Riksdagsexamen

I riksdagen har det varit något av examensstämning. Det märktes då moderata ledamöter tillsammans med regeringsvänner träffades för vårfest och statsminister Fredrik Reinfeldt summerade åren som gått och tackade ett antal personer som med säkerhet inte återkommer efter valet. Även i kammaren har det varit många vänliga och berömmande ord.

En av de sista debatterna kom att handla om Norden. Trots ett enigt betänkande från utrikesutskottet fanns över drygt dussinet anmälda talare. Dels är det ett tecken på ett djupt nordiskt engagemang och dels att det finns ledamöter som gärna vill berätta om det arbete de utfört i Nordiska rådet det senaste året. Så var det för egen del. Jag använde tiden till att beröra några av de områden jag kommit att intressera mig för. Självfallet har det handlat om att göra något åt de gränshinder som finns. Men det har även varit fråga om den fria rörligheten och konstiga avgifter då det skickas pengar mellan bankkonton i olika länder. Vid Nordiska rådets session i Stockholm var det opinionsarbete för en fast förbindelse mellan Helsingborg-Helsingör samt markering mot drogliberala tongångar i framför allt Danmark.

Varför är då Norden så viktigt? I mitt anförande försökte jag ge någon förklaring: ”25 miljoner människor som har en gemensam historia, som bär på gemensamma traditioner och delar det öppna samhällets värderingar har bara genom detta en enorm tillgång. Att vi dessutom kan förstå varandras språk är något som imponerar på personer utifrån. Sedan vet vi själva att när det gäller det nordiska kan det vara lite si och så med språkkunskaperna. Norden är en av svenskt näringslivs viktigaste marknader, och det omvända gäller för våra nordiska grannar. Det är något av all denna potential Gunnar Wetterberg visade på möjligheten att frigöra genom sina omtalade artiklar i Dagens Nyheter om en ny nordisk union. Utan att fördjupa sig för mycket i den konstitutionella debatten och utan att dras med för mycket av det faktum att det finns en drottning Margrethe att tillgå kan man fånga upp några av grundtankarna. Det är genom samverkan och samarbete vi tillsammans kan bli starkare. Det handlar om en gemensam arbetsmarknad. Det handlar om att samordna forskningsresurser och kraftsamla vid de universitet som finns så att dessa kan bli världsledande.”

För människor boende i gränsbygder kan det därför kännas främmande att Nordenfrågor betraktas som utrikesärenden. Även detta kommenterade jag: ”Ärligt talat tror jag inte att människor i Tornedalen tycker att människorna eller myggen på andra sidan älven är utlandet. För ålänningar på väg till Norrtälje är det inte utlandet som siktas. De som lever på gränsen mellan Norge och Sverige befinner sig inte i utlandet, och vi som bor i Öresundsområdet har svårt att se vilken del av alla kontakter mellan Skåne och Själland som har med utlandet att göra. Det handlar i den djupaste meningen om vår vardag, om medborgarnas vardag. Just därför ska det bli enklare och lättare.”

Även jag avslutade med att rikta några varma tack. Först till ordföranden och vice ordföranden i Nordiska rådets svenska delegation, Sinikka Bohlin (M) och Kent Olsson (S). De kan ju liknas vid Muminmamman och Muminpappan och själv får man väl aspirera på rollen som Snusmumriken eller Lilla My. Dessutom gavs möjlighet att tacka Jan Björkman (S) för hans fina insatser som vice talman. Han har alltid varit mycket korrekt vid de debatter han vakat över och fördelat ordet vid. En mycket värdig och representativ företrädare för Sveriges riksdag som nu avslutar sin gärning som ledamot.