Hur är det med Ohlys tårar?

Med tre veckor kvar till valsammanräkningen söndag 19 september finns det anledning att reflektera över alternativen. Om en månad kan svenskarna vakna upp i ett land som styrs av en helt annan regering än dagens. Att Mona Sahlin blir statsminister vid rödgrönt maktövertagande är självklart. Men vid sin sida kan hon ha exempelvis Lars Ohly som statsråd och chef över något departement – kulturdepartementet eller socialdepartementet.

Hittills har vänsterpartiet sluppit en stark medieexponering. V har kommit enkelt undan. Ingen har behövt stå till svars för vänsterpartisters tydliga kopplingar till den kommunistiska ideologi som gjort politisk bankrutt eller den löftespolitik som hittills bedrivits där kassakistan saknar botten och det går att lova det mesta till de flesta.

I själva verket är den rödgröna sidan allt annat än överens inom centrala områden. Något av detta märktes när det var Lars Ohlys tur att bli utfrågad i radions P1. Ifråga om skatter sägs partiernas överenskommelse endast sträcka sig till 2012. Därefter vill V höja skatten för vanligt folk. Rätt mycket dessutom. Mona Sahlin (S) tillbakavisar. Hon är väl medveten om att de rödgröna redan föreslår åtskilliga skatteskärpningar. Frågan är vem som vinner den dragkampen. Hittills säger sig vänsterpartisterna vara nöjda med utfallet av gjorda förhandlingar. Det är inte S som sitter med det längsta strået.

Dagens pensionssystem ifrågasätts samtidigt som grunder för en nyanserad och stabil utrikespolitik kraftigt urholkas av ett USA-hatande vänsterparti som omedelbart vill överge kvinnor och andra utsatta grupper i Afghanistan.

Festligt är det därför att ta del av Aftonbladets ledarkommentar. Där ställs frågan: Vem är rädd för Ohly? Svaret är nog rätt många, och rimligtvis även de socialdemokrater som brukar köpa tidningen. Med en lätt axelryckning vänder Helle Klein ryggen till det som varit vänsterpartiets historia. I en kolumn skriver hon istället: ”Aftonbladets ledarsida har förordat att Vänsterpartiet är med i en rödgrön regering. Det mår politiken bra av. Men framför allt demokratin.”

På en punkt har Helle Klein rätt. Det är rimligt att Lars Ohly aspirerar på regeringsmakten när V nu utgör en del av det parlamentariska underlaget. Däremot har hon helt fel att politiken skulle må bra av det. Och det där med demokratin återstår att granska. Berlinmurens fall är bara drygt 20 år bort. Några grät av lycka när järnridån föll. Andra grät av ilska och upprördhet. Hur är det med Ohlys tårar?