Storkyrkan viktigare än riksdagshuset?

Vid den här tiden för en vecka sedan gick debattens vågor höga om biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan inför riksdagens ledamöter och sverigedemokraternas därpå följande protesterande utmarsch. Vem hade provocerat vem? I en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet försökte jag resonera kring det inträffade. Det resulterade sedan i nästan 600 kommentarer på tidningens hemsida, ett antal blogginlägg och både positiva som negativa reaktioner direkt till mig. Fascinerande!

Jag tycker också det är intressant att en del av min debattartikels nyanser inte alls fångats. Det har mest blivit huruvida man är för eller emot Eva Brunne och därmed för eller emot den demonstration ett antal vänstergrupper arrangerat dagen före riksdagens öppnande.

För egen del finns det väl anledning att slå fast att jag inget har gemensamt med skräniga och gapiga rödmärkta politiska företrädare. Och det finns mycket som biskopen tycker som jag inte tycker. Å andra sidan anser jag att vi måste slå vakt om predikstolens frihet. Vi behöver obekväma och talföra präster. Svenska kyrkan måste vara mer än menlösa predikningar och ljuständningsceremonier. Det är utmärkt när människor tvingas förhålla sig till det som förkunnas. Och det är fullt rimligt att människovärdet tas som utgångspunkt!

Just därför är det litet märkligt att endast ett begränsat fåtal upptäckt att min debattartikel också var ett önskemål om fler olika röster i Svenska kyrkan. På samma sätt som det finns behov av Eva Brunne behövs också bland präster och andra ledande personer dem som tillhör andra tolkningstraditioner. Och visst finns en fara i en vänsterpolitiserad kyrka. Alla som applåderade biskopen bör själva fundera när de senast hörde en röst i Svenska kyrkan som gick på tvärs mot deras egna uppfattningar. För mig är det önskvärda nämligen verklig pluralism. Det positiva är dock ett växande intresse för just det religiösa. Vem kommer längre ihåg statsministerns regeringsförklaring från förra veckan? En frivillig gudstjänst i Storkyrkan kom nämligen att vara samhälleligt intressantare genom att kretsa kring samexistensens villkor än alla högtidligheterna i riksdagshuset!

Bland annat skrev jag i Svenska Dagbladet: ”Själv tycker jag att evangeliet måste ges en personlig tolkning i predikstolen. Det är knappast första gången någon inte varit helt förtjust i någon annans förkunnelse. Men då hanteras det på annat sätt.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.

Kritikerna menar att predikan är ett tecken på en politiserad kyrka. Det finns långt bättre exempel! Biskopen har fullgjort sitt uppdrag att ge en personlig utläggning. Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena.

Att några Sverigedemokrater väljer att protestera på ett övertydligt sätt fäster dock inte uppmärksamheten på detta. Att partiledaren dessutom klätt sig i folkdräkt för att visa respekt för landets statschef samtidigt som han anser att det står honom fritt att trava ut först av alla mitt under gudstjänsten i närvaro av den kungliga familjen säger något om att det teatrala föredras framför det innehållsliga.”

Brännpunktsartikeln finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kyrkan-behover-de-obekvama-rosterna_5460131.svd