart rörd över att få lyfta fram dessa aspekter av en vän och arbetskollega. Han gjorde det på ett charmant sätt.
 
Anna Kinberg Batra, moderaternas gruppledare i riksdagen, fick sköta det formella överlämnandet av Bohmanstipendiet på 25 000. Hon höll inför prisutdelningen en fin introduktion om att det går att vara både idépolitiker och verksam i en skarp politisk miljö som riksdagen. Årets mottagare, riksdagskollegan Mats Johansson, visste inget om priset och blev synbart paff där han satt bland sammankomstens deltagare. På många sätt är han en värdig mottagare. Han har varit en tydlig röst på Svenska Dagbladet. Utöver mängder med artiklar har han också utgivit böcker. Han kom att i många år prägla Timbros verksamhet. Fordom var han informationschef på moderaterna under just Gösta Bohmans tid som partiledare. Extra roligt var överraskningsmomentet vilket dessutom säkert besparade publiken ett par minuters tacktalstid ifall han hunnit förbereda sig och inte som nu tvingas tala helt fritt ur hjärtat…
 
Bohmanfondens motivering löd: ”Mats Johansson har under lång tid varit en tydlig röst för rättsstat, marknadsekonomi och frihetens idéer. Med finslipade argument och orädd i debatten har han tagit strid, både hemma och utomlands. Det handlar om ett konsekvent försvar av det öppna samhället. Ett hängivet engagemang har också tagit sig uttryck i konkreta projekt. Senast i raden är bilandet av Frivärld – en utrikespolitisk tankesmedja som snabbt, målmedvetet och utan blygsamhet redan intagit en viktig plats i det offentliga samtalet.”
 
Avslutningen på en lyckad kväll blev att helt i Gösta Bohmans anda lyfta fram läsandet och skrivandet genom två plattformar, inte minst för yngre skribenter, i form av Svensk Tidskrift och Frivärld Magasin. Här finns möjligheter för intressanta texter och spännande tankar.
 
Svensk Tidskrift har artikel om och bilder från Bohmanfondens årssammankomst:

tisdag 19 mars 2013

Bara retorik?

Stora Retorikpriset har i dagarna delats ut. I år var det Jessika Gedin, känd via bland annat TV-programmet Babel, som hedrades. Så vitt jag kan bedöma en värdig mottagare. Retorik är ett klassiskt ämne som stundom dras med dåligt rykte. Påståendet om ”bara retorik” kan slungas iväg. Det är dock viktigt att skilja innehållslöst prat - som just inte betyder någonting - från genomtänkta och vackert eller drastiskt formulerat tal! Historien är också full av goda och inspirerande exempel. På Sveriges Televisions debattsida har jag ett inlägg om retorikens betydelse, inte minst i skolans värld för elever och lärare:
 
”Winston Churchill hjälpte till att föra fram sin nation till nya uppoffringar men också segrar med hjälp av sin talekonst som nådde långt utanför parlamentsbyggnaden i London. John F Kennedy och Margaret Thatcher kunde göra sig till symboler för sin tid; 1960- respektive 1980-talet. Och de skickligaste folkförförarna som satt länder och kontinenter i brand har vanligtvis varit duktiga demagoger.
 
Att förstå och känna igen god retorik är en tillgång. Än mer att själv kunna använda sig av den för att upplysa, påverka och övertyga. Men också att vara tillräckligt insatt för att kunna se igenom vackra formuleringsflätor och finna de verkliga budskapen och argumenten som bär/…/
 
I samband med allmänna motionstiden lämnade jag förra året in ett förslag i riksdagen om behovet av mer retorik i skolan.
 
Skolan innebär både möjligheter som nya utmaningar för eleven. Krävande inlärningsmoment, nya sociala situationer och tuffa prövningar utvecklar den enskilda. För vissa är dessa prövningar så krävande att de väljer att stanna hemma. Att tala inför klassen är enligt många det värsta som finns.
 
Eleverna ska hålla i presentationer men får begränsad möjlighet att träna på det. Enligt en undersökning som Utbildningsradion gjort har var femte elev skolkat för att slippa hålla en redovisning inför klassen. Ytterligare en femtedel har på allvar funderat på att skolka, enbart för att slippa stå inför sina klasskamrater och prata. Det lär även finnas en undersökning där svensken fick lista sina största rädslor. På första plats kom att tala inför publik, på andra plats kom döden. Längre ner på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk.
 
Rädslan är befogad, talaren ställs ensam inför en stor grupp och man känner sig lätt avklädd och granskad. Ska eleverna slippa oroa sig för publika framträdanden måste de ges möjligheten att träna på retorik. Genom att ha retorik som ett levande inslag i skolan får eleverna en naturlig relation till att stå inför klassen och tala. Men också förstå ordens valörer och vikten av ett levande och varierat språk.”
 
Här finns hela inlägget på Sveriges Televisions debatt:
http://debatt.svt.se/2013/03/18/med-retorik-pa-schemat-blir-blyga-svenskar-battre-talare/

onsdag 6 mars 2013

Operation Atalanta

Sveriges riksdag har diskuterat fortsatt deltagande i Operation Atalanta i Adenviken och Indiska oceanen. För egen del har jag haft förmånen att sitta ordförande för det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskott som haft att bereda ärendet. Vänsterpartiet som reserverat sig fick inleda i kammaren onsdag 6 mars. Därefter följde jag som företrädare för alla de partier som står bakom. I mitt anförande försökte jag lyfta fram argumenten för och vårt ansvar:
 
Det handlar om att säkra humanitära hjälpsändningar som transporteras via fartyg men också att förhindra det sjöröveri som är ett hot mot internationell handel och som hjälper till att trasa sönder länder och samhällen i regionen. EU har genom sina deltagande medlemsländer axlat sin del av det internationella ansvaret sedan 8 december 2008. Sverige har varit på plats tidigare, både genom Försvarsmaktens försorg som genom Kustbevakningen.
 
Rapsodiskt kan bilden tecknas av de senaste årens händelser i Somalia med politiskt sönderfall, våld och övergrepp. Under lång tid, vi talar om över två decennier, har det saknats fungerande regering. Människor har plågats av inbördeskrig och nyhetsrapporteringen har präglats av rapportering om Al Shababs övergrepp. Nu har våldsgrupperna sedan 2011 drivits ut ur huvudstaden Mogadishu och det finns tecken på växande politisk stabilitet, om än från tidigare låga nivåer.
 
Den humanitära situationen i Somalia är en av de svåraste i världen med cirka 3,8 miljoner människor i behov av hjälp. Av dessa är runt 2 miljoner direkt beroende av humanitära insatser utifrån för sin överlevnad. Det finns 1,1 miljoner internflyktingar i Somalia och 1 miljon somaliska flyktingar i regionen. 236 000 barn uppskattas vara akut undernärda. Svälten i vissa områden har krävt tiotusentals dödsoffer.
 
Det är i ljuset av detta Sveriges och EUs närvaro ska ses!
 
Livlinan har varit mattransporter och andra förnödenheter i FNs regi. Från och med november 2007 har FNs livsmedelsprogram transporterat mer än 800 000 ton mat till Somalia. Behovet av att skicka humanitär hjälp med sjötransporter till Somalia 2013 bedöms förbli fortsatt omfattande med tanke på läget. Sjövägen är det mest effektiva sättet att nå de hjälpbehövande. Varje kapat fartyg kan innebära tragik för alla dem som väntar på lasten.
 
Det goda med insatser som Operation Atalanta är att sedan 2008 har inga fartyg med förnödenheter från FNs livsmedelsprogram attackerats! Vi är med och gör nytta. Vi är med och gör skillnad!
 
Utöver Operation Atalanta deltar även Sverige på andra sätt för att mildra nöden: Sverige har under 2012 bidragit med betydande belopp i humanitärt stöd till Somalia. Stöd som går via FN, Rödakors- och röda halvmånerörelsen och enskilda organisationer. Under 2011 bidrog Sverige med 438 miljoner kronor i humanitärt stöd till Somalia. Av dessa gick 74 miljoner kronor till FNs livsmedelsprogram.
 
Utöver de viktiga mattransporterna handlar det också om att säkra ett av de mest trafikerade fartygsområdena i världen. Via Adenviken går fartygen på väg till och från Suezkanalen. Det handlar om 33 000 handelsfartyg per år. Under 2012 noterades en minskning av piraternas framgångar till havs. I jämförelse med 2011 reducerades både antalet attacker (från 317 till 89) och antalet framgångsrika kapningar (från 25 till 13). Minskningarna kan bero på en kombination av åtgärder. Dels internationell närvaro som exempelvis Operation Atalanta men också att ett växande antal länder tillåter beväpning ombord på den egna handelsflottan. Fartygen utrustas också med taggtråd, vattenkanoner, höga fribord, registrering och anmälan inför passage i högriskområden. Till allt detta kommer också ett illegalt och oreglerat fiske som hotar både fiskbeståndet som inkomstmöjligheterna för somaliska fiskare.
 
Genom avtal med olika länder som Seychellerna, Mauritius och Kenya finns möjligheter att döma och hålla i fängelse de pirater och sjörövare som fångas in. Det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskottet, vars betänkande vi behandlar, påminner om att en till annat land överförd person ska behandlas humant och inte utsättas för tortyr eller andra övergrepp. Personerna ska inte utsättas för inhuman behandling och den rättsliga prövningen ska vara rättvis och öppen och göras av en kompetent, oberoende och opartisk instans. Utskottet påminner också om att det i regeringens proposition saknas hänvisningar till FNs säkerhetsrådsresolutioner 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter. De utgör självklara beståndsdelar i det viktiga freds- och säkerhetsfrämjande arbete som sker inom ramen för Operation Atalanta.
 
Det svenska bidraget utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter, säkrings- och bordningsstyrka samt med förberedda utrymmen för sjukvård och kirurgi. Totalt sett handlar det om att ställa till förfogande en väpnad styrka bestående av högst 260 personer. Det handlar om högst fyra månader från den 6 april i år.
 
HMS Carlskrona återvänder till Adenviken efter att ha varit där tidigare. HMS Malmö och Stockholm samt stödfartyget HMS Trossö var på plats maj till september 2009. Maj j till november 2010var som nämnts HMS Carlskrona där med bland annat en säkrings- och bordningsstyrka. Sverige har också haft ledningsansvaret för Operation Atalantas styrkehögkvarter och bidragit med en helikopterenhet. Sverige har också vid två tillfällen, under perioderna mars till juni 2010 och oktober 2012 till februari 2013 bidragit med ett sjöövervaknings-flygplan från Kustbevakningen.
 
Avslutningsvis: Insatserna medverkar till att göra skillnad! Det handlar om vårt bidrag för att försöka skapa något drägligare och bättre villkor för hårt utsatta och plågade människor. Samtidigt så ska vi alltid vara medvetna om att den här typen av uppdrag också är förenade med risker. Det kan handla om fredsfrämjande uppdrag och krishanteringsinsatser. Det kan bli skarpt läge. Vi har som landets främsta politiska företrädare i Riksdagen genom vårt bifall axlat ansvar för insatsen. Och den utförs av duktiga kvinnor och män. Sveriges insats i Operation Atalanta är i de nödlidandes intresse. Är i vårt lands intresse. Och en del av det internationella ansvar som visas inom ramen för EUs gemensamma insatser.

söndag 17 februari 2013

Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.
 
I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…
 
De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?
 
Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.
 
Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.
 
På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:
 
”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.
 
Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/
 
Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.
 
Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”
 
Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

fredag 15 februari 2013

Sverige-Norge

Det är glädjande att den nordiska dimensionen inom försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken allt oftare lyfts fram. Efter att ha varit verksam i drygt sex år i Nordiska rådet är mitt intryck att ett redan nära samarbete faktiskt fördjupats ytterligare. Mycket bra! Det är också något speciellt att komma samman med politiska företrädare från andra delar av Norden (och faktiskt allt som oftast även med dem från Baltikum). Samtal blir alltid både djupare och mer otvungna. Gemensamma referensramar och delade värderingar underlättar verkligen utbyte!
 
Försvarsberedningen har nyligen besökt Danmark och Norge. Synnerligen givande samtal. Extra pikant är ju att regeringarna i både Oslo och Köpenhamn är S-styrda men att försvarspolitiken så tydligt vilar på Nato-engagemang. Kontrasten till Sverige är monumental. Den glädje och öppenhet att definiera det egna landet i förhållande till samarbetet inom ramen för Nato möts ju av motsvarande betongtystnad i Sverige! Hos oss finns inte en endast ledande eller framträdande socialdemokrat som ens vågar sniffa på de resonemang som är helt självklara och naturliga för partivänner i andra delar av Norden.
 
Tillsammans med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och vår gemensamma partisyster Ine Eriksen Søreide (Höyre), ordförande i Stortingets Försvars- och utrikesutskott, har jag på debattplats i Göteborgs-Posten skrivit något om delade utmaningar. Därmed markeras närhet både mellan Sverige-Norge men också moderaterna som ett regeringsparti och Höyre som förhoppningsvis ett annat efter höstens val:
 
”För några år sedan gav de nordiska regeringarna förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg uppdraget att ta fram en rapport om hur det går att samverka bredare och djupare. En hel del av förslagen är på väg att förverkligas. Frågorna kommer än mer att uppmärksammas i och med Nordiska rådets minisession som till våren ska hållas i Stockholm./…/
 
Morgondagens utmaningar ligger i de allt snabbare förändringar som globaliseringen medför. Dit hör den ekonomiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, globala flöden som energi- och flyktingsströmmar, terrorhot, organiserad brottslighet, klimatförändringar till exempel issmältningen i Arktis och oförutsägbar politisk utveckling i vårt närområde, bland annat Ryssland. Den säkerhetspolitiska miljön är komplex, oförutsägbar och många problem är gränslösa.
 
Försvarsberedningen har redan genom öppen hearing i Stockholm granskat betydelsen av råvarutillgångar, inte minst olja och gas med hjälp av expertis från bland annat Norge. Det tragiska terrorangreppet i Algeriet mot en gasanläggning med fem döda norrmän som följd eller Kinas växande intresse för gruvdrift på Grönland visar hur råvarutillgångar är en viktig dimension av säkerhetspolitiken.
 
Intressemässigt växer Arktisregionen i rask takt. Issmältningar gör det lönsammare att utvinna naturresurser på nordliga breddgrader och på sikt kommer nya handelsvägar öppnas. Östersjöns betydelse för starkare ekonomiska handelsflöden ökar. Här finns cirka 2000 fartyg om dygnet och motsvarande 15 procent av den globala handeln beräkna ske över Östersjön!/…/
 
Det finns goda exempel att lyfta fram. Ett sådant är övningsverksamheten på flygsidan mellan Norge, Sverige och Finland som pågått sedan 2008 – Cross Border Training North. Genom den gemensamma övningsverksamheten får våra flygvapen möjlighet att öva i större enheter och testa sin materiel. Nu inleder Sverige och Danmark något liknande. Tillsammans har Norge och Sverige utvecklat det mobila artillerisystemet Archer. Genom samutvecklingen att samutvecklingen beräknas vi ha sparat 400 miljoner kronor.
 
Med nya och fördjupade relationer understryks den vänskap och närhet som finns mellan våra länder.”
 
Hela artikeln i Göteborgs-Posten finns här:

onsdag 13 februari 2013

Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.
 
Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.
 
Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.
 
Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.
 
En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.
 
Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.
 
Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.
 
En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.
 
Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.
 
Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!
 
Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.
 
Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!

söndag 10 februari 2013

Olika bud om budgeten

Det har onekligen varit intensiva och händelserika dagar – och nätter! – då EUs stats- och regeringschefer förhandlat fram en långtidsbudget. Sverige torde vara det land som gått längst när det gäller att regeringens positioner ska förankras i parlamentet. För det ändamålet finns EU-nämnden. För oss ledamöter och ersättare har SMS och e-post kommit alla tider på dygnet för att hålla oss underrättade om händelseutvecklingen. Ett avstämningsmöte fick klaras av 03.00 med några på plats i Stockholm och andra uppkopplade per telefon. Det går att ha mycket kraftiga och befogade synpunkter på det europeiska beslutsfattandet där den här typen av viktiga avgöranden kramas fram under ett par timmar av mangling. Inget torde bli bättre av att det sker på natten. För egen del uppskattas en mer ordnad process med bra bakgrundsmaterial och gedigna konsekvensanalyser.
 
Nu kanske det ändå inte är klart fast de ledande företrädarna för EUs 27 medlemsstater är överens. Europaparlamentet ska säga sitt. Och redan kan en del märkliga tongångar höras därifrån. Samtidigt som exempelvis socialdemokraterna i Sverige klagar över att vårt lands budgetrabatt inte blev högre så ondgör sig företrädare för samma parti på plats i Bryssel över att det inte blev mer pengar i budgeten! De senare funderar på att fälla förslaget! Och Europaparlamentets socialdemokratiske talman uppges ha gått så långt att han önskar sluten omröstning så att inte ledamöterna behöver skylta med att de önskar mer. Hela poängen är väl just att politiskt ansvar ska kunna utkrävas! Det är därför val genomförs, för att pröva och granska.
 
För någon dag sedan skrev jag med M-gruppledaren Anna Kinberg Batra och EU-nämndens Gustav Blix i Göteborgs-Posten om att Europa inte behöver nya institutioner utan ansvarstagande:
 
”Den inre marknaden har med rätta pekats ut som motorn för Europas tillväxt. Vi anser att fokus för EU:s institutioner och beslutsfattare bör vara att utveckla och fördjupa den inre marknaden för att förbättra framtidsvillkoren för EU:s medborgare. Det handlar om både jobb som välstånd. Under de senaste årens krishantering har alltför många politiker i EU fastnat i en diskussion, långt ovanför medborgarnas huvuden, om hur teoretiska system ska se ut för att hantera framtida kriser i unionen, i stället för att komma med lösningar på de akuta problemen.
 
Europa behöver reformer. Åtgärder för att komma till rätta med stängda handelsområden och förverkliga den inre marknaden. Det handlar inte minst om att bryta ner de hinder som fortfarande bromsar den så viktiga gränsöverskridande tjänstemarknadens utveckling och om att få igång en fungerande digital marknad. Det handlar också om att hela tiden bejaka EU:s relationer till sin omvärld. Att få till stånd fördjupade frihandelsavtal mellan EU och exempelvis USA är av stor vikt. I varje medlemsland krävs det också tuffa prioriteringar av utgifter och kostnader. En tillväxtstrategi som vågar utmana förmåner, byråkrati och överregleringar/…/
 
Debatten om Europas framtid och Europeiska unionens framtid är mycket viktig. Tyvärr visar sig för få vara intresserade av vad medborgarna önskar eller vad som bäst skapar ett demokratiskt beslutfattande. Dessutom tenderar dessa fördragsdiskussioner att skugga de verkliga reformer som varje nation behöver, rent av måste, göra.”
 
Här finns hela debattartikeln:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1262469-europa-behover-reformer-inte-nya-institutioner

söndag 27 januari 2013

Till försvar

Organisationen Folk och Försvar har nu 20 år i rad genomfört sin årskonferens i Sälen. Det gör att under några dagar i januari brukar media återkommande fokusera på frågor kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Jag såg en krönikör i tidskriften Fokus likna evenemanget vid ett ”på många sätt insnöat Almedalen”. Ganska fyndigt!
 
2013 skiljer sig dock på några sätt från tidigare år. Bevakningen har varit mer omfattande, delvis därför att ÖB i en tidningsintervju kom att spekulera kring vad som sedan döpts till ”en veckas försvarsdiskussionen.”
 
Det finns nyanserade och eftertänksamma debattörer. Men de senaste veckorna har också gett prov på dem som håller till på den helt andra änden av skalan. Det har spekulerats, framkastats konspirationsteorier och i bloggkommentarer hävdats att de som inte håller med ljuger samt spelar falskt.
 
Den som har varit med ett tag kan ju dra sig till minnes hur debatten såg ut för drygt tio år sedan. Jag kommer ihåg. Då handlade det om förbandsnedläggningar. I något fall gjordes budgetneddragningar för att frigöra pengar till vad som hävdades vara en psykiatrisatsning –det var i den vändan avvecklingen av F10 i Ängelholm beslutades. Och alla som seriöst ser tillbaka på 1980- och 90-talet vet att det huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten.
 
I Barometern-OT skriver jag på debattplats om dagens försvar:
 
”Jag tillhör dem som menar att den senaste tidens försvarsdebatt ibland missar helheten. Därmed inte sagt att kritik är fel i sig – tvärtom. Försvarsfrågan mår bra av ett sakligt utbyte med högt i tak. Däremot gynnas varken saken eller förankringen hos allmänheten om debatten förs skevt varför vissa förtydliganden kan vara på sin plats:
 
1. Försvarets grundläggande problem beror inte så lite på ett arv från tidigare socialdemokratiska regeringar. Alliansen initierade därför en reformering i samband med regeringsskiftet 2006. Det kommer att ta tid eftersom behoven varit så djupgående. Försvaret går från ett rent invasionsförsvar till ett riktat insatsförsvar. Kalla krigets slut har radikalt förändrat hotbilden mot Sverige. Internationellt samarbete med FN, EU och NATO kräver anpassning av verksamhet, bemanning och kompetens. Naturkatastrofer, sjöröveri och humanitära behov är numera en del av försvarets funktionssätt – både här hemma liksom internationellt. Centralt är att kunna ge hjälp och även ta emot hjälp.
 
2. Genom reformen har försvarets mobiliseringsförmåga stärkts. När Alliansen tillträdde låg försvaret i spillror. Då krävdes tre år för att mobilisera 30 000 man, varav ett år för de första 10 000. Någon samlad nationell försvarsplanering fanns inte. Därför initierades den kanske mest genomgripande anpassningen av försvaret i modern tid. Vi går från ett tungt och trögt värnpliktsförsvar till en toppmodern insatsorganisation på 50 000 man som med kort varsel står redo om vårt land skulle hotas. Och nu senast fattades beslut om 60 Jas Gripen av den senaste versionen!
 
3. Europa har förändrats enormt sedan Järnridån och dess kommunistiska diktaturer förpassades till historiens skräphög. Östersjön är inte längre ett vatten mellan öst och väst med Sverige inklämt i mitten utan ett i allt väsentligt fredligt hav. Därför har också hotbilden mot oss förändrats. En storskalig invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid, även om vi inte kan utesluta incidenter i närområdet. Nya hot som exempelvis terrorism, cyberattacker och klimatrelaterade risker har tillkommit.
 
Omvärldsförändringar kräver att försvaret följer sin samtid såväl som sin framtid - vilket är exakt vad försvarsreformen syftar till. Nya tider innebär nya behov vilket i sin tur kräver anpassning och uppdatering av personal, materiel och förvarsuppgifter.”
 
Här finns hela artikeln i Barometern-OT:

måndag 14 januari 2013

Perspektiv i Sälen

Under socialdemokraternas sista år vid makten svepte förbandsdöden fram över landet. I en akt av massiv medelsförstöring stängdes exempelvis flygflottiljen F10 i Ängelholm kort tid efter rätt omfattande investeringar i ny hangar. Då handlade det om avveckling. Kontrasten mot i dag är rätt påtaglig. Sedan Alliansregeringen trädde till 2006 har inga förband avvecklats. Riksdagen klubbade strax före jul en budget som innebär att resurser tillförs så att 40-60 Jas Gripen av den senaste versionen kan förvärvas - i enlighet med önskemål från Försvarsmakten. Den allmänna debatten präglas dock inte precis av dessa fakta.
 
Jag tror att det har med perspektiv att göra. Ju kortsiktigare man ser, ju mer det korta tidsperspektivet fångar blicken, desto svårare är det faktiskt att se relevanta skillnader.
 
På detta tema skriver jag på Politikerbloggen med anledning av pågående rikskonferens arrangerad av Folk och Försvar. Och jag sätter den i relief till hårda ord som fällts tidigare år. 2011 handlade det exempelvis om Jas Gripen.
 
”För två år sedan var det exempelvis mycket diskussion vid Folk och Försvars årskonferens i Sälen om Jas Gripen. Var det aktuellt med en ny version? Hur såg finansieringen ut? Jag vet, för jag var med och debatterade i TV4 med Håkan Juholt. Mitt konstaterande löd: Sverige kommer inte att köpa någon Gripen i säcken. Nu vet vi: En lösning finns framförhandlad där Alliansregeringen med finansiering öppnat för förvärv av 40-60 nya flygplan av den senaste versionen. Det budgetförslag som lagts har också stöd av en bred majoritet i Sveriges riksdag/…/
 
Försvaret måste avspegla sin samtid och sedan Kalla krigets slut har en kontinuerlig anpassning av vår försvarsförmåga skett. Hotbilden har förändrats. Vårt tidigare storskaliga invasionsförsvar har nu ersatts med riktat insatsförsvar som dessutom fått delvis utökade uppgifter. Sverige är en aktiv medlem i det internationella samfundet, vilket ställer helt andra krav på kompetens, bemanning och utrustning.
 
Sverige har en lång och stolt historia av internationell solidaritet och deltagande i olika FN-aktioner. Dagens internationella samfund omfattar dock mer än FN och svenskt samverkan med andra aktörer som NATO och EU är därför en naturlig utveckling av vår internationella solidaritet. Terrorism, sjöröveri, väpnade konflikter, naturkatastrofer och liknande hot mot och störningar av mänskliga rättigheter, demokrati och världshandel har inneburit svenskt deltagande. Svensk trupp och personal har därför aktivt deltagit i operationer med Nordic Battle Group (NBG), i Adenviken, Afghanistan och Libyen.
 
Samtidigt har det den senaste tiden förekommit diskussion kring vår försvarsförmåga. Sverige befinner sig mitt i en försvarsreform. Alliansen övertog 2006 ett försvar i spillror och reformbehovet var påtagligt. Då tog det ett år för att mobilisera 11 000 man och ända upp till tre år för 30 000 man. När Alliansens reformer är fullt genomförda står 50 000 soldater och sjömän – med toppmodern materiel och utrustning - redo inom några dagar om vårt land skulle hotas. Alla höga ljud och skarpa ord till trots konstateras att vår förmåga i dag 2013 är bättre än för 10-20 år sedan!
 
Just detta med att restaurera har varit centralt sedan Alliansen tillträdde 2006. En kontinuerlig urholkning och förbandsnedläggningar präglade tiden fram till regeringsskiftet. Genom åren har det försökts förklara exakt hur illa det hade kommit att bli/…/
 
Det är aldrig dumt med perspektiv. Lika relevant nu som tidigare.”
 
Här finns hela mitt inlägg på Politikerbloggen:

söndag 13 januari 2013

Folk och Försvar 2013

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är något av en vinterns Almedalen för alla intresserade av försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. I år får nog förpostfäktningen sägas ha börjat tidigare än vanligt med olika utspel - samt efterföljande tolkningar av dessa som finns i en fallande skala från väl- till rent illvilliga.
 
Krutröken - i vart fall den efter verbala bataljer - kommer nog att ligga tung över Dalafjällen. Själv ska jag delta på ett seminarium på tisdag. Dessutom har jag som ordförande i utredningen om översyn av exportkontroll av försvarsmateriel kallat KEX-kommitténs ledamöter till sammanträde på plats. Det är ju ett frågeområde som onekligen är en integrerad del av just svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Andra kolleger, både från moderaterna och övriga Allianspartier är självfallet också på plats.
 
En inte vidare modig gissning är att det kommer att göras försök att leta meningsskiljaktigheter. Alliansen har styrt landet sedan regeringsskiftet 2006. Tillsammans driver vi gemensam politik - inom alla områden! Det är naturligt, viktigt och uppfriskande med utbyte av olika tankar om möjliga vägval men också en styrka att Alliansen hela tiden levererar. Mot det står en splittrad samling, inte minst inom de områden som berörs i Sälen. Så sent som i den rödgröna valplattformen 2010 talade S, V och MP om behovet av besparingar på två miljarder kronor om året på försvaret. Efter förlusten har åtminstone Socialdemokraterna distanserat sig från den position och lägger sig numera på samma budgetnivå som Alliansen.
 
Men det finns flera frågor och fler områden där skillnaderna är mycket tydliga mellan S, V och MP. Det är faktiskt rätt svårt att tala om ett trovärdigt regeringsalternativ. Om detta skriver jag på Aftonbladet:
 
”Ifråga om centrala hörnstenar för Sveriges säkerhetspolitik såsom närvaron i Afghanistan, vårt partnerskap med Nato och synen på EUs gemensamma säkerhetspolitik är splittringen total. Om inte S kan enas med V och MP hur dessa frågor ska hanteras så är det ju utomordentligt svårt att tala om att det finns ett rödgrönt alternativ att gå till val på 2014. Försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik får anses vara fundamentala områden att hantera för en regering.
 
Beträffande Sveriges närvaro i Afghanistan har regeringen en överenskommelse med S och MP. Beslut om fortsatt reducering fattades för några veckor sedan i riksdagen. Det öppnas också för en mindre militär närvaro i Afghanistan efter 2014 för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna under förutsättning att regeringen i Kabul stödjer detta. Vänsterpartiet säger nej och vill omedelbart avbryta den svenska militära närvaron.
 
Även synen på hur Sverige ska samarbeta med Nato söndrar de rödgröna partierna. S accepterar i sin kommittémotion i riksdagen att Sverige har ett nära partnerskap med Nato. Även MP accepterar i princip denna linje trots att partiet har ett beslut från 2010 på att Sverige aldrig ska delta i Nato-ledda fredsfrämjande insatser. V kräver istället att Sverige avvecklar sitt engagemang inom ramen för Natos partnerskap för fred (PfP). Partiet hävdar att det hotar Sveriges militära alliansfrihet trots att Sverige nu varit medlem i 18 år utan att för den skull bli en del av Nato. PfP utgör vidare en förutsättning för att Sverige på ett säkert och framgångsrikt sätt ska kunna delta i de Nato-ledda insatser som görs på uppdrag av FN. V kräver även till skillnad från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att Sverige ska avveckla sin diplomatiska representation vid Natos högkvarter i Bryssel.
 
Men även när det kommer till EUs säkerhetspolitiska samarbete är skillnaderna milsvida mellan de rödgröna partierna. Socialdemokraterna stödjer en starkare militär- och civilkrishanteringsförmåga inom EU i syfte att Unionen ska kunna ta ett större ansvar för säkerheten i det egna närområdet. V talar istället om att detta kommer att leda till en ’militarisering’ och ökad kapprustning. I ett läge där den ekonomiska krisen leder de allra flesta EU-länder, till skillnad mot Sverige, att skära ner sina försvarsbudgetar ter sig detta som verklighetsfrånvänt. S stödjer med viss tvekan Sveriges deltagande i den Nordiska stridsgruppen 2015. MP är kritiskt och V kräver uttryckligen att Sverige omedelbart avvecklar sitt engagemang för den Nordiska stridsgruppen.”
 
Hela debattinlägget finns här:

fredag 11 januari 2013

Dagen listar tio händelser

Den kristna tidningen Dagen har listat tio stora händelser för svensk kristenhet under 2012. Både allvarliga och tragiska saker som mer trivsamt och hoppfullt. Prinsessan Estelles dop finns självklart med. Det handlar om frikyrkodebatten och Jesusmanifestationen. Den senare kunde jag själv följa på plats i Kungsträdgården. Trots regn fanns en påtaglig värme. Vännen och tidigare domprosten Hakon Långström gör en fantastisk insats!
 
Naturligtvis omnämns även den så kallade Stasiprästen. Dagen har själv som kanske enda tidning i Sverige försökt belysa det som hänt på ett seriöst och djuplodande sätt och hur allvarligt det är för Svenska kyrkan. Ytterst handlar det om förtroende och respekt! Det noteras: ”När prästen Alexander Radler bekräftade att han under många år fungerade som agent åt östtyska säkerhetstjänsten Stasi blev det rejäl uppståndelse. I en exklusiv intervju i Dagen berättade han om sin resa och avsade sig prästämbetet, men frågan stannade inte där utan kan vara större än så. Röster höjdes – allra tydligast var Hans Wallmark, riksdagsledamot och ledamot i Kyrkostyrelsen – för att Svenska kyrkan ordentligt bör utreda om det funnits fler kopplingar till DDR.”
 
På första plats i Dagens uppräkning hamnar den omfattande diskussionen om skolavslutningar som förts. I samband med advent brakade det loss. Därefter har ett växande antal personer tagit ställning för möjligheten att skolor ändå visar intresse för kyrkor. Tidningen noterar:
 
”Traditioner och vanor sitter djupt och skapar reaktioner när de bryts eller utmanas, något som inte minst blir tydligt och konkret kring skolavslutningarna och Skolverkets tolkning av nya lagen att inga religiösa inslag ska komma till utryck om skolan förlägger terminsslutet till en kyrka. Frågorna därikring har berört brett och tagits upp i stort sett överallt i olika vinklar, bland annat i form av Adventsuppropet som initierades av Dagen och gav över 80 000 namnunderskrifter som lämnades till skolminister Jan Björklund. Inom delar av kristenheten har det suckats om kristofobiska Sverige, på andra håll har det varnats för att sträva efter en ny kyrklig maktposition i samhället. Och bredvid detta har bland annat humanister och ateister fört fram sina åsikter, somliga med kraftig argumentation mot alla religiösa tendenser i skolrelaterade verksamheter men även många som förespråkar att traditioner får fortgå och att skola och kyrka hör samman vid exempelvis avslutningar. En följetong som lär fortsätta under 2013.”
 
Vi är några stycken som på olika sätt försökt resonera kring de tolkningar som gjorts och också kritiserat den beröringsångest som finns inför det religiösa. Jul och påsk är ju helt otänkbara utan sitt kristna innehåll. Tillsammans med Lars Stjernkvist (S), Andreas Carlson (KD, Birgit Friggebo (FP) och Staffan Danielsson (C) publicerades en text på DN Debatt om detta. Vi skev bland annat:
 
”När allt ska suddas ut i neutralitetens namn, riskerar vi att gå miste om respekt för varandra och förståelsen för vår kultur.
 
Skolan ska inte ta ställning eller tvinga någon att utöva en viss religion. Därom finns det en stor samsyn. Men det är inte samma sak som att ta bort religiösa referenser. I vårt land finns det människor som tror och de som inte tror alls. Vägen till förståelse är inte att sudda ut detta och mötas i någon slags avskalad påstådd neutralitet. Tvärtom. Att säga tvärt nej till religiösa uttryck, hur man nu ska göra det, är inte ett neutralt beslut.
 
Vi menar att vi snarare behöver mer kunskap om både människors tro och de värderingar som format och formar vår kultur och vårt samhälle. I Sverige är det knappast någon överraskning att kristendomen har spelat en oerhört stor roll som förmedlare av dessa värderingar. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka detta arv samtidigt som även andra religioner och traditioner uppmärksammas. Vi menar att den grundläggande frågan inte på något sätt handlar om att ställa kristen tro eller tradition mot andra trosinriktningar, utan istället handlar den grundläggande frågan om religionens plats i det offentliga rummet. Anser vi att det är farligt att elever även i skolan får ta del av kunskap om religioner och att kristendomen av framförallt historiska skäl får ett större utrymme, eller tycker vi istället att detta är något som kan berika våra elever?
 
När man besöker exempelvis ett adventsfirande och sjunger en välkänd psalm går det inte att ta bort innehållet. Vi menar att elever i skolan utsätts för olika former av påverkan varje dag. Skolans uppgift är att förmedla kunskap och fakta. Lika viktigt är också att bidra till att elever utvecklar ett kritiskt tänkande, men också tolerans och förståelse för att vi tycker och tror olika.”
 
Hela artikeln i Dagen om tio stora händelser under 2012 finns här:

tisdag 8 januari 2013

Presstöd och pressdöd

I USA har det under de senaste tio åren flitigt talats om tidningsdöd. Avisor går i graven. Material flyttas från tryckta publikationer till nätet. En klassisk tidskrift som Newsweek går inte längre att köpa i kiosken. Litet yrvaket tycks den debatten nu kommit även till Sverige.
 
För 30-40 år sedan var det inte helt ovanligt att större orter hade både en dominerande tidning och någon eller några konkurrenter. De flesta andratidningar har nu försvunnit eller köpts av den dominerande aktören.
 
Som ett resultat av den första stora ”pressdöden” började det laboreras med presstöd i Sverige. I dag en budgetpost på drygt 500 miljoner kronor. Och trots de rätt omfattande resurser som pumpas in i branschen fortsätter liemannen sin tur på landets redaktioner. I den mån det inte handlar om total nedläggning stängs lokalredaktioner eller dras det ned på ambitionerna.
 
Allt för sällan uppmärksammas hur presstödet snedvridit konkurrensen. Och det samtidigt som den existerande reklamskatten är en ekonomisk börda för de tidningar som faktiskt lyckas dra in annonser. Risken är stor att dagens ordning leder till ytterligare urholkning som gör att papperstidningarnas dagar kan vara räknade. Med färre relevanta texter och gedigna analyser minskar anledningen att lägga ned en slant på prenumeration eller styckeköp. Istället går det ju att leta information och enklare telegram på nätet.
 
Allt detta konstaterat med sorg då jag själv verkligen föredrar pappersversionen framför det nätet erbjuder. Det är något speciellt med att kunna bläddra i tidningen, känna doften av papper och trycksvärta.
 
För någon dag sedan skrev kulturministern att presstödet måste förändras. Hon hävdade med rätta att det inte kan vara statens uppgift att hålla vissa mediekoncerner under armarna. Tillsammans med kollegan Mats Johansson, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, utvecklade vi resonemangen på DN Debatt. Bland annat skrev vi:
 
”Även på lägre nivå är driftstödet snedvridande; det är dess syfte, att gynna vissa producenter på andras bekostnad. Det är ett selektivt statsstöd på politiska grunder, vilket är extra känsligt på mediefrihetens område. Därför borde det successivt avskaffas, som vi föreslog på denna plats 2007 som ledamöter av riksdagens kulturutskott och var nära att vinna gehör för i alliansens dåvarande mediegrupp, vad gällde storstadsstödet, innan framgångsrik lobbying stoppade en radikal reformering.
 
En mandatperiod senare fortsätter läsare och annonsörer att göra andra val än den politiska majoriteten önskar; andelen av den vuxna befolkningen som dagligen säger sig läsa en betald morgontidning har minskat från tre fjärdedelar till två tredjedelar. Av de ’andratidningar’ som presstödet skulle rädda finns få kvar i egen regi; på de flesta orter har konkurrenten eller annan koncern tagit över ägandet. Huvudskälet för stödet – att ’rädda’ den socialdemokratiska pressen – har alltså bortfallit.
 
Ändå fortsätter stödet att betalas ut som förr, mer än en halv miljard om året, även till vinstgivande bolag. Mindre observerat, dolt bakom mångfaldskulissen, är det faktum att av de nu cirka 90 tidningar som får driftstöd är något dussin mer eller mindre partinära organ, minoritetsblad eller rena försörjningsprojekt med ringa spridning. Om dessa titlar inte kan överleva på egen hand som nätpublikationer borde de under presstödets fortsatta avvecklingsfas kunna hänvisas till andra stödformer som t ex partistödet, regionalpolitiska satsningar eller kulturrådets tidskriftsstöd.
 
En minskning av kostnaderna för ett ineffektivt stödsystem skulle kunna finansiera den mest angelägna reformen på området, att avskaffa den extra beskattning på dagstidningar som reklamskatten innebär. Sedan 2002 har riksdagen varit enig om att hela reklamskatten ska avvecklas. Att ta bort en snedvridande skatt är inte detsamma som bygga på stödet utan ett sätt att krympa systemet eftersom stödbeloppet kunde minskas med motsvarande summa.
 
I väntan på att det ekonomiska läget infinner sig för att avskaffa hela reklamskatten vore det rimligt att i en utsatt situation för dagspressen åtminstone lindra dess extra börda genom att ta bort en kontraproduktiv beskattning som styr annonsintäkter bort från tidningar till obeskattad reklam i kommersiell tv, radio och på nätet. Det är inte möjligt att förstå samhällsnyttan av ett system som gör att organ som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, ledande sociala medier, ska betala tiotals miljoner om året i extra skatt medan intäkterna i asociala hatmedier på nätet är skattebefriade. De uppåt hundra miljoner kronor per år som trettiotalet betalande tidningar levererar till finansiering av presstödet är en liten peng i statskassan men stora pengar för de redaktioner över hela landet som nu skär bort tjänst efter tjänst, långt utöver normal rationalisering.
 
Dagspressens nuvarande kris är strukturell, inte konjunkturell. Den har förvärrats av statliga regleringar och beskattning, men också av ägarna själva. Huvudproblemet är inte läsarnas flykt från mediet utan att betalarna har styrts bort från huvudprodukten - den betalda papperstidningen – genom utgivarnas strategiska val att skänka bort innehållet på nätet. Så mycket var det alltså värt; inte undra på att prenumeranter och annonsörer drog sina slutsatser och gjorde rationella val, bort från papperstidningen. Att annonspengarna flyttar till obeskattade medier har bidragit till papperstidningarnas kvalitetsförluster; nätjournalistiken har sina förtjänster men kan inte ersätta en djupare nyhetsförmedling och samhällsanalys.”
 
Hela vår artikel på DN Debatt finns här: