Visar inlägg med etikett Val 2010. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Val 2010. Visa alla inlägg

måndag 4 juli 2011

Skriver i Expressen

På debattplats i Expressen har jag haft en text om den kommande politiska hösten och dess vägval både för socialdemokraterna som Allianspartierna. Möjligheterna finns att S, V och MP gör gemensam sak med SD och fäller bärande inslag i regeringspolitiken. Då kan man tala om problem. Ett självklart alternativ är nyval. För egen del tycker jag inte att man ska vara rädd för att möta väljarna med det visade ansvarstagandet för svensk ekonomi och en tydlig jobbpolitik. Samtidigt kan det vara rimligt att också pröva förutsättningarna för ett breddat regeringsunderlag. Då är det vettigt att tala med miljöpartiet. De gröna i Finland är ju nu inne på sin andra mandatperiod tillsammans med moderaternas systerparti samlingspartiet.

Mitt inlägg i Expressen har uppenbarligen rönt intresse att döma av e-post och ledarkommentarer. Jag har i dag också intervjuats av Aktuellt som sannolikt kommer att göra något till kvällen med röster från Almedalen.

Bland annat skrev jag: ” Ibland är det lätt att glömma bort att skillnaden mellan Alliansen och de tre rödgröna partierna är större efter valet 2010 än efter valsegern och regeringsskiftet 2006! M, FP, C och KD har 17 fler mandat än S, V och MP. Det som komplicerar läget är sverigdemokraterna med sina 20 riksdagsplatser.

Det finns ett starkt stöd för den förda politiken. Moderaterna som enskilt parti fortsatte att öka i valet 2010 och skillnaden gentemot socialdemokraterna är blygsamma 0,6 procentenheter – 30,06 mot 30,66 procent.

I internationell jämförelse står sig Sverige starkt. Ekonomin imponerar. Utländska betraktare har liknat landet vid Pippi Långstrump och det har talats om en ö av ordning och stabilitet omgivet av ett oroligt hav. Många är det som vill ta åt sig äran men i skarpa voteringar i riksdagen och i de debatter som föregått besluten har skillnaderna mellan Alliansen och oppositionen, mellan moderaterna och socialdemokraterna, varit tydlig. Det var för att fortsätta längs den inslagna vägen mandat begärdes i valet 2010. Det är nämligen genom att politiken genomsyras av ambitionen att skapa förutsättningar för arbete och sunda finanser som Sverige kommit att utmärka sig.

Ifall arbetslinjen och inriktningen mot fortsatta skattelättnader för medborgare med vanliga jobb som lärare, sjuksköterskor, poliser, hemtjänstpersonal, butiksbiträden med flera faller genom att röstas ned i riksdagen har också ett helt nytt parlamentariskt läge uppstått. Då utmanar nej-sägandets koalition Alliansen. Avvisas bärande inslag är det rimligt att också träda tillbaka. Problemet för S-ledaren är att han möjligen kan fälla den sittande regeringen tillsammans med sverigedemokraterna men att Håkan Juholt inte vill forma en ny ministär tillsammans med SD. Och då återstår det faktum att M, FP, C och KD stadigt har 17 fler mandat även om det saknas tre för att uppnå egen majoritet.

Alliansen ska varken utesluta eller rädas att möta medborgarna i ett extra val kring den ekonomiska politiken och det faktum att breda grupper numera kan räkna med motsvarande en extra månadslön om året genom det utrymme skattesänkningarna skapat. Samtidigt är nyval en extraordinär händelse i Sverige. Det borde därför finnas anledning att seriöst pröva förutsättningarna att bredda regeringsunderlaget.”

http://www.expressen.se/debatt/1.2487633/lat-oss-valkomna-mp-till-regeringen

fredag 11 mars 2011

Juholt - folklig gråsosse

Det har blivit en del frågor om Håkan Juholt och hur jag tror att han kommer att bli som ny S-ledare. I egenskap av försvarsutskottsledamot har jag haft nöjet att ha honom som ordförande sedan valet 2010. Och han har sin bakgrund på tidningskonkurrenten Östra Småland medan jag arbetade på Barometern-OT i Kalmar.

Redan från början skall erkännas att jag på ett personligt plan tycker Håkan Juholt är mycket trevlig. Han är socialt begåvad, ser människor i ett rum och kan både lyssna som själv föra samtal. I egenskap av ordförande har han agerat både respektfullt mot andra som markerat betydelsen av det egna uppdraget. Allt detta kommer han säkert att ha nytta av som socialdemokraternas främste företrädare.

Naturligtvis kan en del kritiska kommentarer höras från borgerligt håll. Det hör till. För oss som är aktiva i andra partier är det ju viktigt att komma ihåg att det inte är vi som är Juholts kärnväljare, få av oss ens potentiella. Det viktiga är inte hur han uppfattas bland Alliansens toppnamn utan hos den breda allmänheten. Och där kan han mycket väl gå hem med en stil som jag skulle beskriva i positiv mening som folklig gråsosse.

Genom åren har han färdats runt i landet och besökt mängder med S-distrikt och partiföreningar. Det är inte alltid något som syns utåt då få lokala medier längre bryr sig om sådana påhälsningar men som värdesätts internt. Han har dessutom tidigare petats från sitt tidigare uppdrag som biträdande partisekreterare vilket gör att han har förmågan att bida sin tid och svälja förtreten - goda egenskaper för den som är politiskt aktiv.

Politiskt anklagas Håkan Juholt för att vara vänster. För egen del tror jag att han är betydligt mer anpassningsbar. Att klistra på honom etiketter från motståndarhåll kan mer fungera som besvärjelser än ses som gediget gjorda analyser. Dessutom har han ett mustigt språk, gillar att höra sin egen röst och vet att han kan få en publik på sin sida. Skall han liknas vid någon far tankarna för min del snarast till Göran Persson när han var som populärast eller Malmös Ilmar Reepalu. Två politiker som borgerliga personer också alltid haft ett komplicerat förhållande till. Å ena sidan säger man sig ogilla personerna samtidigt som de i smyg beundras för handlingskraft och av att vara kraftfulla ledare. Bevisligen har dessutom Persson och Reepalu både kunnat vinna val som att bita sig kvar vid makten på motståndarnas bekostnad. Juholt gör dock klokt i att botanisera bland de kvarglömda namnen för att finna några förnyare och tänkare att komplettera sin laguppställning med, rimligtvis kommer Mikael Damberg att ges någon form av nyckelroll.

Med ett folkligare drag blir kontrasten mot regeringsmaktens teknokrati och förvaltande också tydligare. Det finns god anledning för oss på Allianshåll att kalibrera våra attityder och förhållningssätt. Håkan Juholt har potential att ge röst åt det Sverige som finns långt från de stora städerna - och där bor också många medborgare med rösträtt!

Håkan Juholt har heller inte att hantera alltför höga förväntningar. Det är en fördel! Därmed blir det nämligen lättare att överträffa dem. För socialdemokraterna hade det varit en helt annan utmaning med exempelvis Margot Wallström som ordförande då hon svårligen kunnat leva upp till den frälsarroll hon tilldelats.

Processen att vaska fram Håkan Juholt har dock inte varit till S-partiets fördel. Att namnet lanseras så pass sent innebär att kritikerna, och sådana finns alltid, kommer att få förhållandevis mycket utrymme de få dagarna kvar till kongressen. Bakom kulisserna har det ju också snackats mycket både om hans agerande gentemot Mona Sahlin som att han inte precis är superpopulär bland S-kvinnorna. Media gillar ju alltid att försöka ge vad som skulle kunna beskrivas som en ”alternativ bild” vilket gör att den korta tiden kan förhindra ett bra sätt att bemöta elakheter och grova påståenden.

I grunden är det bara att önska Håkan Juholt lycka till. Sverige har saknat en seriös opposition alltför länge.

onsdag 13 oktober 2010

Storkyrkan viktigare än riksdagshuset?

Vid den här tiden för en vecka sedan gick debattens vågor höga om biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan inför riksdagens ledamöter och sverigedemokraternas därpå följande protesterande utmarsch. Vem hade provocerat vem? I en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet försökte jag resonera kring det inträffade. Det resulterade sedan i nästan 600 kommentarer på tidningens hemsida, ett antal blogginlägg och både positiva som negativa reaktioner direkt till mig. Fascinerande!

Jag tycker också det är intressant att en del av min debattartikels nyanser inte alls fångats. Det har mest blivit huruvida man är för eller emot Eva Brunne och därmed för eller emot den demonstration ett antal vänstergrupper arrangerat dagen före riksdagens öppnande.

För egen del finns det väl anledning att slå fast att jag inget har gemensamt med skräniga och gapiga rödmärkta politiska företrädare. Och det finns mycket som biskopen tycker som jag inte tycker. Å andra sidan anser jag att vi måste slå vakt om predikstolens frihet. Vi behöver obekväma och talföra präster. Svenska kyrkan måste vara mer än menlösa predikningar och ljuständningsceremonier. Det är utmärkt när människor tvingas förhålla sig till det som förkunnas. Och det är fullt rimligt att människovärdet tas som utgångspunkt!

Just därför är det litet märkligt att endast ett begränsat fåtal upptäckt att min debattartikel också var ett önskemål om fler olika röster i Svenska kyrkan. På samma sätt som det finns behov av Eva Brunne behövs också bland präster och andra ledande personer dem som tillhör andra tolkningstraditioner. Och visst finns en fara i en vänsterpolitiserad kyrka. Alla som applåderade biskopen bör själva fundera när de senast hörde en röst i Svenska kyrkan som gick på tvärs mot deras egna uppfattningar. För mig är det önskvärda nämligen verklig pluralism. Det positiva är dock ett växande intresse för just det religiösa. Vem kommer längre ihåg statsministerns regeringsförklaring från förra veckan? En frivillig gudstjänst i Storkyrkan kom nämligen att vara samhälleligt intressantare genom att kretsa kring samexistensens villkor än alla högtidligheterna i riksdagshuset!

Bland annat skrev jag i Svenska Dagbladet: ”Själv tycker jag att evangeliet måste ges en personlig tolkning i predikstolen. Det är knappast första gången någon inte varit helt förtjust i någon annans förkunnelse. Men då hanteras det på annat sätt.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.

Kritikerna menar att predikan är ett tecken på en politiserad kyrka. Det finns långt bättre exempel! Biskopen har fullgjort sitt uppdrag att ge en personlig utläggning. Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena.

Att några Sverigedemokrater väljer att protestera på ett övertydligt sätt fäster dock inte uppmärksamheten på detta. Att partiledaren dessutom klätt sig i folkdräkt för att visa respekt för landets statschef samtidigt som han anser att det står honom fritt att trava ut först av alla mitt under gudstjänsten i närvaro av den kungliga familjen säger något om att det teatrala föredras framför det innehållsliga.”

Brännpunktsartikeln finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kyrkan-behover-de-obekvama-rosterna_5460131.svd

fredag 1 oktober 2010

Nu börjar det

Med två veckors distans till valet 19 september går det nu att börja sammanfatta och dra slutsatser för framtiden. I dag kom också beskedet om Per Schlingmanns avgång som moderaternas partisekreterare. Precis som för fyra år sedan fick jag reda på det under pågående Kyrkomöte. Under dagen har det varit möte med partistyrelsen per telefon. Sofia Arkelsten som ny partisekreterare och Gunilla Sjöberg som biträdande är en mycket lyckad kombination. Sofia Arkelsten har som talesperson i miljö- och klimatfrågor visat på ett starkt engagemang och stor entusiasm. Humöret är alltid på topp! Gunilla Sjöberg har varit ansvarig för ”fältet” med bland annat alla ombudsmän. Att inrätta tjänsten som biträdande partisekreterare är ett sätt att markera ökad vikt av själva partiorganisationen i ett nu fortsatt växande parti. Med Sofia i mer externa sammanhang och Gunilla i mer interna finns förutsättningar att hantera utmaningar som det faktum att samma moderata parti kan nå knappt en procent av väljarna i Arjeplog medan det landar på runt 50 procent i Lomma!

På flera ställen lanseras idén om att Per Schlingmann går till statsrådsberedningen och fungerar som samarbetsman inom Alliansen medan dagens innehavare statssekretare H G Wessberg lämnar samma uppdrag och Rosenbad för att istället som nybliven riksdagsman ta hand om den 107 personer starka moderata gruppen på Helgeandsholmen. Smart och elegant samt en tydlig markering om riksdagens ökade betydelse – det är här många uppgörelser kommer att snickras och förhandlas fram.

Dagen har annars präglats av olika besked om talmansposten. Morgonen inleddes med att tidningarna kunde berätta att de rödgröna och Alliansen var överens om att endast Per Westerberg (M) skulle nomineras. På eftermiddagen kom så uppgifter om att Kent Härstedt (S) skulle motnomineras. Det kan finnas anledning att ta allt med en smula salt. Kent Härstedt tillhör ju inte precis socialdemokratins innersta cirkel och är dessutom förslagen som kommunalråd hemma i Helsingborg. Troligtvis mer förhandlingsspel än genuint menat!

För egen del väntar nu en helg och kommande vecka med mycket arbete i Stockholm. Ny mandatperiod innebär både förändrade rutiner som nya lokaler. Så det blir dagar av nedpackning följt av uppackning. I sammanhanget är det dock gott att resa upp till huvudstaden som en av de mest kryssade riksdagsledamöterna i Skåne. 3238 kryss gav 5,31 procent. Det känns både ansvarsfullt och värmande att så pass många människor velat ge mig en extra uppmuntrande klapp på axeln genom att med pennan markera mitt namn på valsedeln. Med dagens regler får dock detta inte någon som helst praktisk betydelse. Det behövs åtta procent på av partiet avgivna röster i valkretsen för att kryssa sig förbi. Vanligtvis en tuff uppgift. Men riksdagen har en vilande grundlagsförändring. Ifall den bifalls nu en andra gång under innevarande mandatperiod ändras reglerna till 2014. Och då sänks gränsen för att bli personvald till fem procent. 3238 hade då varit alldeles tillräckligt.

måndag 13 september 2010

Ge oss egen majoritet!

De kommande dagarna lär olika opinionsmätningar skölja över svenska folket. Så har det ju redan varit en tid. Alldeles oavsett vad man anser om mätmetoder, hur instituten viktar rösterna eller ifall det är meningsfullt med alla gallupar så har dessa kommit för att stanna. I Sverige i likhet med en del andra länder finns vissa spridda röster som önskar ett förbud mot att publicera partisympatiundersökningar ett visst antal dagar före valdagen. För egen del tycker jag det är fel på två mycket goda grunder. För det första den starka yttrande- och tryckfrihet vi har i Sverige. Inget material skall förhandsgranskas. Att skriva och publicera fritt är en viktig rättighet som på inget sätt skall urholkas. För det andra kan ett förbud enkelt kringgås genom att Sifo de sista dagarna publicerar sina uppgifter i danska eller åländska tidningar som enkelt kan läsas via nätet och där det omöjligtvis kan förhindras att svenska medier sedan återrapporterar om vad de tagit del av på annat håll. Det går ju knappast att införa ett nyhetsförbud.

Vissa mätningar visar nu att de två stora partierna, moderaterna och socialdemokraterna, stabiliserats på respektive nivå. En förklaring är att det så kallade stödröstandet har börjat. För att försäkra att inget av de etablerade partierna rasar under fyra procent antas ett antal lojala personer överge det parti som gillas mest till förmån för ett annat. På ett sätt en sympatisk hållning. Både de rödgröna som Alliansen måste naturligtvis ha alla partier med i respektive koalition. Å andra sidan tror jag att alla dagens sju riksdagspartier gynnas av den kraftmätning som nu utkämpas mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin som statsministeraspiranter. Det skapar utrymme för båda sidor men minskar högst märkbart intresset för FI, piratpartiet och sverigedemokraterna. En risk med stödröstning är ju att plötsligt kan något av de mindre partierna få en ordentlig skjuts i valets slutskede som sedan i efterhand kan tolkas som ett starkt stöd för en enskild fråga snarare än som just en hjälpande hand. Den röstande kan då få en politisk inriktning som inte var den riktigt tänkta.

En del av debatten har också kommit att handla om sverigedemokraterna. Därmed ges detta parti oproportionerligt stort utrymme i den politiska debatten. Det finns ett enkelt råd att ge alla som oroar sig för att SD kan nå inflytande: Hjälp till att ge Alliansen egen majoritet! De flesta opinionsmätningar visar att M, C, FP och KD tillsammans har ett ordentligt försprång framför S, V och MP. Ifall man som rödgrön supporter nu anser att sverigedemokrater i riksdagen är bland det värsta som kan hända kan en logisk konsekvens vara att stödja Alliansen så att den får egen majoritet.

Förvisso är det problematiskt att Sverige i olika sammanhang kommer att ha SD-folk som företrädare för landets högsta beslutande organ. Å andra sidan har ett antal uttalade kommunister också genom åren både internationellt som här hemma fått representera riksdagen. Med Alliansmajoritet förhindras dock sverigedemokraterna att nå några framgångar i utskotten eller kammaren. Tvärtom får partiet under fyra år visa upp sina tillkortakommanden och ofullständiga politik.

Så den som vill ta ansvar för Sverige och förhindra att sverigedemokraterna ges något som helst inflytande gör bäst i att medverka till att Alliansen får egen majoritet i riksdagen 19 september!

lördag 11 september 2010

Ludde och LO

För någon dag sedan, närmare bestämt 8 september, hade signaturen Ludde en kommentar i Kristianstadsbladet till en text skriven av mig någon dag tidigare som handlade om hur fackförbunden blandat sig i valet samt om de ganska låga kampanjmetoder som visats från en del håll.

Det verkade som att Ludde menade att jag motsätter mig oppositionens rätt att kritisera den sittande regeringen. Absolut inte! Jag vänder mig inte emot att de rödgröna kommer med olika sifferberäkningar och påståenden, ogrundade eller med viss närhet till sanningen. Självfallet förekommer sådant i en valrörelse och i en granskning av de partier som för närvarande styr. Det jag ifrågasätter är att socialdemokraterna gör det riktat i annonser personligen mot Fredrik och Filippa Reinfeldt. Och det är inget undantag. LO valde att i sin annonskampanj lyfta fram ett antal ministrar. Vända deras porträtt upp och ned och sedan skriva megafel och dunderdumt. LO har tidigare under mandatperioden sänt personliga brev till dem som bor grannar med ett antal riksdagsledamöter från Alliansen för att sprida diverse påståenden. Jag vet! Jag tillhör dem som drabbats av denna metod.

Det är inte bara LO som propagerar. Även de andra fackförbunden drar sin lans för S och de rödgröna. Kampanjstöd som aldrig offentligt kommer att redovisas! Och som att det inte räcker att låta facket agera huvudsponsor har socialdemokraterna sett till att Norrbottens landsting använt kulturpengar för att betala Mikael Wiehe då han varit däruppe och musicerat med tydligt budskap om att Alliansregeringen skall väck. En del halvljumma ursäkter kan höras både från S-håll som från tjänstemän. Ingen borde dock nöja sig med mindre än att pengarna betalas tillbaka. Varenda kopek!

En annan metod som nu avslöjats är att socialdemokrater arrangerar valmöten och sedan går alla iväg till en lokal för förtidsröstning. I vissa fall har nitiska partifunktionärer följt med bakom skynket med valsedlar i högsta hugg. Klart stridande om hur man skall uppträda. En S-aktivist blev ju också efter valet 2006 dömd för valfusk!

Allt sådant hade jag hoppats att vi kunnat slippa! Att signaturen Ludde i Kristianstadsbladet tar lätt på det hela är sin sak, men att socialdemokraterna centralt accepterar dessa flagranta fel är något helt annat och mycket allvarligare!

fredag 27 augusti 2010

Nationell traditionell konst?

Sverigedemokraterna försöker profilera sig som ett bredare parti än det i själva verket är. För det är ju övertydligt att SD-folket även om de talar om sjukvård eller företag brinner för frågor kring invandrare och det man ser som det ”främmande”. Åtminstone i Skåne lanserar man sig som ett kulturbärande parti. Det blir faktiskt oavsiktligt lustigt. I en debattartikel respektive en insändare i NST/HD har jag den senaste tiden försökt visa på partiets haltande kultursyn. Det ges uttryck för en inskränkthetens politik i ett Skåne som historiskt präglats av utbyte och kontakter. Och i Ängelholm vill man ha vad som sägs vara traditionell bebyggelse med röda stugor:

”För någon dag sedan var det dags för sverigedemokraterna att granskas i NST/HDs artikelserie inför regionvalet. Bland annat sades att kulturen har en central roll i partiets regionpolitik. Ja, det vill säga inslaget är inte tungt utan lätt. Det ställs krav på nedskärningar och avvecklingar.

Kultur har ett värde i sig. Musik, konst och litteratur kan ge nya insikter, förmedla starka känslor eller också vara något lustfyllt för stunden. Utöver det så kan kultur ytterligare tillföra ett antal dimensioner. Just Skåne är ett försöksområde där det nu arbetas med projekt kring kultur och hälsa. Tabletter och rena medicinska ingrepp har tidigare kombinerats med motion på recept. Nu prövas nya vägar där teater och annat skapande kan visa sig framgångsrikt. Sedan tidigare vet man att musikbesök på äldreboenden har en mycket positiv effekt.

Skåne är dessutom en intressant region för besökare och turister. Självfallet lockar många kulturinstitutioner och platser. I Nordvästskåne finns allt från Hembygdsparken i Ängelholm till Sofiero och Dunkers i Helsingborg. Det handlar om olika saker som kompletterar varandra.

Sverigedemokraterna riskerar därför i sin ideologiska nit att såga av ett par viktiga grenar som Region Skåne redan sitter på. Kultur är inte en belastning utan en tillgång och medverkar till att göra Skåne attraktivt. I förlängningen betyder det jobb och skatteintäkter. Alldeles oberoende av just upplevelsernas egenvärde/…/

Ett Sverige och ett Skåne utan påverkan av stora utländska mästare som Shakespeare inom litteraturen, Goya inom konsten eller Mozart inom musiken vore platt och trist. Hela antiken som är grundläggande för vårt moderna västerländska tänkande och våra rättsregler formades av filosofer och lärde i områden som i dag är Grekland, Turkiet, Syrien och Mindre Asien.

Visst kan det tyckas vara en klämkäck formulering om att slå vakt om det svenska kulturarvet och i det nationella budgetförslag SD presenterat driva krav på minskade anslag till de delar av kultursektorn där dimensionen på verksamheten inte står i rimlig proportion till det folkliga intresset. Men vad döljer sig bakom de orden, för det handlar ju ingalunda om endast en vettig önskan om mer sponsring? I själva verket är det en systematisk brist på insikt om kulturens betydelse.

Sillen var en gång i tiden med och skapande rikedom och välstånd i Skåne. Skepp från främmande länder kom inte bara med silver och guld utan även med nya tankar och impulser. Det bör inspirera även fortsättningsvis. Det är inte ett stängt och tyst Skåne eller Sverige som är framtiden.”

Och apropå det ”nationella kulturarvet” och behovet av röda stugor i Ängelholm skrev jag:

”Det ’nationella’ kulturarvet skall lyftas fram och betonas. För egen del är jag glad över att det över parti- och blockgränserna funnits ett sådant engagemang att just framhäva det lokala och regionala i Ängelholm. Patrik Ohlsson (SD) vill inte ha konst med sexuella anspelningar utan pekar istället på Carl Larsson och Anders Zorn som sägs vara ’exempel på traditionell och nationell konst’. Då måste han ha missat ett antal avklädda dalkullor som med rikliga mängder färg fångades i olika situationer av bland annat just Anders Zorn!

Att låta teori gå före praktiken kan skapa problem. Sverigedemokraterna betonar det nationella i ett Ängelholm och Skåne starkt påverkat av just impulser och inslag från andra områden. Fram till 1658 var detta rent av ’utlandet’ i form av Danmark och staden fick sina rättigheter av en ’utländsk’ kung. SD säger sig vilja prioritera ’historiskt förankrade byggnadsmiljöer’ genom att skattebetalarnas pengar kan användas som stöd till personer som bygger ’faluröda hus med vita knutar’. Verkligen? Hur traditionellt är detta i ett Skåne präglat av sin landsbygd och sina fiskarlängor?

För egen del föredrar jag mångfald och att det kan se olika ut. Både när det gäller individer som byggnader. Det är för mig mycket mer Skåne och Ängelholm!”

torsdag 26 augusti 2010

Hur är det med Ohlys tårar?

Med tre veckor kvar till valsammanräkningen söndag 19 september finns det anledning att reflektera över alternativen. Om en månad kan svenskarna vakna upp i ett land som styrs av en helt annan regering än dagens. Att Mona Sahlin blir statsminister vid rödgrönt maktövertagande är självklart. Men vid sin sida kan hon ha exempelvis Lars Ohly som statsråd och chef över något departement – kulturdepartementet eller socialdepartementet.

Hittills har vänsterpartiet sluppit en stark medieexponering. V har kommit enkelt undan. Ingen har behövt stå till svars för vänsterpartisters tydliga kopplingar till den kommunistiska ideologi som gjort politisk bankrutt eller den löftespolitik som hittills bedrivits där kassakistan saknar botten och det går att lova det mesta till de flesta.

I själva verket är den rödgröna sidan allt annat än överens inom centrala områden. Något av detta märktes när det var Lars Ohlys tur att bli utfrågad i radions P1. Ifråga om skatter sägs partiernas överenskommelse endast sträcka sig till 2012. Därefter vill V höja skatten för vanligt folk. Rätt mycket dessutom. Mona Sahlin (S) tillbakavisar. Hon är väl medveten om att de rödgröna redan föreslår åtskilliga skatteskärpningar. Frågan är vem som vinner den dragkampen. Hittills säger sig vänsterpartisterna vara nöjda med utfallet av gjorda förhandlingar. Det är inte S som sitter med det längsta strået.

Dagens pensionssystem ifrågasätts samtidigt som grunder för en nyanserad och stabil utrikespolitik kraftigt urholkas av ett USA-hatande vänsterparti som omedelbart vill överge kvinnor och andra utsatta grupper i Afghanistan.

Festligt är det därför att ta del av Aftonbladets ledarkommentar. Där ställs frågan: Vem är rädd för Ohly? Svaret är nog rätt många, och rimligtvis även de socialdemokrater som brukar köpa tidningen. Med en lätt axelryckning vänder Helle Klein ryggen till det som varit vänsterpartiets historia. I en kolumn skriver hon istället: ”Aftonbladets ledarsida har förordat att Vänsterpartiet är med i en rödgrön regering. Det mår politiken bra av. Men framför allt demokratin.”

På en punkt har Helle Klein rätt. Det är rimligt att Lars Ohly aspirerar på regeringsmakten när V nu utgör en del av det parlamentariska underlaget. Däremot har hon helt fel att politiken skulle må bra av det. Och det där med demokratin återstår att granska. Berlinmurens fall är bara drygt 20 år bort. Några grät av lycka när järnridån föll. Andra grät av ilska och upprördhet. Hur är det med Ohlys tårar?

tisdag 24 augusti 2010

Är det bra att det är bra eller dåligt?

I går måndag 23 augusti var det kommunfullmäktige i Ängelholm. Det märktes att några oppositionspartier och politiker tog chansen till valprofilering genom interpellationsdebatter. En dryg timme tog det sammanlagt utan retoriska höjdare. Alla övriga ärenden tog ungefär lika lång tid. Roligast under den andra sessionen var Lars-Olle Tuvesson (S) som hänvisade till sådant som han läst i Ängelholmsmoderaternas valtidning Nya Blå Ängeln (http://www.blaangeln.se). Hans kommentar väckte stor munterhet bland de moderata ledamöterna, inte minst Daniel Jönsson som satt vid min sida och som varit ansvarig för publikationen.

Patrik Ohlsson (SD) inledde den valinspirerade debattomgången. Föga förvånande handlade det naturligtvis om invandrare. För även om sverigedemokraterna säger sig ha intresse för andra frågor är det ju endast detta man brinner för. I korthet gick hans funderingar ut på att Ängelholms kommun uttalat sig att mottagningen fungerar bra, ett konstaterande som inte räckte för hans del. Vad fungerar dåligt? Tja, för Åsa Herbst som kommunstyrelsens ordförande var det ju en smula svårt att ta upp det dåliga om det faktiskt just är bra! Den intressanta fråga som Patrik Ohlsson för egen del aldrig besvarade är om han tycker att det är bra att mottagningen fungerar bra eller om just det är dåligt för honom och sverigedemokraterna!

Sedan gav han sig in i ett snårigt resonemang om att asylsökande inte är detsamma som flyktingar. Men hela poängen med människor som önskar stanna i Sverige är väl att deras asylskäl först skall prövas. Man måste väl vara sökande innan ett beviljande kan bli klart!

En av de frågor Åsa Herbst fick var hur bostadsmarknaden i Ängelholm påverkats av kommunens avtal med Migrationsverket. Det sakliga svaret löd: Inte alls! När socialförvaltningen söker lägenheter till flyktingar placeras de i bostadskö som alla andra. Ett svar Patrik Ohlsson inte uppskattade. Han verkar tro på något slags utträngningseffekt. Men tillgången på bostäder är inte statisk – just därför är det viktigt med fortsatt byggande i Ängelholm. Och rimligtvis har väl sverigedemokraterna inget emot att folk flyttar hit från exempelvis Laholm, Halmstad, Göteborg eller Härnösand? Alltså är det någon annanstans skon klämmer!

Avslutningsvis pratades det kring hur stor del av kommunens kostnader för mottagandet som staten täcker. Från SD hävdades att det endast är fråga om 22 procent. Åsa Herbst tillbakavisade detta och meddelade att organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) menar att det handlar om 70-90 procent. För Ängelholms del är det full kostnadstäckning. Patrik Ohlsson vill inte ge sig. Han hänvisade till en artikel i Dagens Nyheter där Ilmar Reepalu (S) uttalat sig. Då verkar onekligen Åsa Herbst luta sig mot en mycket mer trovärdig källa!

Så det kan vara i valtider!

måndag 23 augusti 2010

Nya Blå Ängeln

Ängelholmsmoderaterna har en tradition att ge ut en egen tidning under valår. Så det har ju blivit några stycken. Med Lokaltidningen har årets upplaga distribuerats. Med ordet ”nya” visas att Blå Ängeln har blivit ännu modernare.

Daniel Jönsson, som nu tagit hand om M i Munka-Ljungby efter Ingvar Erikssons bortgång, har varit projektets huvudman. Åsa Herbst, Robin Holmberg och jag själv har hjälpt till med texter och artiklar. Det har blivit en bra blandning med allt från den moderata ungdomslistans kandidater till kultur, Ängelholms sjukhus och skolan.

Nya Blå Ängeln inleds med en programförklaring av Åsa Herbst om vad moderaterna vill göra i Ängelholm tillsammans med Alliansen. Bland annat räknas upp att det skall vara närodlat för skolans elever och för de gamla på äldreboendena, energisnåla alternativ skall ersätta kommunens gamla armaturer, trafikplanen skall uppdateras och skatten skall hållas låg.

Tidigare år har Birgit Björneskog alltid avslutat Blå Ängeln med en krönika eller kolumn. I år avstod hon även om mycket hjälp gavs för att korrekturläsa alla texter. Så det föll på mig att ha den sista artikeln i den tidning vars första är skriven av Åsa Herbst. Så här blev den:

”För en tid sedan gick jag igenom Kungsträdgården på väg till riksdagshuset i Stockholm. En solig dag som ytterligare glittrade till då jag mötte ett par med barnvagn som strosade omkring. Mannen gjorde tummen upp och log tillsammans med kvinnan vid sin sida samtidigt som han hojtade: Heja Ängelholm!

Min företrädare som politisk redaktör på Nordvästra Skånes Tidningar, Birgit Björneskog, som varit kommunen trogen i decennier brukar påminna om att Ängelholm är vänliga människors stad. Och så är det!

För egen del tror jag att det är lika viktigt i politiken som när det gäller att lansera en region att man har en positiv grundton. Problem och utmaningar hanteras genom framtidstro. Det är om detta årets val också handlar.

På plats i riksdagen har jag under mandatperioden kunnat följa hur Fredrik Reinfeldt som statsminister och Anders Borg som finansminister tillsammans med alla Allianskolleger tagit sig an utmaningar och en svår ekonomisk kris med tydlighet och ansvarstagande. Men det har också handlat om ett målmedvetet arbeta att skapa förutsättningar för sysselsättning och skapande när konjunkturen vänder. Förr om åren har det talats om jobblös tillväxt. Nu är en annan utveckling möjlig. Ökad export och tillverkning kan nu leda till att fler anställs.

Samtidigt kan reformerna lätt raseras. Avskaffat RUT-avdrag innebär ett stort hot mot de över 11 000 jobb som sannolikt uppstått när det gäller hemservice. I många fall är det också fråga om svarta jobb som blivit vita och där arbetslösa och andra med svårigheter på arbetsmarknaden fått jobb. Det kan försvinna efter valet i september ifall Alliansen inte får fortsätta fyra år till. Det handlar om kilometerskatten som innebär att all frakt straffbeskattas. För en firma som har en lastbil som går cirka 7 000 mil om året innebär det kostnadsökningar med 100 000 kronor. Till skada för transportören och ytterst för alla konsumenter. Särskilt allvarligt i Ängelholm och Nordvästskåne med många firmor som är verksamma inom transport och logistik.

Allvarligast är kanske förslaget om att den särskilda sänkning som gjorts av arbetsgivaravgiften för alla under 26 år kan komma att upphävas. För ungdomar, som redan har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden, kan det leda till ännu tuffare villkor. Den skattehöjning de rödgröna planerar ska dra in cirka tio miljarder kronor om året. Straffbeskattning av unga!

Moderaterna i Ängelholm har under många år bjudit på kaffe varje helgfri lördag året runt på föreningslokalen på Storgatan 21. Många trevliga möten och glada skratt har det blivit. Ibland när jag ser mig omkring bland alla som tar sig en kopp och glatt pratar med varandra noterar jag personer som varit aktiva i andra partier och i tidigare val röstat på något annat än M. Då känner jag mig stolt över att vår politik och våra företrädare kan locka och attrahera. Samtidigt är det också ett stort ansvar att motsvara förväntningarna.

Jag tror nämligen att de som nu trots tidigare partitillhörighet blivit moderater uppskattat vår vilja att föra dialog, att lyssna och lära. För oss handlar det om att forma en politik utifrån människors vardagsvillkor.

En av våra nya medlemmar har tidigare varit aktiv socialdemokrat. Varje gång jag träffar den personen blir jag lika glad och stolt över att vi fortfarande kan leva upp till det politiska ansvarstagande som ledde till steget från S till M. För det handlar också årets val om. Att visa för människor som tidigare röstat på S, V och MP att med moderat politik så satsas det på välfärdens kärna, så värnas den enskilda människan och så utformas skattesänkningar att de med normala eller lägre inkomster gynnas mest.

Framåt tillsammans! I Ängelholm, Skåne och Sverige. Det är genom sammanhållning och samarbete vi gemensamt kan utveckla och förbättra. Ja, jag håller verkligen med paret jag träffade för en tid sedan i Kungsträdgården: Tummen upp. Heja Ängelholm!”

fredag 13 augusti 2010

Dagens partistyrelse

I dag har partistyrelsen varit samlad. I morgon lördag 14 augusti kan valrörelsen på allvar sägas vara igång då Fredrik Reinfeldt håller sitt sommartal i Stockholm. På många andra platser landet runt kommer det också att vara kampanjdag. För egen del håller jag till i Båstad.

Oppositionen kommer att opponera. Det hör liksom till rollen. De rödgröna kommer att påstå att det mesta som hänt under fyra år i Alliansens Sverige har varit fel. Samtidigt visar den ekonomiska utvecklingen att ett brett uppsving kan vara på väg. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. En viktig del av arbetslinjen är också att betona skola/utbildning och se ungdomar med låg självkänsla. Det intressanta är att den rödgröna sidan talar så pass litet om de skattehöjningar som planeras ifall det blir regeringsskifte. Alliansen har en uppgift att påminna om kilometerskatt, bensinskatt och dubblerad arbetsgivaravgift för unga.

Vår uppgift är även fortsättningsvis att peka på samhällsproblem människor känner igen sig i. Det handlar inte om att svara på frågor ingen ställer utan att fånga upp den kritik och de funderingar som finns i samhället. Ansvarstagandet är också centralt och något som står i stark kontrast till oppositionen. De offentliga finanserna skall säkras och av den anledningen finns inga skattesänkningsförslag för 2011. Finns utrymme för åtgärder står pensionärerna högt upp på prioriteringslistan. Målet är balans i den offentliga ekonomin till 2012 och därefter överskott.

Partistyrelsen diskuterade även hur eftervalsanalysen skall organiseras. Det handlade om syfte, frågeställningar, metoder och arbetsformer för en grupp som skall påbörja sitt arbete redan före 19 september för att därmed redan nu kunna följa och granska. Tanken är att en analys skall kunna presenteras redan i början av december 2010. Det handlar om att bland annat studera valresultat, budskap, kampanj, mobilisering mm.

Ett beslut som klubbades i dag var att utse en arbetsmarknadspolitisk talesperson. Det blev Hillevi Engström, ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Hon kommer att vara det samtidigt som hon fortsatt som tidigare är talesperson i jämlikhetsfrågor. Hon presenterades vid en presskonferens tillsammans med Fredrik Reinfeldt och gjorde bra ifrån sig!

Sedan tidigare har partistyrelsen tagit fram en etisk policy och det finns kandidatförsäkran. Detta kompletteras nu med etiska riktlinjer för valrörelsen 2010. Det vi gör skall baseras på följande: Vi driver en positiv kampanj, vi angriper sak och inte person samt vi använder enbart öppna informationskällor. Samma dag som moderaterna tydligt markerar att det skall vara en ren valrörelse från vår sida väljer LO att fläska på med stora annonser direkt riktade mot personer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. På den rödgröna sidan verkar det inte finnas någon etisk policy. En viktig följdfråga är ju dessutom om LO och socialdemokraterna kommer att redovisa denna kampanj som valstöd. Knappast, tror jag. Så två fel samma dag! Rött kort redan!

onsdag 21 juli 2010

Om SD tar sig in...

För några dagar sedan fick jag ännu en enkät att besvara. Frågeställningen kan knappast sägas vara ny eller originell. Vad händer om sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen? Det enkla svaret är att det inte finns något enkelt svar då mycket kan hända 19 september? Här kommer Expos fråga och min kommentar:

Om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll i Riksdagen efter höstens val, skulle du då kunna tänka dig att delta i ett blocköverskridande samarbete för att minimera Sverigedemokraternas inflytande?

Ja
Nej
Har inte tagit ställning

Du får gärna motivera ditt svar.


Hej!

Tack för enkät. Jag avstår från att delta men kommer gärna med kommentar då jag tagit ställning till en i olika varianter tämligen ofta upprepad fråga.

Jag anser nämligen att det finns en fara i att hela tiden medialt underblåsa bilden av sverigedemokraterna som ett kommande vågmästarparti. Det gör SD intressantare än det är och riskerar också att flytta fokus från att bevaka partiet för vad det politiskt står för. Den senaste tidens opinionsmätningar visar för övrigt att fyra procent kan bli mycket svårt att uppnå.

Själva frågeställningen är också i sig starkt förenklad. I ett val är det mycket som händer. Inte endast ett parti påverkas. Ponera att SD kommer in men att vänsterpartiet åker ut. Det är ett helt annat läge. Anta att M blir större än S. Tänk om det visar sig att en hel del av ledamöterna från V plötsligt avslöjar att de är bokstavstrogna kommunister som nu efter valet motsätter sig rödgrönt samarbete. Mycket kan hända, där sverigedemokraternas väljarstöd är en av många faktorer.

För mig är all samverkan och samarbete med andra partier något som baseras på sakpolitik. Vad är man överens om och vad kan göras gemensamt? Mitt intryck är att det finns få beröringspunkter mellan sverigedemokraterna och moderaterna. Dessutom kan SD ha åsikter inom olika områden som skola, sjukvård, kultur med mera, men partiets företrädare brinner endast för en: invandring. Och där är avståndet betydande! Det budgetförslag som utarbetats på nationell nivå är också en uppvisning i populism med vad som närmast kan beskrivas som socialdemokratisk utgiftspolitik med Alliansens intäktspolitik. Det är inte trovärdigt och går inte ihop. När Alliansregeringen nu förhindrat att Sverige under de senaste åren valt den väg Grekland, Spanien och Portugal anträtt finns ju ingen anledning att i en begynnande konjunkturuppgång ändra strategi. Bristen på ansvar diskvalificerar SD men försvårar också blocköverskridande lösningar så länge rödgröna partier står för en orealistisk ekonomisk politik.

Under innevarande mandatperiod har sverigedemokraternas politiska närvaro hanterats lokalt och regionalt. I Region Skåne har det skett genom ett samarbete mellan Alliansen och miljöpartiet med S, V och SD som opposition. Inom många områden tycks de fem partiernas överenskommelser ha fungerat tillfredsställande. I Landskona har FP, M och MP med hjälp av hoppande majoriteter i kommunfullmäktige tagit ett stort ansvar. Ifall SD nu mot förmodan skulle dyka upp i riksdagen är en möjlighet att den gruppering - Alliansen eller de rödgröna - som har flest riksdagsledamöter formar regering och sedan söker sakpolitisk samverkan i olika frågor. För personer med kommunpolitisk bakgrund är detta i sak inget konstigt då det fungerar precis så här på ett antal platser landet runt.

Bästa sättet att minimera inflytande från SDs sida, i riksdagen, regionfullmäktige eller kommunfullmäktige, är naturligtvis att de etablerade partierna erbjuder en så bra politik och visar sig vara så lyhörda att ingen av besvikelse eller bitterhet väljer ett parti som sverigedemokraterna. Det ansvaret har jag för egen del och det parti jag representerar som ambition att axla inför den 19 september.

onsdag 16 juni 2010

Mona! Se upp för Maria!

Mandatperiodens sista partiledaredebatt i riksdagen har avhållits. När vi började i oktober 2006 möttes den nyvalde statsministern Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Göran Persson. Då var rollerna en smula ovanliga för dem båda. Nu är det Mona Sahlin som anför det rödgröna blocket och hennes osäkerhet och stundens allvar märktes tydligt i denna viktiga urladdning inför valet. Fredrik Reinfeldt utstrålade däremot trygghet och kunde använda hela sitt register av debattekniker från lugnt resonerande, till bitsk och i något fall sylvass ilska. S-ledaren hade svårt att parera.

Tydligt markerades de politiska skillnaderna. Alliansens alla partier slår vakt om arbetslinjen och betonar hur skattesänkningar är bra för både enskilda och näringslivet. Maud Olofsson (C) påminde om hur kilometerskatt och energiskattehöjningar slår hårt mot landsbygden och inte minst de företag som finns där. Hur påverkas sammanhållningen i landet när folk tvingas flytta? Fredrik Reinfeldt drog upp faran med att dagens halverade arbetsgivaravgift för de under 26 år skall avskaffas av de rödgröna. Och Jan Björklund (FP) påminde om den brist på långsiktighet som energifrågorna hanteras med av S, V och MP.

När det påpekades att miljö- och vänsterpartiet på sina respektive kongresser ställt sig bakom idéer om kortare arbetsveckor och friår tvingades Mona Sahlin markera genom att hävda att ingen på den rödgröna sidan tar strid för arbetstidsförkortningar. Intressant, vad mer av det MP och V nyligen beslutat om skall man strunta i? För min del får det naturligtvis vara det mesta men hur förhåller man sig då till de interna demokratiska processerna inom oppositionen?

Riktigt besvärande är det för de rödgröna att bli påminda om att Sveriges offentliga finanser i en internationell jämförelse är riktigt bra. Andra brottas med stora budgetunderskott och hög statsskuld. Här har skulden betats av och landet har lägst underskott bland alla inom EU.

Två intressanta reflektioner kan göras efter dagens debatt. Den första är Mona Sahlins osäkerhet. Inledningsanförandet applåderades betydligt färre gånger än det gensvar som mötte Fredrik Reinfeldt då han talade. Alliansens ledamöter trivs mer med sin statsministerkandidat än vad de rödgröna gör med sin. Och sådant påverkar naturligtvis den interna stämningen. Det andra är Maria Wetterstrands brandtal till förmån för a-kassa. Hon kramade facket på ett varmare och innerligare sätt än socialdemokraterna. Knappast en politisk hållning som leder till att fler borgerliga väljare lockas men däremot något av en dolkstöt på socialdemokraterna i storstäderna. Hon markerar att MP är ett fräschare och piggare alternativ till S.

För socialdemokraterna kan detta bli ett besvärligt val. Alliansen visar skickligt på vad rödgrön politik får för konsekvenser för jobben och hushållens ekonomi medan MP försöker locka över ännu fler S-väljare.

onsdag 17 februari 2010

Om partierna gör fel borde väljarna få göra rätt

De senaste dagarna har en hel del intresse visats moderaterna i Stockholm och hur kandidater hamnar och rangordnas på valsedlarna. Expressen har gått längst och utropat ”valfusk”. Även om en del av anklagelserna och påståendena är allvarliga finns det skäl att behålla proportionerna. Ifall det visar sig att någon betalat andras medlemsavgifter och att röstningar samordnats för att gynna en eller flera är detta gravt olämpligt men inte olagligt. Det skiljer sig exempelvis mot den socialdemokratiske valarbetare som efter 2006 fälldes i domstol. Vad som möjligt kan ha hänt i Stockholm är att man brustit i omdöme och visat sig ovärdig förtroende. Den delen hanteras nu genom en intern granskning.

Inget system är perfekt. Alla partier i Sverige har ordningar för att fastställa sina valsedlar som på goda grunder kan ifrågasättas. Är det mer rätt att en kommitté bakom stängda dörrar ger förslag på rangordning än att denna process föregås av ett internt provval? Inte ens Expressen med sitt anklagande pekfinger vet ju på vilket ben tidningen skall stå. För någon dag sedan fanns nämligen dels en artikel om det allvarliga i att provvalsresultat möjligtvis manipulerats och dels en text om att M i Karlskrona valt att presentera ett förslag utan att medlemmarna på förhand haft möjlighet att säga sitt. Ja, är det inte fel på det ena sättet så är det fel på det andra!

Inför moderaternas ordinarie partistämma 2007 i Gävle gjordes en stadgerevision. Jag var ordförande i kommittén. Självfallet diskuterades då också formerna för rekrytering och nominering. Även systemet med kandidatförsäkran. Jag har de senaste dagarna för journalister försökt förklara att det inte finns någon enhetlig ordning utan att en del förbund gjort på olika sätt. Det är bra. Inför valet 2014 går det nämligen att utvärdera och slipa på formerna. I Halland var det exempelvis stämma utan att provval genomförts. I Skånes fyra valdistrikt i riksdagsvalet hade vi provval och nomineringskommittéer som talade med kandidaterna. Därefter lades ett förslag fram med åtta till tio namn i toppen utan inbördes rangordning. De hade sedan ett antal minuter på sig att på en stämma med valda ombud från föreningarna berätta om sig själva och svara på frågor. Sedan avgjordes platserna med hjälp av mentometerknappar. I Östergötland och Jönköpings län hade man ett slags mässor där kandidaterna fick presentera sig före eller under själva den beslutande stämman.

I stadgarna sägs också tydligt att det skall finnas en rekryteringskommitté som aktivt skall arbeta med att locka folk, gärna dem som i dag står utanför partipolitiken, att vilja intressera och engagera sig för M. På många håll har också genomförts ambitiösa internutbildningar.

I samband med stämman i Gävle var det mediala fokuset kanske inte så mycket på provvalen som kandidatförsäkringarna och hur snabbt det gick att bli invald i riksdagen. Då var ju erfarenheterna rätt färska av diskussioner om obetalda TV-licenser och barnflickor, rent av ministrar som fick avgå efter endast ett par dagar i regeringen.

Tydligt sägs att ifall provval används så är det ett av många verktyg för rangordning. Alltför ofta när kommittéer stuvar om eller väljer att förvägra en del att slutgiltigt stå på valsedeln (så gjorde ju KD med Lennart Sacrédeus inför europavalet 2009) så väcker det i sin tur invändningar och kritik.

Fördelen med provval är att medlemskapet betyder något. Det finns en möjlighet att påverka och rangordna som är direkt. I Sverige tappar ju partierna medlemmar samtidigt som de vilka är kvar stadigt blir allt äldre. För egen del ser jag dock en fara med medlemslösa partier. Då kommer listor och valsedlar att fastställas godtyckligt och det är helt omöjligt att frigöra sig från misstankar om kotterier och ”svågervälde”.

I sak är det också konstigt att den nu pågående debatten om provval inte lett in på det ännu intressantare spåret om riksdagens ställning. En del av problemen skulle ju kunna hanteras av ett starkare personval. Då spelar det ju ingen roll om partierna i sina egna processer rangordnat ”fel” då väljarna har en möjlighet att med sin röst göra ”rätt”. Jag tror också att en starkare delning mellan lagstiftande, utförande och dömande makt hade varit bra. En riksdag som utgör en balanserande motvikt mot även en majoritetsregering hade i grunden varit bra för landets styre. En seriös konstitutionell debatt om parlamentet försvinner dock alldeles i bruset från medlemsvärvningar i Stockholm och i fjäderdunen av huruvida någon Ursula eller om det var Fredrik åkt med lågprisbolag till Kanarieöarna.

måndag 15 februari 2010

Ängsligt i Ängelholm

Skolledarna i Ängelholm uppges ha fattat beslut om att ungdomsförbund och partier generellt är portförbjudna vid skolorna med valinformation utom vid ett par speciella tillfällen då det arrangeras debatter. I lokaltidningen NST/HD kommer kritik från SSU. Och även från MUF. Jag håller med och tycker att det är ett ganska dumt besked.

Istället för att förhindra politiskt aktiva ungdomar att träffa elever borde alla glädja sig åt att det finns dem under 37 som engagerar sig. Partierna både tappar medlemmar som har en åldrande kader. Att då ha några yngre som tar strid för sådant de tror på är hoppfullt.

För dem som vill se millimeterrättvisa är det naturligtvis inte alla partier som har ungdomsförbund. Kan inte alla komma skall ingen få, kan det ju resoneras. Samtidigt används inte det argumentet någon annanstans. När media bedömer pressmeddelanden och inbjudningar funderas kring relevans och nyhetsvärde inte hur många eller få aktivister ett parti kan ställa upp med. Och visst är socialdemokraterna och moderaterna större än andra, även på ungdomsförbundssidan, men det beror väl också på att man funnit frågor och förhållningssätt som uppfattas som intressanta Sådant kan förändras över tid. Backa till tidigt 1970-tal då M i opinionsmätningar samlade ett ensiffrigt stöd – det gjorde att malliga DN på ledarplats kunde tala om ”ett litet onödigt parti”. Nu handlar det snarast om 30 procent.

På en del skolor i andra delar av landet har funnits oro för ytterkantsrörelser som national- eller sverigedemokrater. Samtidigt skall man ju inte överdriva problemet. Hur många aktiva nationaldemokrater finns det? 300? I så fall lika många som bär burka i Sverige. Det finns en fara i att man just fokuserar på det marginella (som burkor och nationaldemokrater) istället för att se det vanliga. Sverigedemokraterna kanske kan mönstra en något större trupp men medieintresset för SD får nog ändå sägas vara större än medborgarintresset vilket också visade sig i söndagens Sifomätning.

De ungdomar som lockas av kantpartier kommer ändå alltid att finna dessa. Nätet är en viktigare mötesplats än skolornas korridorer. Genom att stänga ut är dock risken stor att ungdomarna får sämre möjlighet att möta de etablerade ungdomsförbunden - för deras styrka är ju att de har fler riktiga medlemmar. Därmed missas också chansen att gå med i ett etablerat ungdomsförbund eller i vart fall lära sig dess argument och politik.

Istället för mer spontana möten skall det nu bli organiserade debatter i Ängelholm. Tyvärr har ju dessa den uppenbara nackdelen att de kan bli långtråkiga. Och ifall de är frivilliga lockas få och ifall de sker schemalagt ges uppfattningen att politik är tvång.Bra för politiken och bra för Ängelholm hade varit att erbjuda vissa dagar då det är fritt fram för intresserade att ha bokbord. Blir det oroligt får man väl avbryta.

Demokrati och öppenhet innebär ju att man faktiskt får tycka vad som helst men också tron på att goda argument i längden kommer att vinna över dåliga. Det är inte fel att elever får lära sig detta i skolan istället för att politik uppfattas som något endast förbehållet tre auladebatter. Då blir det just exklusivt och konstigt vilket troligtvis resulterar i att allt färre engagerar sig. På den punkten gillar jag faktiskt SSU - där finns ungdomar som gör något de tror på. Fast dem i MUF gillar jag ännu mer - för de tror på samma sak som jag!