Mona! Se upp för Maria!

Mandatperiodens sista partiledaredebatt i riksdagen har avhållits. När vi började i oktober 2006 möttes den nyvalde statsministern Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Göran Persson. Då var rollerna en smula ovanliga för dem båda. Nu är det Mona Sahlin som anför det rödgröna blocket och hennes osäkerhet och stundens allvar märktes tydligt i denna viktiga urladdning inför valet. Fredrik Reinfeldt utstrålade däremot trygghet och kunde använda hela sitt register av debattekniker från lugnt resonerande, till bitsk och i något fall sylvass ilska. S-ledaren hade svårt att parera.

Tydligt markerades de politiska skillnaderna. Alliansens alla partier slår vakt om arbetslinjen och betonar hur skattesänkningar är bra för både enskilda och näringslivet. Maud Olofsson (C) påminde om hur kilometerskatt och energiskattehöjningar slår hårt mot landsbygden och inte minst de företag som finns där. Hur påverkas sammanhållningen i landet när folk tvingas flytta? Fredrik Reinfeldt drog upp faran med att dagens halverade arbetsgivaravgift för de under 26 år skall avskaffas av de rödgröna. Och Jan Björklund (FP) påminde om den brist på långsiktighet som energifrågorna hanteras med av S, V och MP.

När det påpekades att miljö- och vänsterpartiet på sina respektive kongresser ställt sig bakom idéer om kortare arbetsveckor och friår tvingades Mona Sahlin markera genom att hävda att ingen på den rödgröna sidan tar strid för arbetstidsförkortningar. Intressant, vad mer av det MP och V nyligen beslutat om skall man strunta i? För min del får det naturligtvis vara det mesta men hur förhåller man sig då till de interna demokratiska processerna inom oppositionen?

Riktigt besvärande är det för de rödgröna att bli påminda om att Sveriges offentliga finanser i en internationell jämförelse är riktigt bra. Andra brottas med stora budgetunderskott och hög statsskuld. Här har skulden betats av och landet har lägst underskott bland alla inom EU.

Två intressanta reflektioner kan göras efter dagens debatt. Den första är Mona Sahlins osäkerhet. Inledningsanförandet applåderades betydligt färre gånger än det gensvar som mötte Fredrik Reinfeldt då han talade. Alliansens ledamöter trivs mer med sin statsministerkandidat än vad de rödgröna gör med sin. Och sådant påverkar naturligtvis den interna stämningen. Det andra är Maria Wetterstrands brandtal till förmån för a-kassa. Hon kramade facket på ett varmare och innerligare sätt än socialdemokraterna. Knappast en politisk hållning som leder till att fler borgerliga väljare lockas men däremot något av en dolkstöt på socialdemokraterna i storstäderna. Hon markerar att MP är ett fräschare och piggare alternativ till S.

För socialdemokraterna kan detta bli ett besvärligt val. Alliansen visar skickligt på vad rödgrön politik får för konsekvenser för jobben och hushållens ekonomi medan MP försöker locka över ännu fler S-väljare.