Folk och Försvar 2013

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är något av en vinterns Almedalen för alla intresserade av försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. I år får nog förpostfäktningen sägas ha börjat tidigare än vanligt med olika utspel - samt efterföljande tolkningar av dessa som finns i en fallande skala från väl- till rent illvilliga.

 

Krutröken - i vart fall den efter verbala bataljer - kommer nog att ligga tung över Dalafjällen. Själv ska jag delta på ett seminarium på tisdag. Dessutom har jag som ordförande i utredningen om översyn av exportkontroll av försvarsmateriel kallat KEX-kommitténs ledamöter till sammanträde på plats. Det är ju ett frågeområde som onekligen är en integrerad del av just svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Andra kolleger, både från moderaterna och övriga Allianspartier är självfallet också på plats.

 

En inte vidare modig gissning är att det kommer att göras försök att leta meningsskiljaktigheter. Alliansen har styrt landet sedan regeringsskiftet 2006. Tillsammans driver vi gemensam politik - inom alla områden! Det är naturligt, viktigt och uppfriskande med utbyte av olika tankar om möjliga vägval men också en styrka att Alliansen hela tiden levererar. Mot det står en splittrad samling, inte minst inom de områden som berörs i Sälen. Så sent som i den rödgröna valplattformen 2010 talade S, V och MP om behovet av besparingar på två miljarder kronor om året på försvaret. Efter förlusten har åtminstone Socialdemokraterna distanserat sig från den position och lägger sig numera på samma budgetnivå som Alliansen.

 

Men det finns flera frågor och fler områden där skillnaderna är mycket tydliga mellan S, V och MP. Det är faktiskt rätt svårt att tala om ett trovärdigt regeringsalternativ. Om detta skriver jag på Aftonbladet:

 

”Ifråga om centrala hörnstenar för Sveriges säkerhetspolitik såsom närvaron i Afghanistan, vårt partnerskap med Nato och synen på EUs gemensamma säkerhetspolitik är splittringen total. Om inte S kan enas med V och MP hur dessa frågor ska hanteras så är det ju utomordentligt svårt att tala om att det finns ett rödgrönt alternativ att gå till val på 2014. Försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik får anses vara fundamentala områden att hantera för en regering.

 

Beträffande Sveriges närvaro i Afghanistan har regeringen en överenskommelse med S och MP. Beslut om fortsatt reducering fattades för några veckor sedan i riksdagen. Det öppnas också för en mindre militär närvaro i Afghanistan efter 2014 för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna under förutsättning att regeringen i Kabul stödjer detta. Vänsterpartiet säger nej och vill omedelbart avbryta den svenska militära närvaron.

 

Även synen på hur Sverige ska samarbeta med Nato söndrar de rödgröna partierna. S accepterar i sin kommittémotion i riksdagen att Sverige har ett nära partnerskap med Nato. Även MP accepterar i princip denna linje trots att partiet har ett beslut från 2010 på att Sverige aldrig ska delta i Nato-ledda fredsfrämjande insatser. V kräver istället att Sverige avvecklar sitt engagemang inom ramen för Natos partnerskap för fred (PfP). Partiet hävdar att det hotar Sveriges militära alliansfrihet trots att Sverige nu varit medlem i 18 år utan att för den skull bli en del av Nato. PfP utgör vidare en förutsättning för att Sverige på ett säkert och framgångsrikt sätt ska kunna delta i de Nato-ledda insatser som görs på uppdrag av FN. V kräver även till skillnad från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att Sverige ska avveckla sin diplomatiska representation vid Natos högkvarter i Bryssel.

 

Men även när det kommer till EUs säkerhetspolitiska samarbete är skillnaderna milsvida mellan de rödgröna partierna. Socialdemokraterna stödjer en starkare militär- och civilkrishanteringsförmåga inom EU i syfte att Unionen ska kunna ta ett större ansvar för säkerheten i det egna närområdet. V talar istället om att detta kommer att leda till en ’militarisering’ och ökad kapprustning. I ett läge där den ekonomiska krisen leder de allra flesta EU-länder, till skillnad mot Sverige, att skära ner sina försvarsbudgetar ter sig detta som verklighetsfrånvänt. S stödjer med viss tvekan Sveriges deltagande i den Nordiska stridsgruppen 2015. MP är kritiskt och V kräver uttryckligen att Sverige omedelbart avvecklar sitt engagemang för den Nordiska stridsgruppen.”

 

Hela debattinlägget finns här:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16055411.ab?fb_action_ids=10200337101576903&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Flyg handlar också om utbyte

Med jämna mellanrum brukar det komma särskilt flygkritiska förslag. Det handlar om hur resandet ska förhindras eller stoppas. För vanligt folk! Något av priset för hyckleri tog Aftonbladets ledarsida för några veckor sedan. Det konstaterades att charterresor inte kan ses som en mänsklig rättighet. Tvärtom förordades ett högre pris. Samtidigt gavs uttryck för stora förhoppningar inför den klimatkonferens som arrangerades i Rio de Janeiro. Säkert 50 000 deltagare och observatörer på plats. Och dessa kom nog inte dit via roddbåt eller fotvandring!

En viktig dimension med flyget är just att den snabbt krymper stora avstånd. Därmed medverkar resandet till kontakter, erfarenheter och kunskaper. När flyget och resandet förbannas riktas också kritik mot själva utbytet. Av den anledningen har jag reagerat mot miljöpartiets tankar på flygskatter. Genomförda skulle de kunna innebära cirka 5000 mer för en familj på charterresa och 300-600 kronor för en inrikes flygbiljett i Sverige.

”En hittills rätt kall och regnig sommar har resulterat i att extra många svenskar som har råd börjat titta på möjligheten att ta sig utomlands. Bort från lågtryckens Nordeuropa. Det är en inte helt obegriplig reaktion.

Samtidigt slår Sverige rekord som besöksland! Det handlar om en stadig klättring uppåt. Från 24:e till 21:a nation enligt en beräkning. Därmed passeras länder som Sydafrika, Portugal och Kroatien. Och absolut bäst av alla i Norden! Utländska turister beräknas konsumera för 100 miljarder kronor!

I ljuset av dessa rörelser, med ett in- och utflöde av människor och intryck, ska miljöpartiets tal om nya flygskatter ses. Redan tidigare under socialdemokratiskt styre gjordes försök med sådana pålagor/.../

Att människor och inte minst näringslivet är beroende av flyg märktes i samband med Skyways konkurs. Plötsligt stod Kristianstad Airport inför mycket stora utmaningar. I Halmstad har nu ett stort hål fyllts av Kullaflyg som satsar även där som komplement till de framgångar som redan skördats i Ängelholm. Till det kommer försöken att etablera chartertrafik från flygplatser som exempelvis den i Nordvästskåne.

Höga bränslekostnader och växande miljökrav utgör redan ett starkt tryck på tillverkarna att ta fram nya flygplan som är både resurssnålare och tystare. Vad grön skatt handlar om blir i förlängningen en fråga om man vill underlätta eller försvåra för utbyte och kontakter!

Svenskarnas beteende ger ett rätt tydligt svar. Flygresorna har blivit fler. Ungefär 19 miljoner skedde bara från Arlanda 2011. Och då hade utrikestrafiken ökat med 2,8 miljoner sedan 2000. Människor sparar och gör uppoffringar för möjligheten att ta sig till sol, bad och nya upplevelser. 5 000 kronor mer för barnfamiljen kan vara det som omöjliggör hushållskalkylen.”

Här finns hela min artikel om flyget:

http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1650224/MP-vill-sla-mot-flygtrafiken.html

Artikeln i Aftonbladet

Jag var knappast den ende som studsade till då språkröret Gustav Fridolin och miljöpartiets försvarspolitiske talesman Peter Rådberg i Aftonbladet trumpetade ut att de gröna motsätter sig en uppgradering av Jas Gripen och att en ny version kostnadsberäknas till 50 miljarder. Hittills finns som bekant inga summor att tillgå. Överbefälhavaren och Försvarsmakten har i sitt nyligen presenterade budgetunderlag sagt att kompletterande uppgifter, bland annat kring den långsiktiga ekonomin, kommer senast 2 maj. MP kommer med ett lika snabbt som tydligt ställningstagande: Partiet är emot. Notabelt är att resonemangen på inget sätt tar sin utgångspunkt i en försvars- eller säkerhetspolitisk analys. Istället konstateras att 50 miljarder kronor motsvarar 10 000 lärare i tio år. Eller snabbtåg för den delen. För egen del tycker jag att det krävs en grundligare analys än så – både för att med trovärdighet kunna säga ja eller nej. Det är ju rätt allvarliga saker och handlar om vårt lands långsiktiga försvarsförmåga.

För någon dag sedan hade jag ett debattsvar i Aftonbladet. Det har dock endast publicerats i papperstidningen (många gånger gäller ju lustigt nog det omvända att ett debattinlägg endast finns på nätet med i bästa fall en puff i tidningen). För den som är intresserad finns här hela min kommentar:

Lördag 3 mars skriver miljöpartisterna Gustav Fridolin och Peter Rådberg om ÖBs önskan om uppgradering av Jas Gripen. Inga summor har angetts men de gröna hugger snabbt till med siffrorna 30 till 50 miljarder. Och sedan räknas det ut att 50 miljarder motsvarar 10 000 lärare under tio år.

Oavsett summa handlar det om mycket pengar. Just därför finns det anledning att ha respekt för både ÖB:s underlag och den politiska analys som nu ska göras.

Samtidigt är det intressant att när ledande miljöpartister tar till orda om Jas Gripen görs ingen säkerhetspolitisk bedömning. Det handlar om utbildning och järnvägar. Viktiga saker! Men det gröna räknetricket om hur många lärare som kan anställas kan ju göras i ännu större skala ifall man räknade in hela försvarsbudgeten på drygt 40 miljarder om året!

En eventuell uppgradering av Jas Gripen tar sikte på åren efter 2020 och avgörs av vilken försvarsförmåga vi själva eftersträvar och hur vi tolkar vår omvärld. Vilka är villkoren som möter oss då och hur ser den säkerhetspolitiska situationen ut? Om detta sägs ingenting av de två gröna.

”Vi politiker måste se helheten och utifrån den prioritera”. Precis! Det gäller snabbtåg och utbildning likväl som försvaret. Då finns skäl att göra en grundlig analys snarare än att reflexmässigt ta ställning. Svensk försvar inför framtiden kräver större seriositet än så!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Försvarsutskottet

Två omnämnanden

Göran Greider och en del andra vänstermänniskor brukar återkommande hävda att svensk media är borgerligt styrd och kontrollerad. Som bevis för sitt påstående lyfts fram det faktum att de flesta av de papperstidningar som är kvar och ges ut har någon slags icke-socialistisk profil på sina ledarsidor. En första rimlig invändning är att dessa politiska redaktioner inte precis alltid är så vänliga mot Alliansen i allmänhet och en mer borgerlig livs- och samhällssyn bortom den snäva partipolitiken i synnerhet. Till det kommer alla kommentarer, paneler och så kallade analyser i radio, TV och i avisernas nyhetsrapportering som svårligen kan beskrivas som högerorienterade! Och som att det inte skulle räcka finns alla landets kultursidor vilka verkligen fungerar som bastioner för kulturradikalism och vänsterpositioneringar med några få undantag som författaren Bengt Ohlssons uppfriskande artikel i Dagens Nyheter för en tid sedan som i sin tur fått en del rödmärkta att fullständigt krevera och bolmande spruta ut en het lavaström av fördömanden likt en exploderande vulkan!

Själv har jag i förra veckan fått två hedersomnämnanden i var sin kvällstidning. Självfallet på kultursidorna! Skribenterna kanske inte hade för avsikt att jag skulle se så positivt på saken men jag gläder mig både åt frågorna som sällskapet. Först är det naturligtvis den kungliga födseln och alla de monarkistiska jubelropen som fått det att stocka sig i halsen på den republikanska sidan. Inte av rörelse och glädje utan av förtrytelse. Lokaltidningen NST/HD med den radikale chefen Gunnar Bergdahl har utropat kultursidorna till monarkifri zon. Och Expressen har brett på ännu mer med uppslag flera dagar i rad om en republiks förtjänster och det fördärvliga att behålla det statsskick som tjänat oss väl i med- som motgångar under lång tid. Pikant är det ju att de redaktörer som känner sig moderna och avantgardiska får en del av sin lön betald tack vare att samma tidningar gett ut extranummer och jubileumsbilagor med anledning av kronprinsparets familjelycka. Vad den ena delen av redaktionen spottar på tar den andra betalt för!

I Expressen 25 februari får chefsrepublikanen Peter Ahltin (tidigare KD-riksdagsledamot) två sidor. Där intervjuas vad som sägs vara en ny generation politiker som tar strid för ett förändrat statsskick. Bland annat hävdas från denna krets att de har ett ”brett folkligt stöd”. Mig veterligen finns det ingen opinionsmätning som visar att så är fallet. Trots upp- och nedgångar är det ett klart folkflertal som önskar behålla den nuvarande ordningen. Och republikanska föreningen kan ju inte precis medlemsmässigt beskrivas som någon folkfront. Själv blir jag omnämnd i denna artikel av socialdemokraten Hillevi Larsson från Malmö som i riksdagen tagit upp den tidigare grundlagsutredningen. Hon säger att jag anklagade henne för att vilja avskaffa monarkin. Tja, med tanke på vad hon tycker och att hon vill införa republik är det ju svårt att göra annorlunda. Till tidningen säger hon: ”Det var som jag var anklagad för ett brott.” Själv slår hon ett slag för en folkomröstning. Varför inte? Den tanken gör i vart fall inte mig rädd. Tvärtom.

I Aftonbladet 26 februari var det två kultursidor om jobben och vad som hävdas vara en ”smaklös allians mellan borgare och burgare”. McDonalds, för många själva ursymbolen för USA, finns i blickfånget. Surt konstateras att många moderater med glädje berättat om de företag som både sänker priser och nyanställer som resultat av den sänkta restaurangmomsen. McDonalds är i det sammanhanget ett bra exempel. Det finns fler! Särskilt positivt är det då många unga får sitt första jobb på snabbmatställen. Viktiga erfarenheter och en första lön. S-ledaren Håkan Juholt talade ju också på sin tid föraktfullt om McDonaldsbidrag. Att Aftonbladets vänsterradikaler fortsätter längs det spåret är kanske inte förvånande. Själv nämns jag därför att jag berömt en av alla entreprenörer som har fem restauranger för hennes insatser. ”Sverige behöver fler som henne”, citeras jag. Det är korrekt. Mer fel är att beskriva mig som EU-parlamentariker. Den faktagranskningen säger nog en del om materialet i övrigt. Jag har fler goda exempel. För någon dag sedan talade jag med ett företagarpar i Ängelholm. Med löfte om att inte avslöja kommande koncept och planer berättade de om kommande expansion och hur ett par personer ska nyanställas just tack vare att man nu kan satsa genom den sänkta momsen. Aftonbladet får gärna citera mig: ”Nordvästskåne behöver fler som dem!” Notabelt är tondövheten för de jobb som uppstår och har uppstått. Det säger faktiskt väldigt mycket om dagens socialister!

Hur är det med Ohlys tårar?

Med tre veckor kvar till valsammanräkningen söndag 19 september finns det anledning att reflektera över alternativen. Om en månad kan svenskarna vakna upp i ett land som styrs av en helt annan regering än dagens. Att Mona Sahlin blir statsminister vid rödgrönt maktövertagande är självklart. Men vid sin sida kan hon ha exempelvis Lars Ohly som statsråd och chef över något departement – kulturdepartementet eller socialdepartementet.

Hittills har vänsterpartiet sluppit en stark medieexponering. V har kommit enkelt undan. Ingen har behövt stå till svars för vänsterpartisters tydliga kopplingar till den kommunistiska ideologi som gjort politisk bankrutt eller den löftespolitik som hittills bedrivits där kassakistan saknar botten och det går att lova det mesta till de flesta.

I själva verket är den rödgröna sidan allt annat än överens inom centrala områden. Något av detta märktes när det var Lars Ohlys tur att bli utfrågad i radions P1. Ifråga om skatter sägs partiernas överenskommelse endast sträcka sig till 2012. Därefter vill V höja skatten för vanligt folk. Rätt mycket dessutom. Mona Sahlin (S) tillbakavisar. Hon är väl medveten om att de rödgröna redan föreslår åtskilliga skatteskärpningar. Frågan är vem som vinner den dragkampen. Hittills säger sig vänsterpartisterna vara nöjda med utfallet av gjorda förhandlingar. Det är inte S som sitter med det längsta strået.

Dagens pensionssystem ifrågasätts samtidigt som grunder för en nyanserad och stabil utrikespolitik kraftigt urholkas av ett USA-hatande vänsterparti som omedelbart vill överge kvinnor och andra utsatta grupper i Afghanistan.

Festligt är det därför att ta del av Aftonbladets ledarkommentar. Där ställs frågan: Vem är rädd för Ohly? Svaret är nog rätt många, och rimligtvis även de socialdemokrater som brukar köpa tidningen. Med en lätt axelryckning vänder Helle Klein ryggen till det som varit vänsterpartiets historia. I en kolumn skriver hon istället: ”Aftonbladets ledarsida har förordat att Vänsterpartiet är med i en rödgrön regering. Det mår politiken bra av. Men framför allt demokratin.”

På en punkt har Helle Klein rätt. Det är rimligt att Lars Ohly aspirerar på regeringsmakten när V nu utgör en del av det parlamentariska underlaget. Däremot har hon helt fel att politiken skulle må bra av det. Och det där med demokratin återstår att granska. Berlinmurens fall är bara drygt 20 år bort. Några grät av lycka när järnridån föll. Andra grät av ilska och upprördhet. Hur är det med Ohlys tårar?